Jag skrev en kort presentation i den klistrade pres-tråden, men här kommer lite mer.

Jag har några funderingar kring hur mycket AS "får ta plats" i livet. När jag var barn och tonåring (jag är nu 36 och har precis fått AS-diagnos) var jag väldigt tydligt aspig, med svårigheter att spela NT-spelet, hade många och varierande specialintressen, svårigheter att förstå _varför_ jag skulle göra vissa saker i skolan, men hade lätt för mig. Fick mao gå till skolpsyk/kurator, men ingen studiehjälp.

Det var alltså uppenbart för skola och föräldrar att jag var annorlunda.

När jag var 18 träffade jag en kille och vi skaffade omgående barn (impulsiva livsbeslut, någon? ), och under de följande 12 åren var jag helt uppe i att plugga, uppfostra sonen och ta hand om maken (misstanke om AS från min sida!) och även om jag mådde konstant dåligt så var jag tvungen att hålla mig någorlunda i schack för att få livet att fungera.

Det var alltså under denna tid inte lika mycket utrymme för att att "vara mig själv" = aspig.

Sedan träffade jag en man som var som den värsta socialtant och krossade mig/tröstade mig/krossade mig/tröstade mig. Under 4 år behandlades jag som mindre vetande, och föll antagligen för det eftersom jag så länge tvingats hålla uppe fasaden på ALLA håll i livet.

Till slut gick det inte mer, och i samband med jordens krasch och förhållandeavslut fick jag träffa en allmänläkare som direkt såg AS i mig (märkligt att man har gått till psykologer regelbundet hela livet och ingen sett det förr?)

Nu (äntligen) till frågan: Jag har märkt nu när jag är själv (med sonen) hur mer och mer av min tidigare så duktigt dolda aspighet har kommit upp till ytan igen. Undrar om det kommer bli ännu värre när sonen flyttar hemifrån? Jag har ingen jag behöver dölja mina egenheter för, och jag känner mer och mer hur jag Verkligen Inte Bryr Mig om någon skulle tycka att jag är mysko.

Jag är uppriktigt sagt lite oroad över hur det kommer bli när jag inte MÅSTE laga mat åt sonen - jag skulle som jag skrev i en annan tråd kunna leva på Bran Flakes och yoghurt. Inget skämt. Jag har en tendens att fastna stenhårt i mina specialintressen, men låter det aldrig gå så långt att sonens välbefinnande är i fara.

Vet inte om någon bryr sig om att reflektera över detta, men har någon annan erfarenhet av att känna skillnad mellan perioder av "duktig flicka/pojke" och att låta aspigheten flöda fritt?

Hej och varmt välkommen till oss!

Lavender_Blue skrev:Till slut gick det inte mer, och i samband med jordens krasch och förhållandeavslut fick jag träffa en allmänläkare som direkt såg AS i mig (märkligt att man har gått till psykologer regelbundet hela livet och ingen sett det förr?)

Nej, tyvärr inte ett dugg märkligt. Många psykologer är utbildade långt innan diagnosen Aspergers syndrom kom till och började ställas runt 1992-1994, så de har aldrig lärt sig något om vad som utmärker diagnosen och hur man känner igen att någon har den.

Är de utbildade riktigt tidigt kan de vara präglade av riktigt Asperger-fientliga grundinställningar och anse att allt som har med sådana diagnoser att göra beror på föräldrarna och den uppfostran man får.

Många gånger kan verksamma psykologer ha snappat upp ungefär lika seriös bild av vad Asperger är som den breda allmänheten ofta har. Vi har fått se skräckexempel här på forumet när sådana psykologers patienter eller fd patienter hittat hit, såsom "psykologen tyckte inte jag kunde ha Aspergers eftersom jag kunde se honom i ögonen" eller "eftersom jag svarade att jag kan krama min flickvän".

Det finns t o m exempel på psykologer och/eller andra som haft som yrke att kunna göra diagnosutredning som har verkat blanda ihop kriterier för helt olika diagnoser, och t ex uteslutit Asperger-diagnos för att patienten inte har haft några tics.

Så, tyvärr... gått hos psykolog länge och sedan få Asperger-diagnos är inget ovanligt alls. Själv blir jag 42 i år och fick diagnos för åtta år sedan nu i dagarna, efter att ha försökt komma in i vuxenlivet utan några goda resultat så långt. Jag hade periodvis träffat olika psykologer i olika omgångar ända sedan en flerårig period hos PBU från femte till åttonde eller nionde klass...

Hej och välkommen hit!

Jag har också varit mer "entig" förr. Dels visste jag inte om min diagnos, dels hade jag ett hemmavarande barn, dels hade jag ett jobb. När jag fick diagnosen förlorade jag också mitt jobb. Så varför skulle jag anstränga mig för att vara som andra, när jag ändå inte dög? Nu har barnet flyttat hemifrån också.

Om jag bodde ensam skulle jag leva på yoghurt, flingor, bröd, grekisk sallad och choklad.

Det beror ju också på varför man försöker vara "duktig flicka". För familjens skull, för sin egen hälsas skull el för att vara som "alla andra" och bli accepterad som en av dem. Det sista är inte längre aktuellt för mig.

Hej och välkommen! Jag träffade en barnpsykolog då jag var 6 år. De ville se hur jag lekte, minns ej varför. Jag vägrade leka med dockor, lekte bara med djur. Jag minns att jag fick två av leksakerna som jag tyckte mest om.

Senare gick jag hos en kurator efter åratals mobbning på grundskolan där jag fick speciallärare som inte ens mina föräldrar fick veta! Det säger i alla fall min mamma, hon trodde SoLätt böckerna jag hade var ordinarie böcker, men som sagt lärarna förklarade aldrig varför jag skulle läsa dessa böcker så jag kände mig kränkt.

Senare, tror det var 1997 träffade jag en psykiater som friskförklarade mig efter ett enda möte!

Först i år i januari fick jag diagnos! Jag är också 36 år. Jag träffade min man 2004 och vi har en son som fyllt 4 år. Han är supertrotsig och det klarar inte jag av så bra Ska få någon hjälpinsats av LSS eller soc.

Välkommen hit. Ingen hjärna att tillgå just nu, så jag kan varken läsa din fråga eller svara. Återkommer!

Nu läste jag. Jag tror helt klart på perioder av mer aspighet och perioder av annat. Specialintresse är ju inte BARA negativt monomant uteslutande, som vissa NT vill ha det till, men inte heller BARA positivt skönt mysigt intressant.

Många gånger ägnar man ju sig åt specialintressen som flykt och ångestdämpning, säger iaf många och jag håller med. Så när man kanske mår mer lagom dåligt eller hyfsat bra kanske det går att vara mer lagom insnöad och kanske få in lite stabiliserande andra rutiner som en okej kosthållning osv?

Jag har haft perioder då jag lagat trerätters varje dag (indisk matlagning som just specialintresse då...) och perioder då det blir mycket halvfabrikat jämfört med annars.

Och det får vara så, ska jag slå på mig själv för att jag inte fixar att göra allt rätt jämt så blir det för mycket neggo. Jag tänker som så här att mina ungar mår gott av att få vara småaspisar ifred för det NT-normativa, det hjälper upp deras självbild. Då får det kosta på lite att mamma är lika aspig... Förnekelsemetod? Might be. Så får det vara.

Alltså, om man inte hispar upp sig för mycket kring det och laddar det med en massa negativitet och självanklagelser så tror jag det är lättare att hitta en balans, även om balans känns som en motsägelse i AS-sammanhang...

Jag känner igen mycket i det du skriver.

En gång i tiden orkade jag vara aktiv i studentkåren, få höga betyg, umgås med människor och läsa massor av böcker. Nu för tiden tvivlar jag på att jag klarar att bo ensam. Jag har svårt att göra sådant jag absolut inte måste. Måste jag inte vara vaken sover jag. Gör jag något är det i korta, intensiva perioder men ingenting blir någonsin klart. Jag städar inte, jag lever på mackor och flingor och betalar inte räkningar eftersom jag skjuter upp att logga in på internetbanken.

Tack för välkomnandet!

Pemer skrev:Nej, tyvärr inte ett dugg märkligt. Många psykologer är utbildade långt innan diagnosen Aspergers syndrom kom till och började ställas runt 1992-1994, så de har aldrig lärt sig något om vad som utmärker diagnosen och hur man känner igen att någon har den.

Det är riktigt läskigt att det inte krävs någon typ av fortbildning. Tänk om en hjärtkirurg år efter år skulle fortsätta arbeta med samma instrument och samma kunskap som när de utbildades?

Pemer skrev:Är de utbildade riktigt tidigt kan de vara präglade av riktigt Asperger-fientliga grundinställningar och anse att allt som har med sådana diagnoser att göra beror på föräldrarna och den uppfostran man får.

Ja, huga. Den psykolog jag gick hos när den riktigt episka kraschen inträffade, han avfärdade mina tankar om AS med ett överseende flin och kommenterade AS med att den diagnosen "inte borde finnas". Men jag stod på mig och tack och lov skrev allmänläkaren en remiss till en specialist. Som snabbt konstaterade att jag skulle bli föremål för utredning.

Alien skrev:Jag har också varit mer "entig" förr. Dels visste jag inte om min diagnos, dels hade jag ett hemmavarande barn, dels hade jag ett jobb. När jag fick diagnosen förlorade jag också mitt jobb. Så varför skulle jag anstränga mig för att vara som andra, när jag ändå inte dög? Nu har barnet flyttat hemifrån också.

Usch, jag kan absolut förstå dig. Mitt jobb och min son är mina livlinor.

Alien skrev:Om jag bodde ensam skulle jag leva på yoghurt, flingor, bröd, grekisk sallad och choklad.

Jag äter helst kall mat för att jag är så taktil, klarar inte varm mat och inte iskall dryck.

Alien skrev:Det beror ju också på varför man försöker vara "duktig flicka". För familjens skull, för sin egen hälsas skull el för att vara som "alla andra" och bli accepterad som en av dem. Det sista är inte längre aktuellt för mig.

Nej, det sistnämnda har väl bara varit aktuellt på ett väldigt ytligt plan, dvs att hålla en någorlunda stabil fasad för att kunna arbeta/studera utan att behöva svara på jobbiga frågor - aldrig för att "bli en av dem". Mest av allt för att bespara sonen att ha en "knäpp mamma". Jag sågs säkert som udda nog ändå :/

vallesmamma skrev:Senare gick jag hos en kurator efter åratals mobbning på grundskolan där jag fick speciallärare som inte ens mina föräldrar fick veta! Det säger i alla fall min mamma, hon trodde SoLätt böckerna jag hade var ordinarie böcker, men som sagt lärarna förklarade aldrig varför jag skulle läsa dessa böcker så jag kände mig kränkt.

Senare, tror det var 1997 träffade jag en psykiater som friskförklarade mig efter ett enda möte!

Två exempel på hur kafka-liknande svensk skola och psykvård kan vara. Hoppas du med diagnosen som styrka kan kräva rätt hjälp nu.

alfapetsmamma skrev:Alltså, om man inte hispar upp sig för mycket kring det och laddar det med en massa negativitet och självanklagelser så tror jag det är lättare att hitta en balans, även om balans känns som en motsägelse i AS-sammanhang...

Många intressanta reflektioner i ditt inlägg. Jag har alltid tänkt att så länge sonen mår bra så måste jag ju göra något rätt? Oavsett om allt och alla från BVC, mormor och diverse annat folk har haft åsikter om att jag gjort det ena efter det andra fel. Han har alltid haft kompisar och skött skola oavsett om mor hans varit tokaspig eller haft perioder då jag orkat leka normal.

laika skrev:Jag känner igen mycket i det du skriver.

En gång i tiden orkade jag vara aktiv i studentkåren, få höga betyg, umgås med människor och läsa massor av böcker. Nu för tiden tvivlar jag på att jag klarar att bo ensam. Jag har svårt att göra sådant jag absolut inte måste. Måste jag inte vara vaken sover jag. Gör jag något är det i korta, intensiva perioder men ingenting blir någonsin klart. Jag städar inte, jag lever på mackor och flingor och betalar inte räkningar eftersom jag skjuter upp att logga in på internetbanken.

Livet har en förmåga att gå i cykler - förhoppningsvis kommer du få grepp om vardagen även under dessa omständigheter.

Oj, vad långt det blev. Men sådan är jag - finns inget mellanläge

Välkommen hit!

Du behöver inte be om ursäkt för att det blir långt !
En sak du lär hitta här. Det blir ofta långa inlägg och förr eller senare slirar det off topic .

Jag fick min diagnos förra året, 33 år gammal.
Jag har betraktats som udda hela mitt liv. Och har inte direkt strävat efter att passa in heller. De försök jag gjorde har inte funkat.

Efter en massa tjat från min sida utvärderades jag för bipolär sjukdom och det har jag. Fick rätt medicin för den efter många år av depressioner. Sedan bytte jag psykiater och sa att ja, jag tror att det är på sin plats med en neuropsykiatrisk utredning. Ehum. Diagnosen kom som en fullständig överraskning men nu när jag ser tillbaka och ser på mig själv som person så är jag klippt och skuren för en Asperger-människa. Min psykiater var inte alls förvånad. Hon hade uppenbarligen sett något. Det hade min familjeläkare också i att jag ville ha ordning och reda och är det inte ordning och reda och som det är sagt då går jag i taket.

En massa specialintressen, lätt för att lära mig vissa saker, kognitiva inskränkningar, stora svårigheter i socialt samspel. Jag blev beteendevetare (genom utbildning) och nu förstår jag varför jag är så bra på det. Jag kan titta på utan att behöva medverka. Jag begriper mig inte på det sociala spelet när jag själv är mitt i så det passar mig att titta på. Och så blev jag jurist. Juridik är mycket paragrafer och en del tolkningar men jag lärde mig mina "favoritlagars" paragrafer sånär utantill.

Jag har fått kontakt med hab för att få lite ordning och reda på att hålla ordning på tid och planering och en del annat. Jag ser inte AS som en belastning utan vetskapen har öppnat en dörr till att nu vet jag varför jag kan bli helt slut av att träffa människor och hålla en timmes samtal igång. Och mycket annat som under min uppväxt bara dränerade mig på all energi.

Välkommen Lavender_Blue! Du verkar klok, skärpt och rolig tycker jag.

Lavender_Blue skrev: Jag har alltid tänkt att så länge sonen mår bra så måste jag ju göra något rätt? Oavsett om allt och alla från BVC, mormor och diverse annat folk har haft åsikter om att jag gjort det ena efter det andra fel.

Mer än något, antar jag.

Lavender_Blue skrev:Vet inte om någon bryr sig om att reflektera över detta, men har någon annan erfarenhet av att känna skillnad mellan perioder av "duktig flicka/pojke" och att låta aspigheten flöda fritt?

Japp. Jag var själv synnerligen duktig och på studieområdet mycket framgångsrik samt klarade av att sköta mitt hem (inklusive utomlands) och ett jobb vid sidan av studierna. Sedan, när jag precis tagit examen, kraschade jag och var nära psykos. I den vevan flyttade jag tillbaka till mina föräldrar och har sedan dess haft väldigt svårt att företa mig saker. Att flytta hemifrån igen känns oerhört skräckinjagande.

Att upprätthålla det sociala livet har väl egentligen alltid varit svårt, men sedan jag kraschade och började lyssna mer på mig själv har det alltmer gått upp för mig hur mycket energi social samvaro tar. Jag känner i stort aldrig någon genuin lust att träffa folk, men samtidigt vill jag (duktig pojke kanske?) inte bryta med de få kompisar jag har. Jag inbillar mig att jag i längden skulle må sämre av att bara ha familjen.

marin139 skrev:Att upprätthålla det sociala livet har väl egentligen alltid varit svårt, men sedan jag kraschade och började lyssna mer på mig själv har det alltmer gått upp för mig hur mycket energi social samvaro tar. Jag känner i stort aldrig någon genuin lust att träffa folk, men samtidigt vill jag (duktig pojke kanske?) inte bryta med de få kompisar jag har. Jag inbillar mig att jag i längden skulle må sämre av att bara ha familjen.

Hög igenkänning