Hur accepterar man att man får en Aspergerdiagnos? Trots att det börjar bli accepterat i samhället är det ändå många som ser det som en "CP-sjukdom". Det är min sons ord när han fick reda på att de misstänker Aspergers på honom. Han ser det som att han kommer att dömas ut som mindre värd. Jag försöker framhålla de positiva sidorna vilket inte är så lätt när han bara ser de negativa.

Tror att en typisk med AS är att se just de negativa sidorna.

Det är vanligt att man vill förneka det i början, men han kommer troligen att förlikas med AS så småningom.

I denna tråd http://www.aspergerforum.se/terminologin-kring-aspergers-t3518.html
lämnar Rdos uppgifter ifrån Aspie-quize. En lista med saker som en med AS ofta är bättre än andra på.
Studera den och lyft fram din sons speciella tallanger.

Jag hoppas verkligen det! Jag får läsa den tråden lite mer noggrannt. Tack för tipset!

En annan sak att tänka på är att de svårigheter som faktiskt kommer med AS kommer att finnas där, vare sig din son får diagnosen eller inte. (Om han nu faktiskt har AS)
Därför kan det vara bra att tala om det med honom. Med det inte sagt att alla omkring honom måste veta, men däremot kan självinsikt vara något av det värdefullaste redskapet för honom.

Jag har inte hört det om Asperger, men det verkar lite som att DAMP står på samma fantastiska okunskapsnivå som CP gjorde på 70-talet - båda är diagnosbeteckningar på handikapp som inte i sig primärt har något som helst att göra med förstånd och begåvning, men som missförståtts och används av yngre som skällsord i tron att det är det det handlar om.

Mycket handlar det ju om vad man själv lägger in för värdering i ett ord eller uttryck, så om din son ser det som att han kommer att dömas ut som mindre värd, är det uppenbarligen ungefär så han själv ser på Asperger just nu. Och det gör han förstås mest för att han vet för lite om det, än så länge. Det går att ändra, men mycket får nog ta den tid det tar just nu. Det är mycket att smälta för honom att få en sådan diagnos, det är det absolut.

Och hans inställning känns igen från många nydiagnosticerade när de kommit hit och börjat skriva sina första inlägg här, och många andra som förlikat sig med diagnosen nu berättar också om hur chockade och förnekande de var när de fick diagnosen.

Allt är ju olika beroende på om man får diagnosen tidigt eller sent, väntat eller oväntat, om man har upplevt problem i samspelet med omvärlden eller inte. Känner man sig faktiskt "frisk" och välanpassad själv, och inte har problem med världen runt omkring, så ska man hålla fast vid den känslan - i så fall är det ju inte så att man kommer att få problem för att man får en diagnos, då är det bara att hålla tyst om den.

Själv fick jag diagnos i 35-årsåldern efter att ha kämpat med att funka i vuxenlivet sedan jag kom ut i det, så jag såg naturligtvis bara fördelar i att äntligen få ett "fel" på mig på papper, och få veta vad det var. Hade jag däremot fått diagnosen på mellan- eller högstadiet vete fasen vad jag hade sagt...

De problem han har kommer ju att finnas kvar oavsett diagnos, men jag ser det som att han är hjälpt av en diagnos. Som Pemer sade; få det på papper istället för att hela tiden få kämpa. Sedan kan han ju välja själv om han vill berätta det för andra eller inte.

Men då säger han att jag VILL att han ska vara "sjuk i huvudet", vilket inte är vad det handlar om. Jag ser det snarare tvärtom.

Men åldern kan säkert ha betydelse, han är nu 16 men har haft problem sedan han var 12. Dels är väl tonåren den värsta tiden när man vill vara "normal", dels har han hittat strategier som gör att han inte behövt ta itu med problemen.

Det känns iaf jättebra att ni vill dela med er av era erfarenheter! Man är ganska ensam som människa i vissa situationer och då är det skönt att höra hur andra upplever det.

Jag är nyanländ på forumet och har alldeles häromveckan blivit diagnosticerad som klart fall av Asperger. Visserligen har jag inte hunnit förstå riktigt ännu vad detta kommer betyda rent praktiskt, men i övrigt så kändes det som en lättnad för mig. Plötsligt föll allt på plats, och jag förstod varför jag har mått så dåligt hela mitt vuxna liv (jag fyller 45 i nästa månad) och varför tillvaron så ofta har känts så jobbig och svår att stå ut med. Nu behöver jag inte längre fundera på vad som är fel med mig och om det är jag som är konstig. Naturligtvis är det tråkigt att få diagnos på något som inte går att bota, men bortsett från det så känns diagnosen som en lättnad och något positivt.

Jag gissar att många känner ungefär som jag inför sin diagnos, men samtidigt är vi alla individer med olika livssituationer och erfarenheter, och det är förstås naturligt att somliga ser diagnosen som något negativt istället. Min psykolog berättade att man inte alltid man ställer diagnosen även om kriterierna är uppfyllda, utan det beror även på situationen och hur man förväntar sig att personen kommer uppfatta diagnosen. Om personen ser diagnosen som stigmatiserande så ställer man den inte, för då är den mera till besvär än hjälp. Förmodligen är den inställningen dock i första hand något som gäller sjukhuset här och på andra håll kanske man inte delar den inställningen.

Grundtanken med diagnosen är nog ändå att den ska vara till hjälp eftersom den tydligen berättigar till vissa saker enligt lag (som jag ännu inte har någon koll på).

Det kan också vara värt att tänka på att anledningen att man införde diagnosen Asperger i DSM-IV etc. verkar ha varit mera för att stimulera forskning på området än för att man tyckte det behövdes en speciell diagnos.

Det verkar råda en del splitring om ifall AS är ett handikapp eller inte? Egentligen handlar väl det helt om individen och dennes situation? Tycker man att man fungerar bra i tillvaron och trivs med den så finns väl ingen anledning att betrakta AS som ett handikapp. Men för många av oss är det ett handikapp, eller rättare sagt, vissa av symptomen är handikappande. För min del är ljudkänsligheten ett stort handikapp som kan göra tillvaron till ett helvete i många fall. Likaså är förstås svårigheter att knyta sociala kontakter ett handikapp i de fall man vill ha kontakter men har svårt att få det. Och så vidare, och så vidare... Här handlar det alltså inte bara om ifall man väljer att betrakta något som ett handikapp eller inte, utan dessa problem är allvarliga handikapp vare sig man vill det eller inte. Däremot upplever kanske inte alla sådana problem, utan trivs och mår bra med allt precis som det är, och då finns förstås ingen större anledning att prata om handikapp.

Jag välkomnade min diagnos som jag fick när jag var 14, men jag tvivlade länge på att den stämde. Av den anledningen att jag hellre ville ha en "sjukdom" som kunde botas på något sätt, hellre det än något permanent. Så pratade jag med en psykiater som frågade hur det kändes att ha AS, och från och med då insåg jag att diagnosen stämde och började accepterade den. Så att prata om det behövs. Men samtidigt tror jag det är nästan omöjligt för de flesta tonåringar att acceptera att utmärkas som "annorlunda", det är inget man vill skylta med.
Jag har själv inte stött på några direkta fördomar för att jag har AS, men jag tror att när folk hör talas om vad som helst som har med det mentala att göra så tror man lätt att det är något mycket mer extremt, t.ex. utvecklingsstörning eller galenskap. Alla funktionshinder/åkommor som är av det mentala/neuropsykiatriska slaget ses nog av många som något mystiskt, vilket det ju inte är.

mnordgren skrev:Men samtidigt tror jag det är nästan omöjligt för de flesta tonåringar att acceptera att utmärkas som "annorlunda", det är inget man vill skylta med.

Säkert. Jag har mått dåligt sedan jag var 18 ungefär. Jag sökte hjälp redan på den tiden, hos studenhälsovården, men då sökta jag i första hand för magbesvär, ljudkänslighet och liknande. Erbjudandet om att få träffa psykolog om jag ville, nappade jag inte på--det var väl bara till för psykist sjuka och det var jag ju absolut inte. Men när man sedan tvingas leva år efter år med sina problem så mognar så småningom insikten om att det kanske ändå är någon form av psykist problem och att det kanske inte är så farligt om det är så. Man är ju den man är ändå.

Alla funktionshinder/åkommor som är av det mentala/neuropsykiatriska slaget ses nog av många som något mystiskt, vilket det ju inte är.

Absolut. Det har nog blivit bättre men förr var det ganska tabu med psykiska problem. Sådana människor stämplades omedelbart som konstiga av gemene man. Den synen var jag också uppväxt med och därför var det också otänkbart att tänka mig själv som någon med psykiska problem. I takt med att jag förstått mera om psykiska sjukdomar och problem och förstått att även en del människor jag känner har varit hos psykolog etc. så förändrades min världsbild. Men det är en mental tröskel att komma över, att inse att det kanske är en hjälp snarare än en stämpel att söka psykvård.

Matulda:

Ja, sanningen är att många fäster sej vid det NEGATIVA med att ha AS. Det finns faktiskt positiva saker också.

weasley skrev:Matulda:

Ja, sanningen är att många fäster sej vid det NEGATIVA med att ha AS. Det finns faktiskt positiva saker också.

Får jag rätta dig lite? För vissa finns det positiva saker. För andra finns det inget positivt i det alls.

Det finns egentligen ingenting positivt i min AS (om jag skall vara helt ärlig) förutom att det är tur att jag har det eftersom min dotter har det så jag kan hjälpa henne. Å andra sidan hade hon med största sannolikhet inte haft AS om inte jag hade det.

Ja, sanningen är att många fäster sej vid det NEGATIVA med att ha AS. Det finns faktiskt positiva saker också.

Precis så känner jag! Det gäller bara att hitta det! Och visst fokus finns på det om man är inne på ex. "left is right". Sedan inser jag att det är olika för olika personer. Alla kan inte passa in där. Det behövs mer kunskap och mer arbetsplatser. Nu är det väl så att samhället kanske inte riktigt utnyttjar den kapacitet som faktiskt finns. Och som det står överallt "Aspergers ligger inom normalbegåvningen", vilket innebär att ni är lika varierade som vi, en del är "översmarta" och en del är inte det.

Men för många av oss är det ett handikapp, eller rättare sagt, vissa av symptomen är handikappande. För min del är ljudkänsligheten ett stort handikapp som kan göra tillvaron till ett helvete i många fall. Likaså är förstås svårigheter att knyta sociala kontakter ett handikapp i de fall man vill ha kontakter men har svårt att få det. Och så vidare, och så vidare... Här handlar det alltså inte bara om ifall man väljer att betrakta något som ett handikapp eller inte, utan dessa problem är allvarliga handikapp vare sig man vill det eller inte.

Jag menade inte att förringa, självklart om man upplever det som ett handikapp så är det ett handikapp för den personen. Och det går aldrig att anpassa samhället för alla kategorier vilket gör att en del blir mer handikappade än andra. Men samtidigt så tror jag att med rätt arbetsgivare så går det att minimera känslan av handikappet. Men man måste också själv arbeta för att det ska bli ett så litet handikapp som möjligt. Jag kan själv uppleva mig handikappad om jag kommer in i ett mörkt rum, jag ser inget men för en blind är det vardag.

Kvasir skrev:

mnordgren skrev:Men samtidigt tror jag det är nästan omöjligt för de flesta tonåringar att acceptera att utmärkas som "annorlunda", det är inget man vill skylta med.

Säkert. Jag har mått dåligt sedan jag var 18 ungefär. Jag sökte hjälp redan på den tiden, hos studenhälsovården, men då sökta jag i första hand för magbesvär, ljudkänslighet och liknande. Erbjudandet om att få träffa psykolog om jag ville, nappade jag inte på--det var väl bara till för psykist sjuka och det var jag ju absolut inte. Men när man sedan tvingas leva år efter år med sina problem så mognar så småningom insikten om att det kanske ändå är någon form av psykist problem och att det kanske inte är så farligt om det är så. Man är ju den man är ändå.

Alla funktionshinder/åkommor som är av det mentala/neuropsykiatriska slaget ses nog av många som något mystiskt, vilket det ju inte är.

Absolut. Det har nog blivit bättre men förr var det ganska tabu med psykiska problem. Sådana människor stämplades omedelbart som konstiga av gemene man. Den synen var jag också uppväxt med och därför var det också otänkbart att tänka mig själv som någon med psykiska problem. I takt med att jag förstått mera om psykiska sjukdomar och problem och förstått att även en del människor jag känner har varit hos psykolog etc. så förändrades min världsbild. Men det är en mental tröskel att komma över, att inse att det kanske är en hjälp snarare än en stämpel att söka psykvård.

en neuro-psykolog skulle de bett dig gå till istället, om de hade haft en aning menar jag

Parvlon skrev:

Kvasir skrev:en neuro-psykolog skulle de bett dig gå till istället, om de hade haft en aning menar jag

Det namnet har jag inte ens hört, men det är väl i så fall bara en ytterligare specialisering av psykolog? Hursomhelst så var det här när jag var i 20-årsåldern och varken sökte för eller ville ha någon psykisk diagnos. Det hade inte varit någon vits att försöka tvinga iväg mig till någon psykolog. Däremot gick jag med på att träffa kurator. Det lät inte lika "farligt", tyckte jag. Men detta var i början på 80-talet, så då hade väl Lorna Wing bara precis hunnit mynta begreppet Asperger, och de flesta läkare hade säkerligen inte ens hört talas om det.

Kvasir skrev:

Parvlon skrev:

Kvasir skrev:en neuro-psykolog skulle de bett dig gå till istället, om de hade haft en aning menar jag

Det namnet har jag inte ens hört, men det är väl i så fall bara en ytterligare specialisering av psykolog? Hursomhelst så var det här när jag var i 20-årsåldern och varken sökte för eller ville ha någon psykisk diagnos. Det hade inte varit någon vits att försöka tvinga iväg mig till någon psykolog. Däremot gick jag med på att träffa kurator. Det lät inte lika "farligt", tyckte jag. Men detta var i början på 80-talet, så då hade väl Lorna Wing bara precis hunnit mynta begreppet Asperger, och de flesta läkare hade säkerligen inte ens hört talas om det.

aspergers = psykisk diagnos
neuropsykologer kallas de som ev kan jmf med psykologer men har helt andra förutsättningar med sina klienter, tex så kan man inte ha som mål att bli normal om man inte har verktygen som krävs (psykiska). Har oxå blivit knuffad i riktningen mot psykologin ett par gånger, oxå tagit ett par steg själv men alltid hoppat efter betänketid. Tycker det är bra, iom att man kunde fått någon helt felaktig diagn, som "antisocial personlighet" eller liknande.
Vissa problem har ju vart psykiska för egen del men det har helt andra orsaker än vad de flesta andra som kommer i kontakt med psyk har. dvs om det inte är neurologiskt

Parvlon skrev:

Kvasir skrev:en neuro-psykolog skulle de bett dig gå till istället, om de hade haft en aning menar jag

Det namnet har jag inte ens hört, men det är väl i så fall bara en ytterligare specialisering av psykolog?

Neuropsykolog är en psykolog med specialisering på neuropsykiatri; altså en specialist på Aspergers syndrom, autism och ADHD mm

MsTibbs skrev:
Neuropsykolog är en psykolog med specialisering på neuropsykiatri; altså en specialist på Aspergers syndrom, autism och ADHD mm

Jag misstänkte det, men har aldrig hört någon använda uttrycket förut. Däremot pratas det ofta om att psykologer har olika specialitéer och inriktiningar. Min diagnos gjordes av ett neuropsykiatriskt team, och de har rimligen någon specialutbildning i detta, men jag har aldrig hört någon kalla dem neuropsykologer för det, liksom jag aldrig har hört någon psykolog kallas annat än just psykolog, eventuellt med tilläget att han/hon är specialiserad på fenomen X eller metod Y.

:
Sveriges neuropsykologers förening
http://www.neuropsykologi.org
ett tämligen ganska okänt begrepp bland oss dödliga tror jag

Har just nu, med en färsk utredning i handen, väldigt svårt att få mitt huvud runt min diagnos. Inte att den är fel utan att jag har levt ett helt liv med en osynlig fotboja! Det är min livs historia: Människor förstår sig inte på mig och jag förstår mig inte på dem.

brunneng skrev:Har just nu, med en färsk utredning i handen, väldigt svårt att få mitt huvud runt min diagnos. Inte att den är fel utan att jag har levt ett helt liv med en osynlig fotboja! Det är min livs historia: Människor förstår sig inte på mig och jag förstår mig inte på dem.

Är det inte skönt att äntligen få en förklaring på oförståelsen?

Huggorm skrev:

brunneng skrev:Har just nu, med en färsk utredning i handen, väldigt svårt att få mitt huvud runt min diagnos. Inte att den är fel utan att jag har levt ett helt liv med en osynlig fotboja! Det är min livs historia: Människor förstår sig inte på mig och jag förstår mig inte på dem.

Är det inte skönt att äntligen få en förklaring på oförståelsen?

Både och. Jag har haft tur att få väldigt förstående arbetskamrater, 36 år and counting, men på det personliga planet, inte så bra. Det är så mycket jag skulle ha gjort annorlunda om jag vetat om detta från början. Men då fanns inte Asperger-diagnosen. Så jag kan bara hoppas att det går bättre i nästa liv!

Det är inte så svårt. Man är ju inte dum i huvudet bara för att man har fått en diagnos oavsett vad den är.

Stephen Shore om diagnos https://www.youtube.com/watch?v=MmrR4UgKFyA