Jag klarar ingen smärta alls! När det var vaccination på skolan grät jag och mamma fick följa med. En mild knuff gör ont, om min man inte tänker sig för kan hans kram bli för hård så jag får ont.

Tandläkaren är en mardröm!

Att föda barn fick mig att skrika högt, svära, spy.

När jag blev stucken av en geting i somras vrålade jag av smärta. Regerar även på kyla, är lättfrusen.

Jag klarar av både värme och kyla bra, men däremot klarar jag inte av "instängd" luft eller en varm bil, då vill jag ha fönstren öppna.

Föda barn vet jag katten om jag skulle klara av, men det är klart, hamnar man där efter 9 månader, så går det ju inte att ångra sig...

När jag slår mig på saker som jag inte märker att jag slår mig på så reagerar jag knappt. Om jag t ex omedvetet slår huvudet mot en lampa som hänger lågt blir jag inte sur och skriker. För det mesta säger jag med sarkasm i rösten: "nödvändigt" - eller något i den stilen. Det händer också att jag tittar på vad jag slog mig mot, men fortsätter sedan framåt i samma fart.

Jag har väldigt svårt när smärtan är någonstans i/på huvudet.

Jag är väldigt smärtkänslig i vissa fall, men klarar mycket annat. Om jag vet att det kan göra ont så får jag väldigt ont, men är jag omedveten om potentiell smärta gör det inte ont.

Och vid ett fall hade jag tandvärk i 5 dagar utan att gå iväg till doktorn. Jag inspekterar ofta stället jag har ont på, väldigt mycket. Jag experimenterar med smärtans centrum. När jag är färdig så är jag lite öm och det kan göra mycket ont, men oftast vet jag vad som är felet. Har jag lyckats konstatera var det gör ont och varför så blir jag väldigt mycket lugnare.

Ett annat fall så bröt jag armen, jag gick och sparkade på varenda soprumsdörr från stället jag föll fram till mitt hem. Jag var så arg för att jag hade så ont, mitt på sommaren var det och värmen vällde över mig. Sedan väntade jag på taxin i 45 minuter, det var sjukt. 10 år gammal var jag, men jag grät inte förrän en stund efteråt. Jag tror jag grät i frustration på att jag satt och väntade med en arm som pulserade in i förbannelse.

Jag är en sådan där som är väldigt känslig ur ett perceptuellt perspektiv.

Jag kan uppleva ljus, ljud och skillnad i temperatur som direkt smärtsamt. Få människor har svårt att begripa sig på det här. Det är ju meningen att man ska tycka om sommaren och när det är varmt och jäkligt ljust ute.

Nej du är definitivt inte ensam om att vara extra smärtkänslig.
Jag är det också.
Jag förefaller däremot vara mer okänslig mot t ex kyla. Jag reagerar däremot starkt på värme.

Juddy skrev:Jag förefaller däremot vara mer okänslig mot t ex kyla. Jag reagerar däremot starkt på värme.

Jag med! Kan knappt koncentrera mig och mitt humör är i högspänning.

Deffinitivt inte ensam! Jag har alltid varit ganska känslig för smärta och kan t.ex. få ont om någon bara ger mig någon liten knuff. Det mest irriterande är att jag oftast får en slags värk på "slagstället" efteråt, inte kul .

Oskar skrev:Deffinitivt inte ensam! Jag har alltid varit ganska känslig för smärta och kan t.ex. få ont om någon bara ger mig någon liten knuff. Det mest irriterande är att jag oftast får en slags värk på "slagstället" efteråt, inte kul .

Jag får jätteont av att stöta i kanter på t ex köksbänkar och sånt. Sambon reagerar inte alls så. Vi har ju alla olika smärttrösklar men just det känns mycket lite.
På sommaren är mitt problem värme. Det är enklare med kyla för då kan man klä på sig om man fryser men värme... Värmeböljor är inte direkt mina favoriter.

Jag är mycket mera kännslig för värme än för kyla, precis som Juddy.

Smärta är jag inte okännslig för, men jag har "bakvänd" överkännslighet för fysisk beröring. Så att om man ska ta i mig ska man ta hårt, annars gör det "ont". Aldrig bara lägga handen löst på min axel eller hand. Samma är det med ljud. Trummar någon med fingrarna mot en bordsskiva eller så, så är det som en sorts explosioner för mig. .

Nä, snarare tvärtom tror jag....
Brukar iafl klara smärta bra ifall jag vet vart det kommer från och varför Tex har jag gjort en hel del mindre kirurgiska ingrepp i samband med tandvård (implantat tex) utan ngn bedövning och ja, det gjorde ont, men eftersom jag är förberedd på smärtan och klarar att hantera den mha djupandning och att tänka på området det kommer ifrån så kan jag ibland lixom stänga av el iaf bedöva det själv på nåt knepigt vis... Har fött två barn med enbart lustgas trots väldigt kraftiga värkar varav det första utan ngn smärtlindring alls i 30 av totalt 32 timmar! Har märkt att jag nästan mår bra av smärta på så sätt att jag alltid får en väldigt kraftig endorfin-ökning i kroppen snabbt och som jag blir rätt gött dåsig av...
Flera läkare har kommenterat att jag knappt verkar reagera alls. Men jag är inte rädd för smärta bara, (inom en hel del gränser vill säga! ) utan är den relativt kortvarig och jag vet att den inte tyder på ngt direkt farligt/skadligt så kan jag gott stå ut en liten stund.

Någon som anser sig ha större tollerans (hur de nu stavas) mot smärta eller minskad?

Själv har jag rätt hög smärttröskel-- tycker iaf jag som tycker andra gnäller för ingenting......

Födde 2 barn me bara lustgas o utan säga aj??????
Dansat omkring me ett fotligament av
och åkt in akut me utomhavandeskap för jag typ tyckt de inte är allvarligt.....


:/

Jag är känslig tex för beröring eller att ta bort ett plåster (pinsamt när man är vuxen) men kan plåga min kropp betydligt mer än andra.
Sen finns det sjukdomar som gör att man har sämre eller nästan obefintlig känsel.

Jag tror jag är rätt normal, kan inte komma på något exempel för ena eller andra.

Lisbeth Salanders bror Ronald Niederman beskrivs (tror jag) ha Congenital Analgesia (CIP), något amerikanskt tjafs. I gamla hederliga Sverige är det Vittangisjukan som gäller om man inte har känsel.
Kanske är det samma sjukdom?

PS nu tror inte jag att Skruttibangbang lider av dessa åkommor jag kunde bara inte låta bli att nörda ner mig på kvällskvistern.

http://info.adm.umu.se/Nyheter/Pressmed ... px?id=2185

Jag har hög smärttröskel. Är diabetiker sedan jag var fyra år så jag är van vid blodprov och sprutor.

Jag sköt mig själv i armen en gång med en pistol, den domnade bara bort.

Skruttibangbang skrev:Någon som anser sig ha större tollerans (hur de nu stavas) mot smärta eller minskad?

Det stavas tolerans.

Tror inte att jag själv har någon avvikande smärtgräns. Jag tycker dock vissa sorters smärta ibland kan vara skönt. Smärta av den stickande sorten till exempel.

Jag är EXTREMT smärtkänslig! Hatar att gå till tandläkaren. Skriker högt när jag blir stucken av en geting. Det gör så ONT!

Jag ville ändå föda utan smärtlindring. Men en sköterska såg hur ont jag hade så hon övertalade mig. Jag sprack under förlossningen. De var tvungna att använda sugklocka eftersom sonen satt snett med sin axel. Så jag är glad över att jag hade smärtlindring.

Jag vet inte vilken typ av smärtgräns jag har eftersom jag inte har en aning om hur det känns då andra har ont.

- Jag tycker inte sprutor och blodprov gör ont, men det är en smärta jag lärt mig att acceptera.
- Ibland kan jag gråta av smärta då mina senor och leder värker eller krampar.
- Ibland kan jag slå huvudet i väggen utan att det känns alls, bara ett litet ont blåmärke eferåt.
- Föda barn gjorde jävligt ont, men nu i efterhand kommer jag egentligen inte ihåg exakt hur smärtan kändes. Kanske var det mest tröttheten, stressen och att vara instängd i ett litet rum fyllt av människor som gjorde att det var så jobbigt?


Nä, jag kan faktiskt inte uttala mig om någon smärtgräns. Jag känner är väl allt jag kan konstatera.

[mod]mnordgren:

Slog ihop tre trådar om samma ämne.[/mod]

Dessdå närmare huvudet smärtan originerar, dessdå mer känner jag den. eller, egentligen, dessdå svårare har jag att ignorera den.

Jag har blivit stungen av getingar 2 gånger i år, en gång på läppen och en gång på insidan låret. Båda områden med mycket nervändar. Läppen led jag av i flera dagar. Ljumsken tänkte jag "ajsomfn" när det hände och tänkte sedan aldrig mer på. Det är som en "av"-knapp i huvudet jag kan trycka på, både vad gäller fysiska förnimmelser och känslor.

Både bra och dåligt, det där...

Nåt som irriterar mig till vansinne just nu är flugorna.
Beroende lite på mitt humör visserligen... men just nu gör det faktiskt ONT när de springer längs armarna på mig.

Håller på att bli tokig på dom små jävlarna.

Min utredare ställde den frågan till min mamma, och min mamma började att gapskratta. Hon förklarade att man alltid kunde veta när jag hade skadat mig, eftersom jag gallskrek över hela lägenheten. Jag reagerar starkt på smärta.

Har väldigt hög smärttröskel, skulle aldrig kunna gråta över fysisk smärta. Psykisk smärta däremot, de är en annan femma.

Tror att jag har väldigt hör smärttröskel. Fick nog lära mig att "stänga av" även fysisk smärta väldigt tidigt, eftersom min pappa var och är väldigt lättstressad och inte tålde att man gnällde eller klagade. Och för att undvika att han skulle få ett utbrott, eller bli på dåligt humör om han, vid tidpunkten då olyckan var framme, råkade vara på relativt bra humör, så var det bara att bita ihop. Samma princip har gällt när jag har varit sjuk, typ febrig, magsjuk, lunginflammation. Jag minns att jag tyckte att det var väldigt märkligt när klasskamrater kom med intyg från föröldrarna till gympaläraren om att de tex var snuviga eller hade halsont, och därför ej kunde delta på gymnastiklektionerna.