Detta känns extremt knepigt att ta upp och säkert ingen som längre är intresserad, men men, blir till att berätta att det hela slutade relativt sorgligt.

Efter alla träffar och det där så har intresset hos tjejen i fråga minskat kraftigt, inte lika intresserad som förr, säger aldrig hej på messenger längre först, ignorerar mig otroligt mycket, säger inte hej då, och historian fortsätter, denna person som verkade såpass intresserad förut tappade det hela som på ett stup ner.

Helst när man själv trodde att det var seriöst och att det skulle funka så blir man nedtryckt ännu en gång, och jag antar att det är min AS, jag är helt enkelt inte intressant, hur jag har svårigheter med både det ena och det andra, utan alla dessa människor skall såklart välja de "normala" före en själv, jag har då i och för sig inte en aning varför hennes intresse har trappats ner så hastigt, men jag gissar på att jag verkar konstig, då för min AS.
Anledningen till varför jag kan bara sitta här skylla på AS hit och dit är för att jag vet hur "normala" människor tar och behandlar en, och det är samma lilla visa med alla.

Just nu känns det mesta helt hopplöst, jag har AS, jag kommer alltid att vara funktionshindrad, jag kommer alltid att bli sviken för just detta, vad man först verkade som ändras totalt efter verkligheten.
Jag kollar tillbaks på den gamla konversations historiken eftersom att jag av någon anledning känner mig tvingad till att göra det, och det svider riktigt hårt i psyket, alla hjärtan och pussar, allt förvandlades till något negativt och man har blivit helt ointressant, och om det nu beror på AS så vet jag inte hur länge jag skall orka att lyfta på denna bedrövliga personlighet.
Här satt man och var spänd och redo för den första glädjen i ens liv och så blir det precis samma visa som vanligt, så här lätt kan man bli kraftigt depressiv vilket jag är just nu.

Hur alla tankar just på denna person terroriserar en varje dag, men jag gissar på att AS betyder "Förbli singel och njut!", jag får helt enkelt leva med oskuld till precis allt som har med kärlek att göra med min AS.

Nej nu skall jag sluta klaga och tycka synd om mig själv, men det är så det här får sluta runt detta, alltså att det är ofantligt svårt att träffa någon som gillar en igenom sin AS, nästan omöjligt.

I din ålder provas och byts det ofta. Gamla pojkvänner slängs bort som trasdockor efter en vecka så jag tror inte du ska ta det så personligt. Dessutom kanske du ska prova med att förklara din situation och helt enkelt fråga vad som egentligen har hänt dvs varför hon börjat ignorera dig. Du kan liksom inte förlora på det i alla fall.

Sex och relationer är otroligt överskattat. Hur mycket tid läggs egentligen ner på att lyssna på vänner och deras kärleksproblem?

Det är bara trevligt när det fungerar väldigt bra. Och i min erfarenhet är detta ovanligt för asperger och människor med högt intellekt (som tänker mycket).

28 år är snart avklarade. Om jag skulle lagt ner några år på att hitta kärleken hade jag inte varit i närheten av att ha det jag har idag. Visst saknar man kärlek men med tanke på hur mycket tid, energi, pengar, blod, svett och tårar som måste läggas ner för att komma någonstans så är jag inte ivrig på att försöka igen.

Ta det lugnt lilla 15-åring. Du har ett helt liv framför dig med misslyckade (och förhoppningsvis lyckade) förhållanden.

Antar att det ska vara ett INTE där jag skrivit in och fetmarkerat:

outzaidur skrev:Och i min erfarenhet är inte detta ovanligt för asperger och människor med högt intellekt (som tänker mycket).

Människor förblir inte likadana hela livet och folk törs senare i livet göra som du troligen törs redan nu, dvs att gå sin egen väg utan att försöka passa in och bry sig om grupptryck.
Då följs det egna hjärtats röst mer tycker jag mig kunna se.
Tyckte det var ganska mycket försöka-vara-den-häftigaste-personen-i-skolan när jag var i din ålder och flyttade till två nya skolor.
Den första var det mer accepterat att vara som man ville så det blev ett möte med en märklig värld i mina ögon där det plötsligt var en hirarki (stavning).

På en annan plats 10 mil bort kan förhållandena vara mycket annorlunda.

Hej nano

Nej, det var rätt som jag skrev från början. I MIN erfarenhet är det väldigt ovanligt med fungerande förhållanden mellan normala människor och folk med asperger (och/eller högt intellekt).

Du kanske har helt andra erfarenheter men genom mina 28 år har jag mött säkert mer än 20 män som har (eller bör ha) diagnosen asperger. Ingen har haft positiva upplevelser av att försöka passa ihop med en normalbegåvad NT-tjej. I de fallen då de har haft ett någorlunda lyckat förhållande (under en kortare period) har tjejen i fråga agerat "mamma" åt personen i fråga.

Det handlar inte om att ge upp utan att bara vara realistiskt. Dessa 20 män har i de flesta fallen ingen briljant ekonomi. De kämpar med psykiska problem och grubblar mycket. Spenderar stora mängder med tid på sina specialintressen som väldigt sällan delas av normalbegåvade NT-tjejer.

Jag säger inte att det är omöjligt. Det finns alla slags människor där ute men i MIN erfarenhet är det väldigt ovanligt med ett väl fungerande (och hälsosamt) förhållande mellan NT-tjejer och aspie-boys.

Paterrior94 skrev:Efter alla träffar och det där så har intresset hos tjejen i fråga minskat kraftigt, inte lika intresserad som förr, säger aldrig hej på messenger längre först, ignorerar mig otroligt mycket, säger inte hej då, och historian fortsätter, denna person som verkade såpass intresserad förut tappade det hela som på ett stup ner.

Har du frågat henne om hon har tappat intresset? Jag känner igen mycket av det du skriver, och jag har ofta fått höra att jag övertolkar. Att någon slutar skriva "hej" till mig på MSN först tycker jag är otroligt jobbigt och ångestframkallande, men när jag frågat personen det gäller har han/hon ofta sagt att det inte alls handlar om ointresse. Det handlar bara om att de vet att jag kommer att skriva först ändå. Eller så var de inte särskilt pratsugna just den dagen. Sådana svar brukar jag tolka som lögner men det skulle ju kunna vara sant.

Paterrior94 skrev:Helst när man själv trodde att det var seriöst och att det skulle funka så blir man nedtryckt ännu en gång, och jag antar att det är min AS, jag är helt enkelt inte intressant, hur jag har svårigheter med både det ena och det andra, utan alla dessa människor skall såklart välja de "normala" före en själv, jag har då i och för sig inte en aning varför hennes intresse har trappats ner så hastigt, men jag gissar på att jag verkar konstig, då för min AS.
Anledningen till varför jag kan bara sitta här skylla på AS hit och dit är för att jag vet hur "normala" människor tar och behandlar en, och det är samma lilla visa med alla.

Jag tror att du gör en alldeles för strikt uppdelning i AS/NT. Kom ihåg att det inte rör sig om strikta kategorier utan mer om någon sorts flytande skala, där människor som har symptom i en viss utsträckning får en diagnos. Jag har dejtat killar som verkligen uppskattat mitt sätt att tänka och mina intressen och andra typiska AS-egenskaper. Några egenskaper är givetvis mest jobbigt men alla människor har olika problem och negativa sidor. Jag tycker inte om att gå på fester och därför umgås jag mest med människor som inte heller gillar det. Då ser de inte mitt icke-festande som en negativ egenskap.

De killar jag varit intresserad av de senaste åren har haft mer eller mindre drag av AS. Med internets hjälp har jag träffat människor jag verkligen haft det bra med, men när jag var i din ålder (jag är tjugotre nu) var det verkligen inte så. Tvärtom var det ganska för jävligt alltihop, men jag vågar nästan lova att det blir lättare att hitta rätt människor. Det gäller att hitta människor man passar ihop med. Det är svårt för alla, kanske speciellt för AS. Men som min mammas kollega brukar säga: "Det finns lock till alla grytor."

Laika skrev:Har du frågat henne om hon har tappat intresset? Jag känner igen mycket av det du skriver, och jag har ofta fått höra att jag övertolkar. Att någon slutar skriva "hej" till mig på MSN först tycker jag är otroligt jobbigt och ångestframkallande, men när jag frågat personen det gäller har han/hon ofta sagt att det inte alls handlar om ointresse. Det handlar bara om att de vet att jag kommer att skriva först ändå. Eller så var de inte särskilt pratsugna just den dagen. Sådana svar brukar jag tolka som lögner men det skulle ju kunna vara sant.

Jag kan säga att jag också känner igen mig, det är ångesten att det hela skall ta slut, hur man hoppades på något och tyckte att det kändes bara så perfekt, och så blir det såhär.
Förmodligen så är det vi som övertolkar, kanske kan det vara så att vi gör det för att vi har såpass starka känslor för personen i fråga, men för min del så behöver jag nog inte fråga henne om hon är ointresserad för det för att hon kommer att svara samma som du skrev att dina svarade, svaret jag förmodar mest på är väl att jag själv ändå skriver som först som du skrev.
Men det märkliga är att jag har andra på min messenger som pratar direkt, och det mest märkliga, denna tjej skrev precis när jag loggade in, exakt varje dag, och nu så är det helt tomt tills jag skriver, och hon låter trött och sur när jag skriver, inte det där glada och gulliga som förut.
Och det vore ju märkligt om hon hade en dålig dag exakt varje dag på den senaste tiden, just det att när vi inte kom på något att säga så skrev hon och jag "Japp, Jaha" och så vidare, så vi höll pratet aktivt, nu så är det endast jag som skriver så, hon ignorerar helt, allt känns så förbannat misslyckat bara just nu.


Och på det andra, jag kommer att träffa fler och fler som har AS och komma i god kontakt med dem och så vidare nu om en tid, men just denna person är så underbar, jag ryser och blir kall varje gång hon loggar in, varje sak hon skriver kan få en antingen till världens glädje eller till självmordsbenägenhet, jag är bara helt besatt, jag har blivit besatt en gång förut, men den här gången så är det bara så kraftigt, och jag själv förstår ingenting.

Det hade varit underbart om det var någon tjej som förstår sig på sådant där och kan förklara en gång för alla varför det blir såhär?
Hur tänker tjejen?
Vilka tecken visar detta?

Hur skall man med AS tänka för att hantera sådant här?

Detta är otroligt psykiskt krävande så det bara inte är sant.

Tycker hon om dig, så spelar väl inte resten någon roll?

Paterrior94 skrev:Men det märkliga är att jag har andra på min messenger som pratar direkt, och det mest märkliga, denna tjej skrev precis när jag loggade in, exakt varje dag, och nu så är det helt tomt tills jag skriver, och hon låter trött och sur när jag skriver, inte det där glada och gulliga som förut.
Och det vore ju märkligt om hon hade en dålig dag exakt varje dag på den senaste tiden, just det att när vi inte kom på något att säga så skrev hon och jag "Japp, Jaha" och så vidare, så vi höll pratet aktivt, nu så är det endast jag som skriver så, hon ignorerar helt, allt känns så förbannat misslyckat bara just nu.

Tyvärr verkar det vara ett vanligt sätt för människor att meddela att de inte längre är intresserade. Jag brukar be människor att säga rakt ut om de ändrar uppfattning om mig eller vår relation, för om de bara hintar om det kommer jag inte att förstå och så blir jag väldigt sårad i slutändan. Människor brukar inte hålla det löftet. Det är dumt.

Paterrior94 skrev:Och på det andra, jag kommer att träffa fler och fler som har AS och komma i god kontakt med dem och så vidare nu om en tid, men just denna person är så underbar, jag ryser och blir kall varje gång hon loggar in, varje sak hon skriver kan få en antingen till världens glädje eller till självmordsbenägenhet, jag är bara helt besatt, jag har blivit besatt en gång förut, men den här gången så är det bara så kraftigt, och jag själv förstår ingenting.

Jag tolkar det du skriver som "jag vet att det kommer att bli bättre, men just nu känns det för jävligt så det är en mycket liten tröst". Jag har själv varit besatt av ett antal människor och lovar att du en dag antingen kommer att lära dig att inte vara besatt på det sättet, eller att du kommer att hitta ett nytt objekt för besatthet som ger dig något tillbaka. Men jag vet att det är en liten tröst. När jag var femton var jag övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde tjugo eftersom alla var så oproportionerligt eländigt att jag omöjligt skulle kunna orka längre.

Paterrior94 skrev:Det hade varit underbart om det var någon tjej som förstår sig på sådant där och kan förklara en gång för alla varför det blir såhär?
Hur tänker tjejen?
Vilka tecken visar detta?

Hur skall man med AS tänka för att hantera sådant här?

Detta är otroligt psykiskt krävande så det bara inte är sant.

Att bete sig så är ingen tjejgrej. Killar har behandlat mig på precis samma sätt och jag antar att det tyder på att de blivit ointresserade av någon anledning (som inte behöver vara personlig; personen kom kanske bara på att det inte verkar så kul med ett förhållande) kombinerat med feghet så att de inte vågar säga det.

Jag brukar som sagt be människor att alltid vara öppna och ärliga mot mig. De som känner mig bra förstår förhoppningsvis hur viktigt det är för mig och respekterar det.

I övrigt kommer många människor alltid att vara fega och slingra sig. Det är bara att vänja sig.

Laika skrev:Tyvärr verkar det vara ett vanligt sätt för människor att meddela att de inte längre är intresserade. Jag brukar be människor att säga rakt ut om de ändrar uppfattning om mig eller vår relation, för om de bara hintar om det kommer jag inte att förstå och så blir jag väldigt sårad i slutändan. Människor brukar inte hålla det löftet. Det är dumt.

Jag tolkar det du skriver som "jag vet att det kommer att bli bättre, men just nu känns det för jävligt så det är en mycket liten tröst". Jag har själv varit besatt av ett antal människor och lovar att du en dag antingen kommer att lära dig att inte vara besatt på det sättet, eller att du kommer att hitta ett nytt objekt för besatthet som ger dig något tillbaka. Men jag vet att det är en liten tröst. När jag var femton var jag övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde tjugo eftersom alla var så oproportionerligt eländigt att jag omöjligt skulle kunna orka längre.

Att bete sig så är ingen tjejgrej. Killar har behandlat mig på precis samma sätt och jag antar att det tyder på att de blivit ointresserade av någon anledning (som inte behöver vara personlig; personen kom kanske bara på att det inte verkar så kul med ett förhållande) kombinerat med feghet så att de inte vågar säga det.

Jag brukar som sagt be människor att alltid vara öppna och ärliga mot mig. De som känner mig bra förstår förhoppningsvis hur viktigt det är för mig och respekterar det.

I övrigt kommer många människor alltid att vara fega och slingra sig. Det är bara att vänja sig.

Jo du har helt rätt i det du säger, blir fortfarande ignorerad, usch vad det svider inom mig, känns som en kniv som skär.

Jag fattar bara inte varför, poff så ändrades hela läget helt och hållet, men antar väl att hon drar sig undan pågrund av att hon är för feg för säga åt mig att inte försöka kontakta henne mer, usch usch usch.

Men det är väl så dem flesta säger, att man får hantera sig själv för stunden så inget händer, eftersom att det förmodligen går över om en tid.
Men det känns liksom som att man inte vill dela sitt liv med någon annan

Kan tilläggas att det som gör situationen så mycket knepigare är att hon ibland visar tecken ändå på att hon gillar mig, men det händer högst högst sällan nuförtiden, men ändå ignorerar hon mig, det är det som är svårast att förstå :/

finns inget att säga egentligen.

enda tipset är att se till att träffa henne mer och prata med henne i verkligheten. (undvik internet)

Jo du har helt rätt i det du säger, blir fortfarande ignorerad, usch vad det svider inom mig, känns som en kniv som skär.

Jag fattar bara inte varför, poff så ändrades hela läget helt och hållet, men antar väl att hon drar sig undan pågrund av att hon är för feg för säga åt mig att inte försöka kontakta henne mer, usch usch usch.

Men det är väl så dem flesta säger, att man får hantera sig själv för stunden så inget händer, eftersom att det förmodligen går över om en tid.
Men det känns liksom som att man inte vill dela sitt liv med någon annan Sad

Kan tilläggas att det som gör situationen så mycket knepigare är att hon ibland visar tecken ändå på att hon gillar mig, men det händer högst högst sällan nuförtiden, men ändå ignorerar hon mig, det är det som är svårast att förstå :/

Tro mig när jag säger detta, du är då inte ensam om att uppleva något liknande.


Jag har en liten besynnerlig historia att förtälja i relation till vad du skriver. Jag blev ihop med denna kvinna i sjuan. Det var hon som kom till mig, addade min MSN och började skriva fina saker om mig och dylikt. Jag blev positivt överraskad såklart, då jag har aldrig blivit bemött på annat än negativa vis av tjejer i min ålder, och började skriva fina saker om henne på bästa "normala" vis för att inte förlora detta. Så småningom blev vi vad man kallar "ett par" och vi hade några fina stunder tillsammans. Det intressanta dock är även efter att vi hade "etablerat oss" hade jag fortfarande lika svårt att tala med henne, och de enda gångerna man märkte att vi var ihop var våra mer intima stunder (jag kunde inte ens tala med henne genom något annat medel än meddelanden, och när vi möttes IRL så tog det en halvtimme för mig att sluta hyperventilera och inta en något avslappnat sinnestillstånd).


Men så småningom antar jag att intresset för mig falnade och vi drogs långsamt isär. Återigen var det hon som visade "initiativen" genom att inte verka intresserad, inte skriva hejdå och genom andra tolkningar jag märkte skiljde sig från hur hon var annars. Jag, likt du, var märkligt besatt av henne. Varje gång hon loggade in sken jag upp och likväl när vi hade separerats så sjönk jag till botten varje gång hon loggade in. Mitt humör var väldigt beroende av hennes handlingar, jag brukade ibland t.o.m spionera på hennes BDB och Facebook och vid varje nytt inlägg så blev jag väldigt påverkad. Jag frågade mig ofta om hon drog sig undan från mig pga mina sociala hinder, och slutligen bestämde jag mig att det enda sättet att komma över denna besatthet var att ignorera henne totalt med blockeringar och borttaganden från vänlistor.


Men lustigt nog, så kom hon tillbaka under denna period och började återigen säga fina saker om mig, att hon ville börja om och att hon fortfarande var intresserad. Jag som är så svaghjärtad kunde ack och ve inte stå emot, då jag ärligt talat saknat henne otroligt mycket.


Denna historia upprepade sig sex-tio gånger över hela högstadiet, varje gång med samma tjej i huvudrollen. Nu har jag dock inte pratat med henne på 5 månader och börjar äntligen känna att jag har kommit över henne. :/

Kazath skrev:Tro mig när jag säger detta, du är då inte ensam om att uppleva något liknande.


Jag har en liten besynnerlig historia att förtälja i relation till vad du skriver. Jag blev ihop med denna kvinna i sjuan. Det var hon som kom till mig, addade min MSN och började skriva fina saker om mig och dylikt. Jag blev positivt överraskad såklart, då jag har aldrig blivit bemött på annat än negativa vis av tjejer i min ålder, och började skriva fina saker om henne på bästa "normala" vis för att inte förlora detta. Så småningom blev vi vad man kallar "ett par" och vi hade några fina stunder tillsammans. Det intressanta dock är även efter att vi hade "etablerat oss" hade jag fortfarande lika svårt att tala med henne, och de enda gångerna man märkte att vi var ihop var våra mer intima stunder (jag kunde inte ens tala med henne genom något annat medel än meddelanden, och när vi möttes IRL så tog det en halvtimme för mig att sluta hyperventilera och inta en något avslappnat sinnestillstånd).


Men så småningom antar jag att intresset för mig falnade och vi drogs långsamt isär. Återigen var det hon som visade "initiativen" genom att inte verka intresserad, inte skriva hejdå och genom andra tolkningar jag märkte skiljde sig från hur hon var annars. Jag, likt du, var märkligt besatt av henne. Varje gång hon loggade in sken jag upp och likväl när vi hade separerats så sjönk jag till botten varje gång hon loggade in. Mitt humör var väldigt beroende av hennes handlingar, jag brukade ibland t.o.m spionera på hennes BDB och Facebook och vid varje nytt inlägg så blev jag väldigt påverkad. Jag frågade mig ofta om hon drog sig undan från mig pga mina sociala hinder, och slutligen bestämde jag mig att det enda sättet att komma över denna besatthet var att ignorera henne totalt med blockeringar och borttaganden från vänlistor.


Men lustigt nog, så kom hon tillbaka under denna period och började återigen säga fina saker om mig, att hon ville börja om och att hon fortfarande var intresserad. Jag som är så svaghjärtad kunde ack och ve inte stå emot, då jag ärligt talat saknat henne otroligt mycket.


Denna historia upprepade sig sex-tio gånger över hela högstadiet, varje gång med samma tjej i huvudrollen. Nu har jag dock inte pratat med henne på 5 månader och börjar äntligen känna att jag har kommit över henne. :/

Fint att höra någon med AS som har känt samma

Precis som du säger så är jag också så falsk så jag spionerar på hennes BDB och Facebook, och precis som med dig så har varje inlägg världens handling, allt hon skriver påverkar mig helt och hållet liksom.
Men du var riktigt modig som kunde av att blockera henne och att hon fantastiskt nog kom tillbaks

För min del så vågar jag inte ens logga in på messenger när hon är inne, jag går in som offline och väljer sedan att hålla mig undan, är skitskraj om hon kommer att ignorera mig eller inte

Det är så jobbigt för det är en ständig rädsla, och mitt vardagliga liv störs av detta.
Jag får nog ta det första hemska steget och total radera all messenger historik, så fort jag kollar tillbaka så verkade hon så intresserad, tillbaks i slutet av April i år, herregud vad man pratade, och man pratade även om kärlek och så, då kändes det verkligen som att hon skulle bli min på direkten, men dessvärre så kom denna hemska skit

Men det är då märkligt att hon börjar inte med hej och säger inte hej då, men är den första som kan lägga till ett <3 då och då, det är det som får mig att undra som mest.

Det enda jag egentligen kan säga är att för de allra flesta är femton en riktigt kass ålder. Det blir nästan alltid bättre. Visst har man problem senare i livet, men det är någonting med tonåren som gör att man blir som uppslukad av alla dessa känslor och det förbannade mörkret. Kombinerat med allmän förvirring (både för AS och NT) kring vem man är och livet i allmänhet är det ingen rolig period. Men det blir bättre. Man får perspektiv som gör att man lättare kan hantera sina känslor, men upptäcker nya intressen och infallsvinklar och får fler möjligheter. AS gör det svårare, jag tror att för många blir mognadsprocessen försenad eftersom man måste jobba hårdare på det sociala och känslomässiga, men att inte vara femton gör livet enklare även för oss.

Förutom det brukar gymnasiet vara en betydligt bättre och mer accepterande plats socialt - det var i alla fall stor skillnad för mig. Eftersom det var så mycket större fanns det fler som stack ut än bara jag. Skolarbetet blir mer krävande, men man kan ana friheten vid horisonten.

Hursomhelst, det var min personliga upplevelse. Jag hoppas du kommer ur ditt svarta hål snart. Det känns kanske inte som någon tröst nu, men bara att bli lite äldre och inte vara fast med en hormonell snabbväxande hjärna och personlighet kommer göra livet lättare.

Paterrior94 skrev:Någon här som har klarat en liknande situation utan några större problem?

Jag var ihop med en NT kvinna i 11 år. Jag blev förälskad så jag gjorde precis ALLT som krävdes för att få henne. Skulle tuggat taggtråd för att fått henne hehe.

Man kan om man vill. Slappna av och gör det bara!


Go for love! You won't regret it!

treeman skrev:tugga taggtråd

treeman skrev:Slappna av och gör det bara!

treeman skrev:You won't regret it!

Sorry, jag var tvungen att vara lite elak

Jag har valt den strategin att jag berättar inte för någon om min asperger diagnos direkt. Jag har nämligen ingen lust att berätta de för någon som man kanske sen inte alls passade att ha och göra med (så väl vänskap som kärlek).
Sen finns det dem där det inte behövs att man berättar, relationen fungerar perfekt ändå.

Men när det gäller kärlek så bör man berätta någon gång iaf. Dock ej försent.

Du skall få ett par bra tips av mig, sedan om du inte vill lyssna på dem är upp till dig. Har själv Aspergers.

Regel nummer

1" Snacka aldrig om sex på en dejt eller ens över internet.

2" Var avslappnad när du träffar henne och var cool, om du är stressad så försök lugna ner dig själv.

3" Försök prata så mycket som möjligt, få det aldrig att bli tyst, skriv på ett papper vad hon har för intressen och så tar du upp frågor angående det och för vidare diskussionen.

4" Var ödmjuk, det kommer du långt med men var inte för snäll, inte för elak heller bara social och ödmjuk, eller låt säga sympatisk.

5" Ta ut henne några gånger och följer du allt ovan så blir ni nog ihop efter ett tag, oavsett hur du ser ut eller vad du har för intressen.

Glöm inte att ha glimten i ögat, det ger utstrålning och är det tjejer tänder på.

Definition på glimten i ögat?

Jag är oerhört tacksam för date tipsen, men nu är det ju så att hon ignorerar mig, så det är lite för sent att använda det nu

Ignorerar henne själv nu, kanske inte det smartaste att göra men känns som att hon tycker att det känns obekvämt när jag alltid skall prata med henne, känner mig bara i vägen just nu, känns ganska hopplöst just nu, har försökt med precis allt, men som sagt så är det endast jag som försöker, känns som att jag sitter i ett rum och pratar med väggen till rummet där hon befinner sig, usch.

Jag får helt enkelt välja taggtråden!

nano skrev:Definition på glimten i ögat?

Henrik Schyffert brukar ofta ha det.

Paterrior94 skrev:Jag är oerhört tacksam för date tipsen, men nu är det ju så att hon ignorerar mig, så det är lite för sent att använda det nu

Ignorerar henne själv nu, kanske inte det smartaste att göra men känns som att hon tycker att det känns obekvämt när jag alltid skall prata med henne, känner mig bara i vägen just nu, känns ganska hopplöst just nu, har försökt med precis allt, men som sagt så är det endast jag som försöker, känns som att jag sitter i ett rum och pratar med väggen till rummet där hon befinner sig, usch.

Jag får helt enkelt välja taggtråden!

Du gör nog helt fel. När jag chattar med tjejer eller är ute efter att dejta tjejer från internet så måste de skriva tillbaka till mig, gör de inte det så är de inte intresserade eller så är de för tillbakadragna för att jag skall orka jaga dem.

Skriver du hela tiden till tjejen så har hon dig lindat runt hennes finger, och det vill du inte, hon har makt över dig.

Om däremot både och skriver till varandra så har båda lika mycket makt över varandra, det är så det skall vara, ett förhållande kommer inte hålla om ena parten skall vara för dominant om du inte tänder på det? Alltså att vara underlägsen.

nano skrev:Definition på glimten i ögat?

Ur SAOB, GLIMT:

"a) i fråga om förhållandet att ett öga glimtar till på ett visst sätt o. därmed ger uttryck åt en känsla l. sinnesstämning o. d.; vanl. konkretare; ofta närmande sig bet.: uttryck, blick"

Lakrits skrev:"a) i fråga om förhållandet att ett öga glimtar till på ett visst sätt o. därmed ger uttryck åt en känsla l. sinnesstämning o. d.; vanl. konkretare; ofta närmande sig bet.: uttryck, blick"

Men det är bättre att ge exempel på en person så att han kan studera den personen och kolla efter.

Ordböcker kan vara svåra att tolka.

opteron skrev:

Lakrits skrev:"a) i fråga om förhållandet att ett öga glimtar till på ett visst sätt o. därmed ger uttryck åt en känsla l. sinnesstämning o. d.; vanl. konkretare; ofta närmande sig bet.: uttryck, blick"

Men det är bättre att ge exempel på en person så att han kan studera den personen och kolla efter.

Ordböcker kan vara svåra att tolka.

Tja, du kan väl glo på de andra passagerarna när du åker buss. Någon av dem har nog glimten i ögat.

Själv tycker jag, för att parafrasera dig, att det är bättre att ge exempel från en ordbok så att den kan studeras och jämföras med verkligheten.

Personer kan vara svåra att tolka.