Lavender_Blue skrev:Men visst, om du har en massa goda erfarenheter av socionomer, då är jag glad för din skull.

Jag har ingen erfarenhet av socionomer då det handlar om att möta dem i deras yrkesroll.

Kristofer skrev:Men som sagt, detta säger ingenting om yrkeskåren som helhet. Så vi ska nog inte förhasta oss och varken hylla eller döma ut yrkeskårens kompetens på grundval av det som kommit fram i denna tråd.

Vad jag menar är bara att kompetensen hos en yrkeskår inte kan bedömmas utifrån en underkänd uppsats. Om kompetensen hos socionomer är god eller dålig måste bedömas utifrån andra kriterier. Dessutom lär den nog, som hos de flesta yrkeskårer, variera betydligt mellan olika yrkesutövare. Så då det kommer an på socionomer kan jag inte säga att jag varken håller med dig eller är emot dig.

Kristofer skrev:

Lavender_Blue skrev:Men visst, om du har en massa goda erfarenheter av socionomer, då är jag glad för din skull.

Jag har ingen erfarenhet av socionomer då det handlar om att möta dem i deras yrkesroll.

Jag är glad för din skull - för att du har sluppit.

Kristofer skrev:Vad jag menar är bara att kompetensen hos en yrkeskår inte kan bedömmas utifrån en underkänd uppsats.

Och det är det ju ingen som har gjort heller.

Pemer, av det kanske tiotal jag haft kontakt med (för egen eller andras räkning) så har majoriteten varit väldigt trevliga, NPF-kunniga och hjälpsamma. Bara en var totalt oflexibel och ohjälpsam och sen den där hopplösa ang ASP som höll god min i luren och knep med hänvisning till sekretessen men som i slutändan visade sig ha begått gravt tjänstefel.

Ändå ger vare sig dina eller mina erfarenheter tillräckligt statistiskt underlag för att dra några långtgående slutsatser åt vare sig ena eller andra hållet, bara åt våra respektive personliga intryck.

Absolut, det är helt sant. Viktigast är att konstatera att rötägg finns, och att se över vad man kan göra åt det.

Det vet vi redan, och du uttryckte dig återigen faktiskt ganska generaliserande. Det bör man, som andra påpekat, vara väldigt försiktig med - särskilt som ordföranden i du-vet-vad.

Min EMDR-behandlare är socionom i botten, och hon har i hög grad rehabiliterat min syn på dem, då min syn på den yrkeskåren (om man nu kan kalla det så) tagit svår skada efter allt för mycket samröre med socialtjänsten. Tror nog att de också påverkas en massa av var de råkar hamna, liksom vi alla gör det.

Sen tror jag, utifrån det jag hört och läst, att de inte på Socialhögskolan och andra ställen där de läser till socionom, får särskilt mycket vetskap om npf, så råkar de ha det så har de fått det på annat sätt. Därför tror jag att just vi alternativkablade lätt kommer på kollisionskurs med dem och deras syn på att ALLT handlar om anknytning, relationer, familjemönster, att allt löses om man bara har Bra Folk omkring sig osv.

Detta säger jag utgående ifrån den bild jag fått under nämnda närkontakt. Det gäller iofs också andra inom offentlig sektor som folk i vården, i skolan, på FK, AF, polisen osv.

Men det finns alltså undantag, vilket jag är tacksam över.

Eftersom även psykiatrin sackar efter vetenskapen är det ju ganska logiskt att andra yrkesområden sackar efter ännu mer. Det är förjäkligt när NPF inte erkänns eller tas på allvar, men knappast förvånande. Däremot tror jag man kan ha gott hopp om framtiden. De socionomer som utbildas i framtiden lär få dra nytta av alla nya kunskaper som kommit fram om NPF, så när 40-talisterna går i pension kommer det förhoppningsvis in nytt välinformerat blod även bland socionomer och i socialtjänsten, precis som det gör i skolan nu (t ex på min sons förskola där flera i personalen gått utbildningar på autismcentrum)

Ja, säkert kommer det bli bättre. Men hur snabbt beror väl på om den kunskapen faktiskt vävs in i utbildningen vartefter. Går det att ta reda på vad man får lära sig på socionomutbildningar?

(Jag råkade i vintras komma i slang med en socionom i övre medelåldern som jobbade med placeringar. Hon var väldigt frustrerad för att hon var den enda på sitt jobb som lärt sig på egen hand att känna igen NPF hos personer med problem så att de skulle kunna få lite mer adekvat hjälp. Inte ett ord om det hade de fått lära sig under sin utbildning.)

Inger skrev:Ja, säkert kommer det bli bättre. Men hur snabbt beror väl på om den kunskapen faktiskt vävs in i utbildningen vartefter. Går det att ta reda på vad man får lära sig på socionomutbildningar?

Kollade lite på nätet, på olika socionomutbildningar.

Man undrar ju vad som ingår i kursen "Socialt arbete och psykologiska perspektiv", vilket torde vara den enda kurs som kan beröra NPF.
Mittuniversitetet, Katalog

I Malmö är "Funktionshinder och socialt arbete" bara en valbar kurs, inte obligatorisk.
http://www.edu.mah.se/SGFUN/

Sedan är ju detta mycket intressant att notera:
Allvarliga brister i socionomutbildningar

Admin:
Länkarna fixade.

Helt sanslöst. "Funktionshinder och socialt arbete" är väl något som de sysslar MYCKET med. Borde inte vara en valbar kurs och inte en enstaka kurs, utan OMFATTANDE utbildning. Helt enkelt totalt sjukt.

I min kommun sade de på kommunen (de som har hand om LSS, vilka även har hand om SoL) att de inte kunde något om asperger. Sjukt är vad det är.

Bror Duktig skrev:Helt sanslöst. "Funktionshinder och socialt arbete" är väl något som de sysslar MYCKET med. Borde inte vara en valbar kurs och inte en enstaka kurs, utan OMFATTANDE utbildning. Helt enkelt totalt sjukt.

I min kommun sade de på kommunen (de som har hand om LSS, vilka även har hand om SoL) att de inte kunde något om asperger. Sjukt är vad det är.

I Göteborg (nära var du bor) finns det just nu en mycket duktig och kunnig socionom, vars storebror har diagnoser inom AST och lider av sina NPF, men som inte får några jobb. Jag skulle kunna avslöja vem storebrodern är, men jag känner mig inte redo att outa mig här på forumet.

Lakrits skrev:

Bror Duktig skrev:Helt sanslöst. "Funktionshinder och socialt arbete" är väl något som de sysslar MYCKET med. Borde inte vara en valbar kurs och inte en enstaka kurs, utan OMFATTANDE utbildning. Helt enkelt totalt sjukt.

I min kommun sade de på kommunen (de som har hand om LSS, vilka även har hand om SoL) att de inte kunde något om asperger. Sjukt är vad det är.

I Göteborg (nära var du bor) finns det just nu en mycket duktig och kunnig socionom, vars storebror har diagnoser inom AST och lider av sina NPF, men som inte får några jobb. Jag skulle kunna avslöja vem storebrodern är, men jag känner mig inte redo att outa mig här på forumet.

Jag känner också till en bra socionom i GBG-området. Personen har AS själv, och har livstids sjukersättning så den arbetar inte mer. Synd.

Hon har tydligen en vän som också är socionom, och som säger att de som är engagerade "på riktigt" i sitt arbete att hjälpa människor, motarbetas av andra socionomer och kan bli förflyttade ("samarbetssvårigheter").

Bror Duktig skrev:Helt sanslöst. "Funktionshinder och socialt arbete" är väl något som de sysslar MYCKET med. Borde inte vara en valbar kurs och inte en enstaka kurs, utan OMFATTANDE utbildning. Helt enkelt totalt sjukt.

I min kommun sade de på kommunen (de som har hand om LSS, vilka även har hand om SoL) att de inte kunde något om asperger. Sjukt är vad det är.

Positivt att de erkänner det i alla fall. Men häpnadsväckande om de inte förstår att det då är dags att se till att LÄRA SIG. Det är inte många mil de sitter från landets mest verksamme aspergare som jobbar med att utbilda omvärlden...

Pemer skrev:

Bror Duktig skrev:Helt sanslöst. "Funktionshinder och socialt arbete" är väl något som de sysslar MYCKET med. Borde inte vara en valbar kurs och inte en enstaka kurs, utan OMFATTANDE utbildning. Helt enkelt totalt sjukt.

I min kommun sade de på kommunen (de som har hand om LSS, vilka även har hand om SoL) att de inte kunde något om asperger. Sjukt är vad det är.

Positivt att de erkänner det i alla fall. Men häpnadsväckande om de inte förstår att det då är dags att se till att LÄRA SIG. Det är inte många mil de sitter från landets mest verksamme aspergare som jobbar med att utbilda omvärlden...

De har alltså en sak som är positiv i min kommun: de erkänner att de inte kan något om AS.

Men hur är det möjligt att det finns utbildningar för folk som ska jobba med sådant här, och där inte NPF tas upp? De jag träffade som inte kunde något alls, var i 30-årsåldern, alltså inga gamla utbildningar.

En sade så här: "vi har fått lära oss att ställa öppna frågor, det är det bästa för att få bra svar". Tror jag det. "Går du ut ofta" får svaret "ja" (jag går ju till brevlådan och ut med hunden). Medan det menades något helt annat, varpå man får avslag.

Jag undrar om dessa "öppna frågor" verkligen fungerar som önskat på NT heller, jag tror inte det. Antingen har någon flummare kommit på att det här verkar bra, eller så kör de med öppna frågor för det blir billigare för kommunen. Numer står det överallt att jag är misstänksam mot alla frågor och frågar om och inte kan svara ^_^

Liknande med psykvården är det med utbildning. En halv sida om anorexi och en halv om autism? Kanske bättre nu för tiden... Varken läkare eller psykologer kan tillräckligt.

Bror Duktig skrev:En sade så här: "vi har fått lära oss att ställa öppna frågor, det är det bästa för att få bra svar". Tror jag det. "Går du ut ofta" får svaret "ja" (jag går ju till brevlådan och ut med hunden). Medan det menades något helt annat, varpå man får avslag.

Jag undrar om dessa "öppna frågor" verkligen fungerar som önskat på NT heller, jag tror inte det. Antingen har någon flummare kommit på att det här verkar bra, eller så kör de med öppna frågor för det blir billigare för kommunen. Numer står det överallt att jag är misstänksam mot alla frågor och frågar om och inte kan svara ^_^

Jag har också en viss misstänksamhet mot oklara frågor och andra sätt att försöka generellt tyda ens beteende. Har blivit särskilt varse om det efter sjukjournalläsande. Jag vet inte om de förväntar sig att "träffa rätt" bara genom att ta en fråga om en sak. Att man ska öppna sig berätta allt viktigt om just hela frågan.
Jag vet inte heller om NT:s gör det.

Tex frågar någon hur jag mår så vill jag svara exakt på stunden hur jag mår. Jag kanske precis ätit en god måltid och är lugn. Men jag har en förståelse om att de vill att jag ska berätta om hur jag mådde de senaste dagarna och då försöker jag fundera hur den mest generella bilden av en själv sett ut de senaste 3 dagarna. Men då är frågan om de åter igen tolkar ens svar efter någon modell på hur en person som spontant svarar hur de mådde de senaste dagarna.
Jag tycker att många frågor är svåra som ovanstående, men det är den vanligaste och jag tror att jag lärt mig handskas med den.

carl: Jag har jättesvårt med frågan "hur mår du". Jag fattar (fanimej) aldrig vad de menar.

T.o.m. sjukgymnasten måste jag fråga varje gång om han menar ryggen eller rent allmänt. Och min svägerska vet jag ännu inte om hon menar idag, senaste tiden, "svara bara 'bra' för fan" eller något annat.

Jag ser också problemet med att om man svarar ett genomsnitt enligt de tre senaste dagarna, så kan det bli fel även om de tänkte sig just det (eftersom en "normal" kanske svarar på ett annat sätt då).

Så om det är LSS eller psyk, så frågar jag irriterande mycket för att få reda på exakt vad de vill veta även när de frågar hur jag mår.

Jag är med på två forum för vanliga somatiska problem, och där är mest NT:ar. De berättar nästan samma saker som vi när det gäller journal och hur de blivit tolkade. Då handlar det om sköldkörtelproblem, där alltså symptombilden kan se ut som gnällkärring, och tolkas därefter.

Lavender_Blue skrev:Jag trodde att det skulle bli enklare efter att jag fick diagnosen AS, men just nu känns det nästan som att det blev svårare.

Eller - det är klart att jag är tacksam för att jag fick reda på varför så mycket är konstigt och fel och annorlunda, men så många andra saker verkar knasa till sig på köpet med den vetskapen.

Exempel: Igår läste jag en c-uppsats i socialt arbete. För två år sedan hade jag kommenterat språkhanteringen och de undermåliga källhänvisningarna. Nu när jag vet vad jag vet höll jag på att bryta ihop av frustration.

Utan att outa personen för mycket kan jag berätta att det handlar om en socionom - och vi vet ju var sådana ofta hamnar. (Ja, vi råkar ut för dem.) H*n hade skrivit om ADHD och vikten av att sprida kunskap om denna "neuropsykologiska sjukdom" (som h*n envisades med att skriva).

Jag skall bara ge några exempel på vad personen skrev (notera även att det inte angavs några källor till dessa härliga påståenden).

"Många med neuropsykologiska sjukdomar börjar självmedicinera med amfetamin."
"Forskare och dom som arbetar med människor med neuropsykologiska sjukdomar är ense om att dessa människor blir hjälpta av legalt utskrivet amfetamin."
"Dom flesta med neuropsykologisk sjukdom blir hjälpta av amfetamin, men medicinen gör dom inte mera intelligenta."

Jag försökte verkligen sansa mig och författa ett mycket ingående och sakligt och konstruktivt brev till personen i fråga, där jag påpekade allt som var uppåt väggarna (för att uttrycka det milt) med uppsatsen.

Tänk er att en sådan person skall ut i verkligheten och arbeta med funktionsnedsättningar?! Om man inte ens kan skilja på vad inom NPF som överhuvudtaget är möjligt att behandla med medicin.

Jag vill inte bli någon militant kärring som inte kan prata om annat än min AS, men det är fan så svårt att blunda när man nu fått ögonen brutalt öppnade

***************

Jag har hört den kommentaren att man ger medicin till folk för annars så tar de alkohol och dricker ihjäl sig etc. Det är helt sjukligt detta resonemang när det gäller folk som är på det autistiska spectrumet. Det är sant att en del har drogproblem.

Jag tror personligen att det kan finnas fyra förklaringar till varför man ger droger/psykiatrisk medicin som lösning till folk som mår dåligt.

Förklaring 1 : Folk som tar droger blir beroende. Därmed ökar myndigheters förmåga att ha kontroll över individerna eftersom deras självständighet är nedsatt av beroendet. Dessutom om myndigheterna ger drogerna till personen så är det myndigheterna som har kontrollen, eftersom de kan bestämma om personen har rätt till mer droger. Man vill alltså ge droger hellre än att personen får tag på droger på annat håll för att man vill ha kontroll över individen.

Förklaring 2 : Droger skadar individens hjärna, lever etc. Dessutom leder det ofta till nedsatt autonom funktion, nedsatt självstyrning, nedsatt mognad etc. Med droger kan man alltså bryta ner offret.

Förklaring 3 : Personen i fråga är inte nöjd i samhället. Den mår inte bra i den struktur som den givits. Den kan bli en terrorist eftersom den är missnöjd att leva i en demokrati. Bättre att droga hjäl personen än att låta den utvecklas till en människa som tänker fritt och inte gillar samhället.

Förklaring 4 : Rashygien. Endast de som är produktiva har rätt till liv. Endast de som är etiska har rätt till frihet och endast de som är visa har rätt till lycka. Dvs om man klagar över att man är deprimerad och inte är vis not att inse att neuroleptika och andra droger dödar folk så har man ju inte rätt att leva. Om man klagar för myndigheter att man inte får tillräckligt mycket trots att man inte är produktiv då har man inte rätt att få någonting.

Sen ska ni ha klart för er att Jonas Salk skrev själv i en av sina böcker att han tyckte det var bra att man hade beroendeframkallande droger tillgängliga för folk i samhället för det eliminerade de människor som saknade disciplin och viljestyrka att motstå droger.

(Dvs jag är förskräckt över den okunskap, ignorans och paranoia som framträder i nedanstående budskap, men jag orkar inte debattera mer idag, jag ger upp och går och lägger mig)

matterik skrev:Jag har hört den kommentaren att man ger medicin till folk för annars så tar de alkohol och dricker ihjäl sig etc. Det är helt sjukligt detta resonemang när det gäller folk som är på det autistiska spectrumet. Det är sant att en del har drogproblem.

Jag tror personligen att det kan finnas fyra förklaringar till varför man ger droger/psykiatrisk medicin som lösning till folk som mår dåligt.

Förklaring 1 : Folk som tar droger blir beroende. Därmed ökar myndigheters förmåga att ha kontroll över individerna eftersom deras självständighet är nedsatt av beroendet. Dessutom om myndigheterna ger drogerna till personen så är det myndigheterna som har kontrollen, eftersom de kan bestämma om personen har rätt till mer droger. Man vill alltså ge droger hellre än att personen får tag på droger på annat håll för att man vill ha kontroll över individen.

Förklaring 2 : Droger skadar individens hjärna, lever etc. Dessutom leder det ofta till nedsatt autonom funktion, nedsatt självstyrning, nedsatt mognad etc. Med droger kan man alltså bryta ner offret.

Förklaring 3 : Personen i fråga är inte nöjd i samhället. Den mår inte bra i den struktur som den givits. Den kan bli en terrorist eftersom den är missnöjd att leva i en demokrati. Bättre att droga hjäl personen än att låta den utvecklas till en människa som tänker fritt och inte gillar samhället.

Förklaring 4 : Rashygien. Endast de som är produktiva har rätt till liv. Endast de som är etiska har rätt till frihet och endast de som är visa har rätt till lycka. Dvs om man klagar över att man är deprimerad och inte är vis not att inse att neuroleptika och andra droger dödar folk så har man ju inte rätt att leva. Om man klagar för myndigheter att man inte får tillräckligt mycket trots att man inte är produktiv då har man inte rätt att få någonting.

Sen ska ni ha klart för er att Jonas Salk skrev själv i en av sina böcker att han tyckte det var bra att man hade beroendeframkallande droger tillgängliga för folk i samhället för det eliminerade de människor som saknade disciplin och viljestyrka att motstå droger.

Bror Duktig skrev:De har alltså en sak som är positiv i min kommun: de erkänner att de inte kan något om AS.

Ja, verkligen. Det finns kommuner där man inte tror på npf, utan fortfarande befinner sig på stadiet "kylskåpsmammor". Det mest horribla är att länsrätter och kammarrätter har folk med samma slags syn på npf.

rdos skrev:

Bror Duktig skrev:De har alltså en sak som är positiv i min kommun: de erkänner att de inte kan något om AS.

Ja, verkligen. Det finns kommuner där man inte tror på npf, utan fortfarande befinner sig på stadiet "kylskåpsmammor". Det mest horribla är att länsrätter och kammarrätter har folk med samma slags syn på npf.

De människorna finns överallt fortfarande idag. I skolor etc. Dvs de människor som tror att autistiska drag är orsakade av dåligt föräldrarskap.

Helt appropå. Jag pratade med en socionomstuderande här i Mora. Hon sa att hon trodde att folk som hade problem hade en hjärnskada och att de hade det mycket bättre nuförtiden. Förr i tiden så begravdes de sittande för att de var så ont om plats. Hon hade varit på studiebesök på Säters ställe sa hon. Sen pratade hon om att hon ville ha de där högre bra jobben som finns i stockholm om man har en socionomexamen.

matterik skrev:Helt appropå. Jag pratade med en socionomstuderande här i Mora. Hon sa att hon trodde att folk som hade problem hade en hjärnskada och att de hade det mycket bättre nuförtiden. Förr i tiden så begravdes de sittande för att de var så ont om plats. Hon hade varit på studiebesök på Säters ställe sa hon. Sen pratade hon om att hon ville ha de där högre bra jobben som finns i stockholm om man har en socionomexamen.

Förvånar mig inte det minsta. För många är socionomyrket en karriärfråga.
Jag har f.ö också varit på Säter på studiebesök.
AS har ingenting med hjärnskador att göra, det uttalandet säger en hel del om djupet på hennes bildning...

Från tråden Aspergerlinje på Sundsgården i Helsingborg:

KrigarSjäl skrev:Verkar som vettiga grejer. Kanske har hänt nåt sen min tid trots allt, då var det mesta av det som gjordes av karaktären famla i mörker och många av de som arbetade med aspergare var rena dilettanter.

Värst var de som trodde att de visste nåt om aspergare men i själva verket inte FATTADE vad det handlade om.
Det i kombination med en auktoritär gammalmodig vårdsyn på oss såsom objekt som ska korrigeras...det är sånt som gör att jag kallar mig KrigarSjäl härinne vilket nästan låter som ett indiannamn...mitt förhållande till den sorten har förresten betydande likheter med klassikern indianer-vita.
En absolut överhet som bestämmer allting, säger sig kunna nåt och som försöker göra en till nåt man inte är.
När man talar om för dom att de har fel och att man inte är förståndshandikappad får man till svar att man inte samarbetar.
Så jag har helt slutat samarbeta med den sorten, de här byråkrathjonen.
De är verktyg för mig och inget annat.
Fy fan, skulle aldrig dejta en socionom...som att hångla upp en huggorm...!

Det är alltid kärringar det handlar om.
Deras ögon är iskalla och deras munnar snipiga.
De fnyser och rynkar på näsan mest hela tiden.

Miss Ratched som talar väldigt lugnt och väldigt långsamt.

Det där med påtvingad klassisk musik i bakgrunden har jag faktiskt varit med om på riktigt.

Så UP YOURS alla ni som säger att jag ljuger, att jag överdriver, att jag 'inte förstår deras situation' och så vidare.

Är det så att majoriteten av socionomer beter sig som bättrevetande utan relevant kompetens..? och är det isåfall något de får inlärt att deras klienter behöver rättas till och de därför inte skall lyssna på de? varfrån kommer annars detta sätt att vara på?
Just hurvida utbildningen lär ut en inställning som blir galen vore intressant.