Träffa bekanta oförberedd
26 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Träffa bekanta oförberedd
Det finns nog inte mycket jag hatar mer än att träffa på någon jag känner när jag är ute. Jag befinner mig nämligen ofta någon helt annanstans i tankarna när jag är ute, och då har jag väldigt svårt att bara helt plötsligt börja kommunicera med någon bekant. Samtidigt vet jag att jag inte bara kan ignorera dem eftersom de tar illa upp då. Är det folk man knappt känner så spelar det kanske inte så stor roll. Men typ gamla barndomskompisar
Hur brukar ni reagera vid såna tillfällen?
Hur brukar ni reagera vid såna tillfällen?
- temporary21
- Inlägg: 213
- Anslöt: 2009-10-20
Jag gillar inte att träffa människor utanför den sfär de hör hemma i. Tex familj på stan eller på jobbet. Arbetskamrater på stan eller hemma.
Så har jag varit hela livet och har inget med nån fobi att göra utan det har helt enkelt känts väldigt obekvämt.
Det som hänt mig har varit att jag antingen låtsas som att jag inte träffar dem eller försöker komma ifrån så fort som möjligt. Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig i såna situationer.
Så har jag varit hela livet och har inget med nån fobi att göra utan det har helt enkelt känts väldigt obekvämt.
Det som hänt mig har varit att jag antingen låtsas som att jag inte träffar dem eller försöker komma ifrån så fort som möjligt. Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig i såna situationer.
carl skrev:Jag gillar inte att träffa människor utanför den sfär de hör hemma i. Tex familj på stan eller på jobbet. Arbetskamrater på stan eller hemma.
Så har jag varit hela livet och har inget med nån fobi att göra utan det har helt enkelt känts väldigt obekvämt.
Det som hänt mig har varit att jag antingen låtsas som att jag inte träffar dem eller försöker komma ifrån så fort som möjligt. Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig i såna situationer.
Så som du beskriver är det även för mig.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
carl skrev:Jag gillar inte att träffa människor utanför den sfär de hör hemma i. Tex familj på stan eller på jobbet. Arbetskamrater på stan eller hemma.
Så har jag varit hela livet och har inget med nån fobi att göra utan det har helt enkelt känts väldigt obekvämt.
Det som hänt mig har varit att jag antingen låtsas som att jag inte träffar dem eller försöker komma ifrån så fort som möjligt. Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig i såna situationer.
Så är det för mig med,
träffade en arbetskamrat när jag var och handlade häromdan, kände mig helt lost, visste varken ut eller in.
outzaidur skrev:En rak och snabb högerkrok.
Haha, lol! "Surpriii-iiiiiiiise!" Och sen: "Adjust to that, fool!"
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Brukar låtsas som att jag inte ser dem, om det går. Annars, bita i det sura äpplet och kallprata en halv minut och sen skylla på att jag har bråttom någonstans.
- honeysquid
- Inlägg: 219
- Anslöt: 2009-07-31
- Ort: göteborg
honeysquid skrev:Brukar låtsas som att jag inte ser dem, om det går. Annars, bita i det sura äpplet och kallprata en halv minut och sen skylla på att jag har bråttom någonstans.
Den kommer inte längre fungera för mig. Jag får alldeles snart glasögon och kommer återigen börja se folk på långt avstånd. Nåja, som tur är glor jag för det mesta ner mot benen på folk när jag vandrar framåt.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
På tal om detta! Har ni varit med om att någon bara hoppar framför er när ni går med hörlurar på stan? Det om något är ganska obehagligt.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
outzaidur skrev:En rak och snabb högerkrok.
*ASGARV*
Jag brukar oftast känna extremt obehag och säga hej bara. Är det nån jag "tolererar" kan jag stanna och säg några ord och ---> ... le.
"- Läget?" + " - Vart ska du då?" + "- Vad trevligt". Brukar räcka långt.
Men det med högerkroken ska jag fundera på...
Det finns ju lösningar på allt här i världen.
Jag gillar inte att träffa människor utanför den sfär de hör hemma i.
Hehe, "du ska inte vara här just nu, försvinn"
- temporary21
- Inlägg: 213
- Anslöt: 2009-10-20
Jag känner igen mig jättemycket i vad som skrivs här, men jag frågar mig, varför känner vi så här?
Jag tror att det främst beror på en oförmåga att tänka och agera flexibelt. Det blir helt enkelt svårt när man hamnar i en oväntad situation. Så tror jag åtminstone fallet är för min del.
- temporary21
- Inlägg: 213
- Anslöt: 2009-10-20
Jag försöker komma iväg så fort som möjligt. Undviker besök t.ex. med att gå in i någon butik om det går.
Det här påminner mig lite om när jag var i 10-års åldern och fick bevisat hur lite vissa NT människor tänker. Jag var på stan med min morsa och hon skulle träffa någon bekant. Det fick jag inte veta före vi var på gatan de skulle träffas på.
DÅ märkte min morsa plötsligt att hon måste in i en butik och bad mig vänta utanför ifall hennes bekanta skulle komma så att de inte skulle missa varann. Jag antar att hon såg det som en bra ide. Bara den lilla nackdelen att jag inte hade en aning om hur människan jag väntade på såg ut eftersom vi aldrig träffats. Jag lyckades inte få någon mera detaljerat beskrivning än att hon hade långt ljust hår.
Min morsa gick in i butiken och jag stod utanför och väntade medan jag kände mig ganska idiotisk. Jag fattade inte hur jag skulle veta vilken människa med långt ljust hår som kunde vara min morsas bekanta. Inte fattade jag heller hur hon skulle fatta att min morsa var i närheten av att det stod en 10-åring utanför en butik och såg ut att vänta på någon en dag som det var mycket folk på stan. Jag kunde ju lika bra vänta på en kompis i omvärldens ögon.
Jag minns inte hur, men på något sätt lyckades de hitta varann. Kanske lite OT, men jag blev påmind om det efter att ni diskuterat möten på stan.
Det här påminner mig lite om när jag var i 10-års åldern och fick bevisat hur lite vissa NT människor tänker. Jag var på stan med min morsa och hon skulle träffa någon bekant. Det fick jag inte veta före vi var på gatan de skulle träffas på.
DÅ märkte min morsa plötsligt att hon måste in i en butik och bad mig vänta utanför ifall hennes bekanta skulle komma så att de inte skulle missa varann. Jag antar att hon såg det som en bra ide. Bara den lilla nackdelen att jag inte hade en aning om hur människan jag väntade på såg ut eftersom vi aldrig träffats. Jag lyckades inte få någon mera detaljerat beskrivning än att hon hade långt ljust hår.
Min morsa gick in i butiken och jag stod utanför och väntade medan jag kände mig ganska idiotisk. Jag fattade inte hur jag skulle veta vilken människa med långt ljust hår som kunde vara min morsas bekanta. Inte fattade jag heller hur hon skulle fatta att min morsa var i närheten av att det stod en 10-åring utanför en butik och såg ut att vänta på någon en dag som det var mycket folk på stan. Jag kunde ju lika bra vänta på en kompis i omvärldens ögon.
Jag minns inte hur, men på något sätt lyckades de hitta varann. Kanske lite OT, men jag blev påmind om det efter att ni diskuterat möten på stan.
Xzirie skrev:Haha jag känner inte ens igen bekanta ute på stan om jag inte medvetet letar efter dem. De får komma fram och säga hej till mig först och då tar det någon sekund för mig att slå om från ensamt panikslaget bytesdjur till socialt flockdjur och känna igen dem.
Det är samma för mig att jag sällan ser bekanta på stan. De gånger jag känner igen människor så är det för att jag "har med dem att göra" i dagarna. Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att så fort jag umgås med någon tex i ett arbete så träffar jag dem på stan eller i andra miljöer flera gånger. Men ingen annan av de bekanta man nu haft..
Jag gömmer mig om det går och är rädd för att vi ska stöta på varandra senare...hände förra helgen, såg en tjej som är en av de två personer jag träffar privat. Jag fick ångest och stod och höll koll på henne inifrån en butik så jag visste vart hon var på väg för att slippa stöta på henne igen.
Efteråt kan jag tycka att det är en märklig reaktion eftersom det var länge sedan vi sågs och jag hade tänkt försöka bjuda över henne. Frågade maken när jag kom hem om han gör likadant (det gjorde han inte ).
Skönt att inte vara ensam om detta beteende i alla fall
Efteråt kan jag tycka att det är en märklig reaktion eftersom det var länge sedan vi sågs och jag hade tänkt försöka bjuda över henne. Frågade maken när jag kom hem om han gör likadant (det gjorde han inte ).
Skönt att inte vara ensam om detta beteende i alla fall
carl skrev:Jag gillar inte att träffa människor utanför den sfär de hör hemma i.
Jag känner sällan igen människor utanför den sfär de hör hemma i så jag kan inte springa och gömma mig.
För att undvika jobbiga situationer har jag alltid hörlurar i öronen när jag är ute, med eller utan musik. Då kan jag ignorera när människor försöker hälsa på mig, och träffar jag dem vid ett senare tillfälle och de påtalar min oartighet kan jag säga "oj, förlåt, jag lyssnade på musik och hörde inte".
Det är nog den obekvämaste situationen man kan hamna i enligt mig! Särskilt när man bara känner personen ytligt, då har jag svårt att veta om det räcker med ett hej eller om man bör stanna till en stund och småprata lite. Och vad ska man prata om isåfall?!
Ibland låtsas jag att jag inte hör om nån säger hej...
Om jag ser nån ytligt bekant på stan så försöker jag komma ifrån den platsen illa kvickt så jag inte blir igenkänd. Men ibland hinner jag inte och då är det bara att försöka vara trevlig en liten stund och sen säga att man har bråttom till något möte så att man kan gå därifrån utan att verka alltför oartig.
Ibland låtsas jag att jag inte hör om nån säger hej...
Om jag ser nån ytligt bekant på stan så försöker jag komma ifrån den platsen illa kvickt så jag inte blir igenkänd. Men ibland hinner jag inte och då är det bara att försöka vara trevlig en liten stund och sen säga att man har bråttom till något möte så att man kan gå därifrån utan att verka alltför oartig.
Återgå till Att leva som Aspergare