Jag har drabbats av problem. Jag behöver skicka in arbetsgivarintyg till a-kassan senast den tjugofemte för att kunna få ersättning för den tid jag varit arbetslös, men jag har försökt få tag på dessa arbetsgivarintyg sedan april och misslyckats.

Mitt problem är kanske att jag är godtrogen. Jag ringer och frågar telefonisten om hon kan hälsa chefen att jag vill ha ett intyg. "Ja", säger telefonisten. Sedan händer ingenting. Senare ringer jag lönekontoret och ber telefonisten där att be någon som ansvarar för arbetsgivarintyg att ringa mig. Ingenting händer. Jag ringer till chefen och lämnar ett meddelande på hennes telefonsvarare där jag förklarar mitt ärende och ber henne ringa. Ingenting händer. Det senaste som hände var att jag ringde till chefen, faktiskt kom fram till henne och hon sa att hon ska skicka intyget. Det har gått en vecka sedan dess och ingenting har hänt.

Min godtrogenhet ligger i att om en telefonist säger att hon/han ska hälsa chefen något förutsätter jag att det är ristat i sten att det blir så. Jag har alltid trott på vad telefonisterna sagt och vad chefen och alla andra säger. Jag har väntat snällt. Idag var pappa upprörd på mig för att jag inte har varit envis och ringt varje dag. Det skulle jag ha förstått att man ska göra. Men jag vet inte hur jag skulle kunna förstå det.

Jag är helt förtvivlad över att jag snart kommer att vara fullständigt utan inkomst men det jobbigaste av allt är att mina föräldrar tror att jag inte bryr mig eftersom jag verkar så oengagerad och oberörd, mycket på grund av att jag inte varit envis och ringt varje dag. Men faktum är att jag bryr mig JÄTTEMYCKET. Jag har inte orkat ringa särskilt ofta eftersom. Jag är utbränd och deprimerad nu för tiden och anstränger mig för att hålla mig vaken hela dagarna, och att ringa telefonsamtal är alldeles otänkbart jobbigt om jag inte förbereder och tvingar mig själv till det flera dagar i förväg.

Om resten av livet ska vara såhär vill jag nog inte vara med mer.

Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Jag är bara förtvivlad över världens slumpmässighet. Igenkänning eller annat mottages tacksamt.

Jag förstår att det är ansträngande att ringa varje dag. Det krävs att man samlar sig inför ett telefonsamtal. Så har man gjort det, ringt men inte kommit fram. När man framfört sitt ärende så tror/hoppas man att det ska ordna sig.

Men det är lätt att slippa undan med att lova. Telefonisten lovar och h-n kanske också meddelat chefen men hur? Inte genom att som en sekreterare själv påpeka att det är bråttom utan mer opersonligt, kanske bara via en lapp el e-mail.

Kommer man till en sekreterare, som sitter nära chefen, så kan man berätta för henne hur viktigt det är och då kanske hon kan trycka på lite själv.

Varken chef, sekreterare el telefonist säger "det där kommer att hamna underst i högen"; chefen har andra viktigare saker att bestyra. Genom att lova så är man kvitt problemet, iaf den dagen och nästa.

Vad man kan göra är att ringa varje dag, tills de äntligen ser till att papperet kommer iväg, för att slippa fler telefonsamtal. Men det förutsätter att man kommer fram till någon annan än telefonisten, som ofta sitter långt ifrån den som bestämmer.

Det enda jag kan råda dig är att fortsätta ringa till den där chefen. Om den inte går att få tag på, be att få tala med någon som sitter i närheten, t ex sekreteraren på avd. Fråga efter hennes namn så du kan ringa fler gånger.

Och försök berätta för dina föräldrar hur jobbigt det är för dig att ringa. Fråga om de kan hjälpa att ringa ibland.

Laika, du bor ju i K-stad
Varför inte använda oss, dvs Attention, som "pådrivare"?
Jag har fått mer än en chef att rätta sig efter sitt ansvar o göra det dom ska.
Pm:a mig!