Jag hade för en tid sedan en mycket stor blodförlust, och har på ett antal inte omedelbart relaterade sätt mått dåligt. Att jag mått psykiskt dåligt kan tänkas bero på oro, stress och liknande kring själva omständigheterna, men jag har också funderat över andra tänkbara orsaker, som ämnesbrister. Inte minst har jag funderat på det eftersom jag fått mera problem än på länge med tinnitusen och ljudkänsligheten.

Mina funderingar går alltså kring vilka ämnen som eventuellt kan vara viktiga och som inte återställs så snabbt och lätt som andra. T.ex. klättade Hb upp nästan förvånande snabbt, men det beror förstås huvudsakligen på att det finns järnreserver i kroppen som den snabbt kan använda för att tillverka nya röda blodkroppar. Så länge det är rena järndepåer utan annan funktion gör det förstås ingenting. Men hur det med andra ämnen? Kan det vara så att kroppen tar av vissa ämnen från olika håll i kroppen där de egentligen behövs, för att återskapa nivåerna i blodet?

Jag funderar t.ex. på magnesium? Som jag har skrivit om i tidigare trådar så finns en del artiklar som tyder på att magnesium är viktigt för örat, och att vätskan i örat fungerar som en magnesiumbuffert som örat (hårcellerna?) kan förbruka snabbt vid akuta behov, som t.ex. starka ljud. Här är det kanske inte långsökt att tänka sig att kroppen själv stjäl magnesium därifrån för att använda till blodkroppar.

Frågan är om det finns andra ämnen som kroppen också kan "stjäla" från sig själv, utan att det är direkt farligt, men som kan tänkas ge symptom och försämrad funktion av något? Kan det vara några andra viktiga ämnen som vore en poäng att stoppa i sig lite extra av en tid framöver?

Angående järn, så kan du ha problem även om du har högt hb. Det är därför man kan bli piggare av att ta järntillskott trots normalt hb.

Man kan t.o.m. få håravfall av järnbrist som inte ännu gett anemi.

Min nuvarande läkare vill att jag ska få upp järndepåerna, OCH fritt järn i blodet (ej hb alltså) trots högt hb, för att se om jag mår bättre då.

Det är inte långsökt att tänka sig att samma kan gälla för annat.

Kanske det finns info specifikt om brister vid blodförlust? Har du googlat?

Testa att äta ett kombinationepreparat?

Mivitotal ska ju vara bra, men innehåller inte järn så då får man skaffa järn och komplettera med.

Omni depå är en tablett som är bra.

Båda ganska dyra, men mer kompletta än billiga tillskott. Dyrare preparat kan även ha former på ämnena som tas upp lättare.

För män gäller ju iofs att man ska vara försiktig med järntillskott. Kan du få järndepåerna testade? Det är ferritin för förråden, och järn för tillgängligt järn i blodet. De ska INTE ligga på nedersta gränserna, utan optimala nivåer är ofta i mitten av referensområdet eller ännu högre.

Det finns en hel del som händer vid och efter en blodförlust, förutom ämnesbrist, som också påverkar måendet en tid efteråt.

Om blodförlusten ligger kring eller t.o.m. förbi chockgränsen, så kommer vävnader att börja lida av syrebrist och slutligen dö. Kroppen omfördelar närings- och syreflödet till vitala organ, medan extremiteter och muskelvävnad som inte har direkt med överlevnaden att göra stängs av. Syrebristen påverkar metaboliseringen i cellerna och när vävnader dör bildas nedbrytningsprodukter som inte kan tas upp av kroppen, och allt detta påverkar således också njurar och lever längre fram i processen. Man blir s.a.s. lätt förgiftad.

Förutom järn, syre och magnesium, så är kroppen beroende av spårämnen som nog också kan kännas av om de fattas, trots att de redan från början finns i små koncentrationer. Kalium och natrium är däremot exempel på lättreglerade ämnen och de återställs relativt snabbt, så nervbanornas funktion borde inte påverkas särskilt mycket på längre sikt.

Jag skall fråga min mor om det här, hon vet nog på råd.

Bäst är väl att fråga sin läkare och be om remiss för att testa värdena?

Försöker svara lite sammanfattande istället för att svara var och en separat.

Järnet är jag inte så orolig för. Där finns, såvitt jag vet, vanligen depåer i kroppen som i huvudsak är just depåer. Dessutom misstänker jag inte i första hand brist på järn när det gäller de problem jag nämner (men där kan jag ju gissa fel, förstås). Eftersom jag vanligen har mycket högt Hb, över gränsvärdet, så misstänker jag att jag även brukar ha stora depåer.

Natrium och Kalium är nog inget större problem heller. Det är de första ämnen de justerar upp på sjukhuset vid blodförluster. Magnesium och Kalcium däremot förekommer också i riklig mängd i blodet (det ena hälften av Kaliumhalten och det andra en fjärdedel, vilket som nu var vilket, och om jag minns rätt). Det i kombination med magnesiumets eventuella relevans för örat gör att det känns viktigt i sammanhanget. Möjligen skulle även kalcium vara intressant av samma skäl, även om jag inte vet om det har någon sådan specifik relevans i sammanhanget.

Visst kan man fråga en läkare, men de bryr sig oftast bara om de vanliga värdena och serumnivåerna, och det har säkert testats tillräckligt. Det jag är intresserad av är snarare om det kan finnas vissa mindre uppenbara ämnen som är relevanta för just mina problem, eller för att jag har AS eller något sådant. Att börja stoppa i sig alla mineraler och vitaminer man kan hitta känns också lite som att famla i blindo och gå till överdrift.

Funderar på hur de är med selen, till exempel, som vi ju ofta har låga nivåer av i Sverige, eller i vart fall låga nivåer i födoämnena. Jag har för säkerhets skull börjat knapra både magnesium och selen, men det är två ämnen jag har provat även tidigare i perioder och tyckt mig möjligen ha hjälp av även i vanliga fall. Däremed känns de uppenbara att komplettera med nu.

Vad gäller det där med organskador och stora snabba blodförluster, så tror jag inte att det var riktigt så snabbt och allvarligt förlopp att det finns någon sådan risk. Men frågan är intressant, och kanske värd att ta upp med läkare.

Kvasir skrev:Funderar på hur de är med selen, till exempel, som vi ju ofta har låga nivåer av i Sverige, eller i vart fall låga nivåer i födoämnena. Jag har för säkerhets skull börjat knapra både magnesium och selen, men det är två ämnen jag har provat även tidigare i perioder och tyckt mig möjligen ha hjälp av även i vanliga fall. Däremed känns de uppenbara att komplettera med nu.

Selen är visserligen livsviktigt, men också mycket giftigt. Diskutera med läkare.

Kvasir skrev:Vad gäller det där med organskador och stora snabba blodförluster, så tror jag inte att det var riktigt så snabbt och allvarligt förlopp att det finns någon sådan risk. Men frågan är intressant, och kanske värd att ta upp med läkare.

Nej, beror ju på var skadan sker och hur länge man går utan att få tillfört blod. Jag menade mer i termer av skador där blodförsörjningen är avskuren till en eller flera delar av kroppen eller personer i chock som inte får behandling i tid.

Syrebrist vid ett totalt andningsstopp/hjärtstopp sätter in efter ca. fem minuter, men om det handlar om en blödning så tar det längre tid innan man märker av syrebristen i vävnaderna. Innan dess svimmar man av det låga blocktrycket. Vid rupturer på blodrika organ, kan man däremot efter någon dag börja uppleva förgiftningssymptom när den döda vävnaden ökar i mängd. Det förutsätter att man lever så länge.

Lakrits skrev:Selen är visserligen livsviktigt, men också mycket giftigt. Diskutera med läkare.

Jag vet, men det där har vi diskuterat en hel del i en gammal tråd, både vilka gränsvärden som gäller, och att det är ett smalt fönster.

Nej, beror ju på var skadan sker och hur länge man går utan att få tillfört blod. Jag menade mer i termer av skador där blodförsörjningen är avskuren till en eller flera delar av kroppen eller personer i chock som inte får behandling i tid.

Syrebrist vid ett totalt andningsstopp/hjärtstopp sätter in efter ca. fem minuter, men om det handlar om en blödning så tar det längre tid innan man märker av syrebristen i vävnaderna. Innan dess svimmar man av det låga blocktrycket. Vid rupturer på blodrika organ, kan man däremot efter någon dag börja uppleva förgiftningssymptom när den döda vävnaden ökar i mängd. Det förutsätter att man lever så länge.

Jovisst. Nu handlade det tack och lov inte om något andningsstillestånd eller någon avskuren försörjning, utan om en stor blodförlust. Dessutom blödde jag inte hela blodförlusten direkt i den akuta fasen, utan även lite i etapper. Visserligen svimmade jag, och var möjligen medvetslös stundvis, men det var nog inte så stor blodförlust momentant att det var riktig blödningschock.

Kvasir skrev:

Lakrits skrev:Selen är visserligen livsviktigt, men också mycket giftigt. Diskutera med läkare.

Jag vet, men det där har vi diskuterat en hel del i en gammal tråd, både vilka gränsvärden som gäller, och att det är ett smalt fönster.

Det är ett ständigt ämne för de som arbetar med foderrådgivning till mjölkbönder. Det finns också ett antal hundägare varje år, som oavsiktligt tar livet av sina jyckar när de ger dem tillskottsfoder med selen.

Det finns förresten en by mellan Årjäng och Karlstad som heter Selen. Jag längtar de busskurer bakom vilka som jag ung har låtit mitt vatten.