Nu är jag här och stör med en ny tråd igen, hoppas ni inte tar illa upp men kommer på så mycket när det handlar om folk som bär på samma sak.

I alla fall, något som jag alltid haft problem med är att jag jämnt och ständigt oroar mig så mycket, det går till ångest efter en tid.

Man sitter och oroar sig över framtiden, hur man ser ut, vad man äger, vilka man umgås med, om ens intressen, hur man åldras ja precis allt.

Jag själv upplever i alla fall att jag kan skämta med någon och vara på topphumör, så fort det händer så dyker någonting som man oroar sig över upp i skallen igen, och ens humör sänks något otroligt, man tappar livslusten på 5 sekunder nästan, det jag senast oroade mig över var hur det kommer att bli när man får barn, jag vill inte ha barn men om man skulle få av misstag, eller hur ens framtid kommer att se ut.

Mitt tankesätt ändras brutalt efter vad jag läser, sitter jag och oroar mig över när jag blir 30-40 någonting så kan jag googla på det, skriver någon såhär "Det är super härligt att vara 30-40!" så går mitt oroande till en mildare grad, ser jag en negativ kommentar "Det känns liksom gammalt, att man skall ha barn och allt" så går mitt oroande upp till max åter igen.

Någon som har märkt liknande?
Detta är något som jag har dragit på i hela mitt liv, man är oftast nere, känner sig osäker, vill inte bli glad och en massa sådant strul.

Visst kan dem flesta säga "Du har nog bara en dålig dag", men detta är ett sätt som jag tänker på som tar över allt annat helt och hållet, sällan jag vågar eller vill bli glad.

Har pratat med mina näraste och så och de säger ju såklart att man skall leva i nuet, lever i nuet under halva dan och oroandet tar över åter igen.

Är detta min asperger som lurar?

Även jag upplever något snarlikt.
Mina oron brukar dock inte vara så "långsiktiga" utan gäller oftast för vad som kan ske inom några timmar eller dagar.
Oron begrundar sig främst på något som kan hända som jag inte förväntat mig när jag går till skolan.

Till exempel; någon viktig person är sjuk och inte i skolan, någon lärare är sjuk vi får håltimme och ordningen blir rubbad, någon bär på en sjukdom i skolan och kan smitta, lunchschemat har ändrats.
Sker inte i regel till skolan men eftersom det är det enda stället där min närvaro är obligatorisk och är en plats jag befinner mig i mer eller mindre fem gånger i veckan upplever jag som att det enbart gäller för skolan.

Kan även ske timmar eller dagar efter att jag spelat ett schackparti där jag grämer mig över att kanske ha valt att göra ett mindre korrekt drag än de alternativa dragen som kan ha varit bättre varpå jag börjar analysera de olika variationerna. Här kan jag dock finna lättnad eller permanent missnöje vilket jag föredrar över ovissheten.

Mina oron ter sig dock inte lika deprimerande som dina (förutsatt att jag tolkat ditt inlägg korrekt) utan gäller lite för stunden och påverkar mig därför inte särskilt mycket.

Jag kan få både ångest och depression över nånting som jag tror ska hända.

Ser jag att nån regel, som påverkar mig, ändras så börjar jag älta och fundera. Sen undrar jag varför jag är deprimerad

Paterrior94 skrev:Nu är jag här och stör med en ny tråd igen, hoppas ni inte tar illa upp men kommer på så mycket när det handlar om folk som bär på samma sak.

Du stör inte!


Jag har varit som du. Eller ännu värre kanske. Men jag har lärt mig acceptera livet som det är. Att oroa sig är samma sak som SJÄLVPLÅGERI. När man verkligen inser det så kan man välja att sluta.

Jag kan se, gå, prata har inte cancer vad jag vet. Mitt liv är rätt bra. Jag är inte sängliggande hela dagarna i deppression.

Allt är relativt. Det viktiga är att leva och ha så kul man kan. Inte tänka på framtiden mer än nödvändigt.

Framtiden kommer att bli som den blir även om du spenderar halva dagarna med att tänka tankar om den.

Öva på att SLÄPPA TAGET och bara lev. Då är det störst chans att livet blir bra i framtiden.

Livet är inte så allvarligt som det framstår i ens tankar. Och vi lever bara på jorden temporärt. Man ska inte ta det så allvarligt.


Ha en bra dag!!!

Jag oroar också mig hela tiden! Har alltid varit orolig i förväg, inför vaccination i skolan, tandläkarbesök, läkarbesök, skolan och skolan hade jag anledning att oroa mig för eftersom jag ständigt var mobbad.

treeman skrev:

Paterrior94 skrev:Nu är jag här och stör med en ny tråd igen, hoppas ni inte tar illa upp men kommer på så mycket när det handlar om folk som bär på samma sak.

Du stör inte!


Jag har varit som du. Eller ännu värre kanske. Men jag har lärt mig acceptera livet som det är. Att oroa sig är samma sak som SJÄLVPLÅGERI. När man verkligen inser det så kan man välja att sluta.

Jag kan se, gå, prata har inte cancer vad jag vet. Mitt liv är rätt bra. Jag är inte sängliggande hela dagarna i deppression.

Allt är relativt. Det viktiga är att leva och ha så kul man kan. Inte tänka på framtiden mer än nödvändigt.

Framtiden kommer att bli som den blir även om du spenderar halva dagarna med att tänka tankar om den.

Öva på att SLÄPPA TAGET och bara lev. Då är det störst chans att livet blir bra i framtiden.

Livet är inte så allvarligt som det framstår i ens tankar. Och vi lever bara på jorden temporärt. Man ska inte ta det så allvarligt.


Ha en bra dag!!!

Riktigt upplyftande svar!

Tack så mycket

Jo du har bara så rätt i det du säger, att det ändå inte blir som man har tänkt sig eller det att allt blir mycket värre när man sitter och oroar sig, att i riktiga livet så är det helt annorlundare.

Ja det är en konst att kunna hantera ens tankegångar, för tillfället så försöker jag tänka som att det som händer händer och istället för att sitta dag ut och dag in och oroa sig så låter man det bara komma och hända som det självt vill, otroligt svårt men jag tränar på det

Jag är nog extrem åt andra hållet, jag ser inte poängen i att oroa mig för något i förväg som troligen aldrig kommer inträffa. Och gör det det så tar jag det då. Det mesta brukar lösa sig när den dagen kommer.

Inför reella problem här och nu som inte går att komma undan kan jag dock oroa mig alltfrån lite till att få akut panikångest om det innebär att jag måste göra något jag egentligen inte orkar, men har då istället en tendens att förtränga och strunta i det som är obehagligt eller jobbigt tills i absolut sista minuten. Ibland behöver jag prata med någon för att komma över låsningen och förmå mig att ta tag i det.

Paterrior94, det låter som om du saknar mentalt filter så att ditt humör styrs helt av vad andra råkar tycka? Måste vara jobbigt!

Att sakna filter verkar vara vanligt hos den mer sensibla typen av aspergare (medan andra kan vara extremt egensinniga och oemottagliga, som om de hade en borgmur runt hjärnan). För den superpermeabla kan det vara bra att öva sig i att bygga upp ett bättre skydd (man kan visualisera det) medan den tjurskalliga skulle behöva luckra upp sin mur lite och få mer utbyte med andra för att inte bli hopplöst förstockad.

Att oroa sig för att få barn verkar väldigt onödigt: det är inget som bara händer. För det första måste man ha sex. För det andra måste kvinnan vara fertil (vilket man bara är c:a tre dagar per månad, runt ägglossningen). Då är det bara att använda preventivmedel. Vill man ha riktigt bombsäker kan man ju kombinera två olika. Barn är alltså inte något som bara dimper ner i brevlådan när man fyller 30.

Själv är jag 48, är superglad att ha sluppit ungar (jag använde preventivmedel!) och tycker livet är toppen för det mesta.

Inger skrev:Att oroa sig för att få barn verkar väldigt onödigt: det är inget som bara händer. För det första måste man ha sex. För det andra måste kvinnan vara fertil (vilket man bara är c:a tre dagar per månad, runt ägglossningen). Då är det bara att använda preventivmedel. Vill man ha riktigt bombsäker kan man ju kombinera två olika. Barn är alltså inte något som bara dimper ner i brevlådan när man fyller 30.

Själv är jag 48, är superglad att ha sluppit ungar (jag använde preventivmedel!) och tycker livet är toppen för det mesta.

Det hade jag inte en aning om att det är under ett visst tillfälle som det kan bli fel då, ja som sagt så har ni nog alla förstått att jag lätt faller för vad folk skriver, tar det på fullaste allvar vilket man egentligen inte borde.

Men härliga svar i alla fall

Förr brukade jag oroa mig för i princip allt som fanns att oroa sig för. Jag kunde t.ex. nästa oroa ihjäl mig om det någon familjemedlem som inte kom hem på utsatt tid osv. Tack och lov har det dock blivit lite bättre med tiden, men visst finns det ändå lite oro kvar i mig.

Har också haft någon period inte allt för länge sedan om just detta, att oroa sig över nästan ALLT som dyker upp i livet, det var en h*lvetes jobbig period.. gjorde mig bara mer deprimerad. Fick tom mina panikattacker då jag tänkte hur mycket man missar i livet pga isolering osv..

Jag oroar mig alltid i efterhand, om jag träffat någon läkare, talat med en person eller något sånt om jag sa nått dumt, gjort något som inte passar osv.. Blir lätt att dessa oron förstoras och övergår till ångest.

Slutar med att jag har svårt å sova då jag inte kan släppa det, men efter en god natts sömn så brukar det oftast gå över..

Jag oroar mig över nuet, att något ska hända min familj.