Du eller någon i din närhet?
Att du hade Asperger alltså.

Jag misstänkte, men höll tyst om det eftersom att jag hade läst så lite om det.

Så först av alla var utredningspsykologen.

Flera i min omgivning säger att jag har det, men jag är inte utredd.

Hur lång tid tog din utredning och hur lång var väntan?

Den läkare som remitterade mig för utredning visste först. Innan jag själv visste något alls om AS.

Sigvard skrev:Flera i min omgivning säger att jag har det, men jag är inte utredd.

Hur lång tid tog din utredning och hur lång var väntan?

Hm! Väntan var relativt kort tack vare hjälp från socialförvaltningen. Hur lång tid den tog är jag ganska osäker på faktiskt. Någonstans mellan 8-12 timmar (Kan ha varit mer, men inte mindre) utdelat mellan 4 veckor, sedan fick jag gå till en psykiater som utvärderade och bekfräftade diagnosen.

(Kollar runt i mina papper lite senare.)

Någon på ett annat forum kunde se det i de texter jag skrev.
Jag hade troligen blivit påverkad av den sommarens värme och det blev extra tydligt tyckte personen i fråga, flera andra hade också märkt att något hänt.
Jag trodde ju inte på det för en sekund eftersom jag hade fördomen att man nog satt i rullstol o dreglade i princip om man var aspergare.

Gick iaf in bla på detta forum bara för o läsa "hur det där aspergers funkade" och började ändra åsikt.
Åkte på en forumträff efter ett halvår.

Senare ville jag ha hjälp för bakteriefobi och de hittade orsak o undersöka allt möjligt så nu är jag erbjuden utredning.
Räknar med att ta erbjudandet, har pratat med vårdgarantikansliet och de har sagt att de ska hjälpa mig.

Det enda jag visste var att något var allvarligt fel, jag gick faktiskt och efterfrågade en utredning om ADD ifrån mina läkare som jag träffat för depressioner. Visade sig att jag hade så mycket mer än så (inkl. atypisk autism, avvikande ifrån AS på 2 punkter)..

Min morsa tog mig till psykologen för att utröna mysteriet bakom mina sömnsvårigheter när jag var runt 10 år gammal. Ett stort antal psykologbesök senare slutade med en diagnos av Aspergers syndrom.


Det lustiga är dock att de förklarade aldrig djupare angående AS än att man hade "specialintressen". Så jag trodde AS till en början innebar att man endast var extra insatt i något speciellt ämne. Det var när jag började göra egen research lite senare i livet som pusselbitarna föll på plats.

Hade ingen aning förrän min kurator nämnde det.

Flera personer har frågat mig om jag har AS (och ADHD) genom åren, en naturlärare, en kille på en kurs som själv hade AS, en marknadsföringslärare, terapeuter, en tjej med AS-kille...

Psykologen på AF som remitterade mig verkade övertygad, men den som visste först kan ju inte vara någon annan än utredaren, men det kanske inte var så bokstavligt som menades.

Skall man vara strikt, så satt psykologen, jag, mor och far samt min socialsekreterare på mötet där jag officiellt fick min diagnos. Jag var 23 (2,5 år sedan).

Som i alla andra fall (inkl. era) var den förste som visste att jag skulle få diagnosen Aspergers syndrom den som först utredde mig och gav mig diagnosen. De som remitterade mig/iakttog mig/känner mig anade på sin höjd att jag kunde ha AST/NPF.

Min mamma var den första som nämnde Aspergers syndrom som kanske en teori, kring mitten/slutet av 90-talet. Då hade hon läst om det någonstans. Vid samma tid nämnde hon det också när hon vid ett tillfälle var med på ett möte med min handläggare på dåvarande AMI, Arbetsmarknadsinstitutet, och min handläggare var väl förtrogen med syndromet med en son som tydligen redan då hade diagnosen ställd.

Förmodligen var detta t o m före båda de två psykakutbesök, 1996 respektive 1998, då jag bara kunde få en remiss till någon att gå och prata med men fick höra att jag var såpass frisk att det vore helt otänkbart att sjukskriva mig. (Vid det andra tillfället fick jag däremot också recept på något uppiggande lyckopiller, som jag inte tog ut.)

Om inte annat var det före det andra tillfället.

Vid bägge de läkarkontakterna följde alltså för åtminstone någon tid en regelbunden samtalskontakt. Vid det första av de tillfällena fick jag göra lite tester, och har långt efteråt fått klart för mig att det tydligen var något av WAIS-testerna jag gjorde redan då.

När jag så småningom efter tredje gången gillt av att söka läkarkontakt - denna gång inte akut - blev diagnosutredd av en psykolog på Tumba öppenpsyk - ett möte med honom i maj 2001, han träffade min mor samma höst och kallade mig åter i maj 2002, och hade i övrigt uppenbarligen flitigt konsulterat min journal - hade jag av någon anledning själv mer pendlat över mot att tro mest på ADHD-diagnos enbart. Antar att någon jag träffat och talat med hade tyckt att det verkade mer som ADHD än Asperger.

Diagnosen blev atypisk autism, uttryckt med dess långa jobbiga svenska namn i DSM-IV, genomgripande...... ja, ni vet... Men på min dagliga verksamhet fanns DSM-IV på kontoret och när jag läste aspergerkriterierna för att få klart för mig vilket det var som inte var uppfyllt hittade jag inget som inte stämde in på mig, och har sedan dess sett mig som aspergare. Hösten 2008 fick jag second opinion "solklar Asperger" av Arbetsförmedlingens konsultläkare.

Först relativt nyligen har jag insett att den ursprungliga utredningens ord om "drag av såväl Aspergers syndrom som ADHD" förstås är helt riktiga även vad gäller ADHD-biten. Där har jag aldrig sett att jag uppfyller tillräckligt många kriterier för faktisk diagnos, så där hade han nog rätt om enbart drag av ADHD. Men visst har jag drag, och det är nog mycket mer i min problematik än jag riktigt insett som hör dit snarare än till Asperger...

Morsan har varit helt övertygad om att jag har aspergers syndrom sen jag var 12 (för 20 år sen).

Min mamma. Själv hade jag ingen aning om vad AS var för något.

Lakrits skrev:Som i alla andra fall (inkl. era) var den förste som visste att jag skulle få diagnosen Aspergers syndrom den som först utredde mig och gav mig diagnosen. De som remitterade mig/iakttog mig/känner mig anade på sin höjd att jag kunde ha AST/NPF.

Ojdå! Jag tänkte nog mer på vem som var övertygad först. Jag är nämligen själv varken övertygad eller utredd, men personer i min omgivning är helt övertygade.

Jag.

Hade kunnat bli en bra omröstning av frågan, det är inte försent att be en moderator lägga till omröstningsalternativ.

Jag har alltid vetat att jag varit en udda typ. Man har ju hört det ifrån omgivningen bland annat. Hehe.

Men det var faktiskt under min AS-utredning som jag kom på att jag hade AS. En vecka efter att utredning kom igång så insåg jag att jag hade detta guda-givna syndrom.

Aldrig mått bättre än nu.

Danke Schön!

En läkare som själv har en dotter med AS misstänkte det.

Föräldrarna visste sedan jag var liten och gick på undersökningar (vafan kallar man det?) aja fick inte veta det förrän jag var 13-14 år då jag fick en rejäl chock.

En vän med Asperger misstänkte att jag hade det med för att jag förstod honom så bra.

Det visade sig stämma.

Första misstankarna om Aspergers hade mina föräldrar som mer eller mindre tvingade mig att genomgå en utredning mot min vilja.

Men jag fick inte reda på vare sig före eller under utredningens gång vad jag utreddes för. För jävligt.

Utredningen visade dock att jag inte uppfyllde tillräckligt med kriterier för att få en diagnos (då 1997 när jag var 19).
Däremot var jag ett gränsfall och hade starka drag av asperger.
Inte ens detta fick jag reda på själv, utan berättades för mina föräldrar som sedan berättade det för mig.

Jag förstår fan inte hur man kan låta en myndig och normalintelligent person genomgå en undersökning utan att berätta för den vad det gäller för något.
Förstår inte hur man som psykiatriker kan göra så. Undersökningen skedde under ledning av Lena Nylander i Lund.

Jag hade ingen aning om vad AS var. Var väl nån inom psykiatrin. Har ingen aning om vem det var.

Här är en tråd som är inne på ett liknande spår:

http://www.aspergerforum.se/var-det-du- ... light=upptäckte

Moderator:

Flyttade tråden.

Den som gjorde min utredning, faktiskt.
(Inget skämt, jag trodde själv att jag hade ADHD, men inte AS.)