Tack för tipset om artikeln.

Och nu ser man (i kommentaren till artikeln) att det finns autismvänliga företag, åtmintone ett, även i Norge.

Jag var på en konferens med Gunilla Gerland igår, och hon hade den gamla artikeln om Tommy från Computer Sweden med sig och visade den, jag har träffat honom vid ett par tillfällen, men hade aldrig sett den artikeln.
Sedan kom jag hem och läste den nya artikeln i CS om honom, samma artikel som det nu länkas till.

Intressant.

Jag fäste mig vid detta yttrande av Tommy:

Men han är samtidigt lite skeptisk mot företag som bara anställer personer med Asperger till exempelvis programmeringsjobb.

– Jag tycker det är mycket bättre med integration, att alla människor blandas.

Å ena sidan låter integrering bra, å andra sidan så är det då risk för att det blir på NT-villkor. Alltså att man som aspergare måste fungera med krav på social kompetens, socialt umgänge under och efter arbetet etc.

Alien skrev:Å ena sidan låter integrering bra, å andra sidan så är det då risk för att det blir på NT-villkor. Alltså att man som aspergare måste fungera med krav på social kompetens, socialt umgänge under och efter arbetet etc.

Segregering gör ju att NT anser att folk med AS är konstiga, kan man spela på deras planhalva så kommer dom sluta tycka det, inte för att vi behöver deras bekräftelse men det kan ju vara skönt att var man än går inte bli ansedd som konstig, man lever ju bara en gång och vem vill vara konstig ansedd till döden?

Det är ungefär som invandrare som är Segregerade, de blir rasistiskt bemötta av vissa svenskar, som inte kan förstå att dom är oliktänkande och har annan kultur/bakgrund, det är alltså lågtänkande rasisters fel men därför är det bra att uppmana invandrare att lära sig svenska korrekt så dom slipper bli rasistiskt bemötta.

opteron, många av oss (de allra flesta tror jag) orkar inte spela på den normerade planhalvan hela livet, och att välja själv när man vill sluta efter att en gång ha byggt upp sitt liv på det lär nog vara lika realistiskt som resten av luftslottet i de flesta fall. Det man lär sig kommer ändå inte att kunna användas till på långa vägar så mycket att det är värt det när det slutar med katastrof och orkeslöshet (eller förbittring) årtionden i förtid. Det är faktiskt så illa att det i allt högre grad slutar på liknande sätt även för folk som inte är diagnosticerbara med AS.

(V.s.b.: Artikeln hoppas jag kunna läsa vid vändande ork.)

http://www.idg.se/2.1085/1.328697/ratt- ... n-som-stod

[mod]Admin

Slog ihop två trådar om samma ämne.[/mod]

Jag går också mer efter färg, form och bilder än på text. Det är därför jag lätt blandar ihop folk om de har liknande avatarer, eller t o m bara samma färg på avataren.

Om olika textavsnitt var i olika färger och storlek samt illustrerad (ungefär som Debbidos inlägg) skulle jag ha lättare att läsa. Svart text mot vit bakgrund blir bara en enda gröt för mig och det viktiga drunknar lätt i textmassan.

På min arbetsplats så samsas en mängd olika organisationer, jag har väldigt lite problem med att umgås med dem på kafferaster eller på lunchen. De flesta av dem är neurotypiska medelålders kvinnor, och bara ett par män. Bra människor de flesta av dem. Flera har också egen erfarenhet från psykisk ohälsa, även om det är andra tillstånd än de som Attention normalt arbetar med. Men det gör att det ändå finns en viss förståelse.
Vi har en anställd tjej med Asperger, från början så ville hon inte vara med på kafferaster eller äta lunch med oss andra. Vilket vi inte tvingade henne till, naturligtvis. Men nu när det gått ett tag så är hon med på både kafferaster och på luncherna.

Men dem som jag umgås med privat kring föreningen är bara folk med egen diagnos.

Men jag befinner mig verkligen i en "skyddad" verkstad, jag behöver aldrig brottas med svårigheter som ska jag berätta om min diagnos och vad ska omgivningen säga. Utan det är nästan en förutsättning att jag ska ha mina diagnoser för att kunna ha mitt jobb.

Det är klart att jag har funderat på hur framtiden kommer att bli och vad jag ska jobba med efter detta, men just nu trivs jag väldigt bra och tycker att jag har världens bästa arbetsplats.

Det finns en struktur med kontoret och folk som är här, men det blir aldrig monotont eftersom det hela tiden händer nya saker.

Jag har dessutom en helt okej lön, så jag kan verkligen inte klaga.