Någon mer som saknar grundläggande känslor som tex lycka, medlidande, samvete eller vara glad för någon annans skull?

En del exempel..

En del familjemedlemmar har dött, och jag har varit den enda som inte mått dåligt eller så utav det, när min farmor dog så orkade jag inte ens gå på begravningen, jag var ensam kvar hemma och tänkte inte ens på att det kanske var opassande förräns långt efteråt..

När någon berättar om något roligt eller bra som hänt dom så brukar jag kunna få ut ett krystat 'kul för dig' eller nått men inom mig så känner jag ingenting.

Det var nyligen en person som jag känner som sa att hon ramlat i duschen å vart avdäckad i flera timmar och pratade med mig ifrån sjukhuset. Jag tyckte konversationen var jobbig, för jag visste inte vad jag skulle säga, och eftersom jag inte kände någonting så ville jag bara att den skulle avslutas..

Såg en scen på Deadliest Catch (reality show) häromdagen där en person fick reda på att sin farsa hade dött eller nått sånt, och hur han blev helt förstörd utav nyheten. Detta fick mig att tänka på när jag var yngre, och jag alltid var rädd att om typ någon i min nära familj skulle dö eller nånting att jag inte skulle känna nånting eller må dåligt alls, detta var låångt innan jag ens fick en diagnos. Och detta är jag fortf väldigt osäker på. Vad för sorts människa är man då?

Något känns dött i hjärnan iaf, helt avdomnad när det gäller sånt här..

Man har ju lärt sig en del under åren vad som är 'normalt' beteende, så jag vet ju att de fall jag nämnt är "onormalt" men det hjälper ju inte direkt, mer än att man plockat upp en del förprogrammerade svar till dessa.

Är detta typiskt bland aspergare/atypiska autister, eller har det med något annat att göra?
Hur brukar ni handskas med sådana här situationer?

Folk dör hela tiden, så jag bryr mig inte heller. Däremot vill jag helst att familjemedlemmar skall lida så lite som möjligt när de dör.

Har aldrig förstått på folk som gråter när deras 90 åriga farmor har dött, common? Hon mår nog bättre än att stanna här, man tröttnar på livet efter 90 år.

Däremot kan jag bli lite ledsen men jag försöker hjälpa mer genom att ge råd än att gråta åt och för dem för det hjälper inte att gråta, om en släkting skadar sig, eller blir av med något dom gillar eller älskar, smärta är mer sorgligt än döden själv anser jag alltså.

Komplicerad fråga...

Först beror det ju på om man menar egna känslor eller förmågan att till medkännande med andra, vilket är (minst) två olika saker.

Sedan graden av det ena eller det andra. Man kan också vara empatiskt lagd och bry sig om sina medmänniskor utan att nödvändigtvis känna precis allt de känner. Eller känna det de känner men skita i det.

Sedan är det ju frågan om huruvida den som inte känner känslor verkligen saknar känslor eller bara är avtrubbad, avstängd eller inte i kontakt med sina känslor. Känslor kan också vara 'vilande' när de inte behövs utan att för den skull vara avstängda.

Jag tror dock det kan finnas medfödda temperamentsskillnader som gör vissa mer känslosamma än andra. Vet två autister som menar sig inte ha några känslor alls men jag tror det är ganska ovanligt t o m på autismspektrum. De flesta aspergare verkar ha känslor precis som folk i gemen, även om en del kanske är mer intellektuellt lagda än emotionellt och åter andra antingen avstängda eller över-empatiska. Själv är jag väl lågemotionell men inte oempatisk (utom ibland).

Att inte sörja någon som dött kan bero på t ex a) att man inte ser döden som ett problem; b) att man är glad om någon som är väldigt gammal eller sjuk slipper lida mer; c) att man är lite bedövad just då och känner saknaden och sorgen först senare; d) eller att man faktiskt inte är så känslosam och därför just inte känner något alls; e) att man inte är bra på att visa, beskriva eller uttrycka känslor.

Att inte kunna klämma fram 'passande' känslor på beställning är något många aspergare beskrivit sig ha svårt för.

Se även:

alexitymi
[url=http://sv.wikipedia.org/wiki/Schizoid_personlighetsstörning]schizoid personlighetsstörning[/url]

Inger skrev:Komplicerad fråga...

Först beror det ju på om man menar egna känslor eller förmågan att till medkännande med andra, vilket är (minst) två olika saker.

Både och.

Inger skrev:Att inte sörja någon som dött kan bero på t ex.......
;

"d) eller att man faktiskt inte är så känslosam och därför just inte känner något alls" stämmer bra..

Har det alltid varit så?

Känner du igen dig i beskrivningen av Schizoid?

Sålänge som jag kan minnas.

Läste nyss wikipedian om Schizoid som du länkade.. Stämmer in punkt och pricka.. avviker inte ifrån någon utav symptomen..

Aldrig hört talas om schizoid förut.. Borde inte läkarn ha misstänkt detta under min autismspektrum utredning?.. Får fråga nästa gång jag träffar min psykolog.

Firkraag skrev:Någon mer som saknar grundläggande känslor som tex lycka, medlidande, samvete eller vara glad för någon annans skull?

Firkraag skrev:Aldrig hört talas om schizoid förut.. Borde inte läkarn ha misstänkt detta under min autismspektrum utredning?.. Får fråga nästa gång jag träffar min psykolog.

Jag känner igen mig i vad du beskriver. Till viss del iaf. Jag känner sällan starka känslor av det typen du skriver om. Har lite svårt att förhålla mig till andra människor när det är starka känslor inblandade.

Schiziod var uppe till diskussion när jag var hos psykologen och jag känner igen mig på några av punkterna där. Men det var inte aktuellt eftersom han menade att det till stor del överlappar med AS.

Eftersom de överlappar såpass mycket så antar jag att det inte är akutellt att diagnostiseras med båda, och att läkarna valde rätt diagnos beroende på andra kriterier..

Jag såg en film med Matthew Perry i huvudrollen där hans karaktär drabbades av Depersonalisation, vilket var en form av kraftig distans till omvärlden och till sina känslor.

Det har varit så med att jag är helt avsaknad av medlidande eller känslor för andra.. då hade jag precis fått AS-diagnosen, men jag trodde det var "mer under" det hela. För jag förstår ju innebörden varför NT's blir ledsna, besvikna osv om en släkting går bort t.e.x. men att jag känner inte alls som de gör. Jag har en annan inställning mot det.
Så jag fick utredas för shizotypisk personlighetsstörning.. uppfyllde ALLA kritererier. Men: psykologen sa att det är p.g.a. min AS som jag är sådan.

keedo skrev:Så jag fick utredas för shizotypisk personlighetsstörning.. uppfyllde ALLA kritererier. Men: psykologen sa att det är p.g.a. min AS som jag är sådan.

Samma sak sas till mig fast om schizoid. Fick väl intrycket att dom hellre sätter AS...

keedo skrev:Det har varit så med att jag är helt avsaknad av medlidande eller känslor för andra.. då hade jag precis fått AS-diagnosen, men jag trodde det var "mer under" det hela. För jag förstår ju innebörden varför NT's blir ledsna, besvikna osv om en släkting går bort t.e.x. men att jag känner inte alls som de gör. Jag har en annan inställning mot det.
Så jag fick utredas för shizotypisk personlighetsstörning.. uppfyllde ALLA kritererier. Men: psykologen sa att det är p.g.a. min AS som jag är sådan.

Jag tror inte de ger diagnosen schizotypisk i sverige. Jag tror de antingen ger diagnosen schizofreni eller en diagnos på autism spektrumet.

Notera att det uppenbarligen är skillnad på de två närliggande begreppen schizotypisk resp. schizoid personlighetsstörning. Den förstnämnda är tydligen omtvistad hur den ska betraktas, enbart personlighetsstörning enligt DSM resp. mental sjukdom enligt ICD.

http://en.wikipedia.org/wiki/Schizotypal_personality_disorder

http://en.wikipedia.org/wiki/Schizoid_personality_disorder


Detta inte menat som något påstående om att någon skrivt fel, utan bara som en varning att man måste vara petig med begreppen här.

För att återknyta till det ursprungliga startinlägget i tråden. Är det så att du alltid, i alla lägen saknar känslor, eller finns de ibland? Mitt intryck är att det är vanligt bland aspergare, framförallt barn och unga, att det finns känslor i de sammanhang de själva berörs på något sätt, men att det däremot ofta inte uppstår så mycket känslor kring sådant som inte omedelbart berör dem.

Hos aspergerbarn kan man t.ex. se hur det väcker extremt starka känslor när någon av deras egna saker går sönder, men att de totalt saknar den känslan när det är någon annans sak som går sönder. Likaså kanske det inte väcker mycket känslor om någon släkting de sällan träffar dör, men att det skulle vara en oerhörd katastrof om t.ex. mamma dör. Detta hänger gissningsvis ihop med den eviga frågan om Theory of Mind, dvs. svårigheten att se saker ur annat perspektiv än sitt eget.

Ibland är det också så att känslorna finns, men att de inte kommer fram öppet, och kanske handlar det ibland t.o.m. om att inte förstå sina egna känslor och att det är känslor?


Detta får mig att tänka på en händelse i min barndom. Jag gick i tredje, eller möjligen fjärde klass. En dag ringde jag till min bästa kompis och frågade om han ville leka. Hans mamma svarade att han tyvärr inte kunde det den dagen, han var nämligen ledsen för att hans lillebror just hade dött. Jaha, sade jag och lade på luren, utan att förstå vad hans lillebror hade att göra med om vi skulle leka. I vart fall meddellade jag kort och sakligt min mamma att kompisen inte kunde leka med mig eftersom hans lillebror hade dött.

Kvasir skrev:Detta får mig att tänka på en händelse i min barndom...

...kompisen inte kunde leka med mig eftersom hans lillebror hade dött.

Nåt liknande hände mig. På morgonen när alla stod och väntade på skollbussen så kommer granntjejen ut och det syns att hon har gråtit. Allmänna spekulationer om vad som hade hänt.

När jag kom hem från skolan så fick jag reda på att det hade varit en bilolycka under natten och hennes äldre bror hade omkommit. Det var fruktansvärt och alla i byn där jag bodde pratade om hur hemskt det var. Jag var inte speciellt upprörd. Jag kände inte hennes bror och dessutom hade hon fler bröder så jag förstod inte varför alla var så upprörda. Men jag visste att det var bäst att låtsas vara upprörd och ledsen så jag spelade med.

@Kvasir: De få intressen man har finner jag ju nöje i att pyssla med, även om det känns mer som ett sätt att bedriva tiden.

Jag tror dock inte jag känt riktig glädje nånsin varken för mig själv eller för andra vad jag kan minnas, däremot så känner man ofta irritation, ilska och hat emot andra.. så andra sidan finns det ju känslor.

Kan även vara så att det är pågrund av man inte har haft så mycket att vara glad över på väldigt länge. Men medkänsla, intresse för andra osv är obefintlig.

Så det är alltså inte typiskt för AS/Autism att vara såpass känslokall? Det var väl mest det jag var ute efter att ta reda på, inte upprepa min AS utredning...

Svårt att veta hur man ska bete sig. Men när min lillebror dog grät jag floder. Även när vår hund dog grät jag floder. Skulle ni ha gjort det?

Har haft två hundar som dött, den senaste bodde inte hos mig när den dog, sörjde nog inte särskilt mycket. Inte heller när den första dog. Däremot kan jag sakna båda hundarna ibland, särskilt när jag på träffar en hund av samma ras.

Båda mina föräldrar har dött, jag sörjde nog inte särskilt mycket när dom dog, och saknar dom inte heller. Min mor var dålig i många år, då tror jag åtminstone jag hade dåligt samvete.

När jag var på en kursgård trodde de jag hade schizoid personlighetsstörning för att de inte trodde jag hade känslor.Jag tyckte aldrig det riktigt stämde. Det var innan jag fick reda på AS.

matterik skrev:

keedo skrev:Det har varit så med att jag är helt avsaknad av medlidande eller känslor för andra.. då hade jag precis fått AS-diagnosen, men jag trodde det var "mer under" det hela. För jag förstår ju innebörden varför NT's blir ledsna, besvikna osv om en släkting går bort t.e.x. men att jag känner inte alls som de gör. Jag har en annan inställning mot det.
Så jag fick utredas för shizotypisk personlighetsstörning.. uppfyllde ALLA kritererier. Men: psykologen sa att det är p.g.a. min AS som jag är sådan.

Jag tror inte de ger diagnosen schizotypisk i sverige. Jag tror de antingen ger diagnosen schizofreni eller en diagnos på autism spektrumet.

Det tillhör mer som diagnosen "schizofreni" ja.. men ibland kan det vara ett "plus på kanten" att man har en schizotypisk personlighetsstörning, men att det är som du säger "inte en riktigt diagnos" egentligen.

vallesmamma skrev:Svårt att veta hur man ska bete sig. Men när min lillebror dog grät jag floder. Även när vår hund dog grät jag floder. Skulle ni ha gjort det?

Ja. Jag gråter floder bara min dator pajar.
Däremot vet jag aldrig vad jag ska säga eller hur jag ska bete mig exmpelvis när någon annans anhörig har dött. Jag har svårt att fejka känslor jag inte har även om jag gärna VILL vara deltagande för deras skull.
Och då får jag skitdåligt samvete istället.

Firkraag skrev:Någon mer som saknar grundläggande känslor som tex lycka, medlidande, samvete eller vara glad för någon annans skull?

Vad menar du med att du saknar samvete? Att du kan göra vad som helst, bara du inte åker fast? Att du aldrig ångrar dig för att du gjort något orätt/omoraliskt/elakt? Att rätt och orätt öht inte betyder något för dig?

Jag undrar ifall samvete förutsätter känslor för andra. Annars tänker jag mig att man ändå rent intellektuellt kan anse vissa saker orätt att göra och därför undvika att göra dem.

Alien: Rent intellektuellt finns ju inga värderingar. Allt bara är i en form eller en annan. Att ha en tanke om hur saker bör vara är en känsla, precis som moral etc. är det.

Förlängningen skulle i så fall vara att man erkänner andra människors relevans för att ens eget jag ska kunna fungera men då är "rätt" handlade bara en tillfällighet av ens egna behov.

keedo skrev:

matterik skrev:Jag tror inte de ger diagnosen schizotypisk i sverige. Jag tror de antingen ger diagnosen schizofreni eller en diagnos på autism spektrumet.

Det tillhör mer som diagnosen "schizofreni" ja.. men ibland kan det vara ett "plus på kanten" att man har en schizotypisk personlighetsstörning, men att det är som du säger "inte en riktigt diagnos" egentligen.

Nu vet jag inget om hur svenska läkare förhåller sig till detta, men de två har i alla fall separata ICD-koder, och ingen är någon undertyp till den andra.

schizofreni ICD F20
schizotyp ICD F21
schizoaffektiv ICD F25
schizoid ICD F60.1

Såväl F20 som F25 har ett antal undergrupper, men schizotyp är alltså inte någon sådan, utan har en helt egen kod. Vad gäller schizoid så är det inte egentligen en undergrupp, utan F60-gruppen är en samlingskod för specifika personlighetsstörningar.

http://en.wikipedia.org/wiki/ICD-10_Chapter_F