Jag har en ganska stor familj, två egna barn och så två bonusbarn. Varannan vecka har vi bara vårt gemensamma barn på snart 3 år och sen varannan har vi 4 barn från 3-10 år att ta hand om.

De veckor vi har alla barnen har jag i princip ångest hela tiden när jag är hemma och är avstängd emotionellt eftersom det är så MYCKET (ljud, intryck, uppfostran, stök, bråk, etc, etc.). Jag trivs bra på jobbet, men mår dåligt när jag ska åka hem, har magknip i princip varje dag.

Hur gör ni andra som har barn? Jag har ju svårt att bara ta en "paus", men det går så långt så att jag inte ens orkar se dem i ögonen vid maten eller svara på frågor och det är ju inte heller bra!

Jag ser stor skillnad när vi bara har ett barn, då är jag mycket lugnare och "i mig själv" inte avstängd som annars.

Jag har tre barn och ett barnbarn. Till vardags bor bara två av barnen hemma.

Visst kan det vara besvärligt. Jag har en del grejer som jag inte klarar. Småsaker som stör mig som få andra människor bryr sig om. Ibland blir barnen sura och tycker att familjen får anpassa sig till mig för mycket. Och det stämmer till viss del. Å andra sidan anpassar jag mig extremt mycket efter dem.

Det som jag tycker är styrkan med att vara förälder mes AS är att jag inte är så benägen att gå på en massa socialt tjafs. Jag peppar mina barn att gå sin egen väg, inte bry sig alldeles för mycket om vad kompisar tycker och tänker. Jag är öppen för alla sorters åsikter och har mycket få moraliska låsningar.

Nu är mina ungar rätt stora så de är inte så krävande. De för lite liv ibland, men det tycker jag mest är kul. När de var små kände jag som du ofta. Jag gick verkligen på knäna i perioder, i synnerhet som min fru är rätt karriärsinriktad och jag fick ta lite väl mycket av hemservicen.

Jag tar ledigt då och då från familjen. Det är min lösning. Åker bort en helg. Stänger in mig i mitt arbetsrum ett dygn. Ser till att komma hemifrån utan någon ur familjen.

För många aspergare är övergångar jobbiga. De är det för mig i alla fall. Att växla mellan olika aktiviteter och miljöer i synnerhet. Jag har lärt mig att inte störta mellan saker. Att ta det lugnt, avsluta en sak på ett ställe innan jag beger mig till nästa. Det fungerar för mig.

En period höll jag på att bli utbränd. Jag stressade till och från jobbet för att hinna med dagislämningar och -hämtningar. Hann aldrig göra något ordentligt. Kände mig som en dålig pappa på samma gång som jag aldrig var nöjd med jobbet. Nu försöker jag ha rimliga krav på jobbet, tar god tid på mig när jag jobbar, tar ordentliga pauser och får faktiskt mycket gjort ändå, kanske mer.

Hemma har vi börjat kräva mer av barnen. De får sköta en del av disken, städa sina rum, hjälpa till med en del andra grejer. Bara att slippa disken är en enorm lättnad och innebär inte så mycket jobb för barnen.

Men det är alltid en konflikt. Det kommer det nog vara tills de flyttar hemifrån.

Jag har ett barn i 5 års-åldern. Jag förstår hur du menar, man märker enorm skillnad när man har lite mer energi och när man inte tål något ljud från henne. Konstant ångest när man ska hantera barnet och försöka göra något samtidigt. Jag har också samma upplevelse av att det kan vara jobbigt att åka hem från jobbet eftersom man kan ha ett större behov av stillhet och vila. Det dumma är dock att man liksom måste hantera ett barn och alltid sätta barnet först. Gör man inte det blir barnet inte friskt när det växer upp vilket skulle ge ännu mer problem.

Det hela är en balansgång, man måste få vila emellan varven för att orka vara en duktig förälder men man kan inte skjuta bort dem hela tiden. Kolla med en arbetsterapeut om du kan få lite hjälp, de har många praktiska råd och tips att ge. Sedan gäller det att hitta något som barnen kan roa sig med själva, det finns säkert någon aktivitet som får dem att vara tysta och lugna.

Tack för svaren. Skönt att inte vara ensam, känns ju inte som något man tar upp med kollegorna på fikarasten att man har ångest över att ta hand om sina barn...

Jag ska köpa en sekretär att ställa in i sovrummet som kommer vara "min hörna" som jag kan dra mig tillbaka till om jag behöver en paus. Känner mig ibland väldigt rastlös när jag inte har en lugn vrå att dra mig tillbaka till. Så det är ett steg på väg.

Sen är det väl en period att ta sig igenom när de är små, blir förhoppningvis lite bättre när de är äldre och mer självgående.

japp jag upplevde det som rätt jobbigt när största grabben var liten.Jag har oxå ett stort behov av att vara för mej själv i perioder.Men nu så har jag bara den ena kvar hemma.Han har asperger men är ändå social.Men jag har lättare att få lugn och ro från han och hans pappa.Det blir lugnare när dom blir större...

Vi har en son på 4 år. Han trotsar mig dagligen och jag tycker det är jättejobbigt! Beundrar er som orkar med ett jobb också! Jag blir trött av bara trotsen. Skulle må bättre utan trots men det hör ju till.

Jag har en son på 5år och det kan vara väldigt jobbigt ibland med ständig trots, skrik, bus etc. Ibland känner man bara för att emigrera till en enslig hydda i Afrika eller liknande för att få lugn och ro. Skönt att höra att man inte är ensam om att känna så här. Jag försöker göra det bästa av saken men det är ju inte alltid så lätt som ni vet. Förstår också att det blir skillnad när han blir äldre.

Min fru och jag vill inte ha fler barn, just därför att vi helt enkelt inte skulle orka med det. Det känns skönt att vi är överens om det båda två iallafall. Heder åt min fru= min gudinna, hon tar vid där min ork tryter.

kramisar och en skål med extra energi till er alla så ni ska orka med mer

Hade önskat ibland att jag kunde bo själv med mina barn för att slippa "storfamiljsveckorna", det är de som riktigt tar musten ur mig, men det funkar ju tyvärr inte...får hoppas att det blir bättre med åren. Ska även försöka hitta strategier som funkar, har precis fått bekräftat att jag har "drag av asperger", främst problem med sociala bitar, så nu behöver jag inte jobba på att bli normal i alla fall

Vi har fem barn.
Jag lever väldigt mycket för mina barn och älskar när hela familjen är samlad.
Efter första barnet hade jag det rätt jobbigt, men det var först då som jag accepterade att jag fick lära mig leva med AS. Sedan dess har jag rensat bort så mycket annat "störande" ur mitt liv som jag har kunnat och nu fungerar allt utmärkt! Det som tar min ork är jobbet och därför gick jag först ner till deltid och nu har jag tagit tjänstledigt på prov ett tag för att vara hemma-mamma.

indra76 skrev:Jag har en ganska stor familj, två egna barn och så två bonusbarn. Varannan vecka har vi bara vårt gemensamma barn på snart 3 år och sen varannan har vi 4 barn från 3-10 år att ta hand om.

De veckor vi har alla barnen har jag i princip ångest hela tiden när jag är hemma och är avstängd emotionellt eftersom det är så MYCKET (ljud, intryck, uppfostran, stök, bråk, etc, etc.). Jag trivs bra på jobbet, men mår dåligt när jag ska åka hem, har magknip i princip varje dag.

Hur gör ni andra som har barn? Jag har ju svårt att bara ta en "paus", men det går så långt så att jag inte ens orkar se dem i ögonen vid maten eller svara på frågor och det är ju inte heller bra!

Jag ser stor skillnad när vi bara har ett barn, då är jag mycket lugnare och "i mig själv" inte avstängd som annars.

Jag får inte heller ihop det. Bra tråd.

Jag har två barn och visst det känns rätt jobbigt ibland. Då jag även jobbar så tar jag mig tid på morgonen innan någon annan har klivit upp. Jag går och tränar sen tar jag en duch och sen börjar resten att vakna. Jag kan till och från låsa in mig på toa bara för att få vara i fred. Har vi besök av flera människor som min svärfar och hela den familjen (typ fem personer) då tar jag på mig hörlurar och lyssnar på musik, eller så säger jag att nu går jag undan en stund.

Du behöver extra utrymme framförallt när du har alla barnen hemma. Ta ensamma promenader, lås in dig på toa, du kan ju också ta på dig hörlurar och lyssna på musik. Då är du själv en stund och ingen kan komma in och störa. Tala om vad du täker göra, så att de inte börjar banka på dörren eller börjar rycka i dig då du inte hör. På något vis måte du hitta din sak. Har du kontakt med Råd och Stöd? Annars tar du kontakt med dem och ber dem om hjälp. Den person du lever med kan han ta större ansvar?

Jag har inte diagnosen men definitivt drag av. Jag har grabben varannan vecka och det passar mig bra, då är koncentrationen på honom och jag jobbar några färre timmar.

Under en period hade jag killen hela tiden och jag var totalt slut både hemma och på jobbet och mådde riktigt dåligt psykiskt. Jag har förstått nu att jag har stort behov av den där ensamheten varannan vecka.

Jag har ett barn på heltid. Har viss hjälp från min pappa. Sen är det ju skola och fritids som avlastar en när man jobbar.

Jag har två barn, varav en aspie. Är ensamstående men barnen är hos sin pappa c:a en dag/natt per helg och en kväll i veckan. Men jag är rätt så slutkörd ibland.

Mina "barn" (?) är ganska stora nu, 14 och 16 år, dessutom pojkar. Bägge två gillar krigsspel samt "Xbox Guitar Hero". Så ljudmattan från undervåningen upp mot kök/vardagsrum (där jag oftast sitter) kan ibland vara ganska massiv.

Som tur är, så är Xbox -gitarren lånad ... Det är svårt för mig att som motåtgärd lyssna på min egen musik, måste då höja extremt för att deras ljud, och särskilt Xbox-musiken, inte ska höras. Och då blir de arga på mig, så klart. Så det gör jag ytterst sällan.

Ibland tar jag därför till öronproppar, ev. också hörselskydd. Ber därefter alla som vill mig något att sms:a samt lägger mobilen väl synligt framför mig.

Jag har även provat att dämpa ljudet lite lagom genom att ha avklippta öronproppar, kanske ett bra tips?