Min son 11 år har diagnosen AS och idag ville han inte gå till skolan för att ett av hans favorit program gick på tv och han tyckte att näst sista skol dagen så gjorde de ändå inget vettigt i skolan. Jag gav mig inte och han fick gå till skolan ändå. Jag fick släpa honom dit och stannade där en timme. När jag väl kunde gå därifrån hade han suttit i en hörna för att lugna ner sig och då tagit en sax och klippt sönder sin munk jacka. Jag misstänker att paniken ville ut och att han ville straffa mig för jag tvingat honom till skolan.

Läraren ringde och berättade det hela för mig och jag undrar nu hur jag ska bete mig när han kommer hem från skolan. Hjälper bestraffning? Hade min andra son gjort detta hade han antingen fått köpa en ny jacka för sina egna pengar eller inget internet på en vecka typ. Det är så svårt att veta vad man ska göra.

Jag hade nog varit som vanligt, att bestraffa honom för det är lite hårt, i mina ögon.
Min son är 13, och skulle jag nog ha låtit honom vara hemma. Men det är för att det inte fungerar med bestraffningar på min son.
Jag kan/vill inte tvinga honom att gå på skolan, om han verkligen inte klarar av det.
Han skulle ha reagerat som din son, att låta irritationen komma ut på annat sätt.

Jag tänker direkt på Lotta på Bråkmakargatan. Hon som klippte sönder den där tröjan som killade och stacks när ingen brydde sig om att hon faktiskt inte ville ha den på sig.

Uppenbart ville han verkligen inte gå till skolan idag och då måste han få demonstrera sitt missnöje och djupa frustration på något sätt. Om han då blir bestraffad för det så kommer inte lära sig bli mer aktsam om kläder utan att hans känslor och vilja inte betyder någonting och måste tryckas ner resten av livet. Är det vad du önskar?

Jag skulle be om ursäkt för att ha tvingat dit honom när det ändå inte fanns något att göra och försöka tala om hans känslor.

*********************

Edit: sedan skulle jag för framtida situationer försöka utarbeta ett system där ni poängsätter från 1-10 HUR viktigt vissa saker är för var och en. Eftersom man inte alltid kan få som man vill så är det bra att ha ett verktyg för att kunna kommunicera graden av viktighet.

Vissa dagar kan man göra saker man inte känner för, då är ens egen önskan att slippa eller göra något annat kanske bara 2 eller 3, medan det för andra kanske har viktighetsgrad 9 eller 10 att man gör detta. Vet man det så kan det kännas mer meningsfullt att kompromissa med vad man själv önskar.

Andra dagar är man helt uppfylld av t ex inspiration att pyssla med ett specialintresse och om man inte får vara ifred då kommer den inspirationen kanske inte tillbaka sedan, vilket är en STOR förlust. Om det känns som en 10:a just den dagen så måste man åtminstone ibland faktiskt få göra det man vill för att livet ska kännas värt att leva alls.

Och just Aspergare och autister är ofta mer inifrån-styrda och har svårare än andra att anpassa sig efter yttre krav. Ibland på ett emotionellt plan, ibland rent fysiskt. Som att kroppen ö h t inte lyder om man försöker tvinga den till något, eller flödar över av frustration eller smärta om man gör det ändå.

De som känner mig vet hur snäll och omtänksam mot mina barn och eftersom han redan har 40% frånvaro från skolan så är det viktigt att han är där, även om de bara har lekar en hel dag (idag var det lek dag i skolan). Jag vet bara att barn med AS mår bra av samma rutiner varje dag, ska man låta honom betämma om han ska gå i skolan? Hur gör ni med era barn? Visst måste man väl prata om att det INTE är ok att klippa sönder jackor som kostar 1000 spänn. Om jag inte gör något alls, var ska det sluta då när han är 15? Någon markering måste man väl ändå göra? Lill killen är smart och vet exakt hur han ska göra för att få sin vilja igenom. AS ja, Bortskämd ja.

Jag själv brukade inte be om att få stanna hemma om det inte var så att jag inte ville. Föräldrarna sa nej ändå, och då fick jag "fejka" att jag var sjuk. Jag tror inte att jag är empatilös eller inte bryr sig om mina föräldrars ord, men ibland gick det bara inte. Ibland måste föräldrar kompromissa, oavsett vad man tycker om det. Ångest, som jag led och lider av, gör att man bara inte orkar. Man BLIR sjuk till slut. Utmattad. Jag tror att ärlighet inför sig själv och föräldrarna är bästa vägen.

Å andra sidan vet jag inte alls vem du och din familj är, så en annan lösning kanske fungerar bäst där?

Knoppes mamma, jag förstår att det inte var av elakhet du tvingade honom utan för att skolplikten kräver det. Men om det ändå bara var en lekdag så kanske det trots allt inte var så viktigt just den dagen? Han kanske bara blir stressad av lekdagar?

Alla barn (eller vuxna) med AS mår inte bra av rutiner. Jag t ex, mår och orkar olika från dag till dag och måste anpassa mina aktiviteter efter det. Rutiner är bland det värsta jag kan tänka mig. Särskilt om jag inte hittat på dem själv.

Där ställer skolplikten förstås till det. Jag förstår honom väldigt väl som inte gillar skolan, samtidigt så förstår jag ditt dilemma eftersom det är staten som bestämmer. Vet tyvärr inte hur man löser det. Har pratat med många amerikanska föräldrar, där är home-schooling ganska stort och det funkar bra för många med NPF. Men jag vet inte om det ens är tillåtet här i Sverige. Eller om det skulle vara möjligt om man samtidigt jobbar.

Sen det här med jackan... Just att den kostar 1000 spänn är väl inte hans problem? (Finns det så dyra munkjackor??) Barn har inte, och ska inte ha, samma känsla för pengars och kläders värde så tidigt.

Däremot kanske ni tillsammans kan försöka hitta ett alternativt (= billigare och mer acceptabelt) sätt för honom att uttrycka sin frustration när han behöver. T ex riva sönder en gammal telefonkatalog eller låsa in sig på toaletten och skrika. Och försöka tala om hans känslor och behov.

P.S. Lade till några tips i mitt förra inlägg också.

Trådskapare, du skrev att rutiner är bra för folk med AS. För mig så är det så att sådana här lek-dagar i skolan kan vara ganska jobbiga, eftersom det inte finns ett så värst tydligt schema, inte så noggrant planerat, osv. Det kanske var därför han blev så arg och ledsen.

Hur ni ska göra med munkjackan vet jag inte, är det hål i den eller är den enbart tygremsor? Om det bara är hål så kan man se lite punk-aktig ut i trasiga kläder, det beror på vilken stil man har. Tuff skateboardkille, kanske.

Maldita skrev:Hur ni ska göra med munkjackan vet jag inte, är det hål i den eller är den enbart tygremsor? Om det bara är hål så kan man se lite punk-aktig ut i trasiga kläder, det beror på vilken stil man har. Tuff skateboardkille, kanske.

Smart tänkt.

Har man diagnos kanske man inte har samma värdering av saker som vanliga människor... och att klippa sönder sin jacka kanske inte betyder samma sak för honom som det gör för en förälder (som ju lägger ut pengarna). Som redan skrivits i tråden kanske man kan satsa på lite billigare plagg, om man inte vill bli ruinerad. Vid Asperger kan man "ge sken" av att vara bortskämd när det kanske egentligen handlar om vanor, rutiner och sånt. Ibland måste man byta vanor för att få saker att fungera - köpa billigare plagg ifall det skulle hända igen, men samtidigt kompromissa att han får vara hemma ibland. Kanske ta ut ett visst antal dagar per månad som han får spara och lägga lite som han känner för, för att stanna hemma.

Är ni nyfikna hur det gick för Knoppe och jackan efter skolan var slut idag?
Tack alla som har skrivit, en del saker ni skriver har jag tagit till mig och en del andra saker mindre.
Jackan var nog inte det stora problemet och inte pengarna heller, utan varför han gjorde det. Jag låg rätt så rätt med min känsla hur det hela hade gått till.

Kl. 13.40 Tjuvtittar mamma in igenom klassrums fönstret.
Ser då en liten Knoppe som leker och samspråkar med sina kompisar.
Knoppe vet i detta läget inte om att jag vet det som hände med jackan.
Jag knackar på fönstret och vinkar, han skiner upp och öppnar fönstret. Jag frågar om han ska hänga med hem. Knoppe ber att få stanna en stund till, de hade det ju så kul.
Efter en stund kommer Knoppe och hoppar in i bilen. Han börjar vilt att prata om sina kompisarna, jag frågar honom var han har gjort av sin jacka.
Ser då att samvetet gnager i honom.
Svar: Den ligger i väskan.
Hur mår jackan frågar jag.
Svar: Inte så bra.
Varför frågar jag?
Jag var så arg i morse att jag var tvungen att klippa sönder jackan och det är bättre än slå på människor. (klok liten unge)
Frågade då varför han var arg.
Svar: Jag måste alltid vara högst uppe på berget och bestämma över mitt eget liv och idag var det Pokemon avsnitt på tv. (Observera att det programet sänds varje dag kl 11.00 på Disney XD)
OK sa jag, men är det då inte bättre att stänga in sig på toa och skrika ut sin ilska.
Svar: Nej då kan kompisarna tro att jag är knäpp.
Jag frågade om inte kompsarna skulle tycka att det var knäppt att klippa i sönder sin egen jacka.
Svar: ............... mamma du blev ju inte alls arg.
Ville du att jag skulle bli det då?
Svar:.............ja lite........
Nåja, mer hände inte efter det. Han hade alltså bestämt sig för att ge igen på mig för att jag betämde den dagen och inte han själv.

Det hade inte med lekdagen att göra, sånt tycker han egentligen är kul. Igår var han hela dagen på ett nöjesfält med sin klass och flippade inte ut, så jag köper inte det där att alla AS barn får panik av kompisar och lekdagar.

Och tro mig Knoppe har full kolla på vad saker och ting kostar, vilket mode man ska ha och hur man ska se ut. Mamma är snäll, men inte så snäll att jag köper en ny dyr jacka som han vill se cool och fräck ut i. Det finns gränser, med eller utan AS. Den som tror att en unge på 11 år inte vet något om pengar eller mode kläder så tror ni fel.
För övigt, jag ska nog gå och ta mig en titt på jackan som ligger kvar i skol väskan.

Ursäkta mig, jag menade inte att alla barn med AS ogillar lekdagar, bara att jag själv gör det. Har grabben inga andra tröjor han kan använda? Min egen mor skulle ha låst in mig på rummet "tills jag blev snäll", dragit mig i håret eller hotat mig med att ringa till mina vänner och berätta hur dålig jag är om jag gjort som Knoppe. Jag råder dig att använda andra metoder, men jag är inte bra på barnuppfostring.

Knoppes mamma, tack för updaten.

Nu känner vi ju inte er eller er situation utan gav bara några spontana förslag och reaktioner, som ev kan eller inte kan vara relevanta eller användbara för just er. Självklart är alla aspergare olika och jag har inte barn själv.

Går det där pokemonprogrammet att spela in och kolla på senare på dagen?

Vad skulle det hjälpa att låsa in ett barn eller dra det i håret eller förnedra det ???!!!!!???
Så får man inte barn att sluta göra hyss.
Knoppe förstod nog inte att han bara skadade sig själv med sitt handlande, nu har han ju ingen fräck jacka länge. Jo en söndrig ofräck jacka.
OBS, han har dock fler munk jackor men den han klippte sönder var lite speciell, och håller du inte med mig att jag inte ska köpa en ny likadan?

Jag tycker det är rimligt att han får ta konsekvenserna av att han valde att avreagera sig just på jackan. (Dvs ingen ny.)

Tyvärr har vi ingen möjlighet att spela in det, men från och med imorgon kl. 10.00 har han sommarlov och kan han se tv så mycket han vill.

Jag är tacksam för alla tips man kan få om hur AS uplevs då det inte är så lätt att hantera som förälder alltid, man är ju själv inte mer än människa och gudarna ska veta att man får ha tålamod ibland.

Det är bara att beklaga att våra skolor och dess lagar inte tar hänsyn till våra barn med funktionshinder som AS (det syns ju inte utanpå). Alla dessa krav och mål som måste uppnås och jag kan förstå Knoppe ibland att det blir för mycket, men försök förklara det för rektorer och lärare.

Jag kan tyvärr inte ha hem undervisning då jag är egen företagare och eftersom jag bara kan jobba den tiden Knoppe är i skolan och på natten när han sover skulle det inte fungera. Vad jag vet är det tillåtet att ha hem undervisning och för de som har möjlighet att kunna ha det med sina funktionshindrade barn skulle jag rekommendera det. Vad jag har förstått så fungerar inte vanliga skolan för 80% av alla våra AS barn.

Bra jobbat, jag gillade det när Knoppe sa "mamma du blev ju inte alls arg", det visade att du gjorde rätt och lät Knoppe själv förstå konsekvensen av det han gjorde!

Knoppes mamma skrev:Jag är tacksam för alla tips man kan få om hur AS uplevs då det inte är så lätt att hantera som förälder alltid, man är ju själv inte mer än människa och gudarna ska veta att man får ha tålamod ibland.

Ja, det kan nog vara jobbigt nog med vanliga barn, har man NPF-barn är det förstås ännu mer prövande.

Det är bara att beklaga att våra skolor och dess lagar inte tar hänsyn till våra barn med funktionshinder som AS (det syns ju inte utanpå). Alla dessa krav och mål som måste uppnås och jag kan förstå Knoppe ibland att det blir för mycket, men försök förklara det för rektorer och lärare.

Nå, det är ju bra om ens närmaste förstår en i alla fall.

Jag kan tyvärr inte ha hem undervisning då jag är egen företagare och eftersom jag bara kan jobba den tiden Knoppe är i skolan och på natten när han sover skulle det inte fungera.

Misstänkte det.

Vad jag vet är det tillåtet att ha hem undervisning och för de som har möjlighet att kunna ha det med sina funktionshindrade barn skulle jag rekommendera det.

Jaha, det var ju bra att veta!

Vad jag har förstått så fungerar inte vanliga skolan för 80% av alla våra AS barn.

Nej, jag vet inte hur jag överlevde skolan.

Straff hjälper sällan på vanliga barn, och ännu mindre på småaspisar är mitt svar. Fast vad jag skulle göra om nån av döttrarna klippt sönder sin jacka vet jag inte, faktiskt. Förutom att det inte skulle bli nåt straff, just för att det är så kontraproduktivt.

Skönt att det löste sig så bra!

Knoppes mamma skrev: Visst måste man väl prata om att det INTE är ok att klippa sönder jackor som kostar 1000 spänn. Om jag inte gör något alls, var ska det sluta då när han är 15? Någon markering måste man väl ändå göra? Lill killen är smart och vet exakt hur han ska göra för att få sin vilja igenom.

Jag kommer från en problemfylld släkt så jag har tyvärr sett på nära håll vad som händer om man straffar någon för något sånt här.

Vill man absolut inte göra en sak finns det ett mycket effektivare sätt att slippa undan än att förstöra sina saker. Den säkraste utvägen är att göra någonting självdestruktivt. Man lär sig att vuxna blir arga på en om man förstör saker för x antal tusen, men att de tycker synd om en om en om man skadat sig.

Knoppes mamma skrev:Vad skulle det hjälpa att låsa in ett barn eller dra det i håret eller förnedra det ???!!!!!???

Det ser bra ut utåt, det är det som räknas.

En skoldag är ingenting, men detta kan leda till beroende och var han inte sjuk så finns ingen anledning att stanna hemma.

Någon bestraffning borde han dock få, man klipper inte sin jacka oavsett vad, sen är inte alla människor perfekta så om detta var enda gången han skolkat så borde du ha taggat ner lite men skolkar han inte ofta ja då är det du som gjort fel.

Knoppes mamm skrev:Den som tror att en unge på 11 år inte vet något om pengar..

Självklart har de inte samma synsätt som en arbetandes vuxen har på pengar. Att tro annat är helt uppåt väggarna.

Varför man går och köper en jacka för 1000 kr till en unge på elva år som växer är oxå rätt.. Kanske hade han fattat att jackan betyder mycket för er, så då tog han sönder den när ni hade en konflikt. För en elvaåring är det rätt smart ändå.

Du har nog en del att lära av honom. Bestraffning är patetiskt. Elvaåringar tror jag lär sig mer om de får presenter när de gjort något fel.

Knoppes mamma, jag tycker du är jätteklok
Du har hanterat den här grejen mästerligt

Jag har på nära håll fått se hur man inte ska göra:
En släkting körde iväg med föräldrarnas firmabil medans han var hemma själv under de övrigas semester och krockade med sin kompis som också "lånat" sina föräldrars bil 14-15 år gamla.
Bilarna fick skador för 60 000 kr vardera ungefär.

Föräldrarna blev arga, mycket hände därefter men när släktingen fick en radiostyrd bil för många tusen några veckor senare så skedde började en spiral av aggressivt nonchalant beteende.
Det blev jobbigt och det där satt i länge och förbättrades långsamt, inte förrän han flyttade hemifrån har det blivit någon vettig bättring.
Föräldrarna hade bekymrat sig mycket över att de jobbat så mycket under hans uppväxttid.
Personligen tror jag verkligen inte att deras arbetande var ett bekymmer.

nano skrev:Knoppes mamma, jag tycker du är jätteklok
Du har hanterat den här grejen mästerligt

Jag har på nära håll fått se hur man inte ska göra:
En släkting körde iväg med föräldrarnas firmabil medans han var hemma själv under de övrigas semester och krockade med sin kompis som också "lånat" sina föräldrars bil 14-15 år gamla.
Bilarna fick skador för 60 000 kr vardera ungefär.

Föräldrarna blev arga, mycket hände därefter men när släktingen fick en radiostyrd bil för många tusen några veckor senare så skedde började en spiral av aggressivt nonchalant beteende.
Det blev jobbigt och det där satt i länge och förbättrades långsamt, inte förrän han flyttade hemifrån har det blivit någon vettig bättring.
Föräldrarna hade bekymrat sig mycket över att de jobbat så mycket under hans uppväxttid.
Personligen tror jag verkligen inte att deras arbetande var ett bekymmer.

LOL

opteron skrev:En skoldag är ingenting, men detta kan leda till beroende och var han inte sjuk så finns ingen anledning att stanna hemma.

Detta uttalande förvånar mig storligen från en som råkade i klistret just för att du vägrade gå i skolan. Har de lyckats hjärntvätta dig nu?

Inger skrev: Detta uttalande förvånar mig storligen från en som råkade i klistret just för att du vägrade gå i skolan. Har de lyckats hjärntvätta dig nu?

Ja tyvärr, är även mer social idag. Den personen som utnyttjade mig på avdelningen har satt stora spår i mitt psyke.

Kan vara skådespeleri från min sida men jag lägger mig neurotypiskt för att få det att fungera så bra som möjligt och slippa att det händer igen.