Inger skrev:Med bil.

Inser mitt aspiga tankesätt för jag skulle svara samma sak när jag såg trådrubriken
Kan väl utveckla det något mera än vad jag tänkte först.

- Med bil. Lyckades tack och lov fixa körkort när jag var 18 bast.
- Är jag i Sthlm tar jag gärna tuben. Då kan jag nörda lite med ett av mina specialintressen samtidigt

Till syvende og sist är det alltid någon annan som måste godkänna dig innan du lyckas med något. Om man vill ha ett visst jobb eller komma in på någon utbildning är det alltid en annan som godkänner dig så det är inte bara en fråga om vilja.

Det är så många informella krav som ska uppfyllas idag att det inte finns en jävel som kan tala om för dig vad du behöver göra för att "lyckas". Du förväntas känna till allt det där informella av dig själv.

Inger skrev:Fattade det men gillade inte ditt sätt att fråga så jag har ingen lust att berätta.

nallen skrev:Hur funkar det med dina allergier Inger?

Sådär. Jag har kontaktallergi, inte astma, så allt jag behöver göra är att aldrig låta fötterna komma i direktkontakt med det dammiga golvet.

Haha då har du en bra anledning till att ta fram barnet och leka inte-nudda-golv då ^^

missbutterfly skrev:Jag menar främst hur ni andra tar er fram (och konkurrerar med) neurotypiska människor i "deras värld". Strategier?
Lär man sig väl så kan man enligt mig klara sig t o m bättre än andra på "deras fält"..

Jag vill inte konkurrera, jag vill hellre hjälpa till.
Fast vill man verka duktig i min branch så är det vettigt att göra fägglada kretskort, gärna med några taktfullt blinkande lysdioder, diskreta eller väldigt påtagliga sådana.
Då TROR påfallande många chefer ofta att det är top of the line.
Ofta kan de inte bedöma öht, men det finns undantag

Det är olika om man ska snacka på fest eller om man ska göra jobbet för o få nästa jobb.
Ska man snacka på fest så får jag oftast inte fortsatt jobb för jag går sällan på festen.
Men prata kan jag, med varierande pannkakor som följd.

För närvarande genom andra människor som rycker mig upp och iväg.

Mingla/småprata? Lyssna på vad de säger, för de säger faktiskt någonting, och inte bara "väder". Men det misstänker jag att du är införstådd med missbutterfly.
Sen ger man svar på tal. En genväg in i mångas hjärta är musiken från deras uppväxt, hehe, tror jag gick i första klass när Straight Outta Compton släpptes.. för de lite äldre, kommer någon ihåg Men Without Hats - The Safety Dance?

Väldigt enkelt eh?

Hur tar jag mig dit jag vill? En dag i taget, försöker att lära mig nånting varje dag, för det gillar jag.

Ett steg närmare en givande arbetsplats (och lön).

Hur gör du det du gör?

Har nog inget behov att att hela tiden vara på väg mot något. Somliga av mina kompisar håller på så, har mängder av idéer, drömmar och projekt i tankarna hela tiden, som ska göra dem nöjda och lyckliga. Kruxet verkar vara att de sällan klarar att omvandla det till praktisk verklighet, och om de ibland når dit de tror de vill så blir de inte sådär lyckliga som de trodde, men hittar snart ett nytt mål som ska skänka dem den eviga lyckan. Nackdelen med det sättet att fungera verkar vara att de ständigt går runt och känner sig missnöjda.

Försöker mer fokusera på att lära mig leva i nuet och göra saker som intresserar mig. Försöker att inte bry mig om hur andra värderar mitt liv, mina val av intressen, eller hur jag lever. Ibland påverkas jag ändå. Kan dras med i deras tempo och försöka pressa mig själv att orka mer, vara mer social tex än vad jag egentligen fixar, men det leder bara till att jag mår sämre. För mig är det den inre resan - mot harmoni och god psykisk balans - långt viktigare än att jaga efter en karriär och tjäna massa pengar.

treeman skrev:Man fixar det man vill ha bara. Sen får man ju ha verklighetsförankring.
Jag vill äga Kreta men det kommer aldrig hända.
(skulle skänka ön till Röda Korset)

Om man vill nåt så får man se om man kan ta "smärtan" det kostar eller om det inte är värt det. Ibland får man ge upp även om det känns som pest.

Att sträva efter nåt och må pest har jag lagt av med. Livet är för kort. Man ska njuta också.

Det skönaste jag vet är att meditera. Att inte tänka alls. Och då vill man inte nånstans, utan man är där man är och är nöjd.
Skönt det.

Det sista låter helt UNDERBART! (att inte tänka alls, att bara vara där man är och vara nöjd).
Där är jag ganska mycket nu för tiden. Jag var aldrig där tidigare. Tror det föll en sten av "pålagrade krav" från mina axlar då jag fick min diagnos! Det löste många av mina stora problem, men inte alla

Mina kompis brukade säga att jag har för lite att göra.
Jag bygger och tillverkar precis allt jag vill och tycker är coolt.
Får höra väldigt ofta att nej men det är ingen ide. Det går inte. Ge dig och vidare.

Men inget är omöjligt har alltid jag haft i mitt lilla huvud när jag har velat göra något, vad det än har varit.
Slutade tidigt en dag från skolan och hade tråkigt. Hitta reglar och satte igång. När morsan kom hem stod det en 3 meter hög fungerande katapult som de har i sagan om ringen filmen och skjuter sten med i borgen minas tirith eller hur det nu stavas...

Dock blev jag tvungen att riva den... Men jag blev glad
Så lever jag livet.

missbutterfly skrev:

zport skrev:alltså ta sig fram, konkurera, deras värld, deras fält. Va fan ska du där och göra?

VINNA

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=uHxIssSROjk&feature=related[/youtube]

A*S*G*A*R*V

Den var bra den! Krigardrottningen.
"VINNA"

Ja det har ju sin charm.

missbutterfly skrev:Jag menar mer var ni vill vara i tillvaron. Har ingen drömmar? Idéer om vad ni vill vara/ var ni vill vara (hur ni vill åstadkomma saker) (?) Tankar på hur ni ska ta er från punkt A till punkt B liksom..

Beklagligt lite respons på detta tycker jag!
Vill inte folk i alla fall ändra på det som är dåligt i vardagen?!


Jag har drömmar, från "Wayne's World" -aktigt osannolika till närmast bekräftade, realistiska drömscenarier.
Som att ha fått ett flertal oförmedlade erbjudanden -- naj, raka frågor och t.o.m. en öppenhjärtlig solicitation -- om jobb i främst Silicon Valley, innan tjugo ljus strukna. Fan Fan Fan att jag inte nappade!

Så det borde vara ett realistiskt drömmmål, när jag väl har vind i seglen igen.

Att arbeta mig dit består just nu av att "komma ut lite", ta tillvara energin som uppstår när man träffar andra människor (och visa mig ett bättre val än "spektrumstörda" såna :-)

Sakta men säkert sätta pölsburken i rullning...
Efter det finns det många valmöjligheter, komvux&&kth, praktik, möjligen kolla jobbmarknaden; eller återetablera en "presence" i gruppen varifrån jag fick SV-flörts...
Jag vet att bara jag får tillbaka energin jag hade när jag var tjugo så är livssituationen i praktiken löst. Dåvarande högskoleutbildning eller inte.


Hrml, vill klargöra att jag inte är intresserad av: "jobbposition", "fet lön å Google-Beemer" eller "status". Mitt mål och tillika dröm är ett fritt och kreativt, utmanande jobb där jag kan känna att jag vill jobba med just det jag håller på med. Valet för mig berör datorer och där kommer lönen som ett aktiebrev på intranätet (med lite flyt).

Pengar innebär frihet för fan.*

Är det någon här på forumet som har funderat på att sätta igång något med forumister?
Om viljan och orken finns så är det väl bara idéer som ska hostas upp, jobb som kan göras på distans och med flexibla tider. Måste ju finnas alla möjliga samhällsuppgifter som kan skötas utan "face time", och skötas veckovis istället för 8+8+8+8+8h.
Det verkar fyllas på med fler och fler unga här, så jag hoppas att det är värdefullt att bumpa den här tråden då och då.


*frihet: jovisst, det gör buddhism också men jag behöver både och, jag är inte kopplad så att jag bara kan vara nöjd med att gå runt och inte tänka hela tiden. Jag vill meditera och Qi-Gong:a i ett grönområde utanför stan, i min egen villa med bauta-tomt. Helst utan synliga grannar.
Men jag vill också ha stimulans.

missbutterfly skrev:Något jag undrar över är hur ni andra aspergare tar er dit ni vill i tillvaron? Hur gör ni för att få ut det ni vill ha av livet?

Mitt liv i termer av VIC20:

10 Pröva på det jag vill pröva på
20 Studera det jag vill lära mig om
30 Fråga om det jag undrar över
40 Bränn ut mig
50 Bli djupt deprimerad
60 Lägg in på hispan
70 GOTO 10
RUN

Så, för att komma dit jag är idag har jag likt en nyårsraket flugit så högt jag har kunnat, och när bränslet har tagit slut har jag förlitat mig på gravitationen för att ta mig tillbaka till botten. Jag är en av alla välutbildade vrak som ligger er andra till last.

Vet på ett ungefär vad jag vill, men hur långt jag egentligen kan komma eller exakt hur jag vill ha det har jag ingen aning om.
Går nu en vanlig utbildning fungerar helt okej både socialt och studiemässigt. Men har långt kvar. När
drömjobbet blir aktuellt så har jag minst två akilleshälar som jag inte vet hur jag ska ta mig runt eller blir kvitt.

Har gått på en del olika tillställningar det senaste åren ger en del men i slut ändan är man kvar själv ensam. Men så länge man har viljan och går mot förändring på egna ben så kommer man ändå någonstans.

Lakrits skrev:10 Pröva på det jag vill pröva på
20 Studera det jag vill lära mig om
30 Fråga om det jag undrar över
40 Bränn ut mig
50 Bli djupt deprimerad
60 Lägg in på hispan
70 GOTO 10
RUN

Hehe

Kul beskrivet och fyndigt!

missbutterfly skrev:Jag menar mer var ni vill vara i tillvaron. Har ingen drömmar?

Vill jag något gör jag det bara. Skiter det sig så skiter det sig. Jag är ju efterbliven, så jag håller inte på med karriär och sådant.

Dock har jag väl en dröm om att bo i hus, men skräcken för att ekonomin ska skita sig hindrar mig där. Typ att förnedringskassan ska säga nej till bostadstillägg.



Så jag fegade ur och köpte en lägenhet istället, är lite arg på mig själv för det. Dock har jag kommit fram till att jag kan köpa en tomt och en barack istället för ett hus, jag är ganska anspråkslös, vill mest ha lantlivet för att kunna ha hundgård och slippa ha grannar.

Jag kan inte hyra ett hus för jag och mina djur har sönder inredningen ganska rejält.

missbutterfly skrev:Jag är av uppfattningen att man inte lär sig någonting av värde om man inte utmanar sig själv och gör i första hand de saker som man tycker är svåra.
Saker som är lätta för mig att lära ser jag sällan som en utmaning och heller ingen stor lärdom.

Något jag undrar över är hur ni andra aspergare tar er dit ni vill i tillvaron? Hur gör ni för att få ut det ni vill ha av livet?

Fantastisk tråd!

Jag själv kämpar tills jag når dit jag vill - det är den enda vägen! Tack vare att jag kämpade så hårt så fick jag butiksjobb där jag skötte en butik vid 16-års ålder och jobbar nu vid 18-årsålder på ett framgångsrikt företag vid sidan om gymnasiet.

Min första tanke när jag såg trådrubriken var att svara "färdtjänst".

pointblank skrev:Har nog inget behov att att hela tiden vara på väg mot något. Somliga av mina kompisar håller på så, har mängder av idéer, drömmar och projekt i tankarna hela tiden, som ska göra dem nöjda och lyckliga. Kruxet verkar vara att de sällan klarar att omvandla det till praktisk verklighet, och om de ibland når dit de tror de vill så blir de inte sådär lyckliga som de trodde, men hittar snart ett nytt mål som ska skänka dem den eviga lyckan. Nackdelen med det sättet att fungera verkar vara att de ständigt går runt och känner sig missnöjda.

Försöker mer fokusera på att lära mig leva i nuet och göra saker som intresserar mig. Försöker att inte bry mig om hur andra värderar mitt liv, mina val av intressen, eller hur jag lever. Ibland påverkas jag ändå. Kan dras med i deras tempo och försöka pressa mig själv att orka mer, vara mer social tex än vad jag egentligen fixar, men det leder bara till att jag mår sämre. För mig är det den inre resan - mot harmoni och god psykisk balans - långt viktigare än att jaga efter en karriär och tjäna massa pengar.

+1

/Matte

med bil just nu fattar inte att jag orkade åka buss i fyra månader innan jag hittade min lady.. buss kan funka i nödfall om jag har dåligt me soppa i bilen...

missbutterfly skrev:Hur tar ni er dit ni vill?

Genom att vilja någon annanstans

Zombie skrev:

missbutterfly skrev:Hur tar ni er dit ni vill?

Genom att vilja någon annanstans

Bra svar!

jadu en fot före den andra , varje resa börjar med ett enda steg ..

sen måste man tillåta sig att göra misstag , jag tror allt sker av den anledningen att man ska lära sig nått nytt och ibland är det en smärtsamm läxa att lära men då får man rycka sig i kragen och fortsätta i riktning frammåt fast det är en svår väg att vandra

Dao skrev:För närvarande genom andra människor som rycker mig upp och iväg.

Mingla/småprata? Lyssna på vad de säger, för de säger faktiskt någonting, och inte bara "väder". Men det misstänker jag att du är införstådd med missbutterfly.
Sen ger man svar på tal. En genväg in i mångas hjärta är musiken från deras uppväxt, hehe, tror jag gick i första klass när Straight Outta Compton släpptes.. för de lite äldre, kommer någon ihåg Men Without Hats - The Safety Dance?

Väldigt enkelt eh?

Hur tar jag mig dit jag vill? En dag i taget, försöker att lära mig nånting varje dag, för det gillar jag.

Ett steg närmare en givande arbetsplats (och lön).

Hur gör du det du gör?

Har du haft BBS för aslänge sen?

Jag insåg för ganska längesedan att ingen kommer att komma och ge dig något, utan om du vill ha något så måste du fixa det själv.
Precis som Krigarsjäl säger så finns det en massa informella regler och andra som måste godkänna dig oavsett om det gäller jobb, hyreskontrakt, banklån eller dylikt.
Men det finns en uppsjö spelregler för att spela spelet och dessa är väldigt sällan tydligt uttalade. Människor har också helt olika förutsättningar för att lyckas i spelet, men enligt regelboken så får vi inte låtsas om det, fast vi alla vet att det är så.

Ta mig dit jag vill?

Det är för SNUSKIGT att gå in på i detaljer. Men man börjar med att föra i...

Sen är det min gene..... som ska.... dit... alltså. Orkar inte förklara nu.