Laika skrev:Det jag väntar mig när jag ska göra utredningen är att alla självskattningstester och sådant kommer att visa att jag har AS, medan sådant som är svårt att fejka, som perceptionstester, kommer att visa att jag är NT. Och så kommer psykologen att dra slutsatsen att jag är hypokondrisk eller bara allmänt tragisk.

Jag vet inte om det är riktigt samma sak, men att ha en "ojämn begåvningsprofil" sägs vara vanligt bland personer med AS. Tittar man bara på en enskild aspekt, kanske man inte kan skilja en person med AS från en NT-person. Kanske ser man skillnaden först när man lägger samman alla olika resultat.

Jag känner igen mig i mycket av det du (och många andra) skriver här och jag tror att din oro för att bli anklagad för att "fejka" en AS-diagnos är överdriven. Du verkar inte ha mött någon vidare förståelse för dina svårigheter från vare sig föräldrar eller skola och det är troligt att du, som Inger skriver, tagit över deras bild av dig och gjort den till din.

Zombie skrev:Men vad jag undrar om du är medveten om är hur hårt det kan straffa sig för särskilt just en aspergare att tvinga sig själv upp till "normala" människors funktionsnivå - eller kanske ens upp i närheten av den. Många av oss har en låg grundläggande energinivå och är sköra till vår konstitution på så vis att om vi väl en gång har bränt ut oss så kan det vara kört - såvitt man nu kan se för resten av livet -

Jag visste ingenting om AS innan jag kört slut på mig i en vanlig anställning, hamnat på psyk och fått olika diagnoser som sedan inte visade sig stämma, bland annat diagnosen schizofreni. Jag tycker inte heller att jag kommit igen helt efter det (eller så överdriver jag hur bra det gick för mig tidigare...). Hade jag fått diagnosen tidigare så hade det kanske inte behövt gå så långt, hur som helst.

Zombie skrev:du går kanske i så fall bara miste om den hjälp en diagnos kan ge dig i det praktiska livet och inför myndigheter och folk som går att berätta den för.

Jag förstår mig inte på diagnosen "Aspergers Syndrom" till fullo, men jag har accepterat den så långt att jag känner igen mig i symtombilden, vilka svårigheter jag och att jag behöver kompensera för dessa på olika sätt. Jag har också accepterat att andra/samhället har noterat dessa svårigheter och är beredda att hjälpa mig att hantera dem.

Kanske är din rädsla för att avslöjas som "hypokondrisk" eller "allmänt tragisk", mer en rädsla för att på allvar behöva omvärdera både dig själv och hur du behandlats hittills av föräldrar och lärare, om du istället skulle få en klar och otvetydig AS-diagnos?

Sen är det inte så kul att behöva ta emot hjälp, tycker jag. De flesta vill väl klara sig själva så långt det är möjligt. Jag tycker det är en sund inställning i grunden, men det är dumt att driva den in absurdum, tills man stupar.

Känner igen otroligt mycket i den här tråden. Det blir inte lättare heller av den första utredningen som gjordes (av vad det visar sig en psykolog som inte är helt uppdaterad på ämnet) bara ger att jag uppvisar "vissa drag" som är samstämmiga med en NPF-diagnos men att återkommande depressioner + att jag klarat mig så väl hittills inte är fog nog för att sätta diagnosen.

Koppla det till att omvärdera sin egen självbild - ett pågående jobb - och många av de tvivel som beskrivs finns hos mig också. Att jag kanske bara är lat, eller hypokondrisk, eller allmänt misslyckad. Trots 20 års karriär i IT-branschen, med välbetalt jobb, med chefs-positioner - men med så otroligt mycket energi som lagts på det att jag sovit eller stirrat fånigt framför mig all den tid jag inte jobbat eller blivit uttvingad på diverse sociala aktiviteter av ex-sambo.

Att de senaste tre åren med att vara delvis sjukskriven efter den värsta kraschen hittills, att finna det jobbigt att vara på kontoret mer än 1/2 dag i taget (lyckligtvis med en chef som tar mig på allvar och är OK med att jag jobbar resten hemifrån), att fortfarande sova sova sova så fort det snurrar för fort runtomkring på jobbet - allt det är kanske också bara inbillning från min sida? :/

Bläh - en del av mig är fullständigt övertygad om jag är Aspergare, har varit sen barnsben, den andra delen försöker fortfarande intala mig själv att jag är fullt "normal" och bara behöver rycka upp mig.

Zombie skrev:Men vad jag undrar om du är medveten om är hur hårt det kan straffa sig för särskilt just en aspergare att tvinga sig själv upp till "normala" människors funktionsnivå - eller kanske ens upp i närheten av den. Många av oss har en låg grundläggande energinivå och är sköra till vår konstitution på så vis att om vi väl en gång har bränt ut oss så kan det vara kört - såvitt man nu kan se för resten av livet - att någonsin få tillbaka några krafter till att fungera på mer än kanske en mycket låg överlevnadsnivå, som lekboll för en dagsform som aldrig sträcker sig ovanför dödstrött.

Det känns skönt att höra att det här är ett problem som är vanligt hos aspisar. Jag har känt mig så dum och lat och ensam i hela världen om att inte orka sådant som jag rent fysiskt borde klara. Det finns olika grader av att inte orka. När jag sjukanmäler mig är det inte för att det är skönare att vara hemma och sova. Det är för att jag vet att jag kommer att antingen stänga av eller bryta ihop om jag går till jobbet. Jag har alltid haft sådana här problem och lärt mig att förutsäga ganska bra när jag kommer att reagera på ett visst sätt. Och ofta är det inte värt det.

Zombie skrev:Så den som känner att den måste på minsta vis tvinga sig till något som liknar "normal" funktionsnivå bör nog överväga det där med utredning även i det här ljuset. Där kommer också rätten till praktisk hjälp in. Även om jag vet att man kunde få en del av den - i alla fall boendestöd - även på rent praktiska grunder åtminstone för några år sedan, så kan man nog säga att har det blivit så uppenbart att man behöver den har det sannolikt redan gått för långt för att man ska kunna återhämta sig.

Jag står i kö till en utredning som jag ska få om "några veckor" (oklart hur många). Jag har insett att jag behöver hjälp för att kunna leva ett liv som känns meningsfullt. Rent teoretiskt kan jag kanske jobba heltid, men jag kommer att bli utbränd väldigt fort. Jag är så trött efter jobb att jag går hem och sover, jag orkar ingenting annat. Mitt liv består alltså av att jobba och sova och det gör att jag känner mig usel och blir deprimerad igen. Jag önskar att det fanns mer förståelse för det här ute i samhället.

Per Plex skrev:Jag vet inte om det är riktigt samma sak, men att ha en "ojämn begåvningsprofil" sägs vara vanligt bland personer med AS.

Det verkar inte som om jag bara har en ojämn begåvningsprofil. Jag beter mig även helt olika i praktiken och i teorin. Om jag sitter med ett intelligenstest där jag ska gå genom labyrinter och vända på 3d-objekt går det utmärkt, men likt förbaskat har jag så dåligt lokalsinne att jag går vilse pinsamt ofta. Det är något som gör att jag inte kan tillämpa mina teoretiska kunskaper ute i verkliga världen.

Per Plex skrev:Kanske är din rädsla för att avslöjas som "hypokondrisk" eller "allmänt tragisk", mer en rädsla för att på allvar behöva omvärdera både dig själv och hur du behandlats hittills av föräldrar och lärare, om du istället skulle få en klar och otvetydig AS-diagnos?

Här tror jag att du satte fingret på just exakt det som är problemet. Ja, faktiskt är det just det här jag är rädd för.

Grisella skrev: Trots 20 års karriär i IT-branschen, med välbetalt jobb, med chefs-positioner - men med så otroligt mycket energi som lagts på det att jag sovit eller stirrat fånigt framför mig all den tid jag inte jobbat eller blivit uttvingad på diverse sociala aktiviteter av ex-sambo.

Jag känner igen det här och har ingen aning om hur jag hade överlevt att ha det så i tjugo år. Mitt liv har bara sett ut så några månader åt gången (förutom att det i mitt fall inte varit varken högt uppsatt eller välbetalt). Ju mer jag jobbat, ju sämre har jag mått. Det är ett återkommande mönster. Ändå har jag intalat mig att det känns bra och att jag behöver det. Min pappa anser nämligen att beviset på att man är en vettig och fungerande vuxen människa är att man klarar av att sköta ett heltidsjobb, så jag har tänkt att jag bara måste vänja mig vid jobbandet så kommer jag att bli "normal".

Nära full igenkänning

Apropå olika begåvningsprofiler: är det fler än jag som har problem med visuo-spatiala funktioner? Jag har till exempel väldigt svårt att se bildliga samband, vilket ofta yttrar sig i estetiska ämnen varvid lärare förklarar i bildligt hur man ska gå tillväga för att rita/skapa ett visst objekt, blir jag patologiskt förvirrad.

Teckna är väl f.ö. ett utmärkt exempel. Kan inte se objektet som jag tänkt rita av del-för-del...Äsch. Blev så mycket strunt i det här inlägget, hoppas i alla fall någon känner igen sig litet (eller större förstås)