Kände att det kanske var på sin plats med en positiv tråd om AS för en gångs skull

Jag inser att jag i stort sett aldrig blir uttråkad. Överansträngd, ja. Utmattad, ja. Men inte uttråkad. Det som för andra är att "göra ingenting" är för mig ofta ett fullspäckat äventyr. Jag misstänker att det har att göra med AS. Att man är väldigt lättstimulerad. Det har ju visserligen sina nackdelar också, t.ex. att man lätt blir överansträngd eller utmattad. Men fördelarna är ju uppenbarligen minst lika många. Varje dag är ett äventyr, vissa bra, vissa dåliga, men ett äventyr vilket som

Håller med. Finns alltid något att observera eller tänka på.

temporary21 skrev:Kände att det kanske var på sin plats med en positiv tråd om AS för en gångs skull

Jag inser att jag i stort sett aldrig blir uttråkad. Överansträngd, ja. Utmattad, ja. Men inte uttråkad. Det som för andra är att "göra ingenting" är för mig ofta ett fullspäckat äventyr. Jag misstänker att det har att göra med AS. Att man är väldigt lättstimulerad. Det har ju visserligen sina nackdelar också, t.ex. att man lätt blir överansträngd eller utmattad. Men fördelarna är ju uppenbarligen minst lika många. Varje dag är ett äventyr, vissa bra, vissa dåliga, men ett äventyr vilket som

Min mamma säger att jag aldrig någonsin som barn sade "vad ska jag göra, jag har tråkigt". Hon tyckte att andras barn verkade lite "jobbiga" med det.

Jag har dock tråkigt när jag vet vad jag vill, men det bara finns hinder och jag måste hitta på något annat. Och det har kommit de senaste åren.

Jag har alltid haft svårt att förstå mig på folk som säger att det inte finns någt att göra, att det är så tråkigt osv.. Om man sitter en stor grupp och väntar så är det bara att gå därifrån imo. Det är inte en gång jag har varit den första att göra det. Iofs inte en gång jag har varit försen till ett möte heller.

Bror Duktig skrev:Jag har dock tråkigt när jag vet vad jag vill, men det bara finns hinder och jag måste hitta på något annat. Och det har kommit de senaste åren.

Omvägar kan vara intressanta om man ser dem som en väg till målet. Människor står ofta i vägen, så du kansker behöver börja se dem som nedfallna träd som man måste plantera om?

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:Jag har dock tråkigt när jag vet vad jag vill, men det bara finns hinder och jag måste hitta på något annat. Och det har kommit de senaste åren.

Omvägar kan vara intressanta om man ser dem som en väg till målet. Människor står ofta i vägen, så du kansker behöver börja se dem som nedfallna träd som man måste plantera om?

Det är nog en bra idé, i teorin Jag har TYVÄRR en del "intressen" som kräver att man har en eller ett par vänner. Och det verkar helt olösligt. Det är när jag vill sådant som jag blir uttråkad.

Fast kanske inte uttråkad i första hand, mer frustrerad och ledsen. Det uttråkade är kanske mer ett yttre uttryck. Jag "måste hitta på något annat och ska inte tänka på det jag ofrivilligt missar".

Ju äldre jag blir, desto mer verkar jag haka upp mig på detta problem och liksom bli "stillastående" i stället för att göra något annat.

Bror Duktig skrev:Det är nog en bra idé, i teorin Jag har TYVÄRR en del "intressen" som kräver att man har en eller ett par vänner. Och det verkar helt olösligt. Det är när jag vill sådant som jag blir uttråkad. Du menar när du vill/behöver ha "vänner" dvs mänskliga kontakter?

Klart att jag kan ha missupfattat ditt problem från början men imo så står ofta mänskliga relationer ofta ivägen om man har ett särskilt mål som inte har specifikt med de inblandade människorna att göra. Du är ju äldre än mig så det lär väl knappast vara något du inte tänkt på iofs.

Fast kanske inte uttråkad i första hand, mer frustrerad och ledsen. Det uttråkade är kanske mer ett yttre uttryck. Jag "måste hitta på något annat och ska inte tänka på det jag ofrivilligt missar".

Menar du att du ändrar "mål", eller ändrar "väg"?

Ju äldre jag blir, desto mer verkar jag haka upp mig på detta problem och liksom bli "stillastående" i stället för att gör något annat.

Du kanske har vant dig vid problemen men det funkar ändå. Som man säger med hundar, det går inte att lära en gammal hund attt sitta, som säkert är ett helt galet åpåståend, oftare man förmodligen förknippar det med människor. Iofs är jag inte särskilt ung heller, men jag kan definitivt känna igen mig vid att man låter saker vara som inte är livsnödvändiga om de inte får omedelbara resultat. Jag vet inte hur man bäst man tar tag de de men jag hoppas att de går lättare iom att jag tar tag i vissa "småproblem" som eg. inte tar så lång om man ser till det jobbiga.

Senast min farsa (idag) påstod att man inte kan springa ett par timmar i sträck om man inte sprungit sedans man varit liten (:neger), jag ska nog motbevisa honom om några år. Har bara blivit mer och mer säker på att löpning är det bästa sättet att få motion på, förr var simning det jag trodde var bäst, men inom löpning blir upplevelsen så mycket större. Iofs inte något jag kom på idag, har fler anledningar till att träna mina fötter osv, men ändå.

Jag har aldrig tråkigt.

Parvlon skrev:

Bror Duktig skrev:Det är nog en bra idé, i teorin Jag har TYVÄRR en del "intressen" som kräver att man har en eller ett par vänner. Och det verkar helt olösligt. Det är när jag vill sådant som jag blir uttråkad. Du menar när du vill/behöver ha "vänner" dvs mänskliga kontakter?

Klart att jag kan ha missupfattat ditt problem från början men imo så står ofta mänskliga relationer ofta ivägen om man har ett särskilt mål som inte har specifikt med de inblandade människorna att göra. Du är ju äldre än mig så det lär väl knappast vara något du inte tänkt på iofs.

Det kan gott hända att jag inte har tänkt på. Jag har nämligen inte analyserat och försökt lösa sådana problem så bra. Kan också ha svårt för att byta strategi och därför komma någon vart. Men det kan handla om just saker där målet är ungefär "ha en vän" eller "ha kul ihop med någon".

Jag "måste hitta på något annat och ska inte tänka på det jag ofrivilligt missar".

Menar du att du ändrar "mål", eller ändrar "väg"?

Ändra mål. Eller försöka. Om det handlar om att jag vill göra något där en annan människa måste ingå.

Ibland är det förresten rent praktiska saker. Svårt att planerat träna hunden ihop med hundfolk på annat sätt än "ihop med annat hundfolk". Menar då där man måste planlägga vad den andra gör noga, och att det måste ingå en annan hund med planläggande förare.

Även saker jag kanske skulle kunna göra ensam blir för svåra. T.ex. skaffa och hålla en massa fåglar och startpistoler och grejer för att träna hunden. Svårt förresten också att hålla koncentrationen helt på hunden, samtidigt som man skjuter med pistol 50 meter därifrån där man står

Ju äldre jag blir, desto mer verkar jag haka upp mig på detta problem och liksom bli "stillastående" i stället för att gör något annat.

Du kanske har vant dig vid problemen men det funkar ändå. Som man säger med hundar, det går inte att lära en gammal hund attt sitta, som säkert är ett helt galet åpåståend, oftare man förmodligen förknippar det med människor. Iofs är jag inte särskilt ung heller, men jag kan definitivt känna igen mig vid att man låter saker vara som inte är livsnödvändiga om de inte får omedelbara resultat. Jag vet inte hur man bäst man tar tag de de men jag hoppas att de går lättare iom att jag tar tag i vissa "småproblem" som eg. inte tar så lång om man ser till det jobbiga.

*OT*
Det är nog ett galet påstående om hundar Min hund vann rejält över unga rappa bordercollies när hon som 8,5-åring gick med mig på agilitykurs. Hon hade aldrig tränat agility innan, och jag hörde en av bordercollieägarna säga "den där hunden är ju ingen nybörjare..." Jag glömmer aldrig den dagen. Jag och hon som hade misslyckats med en hel del, vann över en massa duktiga ekipage. Fast jag tror att åldern var fördelen med alltihop. Hon visste exakt vad jag menade, och behövde inte fundera på vad dirigeringar eller nya ord kunde tänkas betyda eftersom inget sådant var nytt. Det var nästan bara att peka och säga vad hon skulle göra. Det enda var att hon fick lära sig att våga vissa saker.

Inget konstigt med det. Övar man kommunikation och håller inlärandet uppe, så kan man lära hunden en massa saker. Samma är det väl med oss.

Jo, man lär sig nog att låta saker vara och ser mer långsiktigt. Men jag har även blivit uppgiven och tänker att det inte finns lösningar. Har väl inte med ämnet att göra så det blev väl mer OT.

Med "stillastående" tänkte jag att förr så gjorde jag något annat. Om jag inte hade sytråd, gick jag ut till bilen eller ut med hunden, eller hittade ett pussel eller, eller... Fast nu kommer jag inte vidare lika lätt. Blir mer uppgiven och som "uttråkad" av att inte komma vidare med något annat.

Kanske har med depression att göra. Uppgivenhet = inlärd hjälplöshet = depression? Jag hade rekordlågt värde på KASAM-test.

Senast min farsa (idag) påstod att man inte kan springa ett par timmar i sträck om man inte sprungit sedans man varit liten (:neger), jag ska nog motbevisa honom om några år. Har bara blivit mer och mer säker på att löpning är det bästa sättet att få motion på, förr var simning det jag trodde var bäst, men inom löpning blir upplevelsen så mycket större. Iofs inte något jag kom på idag, har fler anledningar till att träna mina fötter osv, men ändå.

Jag avskyr löpning. Och ogillar all motion egentligen. Jag går hos en sjukgymnast och går där på crosstrainer en stund, och styrketränar en stund. För mig fungerar det bäst eftersom det är fasta tider och blir "tvunget" på ett annat sätt än eget planlagd träning.

Berätta när du har sprungit ett par timmar i sträck Jag skulle nog inte klara det. Kanske p.g.a. bristande viljestyrka för detta.

temporary21 skrev:Kände att det kanske var på sin plats med en positiv tråd om AS för en gångs skull

Jag inser att jag i stort sett aldrig blir uttråkad. Överansträngd, ja. Utmattad, ja. Men inte uttråkad. Det som för andra är att "göra ingenting" är för mig ofta ett fullspäckat äventyr. Jag misstänker att det har att göra med AS. Att man är väldigt lättstimulerad. Det har ju visserligen sina nackdelar också, t.ex. att man lätt blir överansträngd eller utmattad. Men fördelarna är ju uppenbarligen minst lika många. Varje dag är ett äventyr, vissa bra, vissa dåliga, men ett äventyr vilket som

1+

Och som ett talesätt jag läste "någonstans";

"Kan man vara glad åt lite har man mycket att vara glad åt"

Bror Duktig skrev:Det kan gott hända att jag inte har tänkt på. Jag har nämligen inte analyserat och försökt lösa sådana problem så bra. Kan också ha svårt för att byta strategi och därför komma någon vart. Men det kan handla om just saker där målet är ungefär "ha en vän" eller "ha kul ihop med någon".

Ok, jo sånt har jag alltid haft svårt för. Som tur är har jag fått vänner medans jag hållt på med annat jag varit intresserad utav. Jag inbillar mig att det är så för många, men känns knappast som att alla gör på sådant vis eftersom de flesta mest verkar hålla på med socialt trams som prioritet #1. Jag undrar vilket som håller längst. det kanske märks?

Ändra mål. Eller försöka. Om det handlar om att jag vill göra något där en annan människa måste ingå.

Ibland är det förresten rent praktiska saker. Svårt att planerat träna hunden ihop med hundfolk på annat sätt än "ihop med annat hundfolk". Menar då där man måste planlägga vad den andra gör noga, och att det måste ingå en annan hund med planläggande förare.

Även saker jag kanske skulle kunna göra ensam blir för svåra. T.ex. skaffa och hålla en massa fåglar och startpistoler och grejer för att träna hunden. Svårt förresten också att hålla koncentrationen helt på hunden, samtidigt som man skjuter med pistol 50 meter därifrån där man står

Att göra saker med andra, såna jag inte känner, har aldrig varit något jag varit bra på, så att skjuta med pistol bland vilt främmande folk är inget jag kommer försöka mig på om jag inte känner mig rejält hotat. Att planera med andra är helt lönlöst, det går antingen genom att jag låter andra göra allt eller att jag har full koll på vad som sker, vilket blir att andra låter hela ansvaret ligga på mig, så eftersom jag vet det brukar jag undvika att planera med fler än max två stycken, om jag inte är "boss" dvs. Då kan man ju ha någon annan som är "ansvarigsskyldig".

*OT*
Det är nog ett galet påstående om hundar Min hund vann rejält över unga rappa bordercollies när hon som 8,5-åring gick med mig på agilitykurs. Hon hade aldrig tränat agility innan, och jag hörde en av bordercollieägarna säga "den där hunden är ju ingen nybörjare..." Jag glömmer aldrig den dagen. Jag och hon som hade misslyckats med en hel del, vann över en massa duktiga ekipage. Fast jag tror att åldern var fördelen med alltihop. Hon visste exakt vad jag menade, och behövde inte fundera på vad dirigeringar eller nya ord kunde tänkas betyda eftersom inget sådant var nytt. Det var nästan bara att peka och säga vad hon skulle göra. Det enda var att hon fick lära sig att våga vissa saker.

Inget konstigt med det. Övar man kommunikation och håller inlärandet uppe, så kan man lära hunden en massa saker. Samma är det väl med oss.

Jo, man lär sig nog att låta saker vara och ser mer långsiktigt. Men jag har även blivit uppgiven och tänker att det inte finns lösningar. Har väl inte med ämnet att göra så det blev väl mer OT.

Låter kul, har varit på någon sån där hundutställning med någon slags tävling för hundar på Öland en gång för länge sedan. En new-foundland hade vi. Jag misstänkte att det talesättet är galet, det brukar vara så att vi applicerar mänskliga egenskaper på djur och sedan tror att det har med djuren att göra mer än oss själva, har jag märkt. Det med KASAM testet har stört mig faktiskt. Brukar iofs få ganska högt på sånt, betyg på prov om jag följt med på lektionerna osv, men jag brukar inte bry sig så mycket om dem bara jag iaf får godkänt, om jag får "mvg" så är det något som är fel.. Har ej kollat bakgrunden, vad som syftas osv, men jag inbillar mig att testet mäter mycket hur man ser på sin egen prestationsförmåga, inte resultatförmåga. Iofs har jag aldrig sett ett stort socialt nätverk som en hög prioritet, men om jag hade tror jag att det skulle faila ganska rejält. T.ex första bilen jag fick som jag hade tänkt ha klar när jag var 17, den skrotade jag då ist, fastän kostnaderna nästan var dubbelt så höga som premien. Kommer inte ihåg frågorna så bra på testet, det är vad jag kommer ihåg att jag tänkte efteråt.

Med "stillastående" tänkte jag att förr så gjorde jag något annat. Om jag inte hade sytråd, gick jag ut till bilen eller ut med hunden, eller hittade ett pussel eller, eller... Fast nu kommer jag inte vidare lika lätt. Blir mer uppgiven och som "uttråkad" av att inte komma vidare med något annat.

Kanske har med depression att göra. Uppgivenhet = inlärd hjälplöshet = depression? Jag hade rekordlågt värde på KASAM-test.

Småsaker kan verka så betydelsefulla efteråt och tvärtom, jag tror inte att man kan ta en specifik sak för länge sedan och sätta in i nuläget och applicera orsaken till varför man (inte) gör det (längre). Fast att må dåligt hjälper ju givetvis inte mycket ifall man inte ser någon mening med att komma framåt, det är dock inte sådan jag uppfattar dig. Om du alltid mår dåligt så är det såklart en helt annan sak, men något borde du väl ha som är bättre än det "andra"? Finns ju fler än ett val s.as. Sedan vet jag inte om man kan skylla allt man inte gör på depression, det funkar säkert för vissa, för egen del så brukar jag leta anledningar till x och y, sedan inbillar mig att jag blir intelligentare... Ser hellre andra människor som ett hinder, kanske inte så vidare smart heller faktiskt. Senast igår blev jag förbannad på en som jag uppfattade som jävlig, jag smällde ganska hårt i väggen efter mig, bättre än att slå på honom iofs. Behöver nog inte nämna att personen undvek att hälsa på mig idag. Vad gör du när du inte gör "annat" nu då? Ser lite konstigt ut imo.

Jag avskyr löpning. Och ogillar all motion egentligen. Jag går hos en sjukgymnast och går där på crosstrainer en stund, och styrketränar en stund. För mig fungerar det bäst eftersom det är fasta tider och blir "tvunget" på ett annat sätt än eget planlagd träning.

Berätta när du har sprungit ett par timmar i sträck Jag skulle nog inte klara det. Kanske p.g.a. bristande viljestyrka för detta.

Jag är inte heller vidare förtjust i motion, men jag har tvingat mig själv genom olika sätt att cykla långt, och så går jag ofta i skogen, halvlånga sträckor som jag tänkt att springa i framtiden. Har en skadad fot, så jag har verkligen anledning att börja och ta det försiktigt/planering. Ang. tider så hatar jag såna. Jag har tid när jag har tid, kommer jag någonsin att ha regelbundna motionssessioner, så tror jag att de kommer vara när jag känner för det. Dvs jag kommer att sätta på mig löpardojjor och sedan springer jag, sen inte oroa mig för något.. i en halvtimme minst, hoppas jag iaf.
Planlagd träning fungerar säkert oxå, länge sedan sist.. men det blir så rörigt om jag ska ha flera olika grupper att vara del utav, det räcker med studier/arbete.

Håller med att man är lättstimulerad. Jag blir fort trött av vardagliga saker, men inte uttråkad. Ibland är att sitta och tänka nog mycket.

Jag kan definitivt känna mig uttråkad och längta efter "action", men det var värre förr, då sprang jag på krogen två dar i veckan.
Jag har inte mycket till övers för tama aktiviteter och tama människor egentligen.
Born To Be Wild...

KrigarSjäl skrev:Jag kan definitivt känna mig uttråkad och längta efter "action", men det var värre förr, då sprang jag på krogen två dar i veckan.
Jag har inte mycket till övers för tama aktiviteter och tama människor egentligen.
Born To Be Wild...

1+

Flinta skrev:Jag har aldrig tråkigt.

Louise: So what happened, were you bored in Manchester?
Johnny: Was I bored? No, I wasn't fuckin' bored. I'm never bored. That's the trouble with everybody - you're all so bored. You've had nature explained to you and you're bored with it, you've had the living body explained to you and you're bored with it, you've had the universe explained to you and you're bored with it, so now you want cheap thrills and, like, plenty of them, and it doesn't matter how tawdry or vacuous they are as long as it's new as long as it's new as long as it flashes and fuckin' bleeps in forty fuckin' different colors. So whatever else you can say about me, I'm not fuckin' bored.

http://www.imdb.com/title/tt0107653/

KrigarSjäl skrev:Jag kan definitivt känna mig uttråkad och längta efter "action", men det var värre förr, då sprang jag på krogen två dar i veckan.
Jag har inte mycket till övers för tama aktiviteter och tama människor egentligen.
Born To Be Wild...

Forum action wohooo!

temporary21 skrev:Kände att det kanske var på sin plats med en positiv tråd om AS för en gångs skull

Jag inser att jag i stort sett aldrig blir uttråkad. Överansträngd, ja. Utmattad, ja. Men inte uttråkad. Det som för andra är att "göra ingenting" är för mig ofta ett fullspäckat äventyr. Jag misstänker att det har att göra med AS. Att man är väldigt lättstimulerad. Det har ju visserligen sina nackdelar också, t.ex. att man lätt blir överansträngd eller utmattad. Men fördelarna är ju uppenbarligen minst lika många. Varje dag är ett äventyr, vissa bra, vissa dåliga, men ett äventyr vilket som

Så sant! Jag har aldrig känt mig uttråkad, men jag har aldrig reflekterat över att det kan vara kopplat till AS. (Nu är det den ständiga frågan - vad är AS och vad är "jag", men men.) Det finns ju alltid något att lära sig.

Som nämnt ovan, om man hamnar i ett tråkigt sällskap kan man ju bara gå därifrån, och om det inte funkar av någon anledning kan man alltid förundrat betrakta folk och deras märkliga beteenden, plocka isär dem i bitar att analysera, liksom.

Väldigt intressant tanke temporary21!

Lavander_Blue skrev:Så sant! Jag har aldrig känt mig uttråkad, men jag har aldrig reflekterat över att det kan vara kopplat till AS. (Nu är det den ständiga frågan - vad är AS och vad är "jag", men men.) Det finns ju alltid något att lära sig.

Heh, jo det är ju lätt att fastna i ett "diagnostänkande" ibland (i alla fall för mig). Men jag tycker i alla fall att det verkar logiskt att om man är lättstimulerad så blir man också lätt överstimulerad, vilket verkar vara vanligt bland aspergare.

Jag har varit uttråkad på sistone för första gången i hela mitt liv. Det är arbetslösheten som börjar ta ut sitt pris. Det mesta känns meningslöst. Ingen energi att sätta igång med någonting. Inget ljus i sikte. Arbetslösheten är mer och mer olidlig och samtidigt så förbannat bekväm. Säkert därför jag aldrig kommer igång med något.

*känner igen*

Jag med. För mig är det nog väldigt kopplat till måendet. Sämre mående ger mer rastlöshet, vilket ger sämre ork till att göra saker och resulterar i sämre mående.

*Håller med*

Precis, i mitt fall så är jag uttråkad när jag tänker på tristess eller vad man skall säga, dock så kunde jag ha riktigt tråkigt då och då på platser som jag inte trivdes på eller platser som jag blev medtvingad till.

Men det är en annan sak när man är på områden som man trivs bra i, man kan till exempel ta när man sitter hemma eller när man är ute och åker bil,tåg eller vad som helst, då känns det som att verkligheten tappar taget och man hamnar i sin egen värld, man kan sitta i timmar och bara skutta runt bland tankar om undringar och allt möjligt, och då håller jag med om att jag aldrig heller har vart den personen som tjatar om att det är tråkigt, dock med undantag på platser som jag inte trivs på.
Så dem platserna har nog inte med tristess att göra, utan helt enkelt att jag känner mig obekväm på dessa negativa platser.

Men när jag sitter i en bil på resa så kan bara titta ut, ingen tristess alls, utan jag bara sitter och tittar och drömmer mig iväg.
Dock så har jag märkt att jag inte har den kraftigaste sorten av AS, så det är lite halvt som halvt där, mycket tyder på som alla andra och mycket på AS.