Så jag har denna år dumpat min yngre syster. Min äldsta blev dumpad först, men det var något hon bestämde för sin egen del att av barnslighet att ta den beslutet först. Skillnaden mellan mitt val, är att jag har inte funnit en endaste prov på att min syskon har någonsin brytt sig om att se mig mer än en någon slags andra gradens medborgare.

Man känner sig nästan som en värdelös idiot, bara för att deras ointresse och oförmåga att sätta sig just i min situation och menar alldles för lätt att jag inte gör något med min tid. Jag undrar vad alla dessa ideér, musikintresset och sökandet efter jobb konstant tyder på... ja. Tidsfördriv väl utan praktisk ändamål.

Så jag dumpade min andra syster till slut. Nu funderar jag om jag inte gör det med min morsa med, eftersom jag har aldrig blivit stöttad av dem sedans barnsben. Blir faktiskt förbannad när jag tänker på det.
De har bara egotrippat sett sigsjälva lite självbelåtet som dem där som är så godhjärtade som ställer upp då o då. Men behandlar mig som trash.

Min mor t.om i min svåraste stund valde att nämna att vi skulle inte höra av varandra på ett år. Nu så ska hon komma den 20nde och hälsa på visst, men jag vet inte. Jag har alltid funnits där för dem. Jag skulle fan dö för dem. Men det är därför jag också väljer att så bestämt att skära kontakten, för jag har fått nog.

Nog har dem hjälpt, men det har alltid varit som om dem har varit besvärade av att göra någonting jag har alltid funnit i mig att göra av ren omtänksamhet, av ren tro , på den potential alla besitter , om bara andra unnade och värnade om den. Istället för förstörde det.

Nåja. Jag känner väl bara för att skriva av mig.
Jag känner mig liten sorgsen väl. För ovanlighetens skull.
Men det är inte pågrund av vad jag har bestämt mig för. Men att det skulle vara att förneka faktumen av vad som har lett till att jag gör det.

Någon som har också kännt väldigt lite stöd av sin egna familj, som man tror ska finnas där för en ?

Smokescreen skrev:Min mor t.om i min svåraste stund valde att nämna att vi skulle inte höra av varandra på ett år. Nu så ska hon komma den 20nde och hälsa på visst, men jag vet inte. Jag har alltid funnits där för dem. Jag skulle fan dö för dem. Men det är därför jag också väljer att så bestämt att skära kontakten, för jag har fått nog.

Läste det och blev ARG!

Jag har själv fått nog av alla egocentriska idioter utan kärlek till andra...

1 år... varit med om liknande...

Jag är övertygad "Zen-Buddhist" men NU talar mitt ego och jag måste be ALLA med beteende som din mor ATT DRA ÅT HELVETE. SATANS AVKOMMOR! Mött skiten själv... FYFAN!!!

Ska meditera imorgon...

Om jag vore satanist skulle jag reagera annorlunda... trött på alla jävla DRÄGG utan kärlek. FYFAN!!!!

Tänker mest på en person jag själv RÅKAT träffa av ett ENORMT jävla misstag för längesen...
SPYR!

Om dom inte bryr sig men ändå vill hälsa på en gång per år, ja då kan du lika gärna säga:

"Nej tack, du behöver inte komma hit."

Det är ju som kallprat där man pratar för sakens skull, eller som i detta fallet, att hon kommer för att du är hennes son men inte för att hon bryr sig.

Mamma eller inte, jag hade brytit kontakten. Jag själv är väldigt bra på att bryta kontakter hehe, ensam är starkast brukar man säga. Nej men seriöst, känner du att du inte får något utav det så skit i dem, oavsett om det är dina föräldrar.

That's my 25 cents.

Sen kanske vissa tänker, men hon födde dig osv, ja men det var inte du som sa att hon skulle föda dig utan hon valde att göra det.

Jag funderar själv på att skaffa barn i framtiden, om mina barn väljer att när de fyller 18 år att inte ha något med mig att göra då är det deras val, jag stoppar inte dem, däremot kommer jag göra mitt yttersta för att hindra det innan de fyller 18 och kan bestämma sig för just det valet.

Jag tror att det hela beror på okunskap. Kanske detta skulle hjälpa?

Brutit kontakt med mor och bror. Brorsan har jag inte haft bra kontakt med trots att vi bodde i samma hus i 16 år. Morsan var jag tvungen att "bli av med" för 2 år sen då hon startade ett jättestort bråk angående min asperger. Hon vill absolut inte att jag skulle studera och komma ut i praktik för att "du ska inte visa dig frisk! då kan du förlora bidragen!". Kort sagt ville hon att jag fortsatte isolera mig och må dåligt för ekonomins skull.

Idag är jag färdigutbildad IT-tekniker och på väg ut i praktik. Inte pratat med morsan sen 2008.

Man får vara väldigt uppmärksam på hur kontakten med familjen påverkar en. Håller dom dig tillbaka? Håller dom dig "känslomässig gissla"? Vad ger dom dig för råd och stöd?

I Mitt fall gav jag en massa av mig själv och hjälpte hela tiden morsan med allt hon bad om. Hon sa aldrig tack. Hon uppmuntrade aldrig mig att utvecklas eller göra några framgångar.

Idag har jag väldigt nära kontakt med enbart en familjemedlem. Min plast pappa som jag inte ens är släkt med. Funkar väldigt bra.


"God gave us relatives...
Thank god we can choose our friends."

Ethel Mumford - Citerat i Mary and Max.
.
.
.

Angående mitt inlägg ovanför.

Mammor som inte orkar med sina barn är en öm punkt för mig. Har tex själv inte haft nån morsa pga olika anledningar. En lite öm punkt.

Därför jag svor som ***.

Jag tycker du gör helt rätt, smokescreen. Bara för att man har titeln "mamma" eller "syster" eller vad som helst så har man ingen immunitet mot idioti.

Lycka till! Det kommer nog kännas lite ensamt i början, men man vänjer sig.

Hälsningar från en som gjorde det för flera år sedan.

Det känns som en lättnad ja. Jag tolererar helt enkelt inte varken dem som dömmer andra , som om dem var bättre , att de hade rätten att förminska någons liv. Eller dem som sitter på sina arslen: Okej att sita, vila, att återhämta, att ta sin tid, att behöva ha andrum. Men menar att verkligen bara sitta på sina arslen som bäbisar.

Att bli anklagad för det sistnämda av det förstnämnda, som gör mig då förbannad. Speciellt då man fan i mig förväntar sig bättre från sin familj.
Så tänker jag aldrig göra själv så.

Treeman.
Förstår.

Fattar precis vad du menar. Känner mig i exakt samma situation.

outzaidur skrev:Morsan var jag tvungen att "bli av med" för 2 år sen då hon startade ett jättestort bråk angående min asperger. Hon vill absolut inte att jag skulle studera och komma ut i praktik för att "du ska inte visa dig frisk! då kan du förlora bidragen!". Kort sagt ville hon att jag fortsatte isolera mig och må dåligt för ekonomins skull.

Idag är jag färdigutbildad IT-tekniker och på väg ut i praktik. Inte pratat med morsan sen 2008.

Jag känner igen det där sättet att tänka från äldre personer som varit förtidspensionerade länge. Har din mamma själv något jobb?

tveskägg skrev:Har din mamma själv något jobb?

Halvpensionerad miljöpartist gruppledare sedan flera decennium tillbaka.

Jag saknade stöd och förståelse som barn. Mamma var dålig på att trösta, antingen hade hon ont i magen eller så vände hon mig ryggen då jag kom hem och grät efter all mobbning. Min pappa var alltid arg då han kom hem från jobbet.

Jag överlevde tack vare vår hund som jag fick gråta ut hos.

Vi träffas sällan, ännu mer sällan träffar vi min storebror för han bor i Värmland. Jag tycker vår relation är bättre nu, men han är dålig på att ta kontakt.

Jag tycker att föräldrar ger enormt lite stöd, samma grad som jämnåriga, med bråk som jämnt får en att bara bli så förbannat trött mentalt, deras närhet överhuvudtaget, till och med mina mor och far föräldrar är hemska, hånar en för att man bär på asperger, dem har ingen koll alls på asperger och lever på det dem tror att det går ut på, jag har till och med varit i stadiet att jag har önskat livet ur dem, fast mest mamma där utav, kommer säkert att avbryta kontakten helt när jag blir myndig, dem får alla mina dagar så mycket sämre med mer problem.

vallesmamma skrev:Jag överlevde tack vare vår hund som jag fick gråta ut hos.

Samma här. Min relation till "Snuffe" en tibetansk spaniel var komplicerad. Som barn var jag alltid arg och brukade vara elak mot Snuffe, slog honom (inte hårt) men ändå. Jag var inte snäll. Men ändå morrade han aldrig och var aldrig arg.

När jag började bli mentalt medvetande (runt 8-10 års ålder) var det en omvänd situation. Jag såg hur min morsa lät honom stå ute i regnet över natten och hur hon låste in honom på toaletten utan mat och vatten i dygn. Jag började förstå vad riktigt lidande var när jag hörde honom gny mitt i natten. Jag började förstå att det mamma gjorde var fel. Att min brors beteende också var fel och att jag inte skulle ta efter deras tradition av lathet och illvilja. Jag sluta slå på Snuffe och var istället väldigt snäll mot honom. Matade honom när han var hungrig och släppte ut/in honom när han ville komma in. Morsan blev ofta rasande för att hon inte orkade med hunden och tog ut ilskan på mig.

De sista 4-5 åren Snuffe var med vår familj tog jag väldigt väl hand om honom och lekte med honom ofta. Han blev mycket gladare och slutade bajsa/kissa inomhus. När jag sa till på skarpen att familjen skulle sluta behandla hunden dåligt sa dom att jag fick ta hand om honom hela tiden. Och det tackade jag "ja" till.

Trots ett hårt liv blev Snuffe 13 år och vi sålde honom till en kvinna som hade blivit förtjust i honom trots att han var pensionerad.

Han dog 2 veckor efter att vi sålde honom när en bonde ute på landsbygden sparkade ihjäl honom när han lekte med hönsen (han bet aldrig någonting).

Jag saknar dig, Snuffe. Du var ett väldigt stöd och än idag kan jag känna mig nära dig. Trots att jag dumpat min mor och bror kommer jag aldrig dumpa dig lilla Snuffe.

http://www.berglejonets.se/Berglejonets ... /Isa16.JPG
(har tyvärr inga bilder på honom men den här hunden liknar Snuffe väldigt väldigt mycket)

Gripande, outzaidur. Tack.

Och talande, tror jag, för alltför många (av ömse arter).

Du verkar ha en del att bära på, men ändå så mycket kärlek i dig.

Smokescreen också.

Förunderligt.

Helt apropå, Zombie. Jag började seriöst på att fundera på att återuppliva Snuffe. Köpa en till Tibetan och kalla honom "Snuffe den andre".

Kanske vore en bra idé eftersom jag har så svårt att skapa och hålla tag i förhållanden med människor.

Låter innerligt förståeligt, men mer "normalt". Försöka återuppliva vad som har varit och farit och göra en ny egen person till en annan som inte finns längre...

Ganska sorgligt, men jag har typ ingenting annat än dethär.
Det är allt jag gör på dagarna, nätterna o vad inte,
nuförtiden. Förutom någon tillfällig svacka.

Vad som just stör mig dock är att om att inte bara mina syskon hade fått åka på utlandsresor, kanske stöttats mer, att det hade funnits någon som hade lärt en att köra m.m, så hade det kunna vara annorlunda.

Men ja. Funderat på det och ser det som att faktiskt min mor faktiskt uppmuntrar visst mig, på sitt sätt. Liksom brorsan.
Som tur är.

Försök fixa mer hobbys, du sjunger helt okej men du behöver något mer att göra än bara så.

Har verkligen ingenting annat. Misst intresset för allt annat. Tycker inte ens om att spela tvspel. Så det blir lite svårt. Men ja. Du har rätt.
Tyvär finns det lite att göra åt det.

Smokescreen skrev:Har verkligen ingenting annat. Misst intresset för allt annat. Tycker inte ens om att spela tvspel. Så det blir lite svårt. Men ja. Du har rätt.
Tyvär finns det lite att göra åt det.

Detta är kanske något,

http://www.aspergerforum.se/dagbok-nt-r ... 15802.html

Börja ragga på tjejer? Om du inte har en dvs. Annars behöver du någon sorts hjälp om du bara gör det där, kanske inte psykatrisk vård men kanske en kontaktperson eller någon kurator som du kan tala med.

Eller så kan du fortsätta bara göra såna videos men jag ser inte poängen, waste of life. Kroppen är byggd för att göra saker.

Nå fortsätter eftersom jag vill hela tiden göra bättre ifrån mig.
Jag ser däremot ingen ide att ragga bara för raggandets skull.
Har redan haft flera relationer denhär året o är inte intresserad av en till, förän jag träffar en tjej jag faktiskt kan bilda familj med.

Hm. Tveksamt det finns något.
Ska skriva inlägg som är OT.

Har ni funderat på om era problem beror på aspergerdrag hos era "friska" familjemedlemmar?

tveskägg skrev:Har ni funderat på om era problem beror på aspergerdrag hos era "friska" familjemedlemmar?

God knows I have men det är ju ändå en själv som behöver fixa soppan.