Jag undrar om det finns någon klok människa där ute som har erfarenhet och/eller kunskap om att trappa ner SNRI-preparat?

Jag har ätit Remeron/Mirtazapin i ca 9 år nu (fyller 28 i höst) och har under åren bara höjt dosen. Äter nu maxdos 60 mg. Trots detta mår jag inte bra, får djupa depressiva episoder och mycket ångest. Det känns inte som att medicinen hjälper mig säskilt mycket, och ska jag ändå må dåligt gör jag det hellre utan mediciner.

Nu har jag bestämt att jag åtminstone vill försöka att trappa ner medicinen. Senaste gången jag försökte var ganska många år sen, och då gjorde jag det på eget bevåg, vilket inte fungerade i längden.

Den här gången vill jag ha hjälp och stöd, men eftersom det är världens läkarbrist på psyk i min stad så har jag inte fått till stånd något läkarbesök, all kommunikation går via min kontaktperson på psyk, och hon är ju inte farmakologiskt kunnig.

Min dos på 60 mg är uppdelad på en tablett a 45 mg och en tablett a 15 mg. Sedan i förrgår har jag börjat försiktigt med att dela den på 15 mg på mitten och tar nu alltså 52,5 mg. Idag har jag känt mig helt matt, yr, huvudvärk och dimmig i huvudet, vilket jag antar kan vara någon form av utsättningssymtom?

Vilka utsättningssymtom kan jag förvänta mig? Hur länge sitter de i? Vad ska jag se upp med som "varningssignaler" på vad som INTE är utsättningssymtom utan tecken på att jag mår sämre utan medicin?

Om någon kan hjälpa mig igenom den här första tuffa tiden vore jag tacksam då jag tycker det är jättejobbigt att må såhär, men vet att jag måste ta mig igenom det om jag vill få ett medicinfritt liv!

Fortsätt att tjata till dig en läkartid. Du bör få det här uppföljt.

Gå stegvis nedåt, med två veckor på varje nivå. Om du blir sämre, så sluta med sänkningen och kontakta läkare. Du kanske behöver sätta in något annat.

När jag satte ut Remeron, så fick jag följande utsättningsbiverkningar:

• Ljudhallucinationer
• Huvudvärk
• Yrsel
• Viktminskning (Remeron höjer aptiten, så det var väntat)
• Piggare
• Störd sömn

Men det var bara till en början som allt det hände. När kroppen hade vant sig blev det riktigt bra. Fast sedan visade det sig att jag inte var utläkt, så jag åkte ner i en djup depression. Jag satte ut Remeronet för att bli av med tröttheten och det fungerade.

Tack, ja tröttheten är en stor anledning att jag vill testa att få ut medicinen. Känns som om jag har gått omkring i halvdvala i flera år nu.
En annan anledning är att jag vill försöka bli gravid nästa år.

Det svår nu tycker jag är att stå ut med utsättningssymtomen, och inte bli rädd för att det betyder att jag mår sämre. Jag måste fatta att det är NORMALT att det känns för jävligt antar jag. Hur länge dröjde det för dig på varje nivå du trappade ut innan kroppen vande sig och du kände dig ok?

hatschepsut skrev:Tack, ja tröttheten är en stor anledning att jag vill testa att få ut medicinen. Känns som om jag har gått omkring i halvdvala i flera år nu.
En annan anledning är att jag vill försöka bli gravid nästa år.

Det svår nu tycker jag är att stå ut med utsättningssymtomen, och inte bli rädd för att det betyder att jag mår sämre. Jag måste fatta att det är NORMALT att det känns för jävligt antar jag. Hur länge dröjde det för dig på varje nivå du trappade ut innan kroppen vande sig och du kände dig ok?

Jag reagerade bara på de två första nivåerna, och då var hallucinationerna bara där under den första veckan. Fast jag svarar dåligt på psykofarmaka, så jag åt en större dos än du t.o.m., och det kan ju påverka utsättningen.

Läs i FASS och på bipacksedeln, ring Apoteket, Sjukvårdsrådgivningen eller vad som känns bäst för dig. Skaffa dig information, så att du vet, och ring och fråga om du känner dig orolig.

Jag har aldrig haft några biverkningar när jag slutat med mediciner, och jag har t.o.m slutat tvärt utan någon nertrappning.

Min spontana känsla är att det är dumt att sätta ut mediciner utan läkare inblandat, har du haft medicinen i 9 år så bör du kunna vänta tre månader till du får en läkartid.

Har du djupa depressioner kanske psykjouren vore nått, för har du djupa depressioner så bör du få annan medicin.

Ja sjukvårdsupplysningen kanske man kan fråga.... Jag hoppas att det inte blir så mycket värre. Jag siktar först på att komma ner till 30 mg.
Det var vad jag åt från början den gången jag försökte sluta senast. Men då fick jag outhärdliga utsättningssymtom, sov bl.a. knappt alls på tre veckor, till slut var kroppen så slut att jag inte kunde resa mig ur sängen, hålla i ett glas eller ens svara på tilltal, så då var jag tvungen att börja igen. Vill att det ska gå bättre nu och tänker minska långsammare den här gången.
Hade känts tryggare att ha läkarövervakning dock,när man har medicinerat såhär länge.

Jag tar en annan SNRI - Edronax. När jag glömt den får jag det där "roliga" elektriska flimret i huvudet, plus vag extra-ångest.

Men ligg på för läkarkontakt! Om du fått biverkningar redan nu borde du verkligen ha en kontakt ifall det blir värre. Finns det andra mottagningar du kan ringa, eller sjukhus eller liknande? Kanske någon i andra ändan av luren känner tillräckligt mycket sympati för att referera dig till någon som vet något.

Frustrerande omöjliga jäkla system! (arg o dina vägnar för att du inte får hjälp)

Jag har inte slutat med SNRI, men väl med SSRI.

Min läkare kunde inte hjälpa mig. Hans råd var inte bra. Om det är så att det går dåligt, så kan man alltid trappa ned ÄNNU långsammare än vad man får råd om. Aspergare visar sig ju ibland reagera annorlunda på medicin, så det kanske är relevant för oss att göra förändringar försiktigt.

När jag trappade ut SSRI, så minskade jag så lite jag kunde, och tog ett steg var tionde dag. De sista 3 stegen lät jag gå två veckor mellan minskningarna.

Jag fick efter extra brev till mottagningen (om vad jag tyckte om att inte få hjälp med utsättning) ett snabbt telefonsamtal från läkaren, och ett recept på små delbara tabletter (medicinen finns annars bara i kapslar) som hjälpte mycket med uttrappningen.

Läkaren rekommenderade från början att sätta ut helt från 20 mg (men gick med på att 10 kanske var bättre om det var svårt), medan det i verkligheten inte fungerade med mer än 2,5 för mig att sätta ut helt från, vilket kan säga en del om hur det kan fungera.

Jag tror att det kan ta ett tag innan man är återställd till den man är "naturligt". Läkaren sade att det kan ta upp till ett år. Jag känner mig stabilare nu än när jag precis hade satt ut i slutet av februari i år, men mår inte så bra. Vet inte om det blir bättre eller om det är så jag mår helt enkelt. Jag ska låta det gå ett år minst.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp för dig i din situation.

MsTibbs skrev:Min spontana känsla är att det är dumt att sätta ut mediciner utan läkare inblandat, har du haft medicinen i 9 år så bör du kunna vänta tre månader till du får en läkartid.

Har du djupa depressioner kanske psykjouren vore nått, för har du djupa depressioner så bör du få annan medicin.

Jag har prövat andra mediciner i kombi med Mirtazapinet men har bara fått biverkningar, bl.a. hallisar, så jag vill veta nu om det är så att jag kanske skulle må bättre utan mediciner? Jag har ju lugnande och sömntabletter som jag tar v.b. och det skulle kännas bra om det vore tillräckligt. Min kontaktperson på psyk som jag träffar varannan vecka har sagt att jag ju alltid kan pröva, i första hand att minska ner till 45 mg och se hur det känns... Så jag är inte helt ensam i det här. Men visst skulle det kännas bättre med en läkare som sagt.

Anledningen att jag vill börja pröva nu är att jag ska ha en månads semester, och om det blir tufft så är det bättre att ta det när jag är ledig. I vanliga fall jobbar jag deltid och är deltidssjukskriven, men blir utförsäkrad i mars nästa år, så jag vill liksom ta min chans nu och se vad jag klarar....

Kan du kanske få telefonkontakt med läkaren? Det fick ju jag, annars hade jag också fått vänta tre månader.

Han bör ju kunna säga om symtomen är normala eller varningssignaler.

Bror Duktig skrev:Jag har inte slutat med SNRI, men väl med SSRI.

Min läkare kunde inte hjälpa mig. Hans råd var inte bra. Om det är så att det går dåligt, så kan man alltid trappa ned ÄNNU långsammare än vad man får råd om. Aspergare visar sig ju ibland reagera annorlunda på medicin, så det kanske är relevant för oss att göra förändringar försiktigt.

När jag trappade ut SSRI, så minskade jag så lite jag kunde, och tog ett steg var tionde dag. De sista 3 stegen lät jag gå två veckor mellan minskningarna.

Jag fick efter extra brev till mottagningen (om vad jag tyckte om att inte få hjälp med utsättning) ett snabbt telefonsamtal från läkaren, och ett recept på små delbara tabletter (medicinen finns annars bara i kapslar) som hjälpte mycket med uttrappningen.

Läkaren rekommenderade från början att sätta ut helt från 20 mg (men gick med på att 10 kanske var bättre om det var svårt), medan det i verkligheten inte fungerade med mer än 2,5 för mig att sätta ut helt från, vilket kan säga en del om hur det kan fungera.

Jag tror att det kan ta ett tag innan man är återställd till den man är "naturligt". Läkaren sade att det kan ta upp till ett år. Jag känner mig stabilare nu än när jag precis hade satt ut i slutet av februari i år, men mår inte så bra. Vet inte om det blir bättre eller om det är så jag mår helt enkelt. Jag ska låta det gå ett år minst.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp för dig i din situation.

Jag tänker lite så också, att jag ska minska med så lite som möjligt åt gången. Nu minskar jag med 7.5 mg vilket är det minsta man kan dela den här medicinen med.

Jag vill mest veta hur jag skulle må utan medicin... Har ätit det så länge och misstänker att det bidrar till all trötthet, apati och "avstängdhet" som jag upplever, det har nämligen blivit värre och värre i takt med att dosen har höjts genom åren, snarare än bättre. Vilket jag tycker det borde blivit om medicinen hjälpte mig. När jag började medicinera i gymnasiet hade jag heller inte fått min AS diagnos än, den fick jag för 1½ år sedan. Och har ju faktiskt med koll på mig själv nu än innan.

Bror Duktig skrev:Kan du kanske få telefonkontakt med läkaren? Det fick ju jag, annars hade jag också fått vänta tre månader.

Han bör ju kunna säga om symtomen är normala eller varningssignaler.

Ja, ringa kanske jag ska göra. Om jag ringer mottagningen rådgivning eller skickar ett brev så måste de ju svara?

(kan man tycka iaf, men mitt förtroende är inte jättestort just nu då jag de tre senaste veckorna har legat på dem TRE gånger om att min medicin är slut och jag behöver ett nytt recept, men än har jag inte fått ngt nytt, så nu verkar det som att jag MÅSTE sluta ändå).

hatschepsut skrev:Jag vill mest veta hur jag skulle må utan medicin... Har ätit det så länge och misstänker att det bidrar till all trötthet, apati och "avstängdhet" som jag upplever, det har nämligen blivit värre och värre i takt med att dosen har höjts genom åren, snarare än bättre. Vilket jag tycker det borde blivit om medicinen hjälpte mig. När jag började medicinera i gymnasiet hade jag heller inte fått min AS diagnos än, den fick jag för 1½ år sedan. Och har ju faktiskt med koll på mig själv nu än innan.

Jag har ju inte ätit samma, men jag blev piggare utan SSRI. Jag vet inte om din medicin, men SSRI kan sänka ämnesomsättningen. Jag misstänker att andra antideppmediciner som ger trötthet och viktökning som biverkan, kan göra detta. En del läkare har också sagt att viktökningar beror på minskad ämnesomsättning (och då var det allmänt men främst remeron och mianserin vi talade om eftersom jag hade testat tillägg med dem, och började öka i vikt), och det i sin tur kan ge en hel del annat som trötthet, tröghet i tanke och kropp m.m.

Fast det tog någon månad efter jag hade satt ut SSRI innan jag blev piggare. Det är nog säkert individuellt hur fort det går (om det är medicinen som orsakat det).

Å andra sidan så kan man ju bli trött och trög av depression också, och det kan även bildas "nedåtgående spiraler". Men jag, som du, ville testa hur jag mådde utan medicinen jag hade ätit i 8 år.

hatschepsut skrev:

Bror Duktig skrev:Kan du kanske få telefonkontakt med läkaren? Det fick ju jag, annars hade jag också fått vänta tre månader.

Han bör ju kunna säga om symtomen är normala eller varningssignaler.

Ja, ringa kanske jag ska göra. Om jag ringer mottagningen rådgivning eller skickar ett brev så måste de ju svara?

(kan man tycka iaf, men mitt förtroende är inte jättestort just nu då jag de tre senaste veckorna har legat på dem TRE gånger om att min medicin är slut och jag behöver ett nytt recept, men än har jag inte fått ngt nytt, så nu verkar det som att jag MÅSTE sluta ändå).

Till min mottagning kan man ringa enkelt, men så kanske det inte är överallt. Läkaren brukar ringa upp, även om det inte blir på utsatt tid. Bara en gång har jag behövt påminna.

Om det är jobbigt att ringa eller att tjata, kanske du har någon som kan hjälpa dig? Och kanske du kan få hjälp att trycka på om medicinen? Det är INTE ok att inte skriva ut nytt recept till en person som äter en medicin som man inte kan sluta tvärt med.

Det är inget vidare kul det som du beskriver.

hatschepsut skrev:(...) mitt förtroende är inte jättestort just nu då jag de tre senaste veckorna har legat på dem TRE gånger om att min medicin är slut och jag behöver ett nytt recept, men än har jag inte fått ngt nytt, så nu verkar det som att jag MÅSTE sluta ändå.

Har du någon släkting eller kompis som kan agera pitbull och hjälpa dig att få fram det budskap som du vill förmedla?

Bror Duktig skrev:

hatschepsut skrev:Jag vill mest veta hur jag skulle må utan medicin... Har ätit det så länge och misstänker att det bidrar till all trötthet, apati och "avstängdhet" som jag upplever, det har nämligen blivit värre och värre i takt med att dosen har höjts genom åren, snarare än bättre. Vilket jag tycker det borde blivit om medicinen hjälpte mig. När jag började medicinera i gymnasiet hade jag heller inte fått min AS diagnos än, den fick jag för 1½ år sedan. Och har ju faktiskt med koll på mig själv nu än innan.

Jag har ju inte ätit samma, men jag blev piggare utan SSRI. Jag vet inte om din medicin, men SSRI kan sänka ämnesomsättningen. Jag misstänker att andra antideppmediciner som ger trötthet och viktökning som biverkan, kan göra detta. En del läkare har också sagt att viktökningar beror på minskad ämnesomsättning (och då var det allmänt men främst remeron och mianserin vi talade om eftersom jag hade testat tillägg med dem, och började öka i vikt), och det i sin tur kan ge en hel del annat som trötthet, tröghet i tanke och kropp m.m.

Fast det tog någon månad efter jag hade satt ut SSRI innan jag blev piggare. Det är nog säkert individuellt hur fort det går (om det är medicinen som orsakat det).

Å andra sidan så kan man ju bli trött och trög av depression också, och det kan även bildas "nedåtgående spiraler". Men jag, som du, ville testa hur jag mådde utan medicinen jag hade ätit i 8 år.

Jo, jag vet att många går upp mycket av Remeron/Mirtazapin. Jag har dock alltid varit smal (och under några år med denna medicin även hunnit med att ha rejäla ätstörningar och var då EXTREMT smal). Det var först när jag kom upp i maxdos förförraåret som jag gick upp några kg i vikt, men har nästan gått ner alla nu och väger 57 kg till mina 174 cm, så tyvärr beror nog inte tröttheten på någon övervikt. Men det är som du säger, det kan ju vara depressionen som gör det också, det är det jag är nyfiken på att testa nu....

Lakrits skrev:

hatschepsut skrev:(...) mitt förtroende är inte jättestort just nu då jag de tre senaste veckorna har legat på dem TRE gånger om att min medicin är slut och jag behöver ett nytt recept, men än har jag inte fått ngt nytt, så nu verkar det som att jag MÅSTE sluta ändå.

Har du någon släkting eller kompis som kan agera pitbull och hjälpa dig att få fram det budskap som du vill förmedla?

Nja, min sambo är iofs väldigt bra på sånt om det skulle behövas. Men jag vill gärna försöka klara ut det här själv. Jobbigt bara att det aldrig kan gå smidigt. Tycker det känns så sjukt oansvarigt att skriva ut en massa mediciner hit och dit men aldrig följa upp och utvärdera. Allt för att spara tid och "effektivisera".

Jag tog Mirtazapin i 2 år, slutade för en månad sedan. Redan efter 1 dag märkte jag att tröttheten var helt borta.

När jag innan på Mirtazapin aldrig sov mindre än 10-12 timmar och vaknar upp trött, på ett 28-30 timmars dygn, sover jag nu 7-8 timmar på en helt normal dygnsrytm (somna kl 23-00:00, vaknar kl 7-8 på morgonen) och vaknar upp helt pigg. Har gjort så utan några uppehåll i strax över en månad nu.

Jag trodde aldrig att det var medicinen som gjorde mig så trött å seg, men tro fan att när jag slutade ta den så blev jag som en ny människa vad gäller sömnen och är mycket behagligare.

Värt att nämnas är att jag nu tar Voxra istället, började med den ungf en vecka efter jag slutade med Mirtazapinet så jag vet att det inte är Voxran, även om den kanske hjälper till att hålla detta i längden.

Sluta upp med Mirtazapinet cold turkey om du inte gillar att vara trött, sova på tok för länge eller ha en allt för skiftande dygnsrytm. Skitmedicin rent ut sagt, även om den höll mig stabil gällande depressionen så är den bieffekten inte värt det.

hatschepsut skrev:Jo, jag vet att många går upp mycket av Remeron/Mirtazapin. Jag har dock alltid varit smal (och under några år med denna medicin även hunnit med att ha rejäla ätstörningar och var då EXTREMT smal). Det var först när jag kom upp i maxdos förförraåret som jag gick upp några kg i vikt, men har nästan gått ner alla nu och väger 57 kg till mina 174 cm, så tyvärr beror nog inte tröttheten på någon övervikt. Men det är som du säger, det kan ju vara depressionen som gör det också, det är det jag är nyfiken på att testa nu....

Tröttheten KAN ju ändå bero på medicinen, om du har ätstörningar. Då sätts viktökning och sådana biverkningar ur spel. Jag har också haft ätstörningar och kunnat hålla viktuppgång i schack p.g.a. det.

I stället för att öka i vikt på ett sätt som de flesta gör, så kan jag märka att jag måste äta mindre, eller ökar lite grann i vikt kombinerat med att jag måste äta mindre för att inte gå upp mer.

Så förhoppningsvis är inte chansen borta helt till att din trötthet kan gå bort

hatschepsut skrev:

Lakrits skrev:

hatschepsut skrev:(...) mitt förtroende är inte jättestort just nu då jag de tre senaste veckorna har legat på dem TRE gånger om att min medicin är slut och jag behöver ett nytt recept, men än har jag inte fått ngt nytt, så nu verkar det som att jag MÅSTE sluta ändå.

Har du någon släkting eller kompis som kan agera pitbull och hjälpa dig att få fram det budskap som du vill förmedla?

Nja, min sambo är iofs väldigt bra på sånt om det skulle behövas. Men jag vill gärna försöka klara ut det här själv. Jobbigt bara att det aldrig kan gå smidigt. Tycker det känns så sjukt oansvarigt att skriva ut en massa mediciner hit och dit men aldrig följa upp och utvärdera. Allt för att spara tid och "effektivisera".

Jag har börjat vända mig till högre instanser. T.ex. socialstyrelsen vände jag mig till nyss angående hur kommunen bollar runt folk, och fick ett jättebra brev tillbaka som jag kan sticka under handläggarens näsa.

Är det länsstyrelsen man vänder sig till när det inte fungerar praktiskt inom vården? Jag skulle ha vänt mig dit. Inte för att det snabbt hade fungerat för akut medicinbrist, men det hade lärt dem en läxa för framtiden.

När jag slutade med snri:t venlafaxine nu senast fick jag stora utsättningsproblem. Var tvungen att dra ut på det riktigt ordentligt. Blev ändå en hel del plågsamma dagar med hjärtklappning, yrsel, förvirring och akatisi som gjorde att jag inte kunde sitta still en hel natt, blev en hel del disk gjord dock . Sen fick jag brain zapps av att minska serotonindelen som jag haft en ännu längre tid,. Tog väl 2-3 månader kanske.

Skulle gjort det långsammare om det funnits mindre tabletter som inte var svinigt dyra.

Hm. Det är coolt att du gör så på egen bevåg. Du kan däremot använda dig av andra medle för att lindra symtomen, som med stora mängder fiskojla , eftersom det har kliniskt bevisat höja serotinmängden, liksom det även förbättrar interkraniella blodcirkulationen, är 50ggr mindre antinflammatoriskt än omega6.
I en studie för personer som inte erfarde tillräckligt stora symtom för operation för kronisk smärta, efter whiplash, så var det mer än hälften som efter studien med 4gram epa per dag, slutade med sin vanliga medicinering o valde fiskoljan istället.

Du kan använda dig av lättare naturmedel för att lindra, liksom att du minskar långsamt och lägger till vanor som förbättrar återhämtningen.

Meditation ska du inte underskatta. Ökar multifunktionella hormoner i kroppen som gör mer än dem allra flesta lindrigare läkemedel.

Lär dig om det som du finner releveant eller kan vara något releterat.
Förhoppningsvis hjälper det dig att lindra och snabba på.

Ops. Menade 50ggr mindre inflammatoriskt än omega 6. Dock låter det konstigt, varrt jag har för källa från minnet, iom att det just sägs vara antiinflammatorisk. Men iaf.

Sedan så finns det 5-htp, salvia som har en kokainliknande egenskap, inte dock styrka.

Även rökelser o skit. Inget borde tas för givet.
Även om det nog inte behövst tas till, men är en trevlig komplement.