Ännu en som undrar var man "skaffar utredning"...
6 inlägg
• Sida 1 av 1
Ännu en som undrar var man "skaffar utredning"...
Hej!
Sällar mig till den till synes ändlösa rad med människor som inte riktigt hittar rätt i vårdapparaten.
Jag fick en AS-diagnos när jag var i tidiga tonåren, tydligen baserat på observation på BUP samt ett samtal på en-två timmar med en barnneuropsykiatriker. Snubblade visst på relationsantal, eller vad man säger, och diadokokinesi - hade sådan ångest att jag helt enkelt inte såg/förstod hur jag skulle göra "handviftet".
Ända sedan dess har jag kämpat med att ömsom förstå, ömsom "avsäga" mig diagnosen. Ingen har kunnat förklara varför jag fick diagnosen, eller på vilket sätt den stämde in - utöver det jag läste själv i journalen - vilket säkert också har att göra med att jag har blivit remitterad likt en pingisboll mellan olika mottagningar, avdelningar och sektioner inom psykvårdsmaskinen.
Dessutom har jag en del minnen av vad AS "var" baserat på en del missuppfattningar som andra hade gjort, något jag försöker lära om genom detta forum t.ex. Därför stretade jag in i det längsta (typ tills i förra veckan) emot att vara "en av er", men nu går det inte längre.
Det är uppenbarligen något som är annorlunda med mig jämfört med många andra möten, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som jag snubblar över gång på gång. Visst kan jag släta över, gömma undan och kompensera för detta flyktiga, men det kostar mig mitt liv att jämt göra så. Det orkar jag inte mer.
Jag är nu på ett behandlingshem i Jönköpings län, där min terapeut har kommit överens med mig att prata med läkaren knuten hit, angående att försöka ta reda på vad "det där" är. För jag märker ju att det blir fel, att det kostar mig osannolikt mycket jämfört med vad andra verkar få ut av socialt samspel.
Men hur ska jag göra? Vem ska jag vända mig till? Jag vill verkligen, verkligen att det blir rätt den här gången. Oavsett om jag nu har AS, ADD, borderline, bipolära, unipolära, sömnlösa, räddhågsna, schizotypa besvär - jag har en hel radda besvär enligt journalerna och allt kan väl omöjligen vara jag?!
Jag hör egentligen till Västra Götaland, men eftersom jag bor där jag gör - Göteborg - orkar jag inte ta det den vägen. Regionen ägnar mest tid på att bråka med sig själv om vart jag ska och vem som ska göra åt det, än att faktiskt hjälpa mig. Just nu är jag tilldelad patientskap i en beroendeklinik, där jag ägnar mycket tid åt att bråka med "terapeuten" om vad som är "bakomliggande orsaker" eller att jag faktiskt inte orkar med gubbf*n som är allt annat än ett stöd för mig.
Så, min fråga blir:
Vart ska jag ta vägen egentligen? Något är ju fel, och jag vill veta vad det är och vad jag ska göra åt eller med det. Alla olika psykologer, terapeuter, psykiatriker, skötare, kuratorer jag har träffat till trots inser jag att jag inte fattar vad problemet egentligen är, lika lite som alla dessa säkert ett hundratal personer (jag skojar inte, eller ens överdriver) är överens med varandra om vad de tror eller tycker.
Finns det någonstans jag kan be att bli hänvisad, där man har tid och framförallt lust och intresse av att sätta sig ner med mig, gå igenom mitt liv punkt efter punkt, i den takt jag klarar, tills vi kan enas om vad det är som felas mig? För jag vet ärligt inte vad mer jag ska hitta på.
Men säkert är, att detta med AS dyker upp som gubben i lådan, och nu börjar jag äntligen (ja, faktiskt äntligen) acceptera att det nog ligger något i det.
Sällar mig till den till synes ändlösa rad med människor som inte riktigt hittar rätt i vårdapparaten.
Jag fick en AS-diagnos när jag var i tidiga tonåren, tydligen baserat på observation på BUP samt ett samtal på en-två timmar med en barnneuropsykiatriker. Snubblade visst på relationsantal, eller vad man säger, och diadokokinesi - hade sådan ångest att jag helt enkelt inte såg/förstod hur jag skulle göra "handviftet".
Ända sedan dess har jag kämpat med att ömsom förstå, ömsom "avsäga" mig diagnosen. Ingen har kunnat förklara varför jag fick diagnosen, eller på vilket sätt den stämde in - utöver det jag läste själv i journalen - vilket säkert också har att göra med att jag har blivit remitterad likt en pingisboll mellan olika mottagningar, avdelningar och sektioner inom psykvårdsmaskinen.
Dessutom har jag en del minnen av vad AS "var" baserat på en del missuppfattningar som andra hade gjort, något jag försöker lära om genom detta forum t.ex. Därför stretade jag in i det längsta (typ tills i förra veckan) emot att vara "en av er", men nu går det inte längre.
Det är uppenbarligen något som är annorlunda med mig jämfört med många andra möten, något som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som jag snubblar över gång på gång. Visst kan jag släta över, gömma undan och kompensera för detta flyktiga, men det kostar mig mitt liv att jämt göra så. Det orkar jag inte mer.
Jag är nu på ett behandlingshem i Jönköpings län, där min terapeut har kommit överens med mig att prata med läkaren knuten hit, angående att försöka ta reda på vad "det där" är. För jag märker ju att det blir fel, att det kostar mig osannolikt mycket jämfört med vad andra verkar få ut av socialt samspel.
Men hur ska jag göra? Vem ska jag vända mig till? Jag vill verkligen, verkligen att det blir rätt den här gången. Oavsett om jag nu har AS, ADD, borderline, bipolära, unipolära, sömnlösa, räddhågsna, schizotypa besvär - jag har en hel radda besvär enligt journalerna och allt kan väl omöjligen vara jag?!
Jag hör egentligen till Västra Götaland, men eftersom jag bor där jag gör - Göteborg - orkar jag inte ta det den vägen. Regionen ägnar mest tid på att bråka med sig själv om vart jag ska och vem som ska göra åt det, än att faktiskt hjälpa mig. Just nu är jag tilldelad patientskap i en beroendeklinik, där jag ägnar mycket tid åt att bråka med "terapeuten" om vad som är "bakomliggande orsaker" eller att jag faktiskt inte orkar med gubbf*n som är allt annat än ett stöd för mig.
Så, min fråga blir:
Vart ska jag ta vägen egentligen? Något är ju fel, och jag vill veta vad det är och vad jag ska göra åt eller med det. Alla olika psykologer, terapeuter, psykiatriker, skötare, kuratorer jag har träffat till trots inser jag att jag inte fattar vad problemet egentligen är, lika lite som alla dessa säkert ett hundratal personer (jag skojar inte, eller ens överdriver) är överens med varandra om vad de tror eller tycker.
Finns det någonstans jag kan be att bli hänvisad, där man har tid och framförallt lust och intresse av att sätta sig ner med mig, gå igenom mitt liv punkt efter punkt, i den takt jag klarar, tills vi kan enas om vad det är som felas mig? För jag vet ärligt inte vad mer jag ska hitta på.
Men säkert är, att detta med AS dyker upp som gubben i lådan, och nu börjar jag äntligen (ja, faktiskt äntligen) acceptera att det nog ligger något i det.
Vet du vad läkaren heter som är knuten till beh hemmet där du är?
Vill du berätta vilket beh hem det är?
Gott råd, bråka inte med terapeuten om "orsaker" för det kan man käbbla om i evighet utan att komma ett dugg närmare vad det rör sig om.
Satsa din energi på att komma vidare med en utredning som kan vara en grund för ditt vidare liv. Både för dig och din omgivning vilken den än är.
Vill du berätta vilket beh hem det är?
Gott råd, bråka inte med terapeuten om "orsaker" för det kan man käbbla om i evighet utan att komma ett dugg närmare vad det rör sig om.
Satsa din energi på att komma vidare med en utredning som kan vara en grund för ditt vidare liv. Både för dig och din omgivning vilken den än är.
A skrev:Vet du vad läkaren heter som är knuten till beh hemmet där du är?
Vill du berätta vilket beh hem det är?
Skulle kunna ta det i PM, ifall det är till hjälp?
A skrev:Gott råd, bråka inte med terapeuten om "orsaker" för det kan man käbbla om i evighet utan att komma ett dugg närmare vad det rör sig om.
Satsa din energi på att komma vidare med en utredning som kan vara en grund för ditt vidare liv. Både för dig och din omgivning vilken den än är.
Det är ju just det som är problemet… Vad jag än säger till terapeuten "hemma" är det ett symtom på någon bakomliggande erfarenhet som ska bearbetas. Med andra ord – jag kommer just ingen vart! Terapeuten här, däremot, är mer intresserad av vad man kan göra nu snarare än vad det var som hände då, som väl är. Visst vill jag bearbeta det som har hänt men inte på bekostnad av att inte komma någonstans idag. Det är därför jag undrar till vart jag kan fråga att behandlingshemmet "skickar" mig.
Så, på hemmaplan vägrar terapeuten ta upp det här med utredning, eftersom att trots att landstinget/regionen har förbundit sig att utföra en sådan är det inte läkaren just på den mottagningen som har skrivit under, vilket i sin tur innebär att det inte finns någon sådan överenskommelse utan jag får arbeta med honom fast jag känner att han gör mig direkt illa. Vilket i sin tur är symtom på någon gammal erfarenhet, och så vidare ad nauseaum. För övrigt är "hemmaterapeuten" den som styr ifall jag alls ska få en läkartid på mottagningen jag hör till (!). Så någon remiss hoppas jag inte på därifrån.
Jag minns att innan jag viste vad AS var så trodde jag att man typ satt i en rullstol o dreglade, så jag trodde ju verkligen inte på att jag var något åt AS hållet när jag fick höra det.
Jag reggade mig här hade jag inga planer på att träffa någon från forumet utan tänkte bara prata.
Pratade med forumisterna i ett halvår innan jag åkte o träffade en bunt forumister hos Weasley i Uppsala.
Jag trodde jag skulle bli utslängd som fejkare eller liknande men det visade sig att jag var ungefär som allihop, och helskönt att man inte behövde göra sig till på något sätt alls.
Man behövde inte hävda sig och inte prata om vem som gjort vad med vem.
Helskönt att prata kärnkraftsreaktorer, mopphuvuden, datorer, film, barndomsminnen, och föreslå saker för jobbsökande för en trevlig forumist
Något jag fick höra tidigt efter att ha kommit till forumet var att den mest extrema aspergaren vore att vara nobelpristagare men inte kunna knyta skorna.
Jag reggade mig här hade jag inga planer på att träffa någon från forumet utan tänkte bara prata.
Pratade med forumisterna i ett halvår innan jag åkte o träffade en bunt forumister hos Weasley i Uppsala.
Jag trodde jag skulle bli utslängd som fejkare eller liknande men det visade sig att jag var ungefär som allihop, och helskönt att man inte behövde göra sig till på något sätt alls.
Man behövde inte hävda sig och inte prata om vem som gjort vad med vem.
Helskönt att prata kärnkraftsreaktorer, mopphuvuden, datorer, film, barndomsminnen, och föreslå saker för jobbsökande för en trevlig forumist
Något jag fick höra tidigt efter att ha kommit till forumet var att den mest extrema aspergaren vore att vara nobelpristagare men inte kunna knyta skorna.
nano skrev:Jag minns att innan jag viste vad AS var så trodde jag att man typ satt i en rullstol o dreglade, så jag trodde ju verkligen inte på att jag var något åt AS hållet när jag fick höra det.
Det är väl ungefär den bild jag själv har haft. Kanske inte så extrem, men att man inte skulle ens vilja vara social (jag är jättesocial - bara urkass på det!), att man inte har känslor (jag har bl.a. haft två långa förhållanden och tider då jag har haft djup sorg, så känslor både för mig och andra finns ju) och en hel del annat smått och gott.
Och det märkliga är väl främst att jag har trott på att problemen i mitt liv inte har existerat, eftersom att jag kan kompensera väldigt långt för väldigt mycket. Beroende på om jag har svarat på vilket sätt jag ibland kan fungera, eller om jag har svarat på vad som är spontant och bekvämt för mig, har jag fått väldigt olika poäng på skattningsformulär. För ibland kan jag verkligen vara övernormal, men jag orkar inte vara det i längden.
Jag trodde jag skulle bli utslängd som fejkare eller liknande men det visade sig att jag var ungefär som allihop, och helskönt att man inte behövde göra sig till på något sätt alls.
Man behövde inte hävda sig och inte prata om vem som gjort vad med vem.
Det låter faktiskt jätteskönt. Jag behöver verkligen någonstans där jag kan vara jag, så att säga.
Sedan att jag verkligen vill ha mina diagnoser omprövade, eftersom att andra i min omgivning verkar behöva något konkret sätt att förstå mig på, liksom att jag själv kan ha jättesvårt att beskriva mig så att omgivningen begriper hur jag funkar, är väl en annan sak. (Inte för att jag tror att just du tolkade mitt första inlägg som behov av hävdelse, men jag vet att många jag mött i mitt liv har sett det så.)
Helskönt att prata kärnkraftsreaktorer, mopphuvuden, datorer, film, barndomsminnen, och föreslå saker för jobbsökande för en trevlig forumist
Jag brukar förklara mitt intresseområde för diskuterbara saker som allt mellan socialpsykologi till historian för behandling av nageltrång, genom hur man bäst får bort den där vinfläcken från ens skjorta...
Återgå till Aspergare och vården