Kvasir skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Det här får mig att tro att de som diagnosticerats med AS korrekt (dvs, med funktionsnedsättning pga AS) även skulle diagnosticeras enligt nya DSM V:

/.../anyone who shows the Asperger type pattern of good language and IQ but significantly impaired social-communication and repetitive/restricted behavior and interests, who might previously have been given the Asperger disorder diagnosis, should now meet criteria for ASD/.../

Men som vi har diskuterat tidigare i tråden så finns det en risk att man i praktiken blir mera restriktiv med att sätta en ASD-diagnos jämfört med dagens AS-diagnos, för att man tycker ASD är en allvarligare diagnos i och med att den täcker upp hela spektrat.

Å andra sidan måste som sagt svenska diagnoser sättas enligt ICD, så AS-diagnoser kommer finnas kvar, och den som använder DSM-manualen måste i slutändan göra en mera detaljerad bedömning ändå, för att kunna ange en ICD-diagnos. Den intressanta frågan är väl snarast om ICD kommer följa DSM eller inte i sin nästa revision?

Jag har aldrig någonsin märkt att ICD spelar någon större roll i den svenska vårdvärlden. Alla hänvisningar jag någonsin har hört, så vitt jag minns, har varit enbart till DSM utom någon enstaka som har verkat tydligt nog för formens skull. Så någon återhållande effekt från ICD har jag svårt att tro på, men desto mera risken att enhetsdiagnosens skenbart större allvar kommer att göra diagnostikerna återhållsamma och lämna folk utan hjälp. För det talar ju också den tendens många läkare (och andra) redan uppenbarligen har att tycka AS har blivit en mode- eller lyxdiagnos, tolka nuvarande kriterier så strikt att folk som behöver hjälp blir utan, självsvåldigt (med- eller omedvetet) tillämpa striktare kriterier och så vidare. Även det politiska klimatet lär väl främja "sparsamhet" och "inget pjåsk" och att "sätta in resurserna på dem som verkligen behöver dem" (det vill säga inte på dem som ser ut att kunna överleva ändå).

I alla händelser kan det visa sig farligt att underskatta den nytta de falangerna kan dra av det här.

Zombie, hitills har väl DSM och ICD haft samma underindelning av autismspektrum, och då har det gått att diagnosticera enligt DSM och sedan skriva en ICD-kod. Däremot finns i dagsläget knappast någon ICD-kod som motsvarar den nya ASD-diagnosen i DSM, och därmed måste man ta ställning till vilken diagnos enligt ICD som patienten har, eftersom en DSM-kod inte är godkänd annat än som komplement till ICD-koden.

Visst, men jag kan inte se hur det falsifierar det jag skrev. Även ICD har tolkningsutrymme, och psykologin bakom sådant här kan vara både subtil och omedveten för de flesta även i branschen.

Zombie skrev:Visst, men jag kan inte se hur det falsifierar det jag skrev. Även ICD har tolkningsutrymme, och psykologin bakom sådant här kan vara både subtil och omedveten för de flesta även i branschen.

Vad jag menar är att om någon använder DSM-V-manualen för att diagnosticera och kommer fram till diagnosen ASD, så räcker det inte att stoppa där och skriva motsvarande kod. Man måste även ta ställning till vilken ICD-kod som är aktuell, och där går det inte längre att göra en "direktöversättning". Man måste ta ställning till vilken underdiagnos inom ASD det gäller, fast DSM inte längre anger sådana.

Vad som brukar anföras som anledning till att DSM-manualen används så ofta trots att diagnoser måste ställas enligt ICD är att den anses utförligare och lättare att använda. Dvs. det är inte DSMs diagnoser i sig som är intressanta, utan själva förfarandet. Min gissning är att de som i dag använder DSM-manualen för diagnosticering kommer fortsätta att använda DSM-IV. Då kan de göra som idag, diagnosticera enligt DSM och sedan skriva motsvarande ICD-kod.

Kvasir skrev:

Zombie skrev:Visst, men jag kan inte se hur det falsifierar det jag skrev. Även ICD har tolkningsutrymme, och psykologin bakom sådant här kan vara både subtil och omedveten för de flesta även i branschen.

Vad jag menar är att om någon använder DSM-V-manualen för att diagnosticera och kommer fram till diagnosen ASD, så räcker det inte att stoppa där och skriva motsvarande kod. Man måste även ta ställning till vilken ICD-kod som är aktuell, och där går det inte längre att göra en "direktöversättning". Man måste ta ställning till vilken underdiagnos inom ASD det gäller, fast DSM inte längre anger sådana.

Jo, jag fattade och svarade på det.

Kvasir skrev:Vad som brukar anföras som anledning till att DSM-manualen används så ofta trots att diagnoser måste ställas enligt ICD är att den anses utförligare och lättare att använda. Dvs. det är inte DSMs diagnoser i sig som är intressanta, utan själva förfarandet. Min gissning är att de som i dag använder DSM-manualen för diagnosticering kommer fortsätta att använda DSM-IV. Då kan de göra som idag, diagnosticera enligt DSM och sedan skriva motsvarande ICD-kod.

Tja, för dem som så gör, så. Om det blir tillåtet (det formella är jag inte haj på). Men de falanger jag nämnde, de många mindre kunniga, och nya generationer?

Zombie skrev:

Kvasir skrev:Vad som brukar anföras som anledning till att DSM-manualen används så ofta trots att diagnoser måste ställas enligt ICD är att den anses utförligare och lättare att använda. Dvs. det är inte DSMs diagnoser i sig som är intressanta, utan själva förfarandet. Min gissning är att de som i dag använder DSM-manualen för diagnosticering kommer fortsätta att använda DSM-IV. Då kan de göra som idag, diagnosticera enligt DSM och sedan skriva motsvarande ICD-kod.

Tja, för dem som så gör, så. Om det blir tillåtet (det formella är jag inte haj på). Men de falanger jag nämnde, de många mindre kunniga, och nya generationer?

Frågan är vilka regler som finns idag? Finns det några formella regler som styr detta? Mitt intryck är att det i dagsläget finns en ganska stor variation i vilka diagnosmetoder som används och att det inte verkar finnas någon direkt styrning uppifrån. Kanske är det helt enkelt så att reglerna bara säger att diagnoser ska ställas enligt ICD, och att enskilda diagnosställare gör som de finner lämpligt för att nå det målet.

Att någon är mindre kunnig eller ny förändrar inte så mycket. Så länge ICD inte också klumpar ihop hela autismspektrum till en enda diagnos, så går det inte att bara följa DSM-V.

Det är inte "bara följa" som ligger bakom mina farhågor. Det är en förskjutning av gränsen för det som anses diagnosticerbart.

Zombie skrev:Det är inte "bara följa" som ligger bakom mina farhågor. Det är en förskjutning av gränsen för det som anses diagnosticerbart.

Jo, det är ju den farhåga jag också har haft flera gånger i tråden. Vad jag menade är att den risken kanske trots allt inte är så stor som vi fruktar, med tanke på kravet på ICD-diagnoser.

Hej

Jag vill lägga in lite åsikter efter att ha kollat igenom tråden.

En sak jag är livrädd för är att aspergersdiagnosen skall försvinna eftersom det är mycket lätt för myndigheterna, försäkringskassan etc vill friskförklara en. För många så är aspergers mycket handikappande (jag är en av dem). För mig är det inte fråga om någon slags personlighetsyttring istället för det handikapp som det faktiskt är.

När jag föddes så var min födsel mycket svår och de kriterier som gäller för högfunktionell autism/ aspergers var där redan från början. Det är inte så att jag började "förändras" i tonåren eller att mina problem började komma i vuxen ålder. Fast på 70talet så var inte aspergers "uppfunnet". Jag hamnade i kategorin "barn med särskilda behov", men diagnosen fick jag inte förrän 2007.

Då har jag levt ett helt liv med lidande, en massa problem, sociala svårigheter och faktiskt ett svårt handikapp.

Jag vill inte att man "bortförklarar" min diagnos pga samhällspolitiska motiv. I riksdagen har det kommit upp förslag att "normalisera" aspergers för att vi ska "ha rätt att vara som alla andra". I verkligheten, få bort oss från LSS, slängas ut på reguljära arbetsmarknaden eftersom många politiker tror att vår grupp är en stor grupp bestående av arbetssmitande savanter. Aspergers är en relativt ny diagnos- sant. Men det är inte så att fler har "sjuknat in". Diagnosen har alltid funnits även om den saknat rätt benämning tidigare. Det som har hänt är att folk har diagnostiserats "rätt" när de tidigare exempelvis har diagnostiserats med borderline etc eller helt enkelt har glidit mellan fingrarna. Eller att man helt enkelt fångar upp människor nu då det äntligen finns en diagnos som är rätt benämning.

För många aspergare som klarar av att arbeta och som känner att de ligger mycket nära NT så är säkert den sk. "inlåsningseffekten" på dagcenter m.m. negativ eftersom det ofta är det enda som erbjuds aspergare idag. De välkomnar säkert en förändring, men problemet är just att aspergare i realiteten har svårt att konkurrera om de existerande jobben. Men faktum är att det är dålig handikappsanpassning i samhället gällande arbeten. För mig som har stora svårigheter i mitt handikapp så är det katastrof oavsett om jag skulle tvingas ut i den sk. "rehabiliteringskedjan" eller på dagcenter. Jag tror rätt många aspergare är sönderstressade pga samhällsklimatet idag.

Jag vill inte se aspergers som en "modediagnos" eller att för många blir diagnostiserade som detta idag då det egentligen kan röra sig om nån annan stressrelaterad sjukdom. Det gäller ju att läkarna verkligen kan diagnostisera rätt och att man faktiskt är född med funktionshindret. Att man är född med det borde ju vara ett kriterium för aspergers även om vissa autismrelaterade funktionshinder kan komma lite senare. Det finns ju nåt autismspektrum där även om jag inte på rak arm kan komma ihåg exakt vad. Men summan av kardemumman ska ju ändå vara att läkarna diagnostiserar rätt redan från början.

Man kan ju inte komma i 25årsåldern och säga att problemen började först då, för då kan det ju rimligtvis inte vara aspergers, autism etc såvida man inte har råkat ut för nån olycka. Men en hjärnskada av sådan typ betvivlar jag skulle vara något inom autismspektrat utan det är ju en helt annan sak. Just det här hävdar min neuropsykläkare mycket bestämt inför försäkringskassan: Jag är född med det, det råder inget som helst tvivel om att min diagnos inte skulle stämma.

Vad jag vill säga är att aspergers och autism är något som finns där i början av livet och det handlar inte om nån form av personlighetsyttring som skulle ha uppstått i princip av "ingenting". Sedan hur stort handikapp aspergersen är är ju individuellt. Det är olika för olika individer och det är så det borde behandlas.

Jag anser att det ska vara frivilligt hur mycket man kan arbeta, om man kan fungera på dagcenter eller särskilt anpassade arbeten. Eller om man klarar av reguljära arbetsmarknaden. Men samtidigt ska man ha rätt att avstå om man absolut inte klarar arbeta.

Jag tycker man ska ha "rätt att vara handikappad" och respekteras för det. Jag vill inte "friskförklaras", "normaliseras" eller tvingas ut ur min "skyddade bubbla" som min värld är. Jag har flertalet andra handikapp som adhd och bipolär sjukdom.

Av alla de här diagnosdiskussionerna, riksdagsförslagen etc så får jag helt klart att de är samhällspolitiska och inte alls för de handikappades skull. Jag anser att handikappsorganisationerna inte skyddar oss utan följer regeringens pipa.

Som funktionshindrad så tror jag att det är viktigt att inte vara blåögd och förlita sig på politiker, organisationer utan granska samhällsklimatet och se faktiskt vad som händer med sjuka och handikappade. Vi har oerhört dåliga rättigheter, eller rättare sagt de lagar som finns skyddar oss inte i realiteten.

Det tycks finnas en slags elitistisk grundsyn i samhället idag (och ibland tom i det här forumet) att man inte ska gnälla, inte tycka synd om sig, att det bara är att bita ihop, att handikappet i sig inte är så farligt, att vissa aspergare skulle "kokettera" i sitt handikapp.

Människor fungerar olika och man är olika mycket funktionshindrad. Nu tycks det snarare finnas ett mode i att lägga in folk i "svårighetskategorier" och helst friskförklara dem om möjligt. Man viftar bort det med att aspergers är en "modediagnos" och att man skulle diagnostisera hur många som helst i aspergers eftersom det skulle vara det som "är över i diagnoser". Då glömmer de som debatterar på detta sätt att man faktiskt är född med handikappet. Det är inget som plötsligt "poppar" upp.

Jag tror det är livsfarligt att vara naiv. Jag litar inte ett dugg på politiker och "förståsigpåare" som inget annat vill att få bort LSSlagen. Att ta bort aspergers som diagnos, eller att peta ut den ur LSS skulle innebära en katastrof för de som är svårt handikappade i sin aspergers eller autismdiagnos (samt även de som är samsjukliga i exempelvis adhd, bipolär sjukdom eller annat). Jag har märkt det för egen del och blivit oerhört hårt drabbad av det samhällspolitiska klimatet idag.

Det är inte heller så att jag "vill vara sjuk eller handikappad". Det är en argumentation som jag ruttnar ihop över. Jag har aspergers, basta. För mig är det ett svårt handikapp. Punkt. Jag lever med de här funktionshindren oavsett hur mycket samhällspolitiken förändrar sig. Det är snarare det som är ett slags "mode". Inte om diagnosen skulle existera eller ej. För mig har jag inga som helst tvivel om att jag har det oavsett hur man vill klassificera det i svårighetsnivåer eller helst inte vilja se aspergers som ett funktionshinder över huvudtaget.

Vänligen Jenny

Orkar tyvärr inte läsa hela inlägget, men tre punktkommentarer:

Även jag hör till dem som AS är ett svårt handikapp för. Ändå fick jag diagnosen ett årtionde senare än jag hade kunnat få, givet att mina vårdkontakter faktiskt var bra och duktigt folk, på grund av den allmänna fördomen eller okunnigheten att asperger måste innebära grava nedsättningar i sociala behov, känsloliv, allmän ytlig flexibilitet och vilja och förmåga att överhuvudtaget lära sig "normalt uppträdande" - det som DSM-V-kommittén verkar vilja gå tillbaka i riktning mot - och på det årtiondet hann jag gå ner mig till vad som verkar vara en obotlig fysisk och mental oduglighet.

Så även jag kan intyga att det är en riskabel lek de här gängen leker med folk.

JennyJ skrev:I riksdagen har det kommit upp förslag att "normalisera" aspergers för att vi ska "ha rätt att vara som alla andra". I verkligheten, få bort oss från LSS, slängas ut på reguljära arbetsmarknaden eftersom många politiker tror att vår grupp är en stor grupp bestående av arbetssmitande savanter.

Det låter ju oroväckande. Någon som vet mer och kan länka?

JennyJ skrev:Det gäller ju att läkarna verkligen kan diagnostisera rätt och att man faktiskt är född med funktionshindret. Att man är född med det borde ju vara ett kriterium för aspergers även om vissa autismrelaterade funktionshinder kan komma lite senare.

Tyvärr är det inte så enkelt i praktiken. Det finns fall, till och med rätt många har jag fått intryck av, där man av olika skäl inte kan eller bör kontakta folk som var med när man var barn. De kanske inte är i livet, de kan av olika egoistiska skäl vägra vidgå att det skulle ha varit något konstigt med en, man själv kan ha mycket goda skäl (kanske bättre än vad en läkare utan asperger kan förstå utifrån sin mycket större flexibilitet, sociala skyddsnät och reservkrafttank) att inte ha kontakt med dem ens när det gäller en så här viktig sak.

Vad som nu händer i sådana fall, såvitt jag har hört, är att läkaren inte ställer diagnos, punkt. Oavsett hur väl man behöver den och hur osannolikt det är att man inte har asperger. Och någon adekvat alternativ diagnos finns inte. Det är inte tillfredsställande att ens behöva riskera.

Jag var en av dom som inte hade någon anhörig att intervjua vid utredningen. Mina anhöriga hade sannolikt förnekat att det var något fel på mig.

JennyJ, jättebra skrivet. Kan du inte skicka inlägget till en tidning eller annan media? Fler skulle behöva läsa detta, inte bara vi här inne.

Zombie skrev:Tyvärr är det inte så enkelt i praktiken. Det finns fall, till och med rätt många har jag fått intryck av, där man av olika skäl inte kan eller bör kontakta folk som var med när man var barn. De kanske inte är i livet, de kan av olika egoistiska skäl vägra vidgå att det skulle ha varit något konstigt med en, man själv kan ha mycket goda skäl (kanske bättre än vad en läkare utan asperger kan förstå utifrån sin mycket större flexibilitet, sociala skyddsnät och reservkrafttank) att inte ha kontakt med dem ens när det gäller en så här viktig sak.

Vad som nu händer i sådana fall, såvitt jag har hört, är att läkaren inte ställer diagnos, punkt. Oavsett hur väl man behöver den och hur osannolikt det är att man inte har asperger. Och någon adekvat alternativ diagnos finns inte. Det är inte tillfredsställande att ens behöva riskera.

Damn. Betyder det att all tid och möda jag lagt ner på egenremissen är helt bortkastad? Har folk som är villiga att ställa upp som "intervjuoffer", men ingen av dem anser att jag har AS...

Tar de hänsyn till att ens mamma var väldigt ung, hade en besvärlig barndom själv och alltså kanske inte hade någon bra uppfattning över vad som var normalt beteende hos ett barn? Det lär väl märkas om inte annat...

En bra utredare kan nog sortera ut vad som är relevant genom de filter föräldrar och anhöriga berättar. Men bra utredare kanske inte är så lätta att hitta? Frågorna min pappa fick besvara var väldigt specifika och hade inget att göra med huruvida han trodde jag hade AS eller inte, utan rörde specifika beteenden. Och det var väldigt många frågor (hundra?) så det är nog svårt för en lekman att svara "rätt", speciellt som frågorna följs upp med en personlig interju, iaf gjorde de så under min utredning.

Men som jag sa tidigare i tråden, min uppfattning av nya DSM var att de som fått en Aspergerdiagnos helt enkelt skulle antingen få refereras till som AS eller inkluderas per automatik i autismspektrumstörningar, dvs att det huvudsakligen skulle påverka de som diagnosticeras längre fram. Snart borde väl symptom beskrivningarna komma ockdå, det underlättar nog diskussionen.

Jag vet att frågorna gäller specifika beteenden, inte amatördiagnosticering. Problem med ljugande anhöriga tycks uppstå ändå. Och ja, det finns alltför gott om dåliga utredare. En stor del av mina källor för båda sakerna utgörs av olika trådar här på forumet.

Symptombeskrivningarna? Förslag till kriterier har redan kommit och varit ute på motsvarigheten till remiss, länkar ska finnas här eller i någon av de andra trådarna i ämnet. (Orkar inte söka, men den som orkar kan ju föreslå för hopslagning...)

Jag vet att kriterierna finns, men DSM ska ju även innehålla mer utförliga beskrivningar tillsammans med exempel, som DSM-IV har. Det är väl dem jag hoppas på.

Okej. Länge sedan jag öppnade DSM-IV.

Och hoppas att jag inte skrämde upp någon för mycket. Bra utredare finns ju också, men det verkar inte hjälpas att man måste vara vaken själv.

Jättebra skrivet, Jenny!

Jag har också hört om från utredande psykolog att diagnosen kanske kommer tas bort. Personligen tycker jag inte det när man tittar på vilken hög siffra människor som faktiskt har diagnosen. Skulle vara tragiskt för alla om diagnosen helt plötsligt slutade existera.

Detta kanske är en gammalhet:

http://pn.psychiatryonline.org/content/45/1/3.full

Inte för mig. Tack.

Tack, jag hade inte heller hört det.

Men uppskjutet till 2013?! Skulle ju varit klart 2006!

De har problem med att diagnostisera mig!

Ny tråd som tar upp DSM-V och deras planer, den översta här. Bäst att länka till dem jag hittar vid en hastig sökning:

autismliknande-tillstand-t19422.html
forandring-av-aspergerdiagnosen-dsm-5-t16314.html
kommer-de-ta-bort-asperger-ur-diagnossystemet-t12925.html

psychologytoday.com: Wonderful News: DSM 5 Finally Begins Its Belated and Necessary Retreat publicerad 2012-05-02

Man kommer nu att släppa dessa diagnoser och deportera de till appendixet:
* Psychosis Risk
* Mixed Anxiety Depression

Dock ger artikeln indikation på att DSM-5 kan användas för medicinera i stort sett allt som får folk att avvika från NT-normer eller bli en underdånig arbetsmyra som håller truten. Läkemedelsföretagen och arbetsgivarna på kort sikt verkar vara de som kan dra nytta av detta verk. Många "diagnoser" saknar vetenskaplig dokumentation.