Mår du så dåligt coh har sömnstörningar tycker jag absolut du ska köra remeron/kopia, de hjälpte mig att börja sova igen, man drömmer ganska kraftigt på dem men det är OK fråga doktorn. Jag tycker också Atarax funkar kalasbra men man blir lite lat av dem. Väger du bara 39 tycker jag du ska svälja ned tabletterna med en isterhink om du inte är 8 år gammal.

Jag är i det där stadiet, "inte glad" hela tiden och tycker det är jätteskönt. Man behöver inte engagera sig så mycket då. Men jag tror det kan vara ett tecken på depression, prata med din kontakt om problemet.

Ha det!

Juddy skrev:Nån genomgår en separation och känner sig "ledsen", går till läkare och kommer därifrån med SSRI snarare än ett konstaterande att det är normalt att man är ledsen i samband med en separation. Det är inget man bör eller kan medicinera bort.

Det där har jag även hört på andra håll, att det kanske börjas knapras lite väl i onödan. Eller rättare sagt, min far jobbar på akutpsyk, och de får in en hel del unga människor som söker akut för att deras tjej har gjort slut, eller för att de inte kom in på någon utbildning de verkligen behövde. Vad fan, livet är en serie lidanden - med förhoppningsvis några stunder däremellan som gör det värt att orka med. Det kommer hända saker i människors liv då de ligger och gråter en vecka. Det betyder inte att de behöver medicin. Så jag håller med dig.

Juddy skrev:Samtidigt räddar de liv under rätt omständigheter, underlättar tillvaron och mycket annat för många människor, inkl., då din elvaåring. Och droga ner, näe, mer att lindra för barnet så att det inte är kaos hela tiden. Jag hoppas att det fortsätter att gå bra

Ja, alfapetsmamma skall absolut inte känna det som att de drogar ner (eller tro att folk tycker det). Jag menar, om barnet hade haft astma så hade väl ingen tänkt "drogar ner!" om barnet fått astmamedicin?

skitapa skrev:Mår du så dåligt coh har sömnstörningar tycker jag absolut du ska köra remeron/kopia, de hjälpte mig att börja sova igen, man drömmer ganska kraftigt på dem men det är OK fråga doktorn. Jag tycker också Atarax funkar kalasbra men man blir lite lat av dem. Väger du bara 39 tycker jag du ska svälja ned tabletterna med en isterhink om du inte är 8 år gammal.

Jag är i det där stadiet, "inte glad" hela tiden och tycker det är jätteskönt. Man behöver inte engagera sig så mycket då. Men jag tror det kan vara ett tecken på depression, prata med din kontakt om problemet.

Ha det!

Remeron (Mirtazapin, ett SNRI-preparat) ger ökad aptit och förhöjd fettinlagring, så isterhinken behövs inte (om du ens hittar en hink gjord av ister). Jag brukar få det de gånger jag läggs in och är apatisk, eftersom jag vid de tillfällena tenderar att vara 10 kg underviktig.

skitapa skrev:Mår du så dåligt coh har sömnstörningar tycker jag absolut du ska köra remeron/kopia, de hjälpte mig att börja sova igen, man drömmer ganska kraftigt på dem men det är OK fråga doktorn. Jag tycker också Atarax funkar kalasbra men man blir lite lat av dem. Väger du bara 39 tycker jag du ska svälja ned tabletterna med en isterhink om du inte är 8 år gammal.

Jag är i det där stadiet, "inte glad" hela tiden och tycker det är jätteskönt. Man behöver inte engagera sig så mycket då. Men jag tror det kan vara ett tecken på depression, prata med din kontakt om problemet.

Ha det!

För några år sedan hade jag behövt något för sömnen, men just nu är det okej. Haha, en isterhink Jag är väldigt kort och dessutom väldigt späd, så förvisso väger jag några kilo för lite, men inte så det är någon fara för livet. Jag försöker så gott det går att gå upp i vikt, men det är inte helt enkelt när man inte är matglad.

Japp, jag föredrar helt klart "inte glad"-stadiet framför berg- och dalbana! Det är jobbigt med de där perioderna av eufori ... jag trodde ett tag att det kunde vara bipolär sjukdom, men det sa min AS-utredare att det inte var. Det är när jag går igång på mina specialprojekt som det blir så.

Min son har autism (autismliknande, HFA) och om han får för mycket ångest när han blir äldre (han är fem nu) skulle jag inte tveka att sätta in SSRI om det skulle kunna få honom att må bättre. Jag vet ju själv hur mycket värre allt annat blir med ångest.

Jag fick Sertralin utskrivet av en läkare och dagen före julafton tog halv doser istället för hela för jag var mycket skeptisk mot medicin, precis som morsan. Biverkningarna var outhärdliga... hela min jul förstördes pga tabletterna, och jag var tvungen att sluta efter en och en halv dags dosering.. Det konstiga är att Sertralin inte är det starkaste om man tar i den mängden jag började med heller, och det var tänkt att den skulle minska mina panikattacker och ångest vilket den inte gjorde.. fick magsmärtor, illamående, yrsel. Blev sedan rastlös, blank och kände mig helt borta och galen.

Atarax fungerade mycket bra för mig, däremot gjorde den mig helt hängig och jättetrött en hel dag.

Med SSRI får man oftast biverkningar i början som går över efter ett par veckor. Om man har ångest blir den ofta också värre. Efter 4-8 veckor vänder det. Det är därför man ska fortsätta ta dem såvida biverkningarna inte är djävulusiska. Jag hade en rutten dag i veckan efter att ha höjt dosen på min SNRI (=mer ångest, illamående, förstoppning), men gissa om jag är glad att jag fortsatte för nu känns det betydligt bättre. Inte yey, tjolahopp, studsa på små moln, utan mera wow, jag får inte ångestanfall var tionde minut, jag kan andas normalt igen.

Juddy skrev:

alfapetsmamma skrev:

Juddy skrev:
Det är ju det första liksom. Man ska ju vara deprimerad rent kliniskt för att ta ssri.

Det är inte alldeles ovanligt att ge det till barn och ungdomar med AS, om de har mycket ångest, fixa ideer och/eller tvångstankar (men alltså inte direkt nån depression). Iaf ser man det på föräldraforum osv.

Min elvaåring har nyligen fått en superlåg dos SSRI för att bli "rundare i hörnen", mer följsam och mindre benägen att hamna i bautastora konflikter som hon lider mest av under tiden och efter. Och nu inser jag att det låter som att vi drogar ungen för att hon ska hålla sig lugn, och jag hittar inga bättre formuleringar så här tidigt på morgon...

Sägas kan att det verkar fungera, om än inte revolutionerande. Inga biverkningar so far heller. Jag var ytterligt tveksam då SSRI inte gjort mig nåt gott nånsin och då jag läst en del hemskheter om det (förutom allt bra då) men det verkar funka som det var tänkt, med mindre svårhanterlig rigiditet (galet enveten kommer hon alltid att vara, och det skulle jag inte vilja medicinera bort om det gick).

Man kan ju få ssri mot social fobi också. Min poäng var att ibland skrivs ssri ut väl lättvindigt. Det finns tillfällen där det inte direkt verkar finnas en genomtänkt plan för hur och varför man skriver ut medicinen. Nån genomgår en separation och känner sig "ledsen", går till läkare och kommer därifrån med SSRI snarare än ett konstaterande att det är normalt att man är ledsen i samband med en separation. Det är inget man bör eller kan medicinera bort. Om jag verkar intensiv i ämnet så är det mot sånt jag reagerar, när nån är lite "ledsen" men där det inte finns några andra indikationer.
Samtidigt räddar de liv under rätt omständigheter, underlättar tillvaron och mycket annat för många människor, inkl., då din elvaåring. Och droga ner, näe, mer att lindra för barnet så att det inte är kaos hela tiden. Jag hoppas att det fortsätter att gå bra

Jag är helt överens med dig här.

Har Sertralin (rambaxy). Trappade upp ganska långsamt för 3 månader sedan. Jag har bara gått upp till 50 mg mot min maxdos som är 200 mg. Har blivit betydligt sömnigare, kan sova nästan hur mycket som helst.

En annan sak jag konstaterat är att jag fått lite bättre närminne, och det stämmer med uppgifter jag sett om att SSRI skall hjälpa till att bygga upp hipocampus, jag tror att jag fått den förminskad under den tid jag jobbadeihop min utmattningsdepp.

Vad jag förstått fungerar olika SSRI preparat olika för olika personer.

Skulle sitta fint om man fick en lista på mediciner som hade hjälpt för min del och min AS så mycket som möjligt, Just nu går jag endast på Atarax som jag tar kväll som morgon, med den så är ju problemet endast att man som sagt blir trött och hängig som bara den, men den hjälper en del på andra håll.

Är för tillfället depressiv, inte bara mina kärleksproblem utan lite annat också, så skulle aningen behöva antidepp faktiskt

Om jag kan få hjälp med att veta vilka som är värda att ta i min ålder så är jag evigt tacksam, jag lider för tillfället av djupa depressioner som att man inte har lust med någonting, därefter att livslusten har börjat glesna, och att jag går runt och oroar mig för en massa, dock med det där med oroandet så fixar Atarax en hel del, men tack om det finns några snälla själar som vill tipsa

Om 94 syftar på året du är född tror jag att SSRI brukar förskrivas till tonåringar, men endast med noggrann kontroll, eftersom reaktionerna är svårare att förutsäga hos unga. Exempel på SSRI som verkar vara vanliga (enl forum) är Zoloft, Cipramil, Fluoxetin. SNRI/SSRI-kombinationen Efexor verkar också vara rätt vanlig numera. SNRI har fördelen att det även (för mig iaf, som tar en annan SNRI), hjälper att fokusera, saktar ned tankeflödet och inte gör en sömnig.

Se till att du får utskrivet av en psykiater som är villig att följa upp med dig och ge dig råd om du får biverkningar eller börjar må sämre. De skräckhistorier man hör om antidepressiva verkar oftast hända när medicin skrivs ut utan professionell uppföljning.

Angelic Fruitcake skrev:Om 94 syftar på året du är född tror jag att SSRI brukar förskrivas till tonåringar, men endast med noggrann kontroll, eftersom reaktionerna är svårare att förutsäga hos unga. Exempel på SSRI som verkar vara vanliga (enl forum) är Zoloft, Cipramil, Fluoxetin. SNRI/SSRI-kombinationen Efexor verkar också vara rätt vanlig numera. SNRI har fördelen att det även (för mig iaf, som tar en annan SNRI), hjälper att fokusera, saktar ned tankeflödet och inte gör en sömnig.

Se till att du får utskrivet av en psykiater som är villig att följa upp med dig och ge dig råd om du får biverkningar eller börjar må sämre. De skräckhistorier man hör om antidepressiva verkar oftast hända när medicin skrivs ut utan professionell uppföljning.

Jag tackar så mycket!

Jag får ta upp det med min psykiater vid nästa tid, tack åter igen

Jag börjar förstå vad som kan gå tokigt. När jag meddelade psykiatrikern att jag avslutat behandlingen med Mirtazapin och Citalopram efter 3 månader pga biverkningarna och därefter genast känt mig bättre blev jag plötsligt betraktad som en sådan där läkemedelsskeptiker. Enligt honom fungerar dessa medel i princip alltid bra på ångest. Det är dock osannolikt att effekten är riktigt så god med tanke på att det inte är ovanligt att patienter hoppar av behandlingen i förtid på tidigt stadie (i någon studie så mycket som 50% av patienterna). Det borde bli ett visst svinn som måste räknas ifrån resultatet. I de flesta vetenskapliga studier är dessutom effekten inte mycket bättre än placebo. Man får tro att det finns en viss övertro på dessa medel. Jag vill dock inte påstå att de inte har en viktig funktion när de fungerar och används med omdöme.

Jag tror mycket hänger på det ekonomiska, att vården inte har några alternativ till att skriva recept. men ibland känns det som att man lever i ett rosa skimmer, det är något religiöst över frågan. Biverkningar förringas och tolkas som symtom på själva sjukdomen. De rapporteras sannolikt inte i den utsträckning de förekommer. De kan också ses som subjektiva upplevelser hos den skeptiskt lagda (och uppenbarligen psykiskt sjuka) patienten. Vårdhierarkien gör att läkaren alltid har tolkningsföreträdet. Patienten är i totalt underläge.

Jag var i själva verket neutral till dessa medel tills jag provat. Jag har normalt inget emot läkemedel. Jag tror ett av problemen är att man doserar för släntrianmässigt istället för individuellt, det finns inte tid till djupare diskussioner om önskemål, effekter och biverkningsproblem. Samma dos och medel kan inte passa alla. SSRI/SNRI kan göra stor nytta men också stor skada. Det är som "ett rakblad i händerna på en apa" om de används på fel sätt och vid fel indikationer (vänner har erbjudits medlen hos husläkare för alla möjliga diagnoser också rent medicinska problem som de inte har indikationer för).

Upplevde inte att min oro över biverkningarna togs på allvar. Läkarna verkade rätt oförstående vid att jag inte kunde utföra mina arbetsuppgifter (som för mig är väldigt viktiga att upprätthålla) med huvudvärk, stark trötthet, hjärtklappning, yrsel och balansstörningar, ljud- och ljuskänslighet och förstärkt ångest. Husläkaren tolkade det som nya symtom på min sjukdom eller som att jag led av någon annan underliggande sjukdom (visst, jag har mina personliga egenheter men det här handlade om nya symtom) , trots att jag påpekade sammanträffandet av försämringen med höjningen i dosering. Jag blev skickad på nya undersökningar och provtagningar som förstärkte min vårdfobi. Akutläkaren sa oförstående "men yrsel är ju en vanlig effekt av de här medlen" (hur han nu tänkt att jag med gott samvete skulle kunna kombinera yrsel och balansrubbningar med yrkesmässig bilkörning?). Jag kände mig betraktad som en hjärna som skulle ha en diagnos, inte som en individ som skulle fås att fungera i sitt sammanhang i samhället. Det är något sjukt med vården, och det handlar inte om bra och dåliga mediciner!

För mig är det i stort sett bara en sak som får mig att må dåligt, vilket är stress. Jag åt antidepp i runt 4 år. Till viss del kanske det kan hjälpa med att ta bort en del av stresskänslorna, men jag tror det är långt ifrån en bra lösning i längden. Att istället sikta in sig på att göra något åt stressen är en så mycket bättre lösning. Tyvärr så är det dock inte alltid så lätt att få den hjälp man behöver, då förståelsen ofta är begränsad.

Lakrits skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Vissa autistiska personer är överkänsliga mot psykofarmaka, men det är ganska vanligt med medicinering mot ångest och depression eller andra tillstånd (t ex komorbid OCD).

Jag är ovanligt okänslig mot psykofarmaka. Enligt min psykiatriker är också det något som är vanligare bland personer med ett AST. SSRI fungerar t.ex. inte alls.

Vi hade en diskussion om det tidigare, där en del hade antingen under- eller överkänslighet. Verkar som om många av oss även på detta område hamnar i varsin ände på en skala, med normalpopulationen i mitten.

Själv tillhör jag den överkänsliga typen som får reaktion på en bråkdel av normala doser.

Det enda man med säkerhet vet om en aspergerhjärna är att den är annorlunda, men inte HUR. Så reaktionen kan bli hur fel som helst.

Att vi lever i ett intolerant, exklusivt samhälle som hatar avvikare och gör avvikelser till ett problem i stället för tillgång - DET är problemet.

Så, vad är då problemets lösning? Jo, Sverige behöver genomgå en attitydförändring och ta vara på aspergares specialkunskaper och bortse från det där med socal kompetens.

Att droga ned aspergaren för att samhället är sjukt är ingen lösning för aspergaren - det är enbart en smidig lösning för det inhumana samhället.

Opium är ett opium för folket. (Visheten har talat!)

Inger skrev:Själv tillhör jag den överkänsliga typen som får reaktion på en bråkdel av normala doser.

Jag blir manisk av att LUKTA på en Fontex!