Jag är född 1960 och det dröjde ända till att jag var 38 år *vinkar till Flia* innan en barnpsykolog jag kom i kontakt med med anledning av vårdnadsutredning om mina barn. Hon lade märke till att jag hade någon form av neuropsykisk avvikelse, så hon ordnade remiss åt mig, till en vuxenpsykolog som gjorde några tester på mig, och när han utvärderat mina resultat kom han fram till att jag har Aspergers syndrom med inslag av DAMP.

Mesta tiden i skolan och inom arbetslivet var faktiskt ett helvete. Oftast satt jag i lektionssalen, eller satt eller stod vid maskinen jag jobbade vid och längtade ut i skogen, till alla djuren.

Bara ett litet litet fåtal av alla de lärare och chefer jag haft genom åren har förstått och insett att jag har "något" som gör mig avvikande mot NT-människorna... militärtjänstgöringen klarade jag bra, med tanke på alla klara raka regler. För övrigt så bra att ett av befälen frågade om jag kunnde tänka mig att göra utlandstjänst efter muck (:shock:... jag som inte var någon vidare motiverad soldat alls; jag gjorde bara lumpen i syfte att få mera meriter inför framtida jobbansökningar). Men det ville jag inte, av både familjära och ideologiska skäl.

Tog lite över 12år. Nog fått allehanda diagnoser genom åren. Först efter senaste diagnosen som fick mig hamna på special psykiatri som terapeuten fann att saker och ting kanske inte var så psykiskt relaterat ändå utan något mer funktionsmässigt. Efter drygt 3 månaders terapi fick jag samtal om den avdelningens misstanke och efter totalt 7 månader där påbörjades utredning.
Jag har haft mina tvivel fram och tillbaks men bevisen kändes alltför överväldigande korrekt att jag kan tvivla hur mycket jag vill jag får bara det bekräftat varje dag ändå.
Samma vårdpersonal säger samma sak.

Så länge jag kan minnas har jag (sen jag var riktigt liten) ingått i någon form utav utredningsexperiment. Och jag förstod aldrig varför först flera år senare då dem berättade att jag hade AS... Fy fan vad jävla lång tid det tog!!

Hann gå på kanske 2 samtal hos terapeut efter att jag kraschat. Hon bad mig välja mellan utredning och psykoanalys, och det var inget svårt val.

Inte förrän i år och jag är 36 år, haft ett jobbigt liv med mycket mobbning, misshandel mm. Helt i onödan, nu när jag vet att jag är annorlunda. Fick jämt höra som barn att jag var avvikande. Gick hos skolkurator på grund av all mobbning, innan dess hos en barnpsykolog (80-talet). Ingen sa något om AS.

Senare gick jag hos en kurator efter all mobbning. Hade tidigare tackat nej till BUP eftersom jag skämdes. Kuratorn träffade jag hemma hos mig, vägrade sätta min fot på psykiatrin!

Inte denna kurator heller nämnde AS. Var då märkt av åratals mobbning. Detta var på 90-talet

Kom sedan i kontakt med psykiatrin efter flera års psykisk och fysisk misshandel i ett förhållande. Fick diagnosen Posttraumatiskt stressyndrom. Inget om AS. Fick sedan en ny kontakt på psyk efter flytt. Inte då heller något om AS, men den kan ha varit dold av mitt PTS.

Förra året sökte jag hjälp återigen på psyk för mycket jobbiga aggressiva utbrott då jag skadade mig själv. Fick en kurator som jag fortfarande går hos och hon misstänkte nästan genast att jag hade AS. Detta blev förklaringen till varför jag aldrig förstått andras avsikter, kan inte läsa av. Därför kunde mannen som misshandlat mig nästan manipulera mig totalt!

Diagnosen har rätat ut många frågetecken. Jag som trodde var normal eftersom ingen sagt något annat, fast jag har alltid KÄNT mig annorlunda, nu vet jag varför! Bättre sent än aldrig!

I lågstadiet var jag så gott som ignorerad av vården fast jag verkligen skulle ha behövt hjälp. I högstadiet lyckades jag få bra kontakt med en person inom skolvården, som hänvisade mig till kuratorn när det började komma saker som tydligen inte ingick i hennes utbildning.

Kuratorn var av den mindre intelligenta sorten. Jag tänker inte gå in på några detaljer här, men jag var snabb med att bryta kontakten.

I gymnasiet gick jag till samma person som jag fått bra kontakt med i högstadiet (hon hade ansvar i gymnasiet också) för att lägga fram mina krav på bättre skol-hälsovård.

Hon lyssnade på min berättelse, tog mig på allvar och hänvisade mig till kuratorn (en annan är hon som jag träffat i högstadiet). Jag gick dit och la fram samma krav. Hon lovade att ta upp det på nästa möte. Under en av våra träffar kom det fram att jag har kontaktsvårigheter.

Hon föreslog att jag skulle få träffa skolpsykologen, vilket jag gick med på. Skolpsykologen misstänkte AS redan första träffen. Jag fick min diagnos tidigare den här månaden.

Angående mina krav på bättre hälsovård gick de igenom.

Har rantat runt i allmänvården hos husläkare och vårdcentraler sedan tidigt 90-tal. Depressioner, utmattningssyndrom, diverse krisreaktioner, magproblem, värk osv.

Efter den tredje utmattningsdepressionen 2008 sökte jag mig själv till öppenpsyk. Efter ett litet inledande samtal började psykiatern ställa frågor om "specialintressen", "sensorisk överbelastning", "fin- och grovmotorik", "sociala sammanhang och vänskap" mm.

Efter den pratstunden sa han att han trodde det rörde sig om AS och skickade remissen vidare till utredningsteam.

Kom till utredningsteamet i mars 2009. Utredningen klar november 2009. Fick diagnos i april 2010.

Jag åkte till psyk för att förhoppningsvis bli av med bakteriefobi och så fick jag ett tag efter det komma till en läkare som spekulerade i AS, ADHD, OCD möjligen Tourette och några diagnoser till.
Nu har jag accepterat att bli utredd och kontaktat vårdgarantikansliet, de skulle se till så jag fick bli utredd.
Vill komma till rätta med en trave saker i mitt liv.

Var också en sådan som sökte för återkommande depressioner, fast kom aldrig på riktigt i kontakt med psykiatrin utan sökte hjälp genom VC upprepade gånger genom åren. Sökte i 17års åldern för första gången och blev hemskickad med SSRI.

Har trott att jag haft MS, svamp i hjärnan (hehe ja! Ständig trötthet, tröghet mm. allt stämde!) och att jag var lätt förståndshandikappad på ett sätt som inte syntes utanpå men som gjorde att jag själv kände att jag inte riktigt hängde med i sociala sammanhang även om ingen annan märkte något. Var helt övertygad om att så var fallet trots omgivningens protester.

Förklarade alla mina egenheter, avvikanden och det psykiskt dåliga måendet med min uppväxt i en dysfunktionell tillvaro och detta har på något sätt dolt grundproblematiken för mig i alla dessa år.

Något var fel men att det skulle vara AS hade jag inte en susning om.
Trots att just autism och Aspergers syndrom tillhörde mina stora intressen att läsa och ta reda på mer fakta om, redan i tonåren.
Kände inte igen mig. Alls!

Ingen i min omgivning (trots att jag tidvis själv jobbar inom psykiatrin och umgås mycket med folk från den kretsen som "borde" se sådant) verkar heller ha kopplat förrän under hösten 2009 då jag själv tog upp att jag misstänkte mig ha ADD och möjligtvis några aspiga drag på sin höjd, då psykiatern frågade om jag ville utredas för det med.

Enligt utredningen var det AS, ingen ADD. Diagnos i mars/april 2010.

Märkligt kan tyckas.
Men jag kopplade verkligen inte!
Nu ser jag en klar linje genom alla tillkortakommanden och annat som skett och format min personlighet och AS.
Men det tog sin lilla tid.

Jag hade inte en tanke på npf gällande mig själv. Misstänkte att det var "nåt" med min äldsta dotter. Fick till slut utredning för henne, efter många om och men. Hon fick diagnoserna ADHD och autistiskt syndrom. Så småningom blev den yngre också aktuell för utredning. Hyperaktiv hade jag tänkt att hon var, men det aspiga såg jag inte, för jag tyckte bara hon var lik mig och sin far, på gott och ont.

När det blev prat om sån utredning för hennes del tänkte jag att Har hon nåt så har jag samma sak, om än i modifierad form, för jag har inte varit så uppenbart eljest. Mer av kompensatoriska strategier och teater från min sida, för att jag inte FÅTT vara så udda som de får vara, kan man kanske också säga.

Det landade i AS- och ADHD-diagnos. Senare har jag även fått diagnosen PTSD (genom att jag själv sökt mig till såna som kan sånt). När jag behandlats färdigt för just det ska det bli spännande att se om inte jag ter mig ganska mycket mindre bokstavig. Inte för att jag själv tror att bokstavsdiagnoserna inte stämmer, men jag tror PTSD-en skevar bilden betänkligt. Och det ska ju vara rätt (jo, nog är jag aspig alltid... ).

Kring tre år och först efter fyra psykologer 2006-2008. Har inte haft mycket nytta alls av diagnosen annat än att kunna se i efterhand att den även finns i släkten.

Gick hos BUP mellan jag var 13-16 och ingen märkte något alls. Jag ansågs väl blyg och lite tystlåten men det var allt.
Jag ljög hela tiden för alla psykologer och sa att jag hade vänner och roliga sociala hobbies, så det var väl inte så konstigt.

Jo jag minns också någon gång för länge sedan då jag kraftigt överdrev antalet vänner, hade en.
Jag sade att jag inte visste riktigt men att det måste vara runt 30-50 beroende på hur man räknar vänner.
Undrar om livet hade blivit annorlunda om jag sagt annorlunda.
Hade inga bekymmer att prata så jag antar att folk trodde att jag hade massor av vänner.

Har skrivit om det här för många gånger för att orka upprepa mig. När samma AS-relaterade ämne kommer upp gång på gång och säkert fler än jag tappar orken - eller slutar skriva här - så funkar forumet dåligt som kunskapsbank. Kanske dags att förse även det här, och det delvis relaterade "Att få AS som vuxen" som också ständigt återkommer, med länklistor i den klistrade metatråden - om och när någon moderator orkar. Anmäler.

Är man inte välkommen att svara här om man inte fått diagnosen som vuxen? I så fall ber jag om ursäkt för att ha missat det.

Om du syftar på det jag skrev nyss så är väl vem som helst välkommen att svara som inte fick AS misstänkt vid födseln, vad jag förstår?

VargaVinter i startinlägget skrev:Nyfiken på hur långtid det tog för psykiatrin att misstänka AS hos er?

Kursiverar ur mitt inlägg:

Zombie skrev:det delvis relaterade "Att få AS som vuxen"

En förunderlig sak är att redan för ca 25 år sedan, så jobbade jag med programmering i ett utvecklingsprojekt.

Och en rolig prick där skrev ut och gav mig ett prydligt intyg på att jag innehade "det hat och aggressioner" mot en sak, som krävdes och därmed kvalificerade mig för medlemsskap i "vi-hatarnas förbund".

Saken var alltså unixtexteditorn vi, som är klart egen och är mindre intuitiv än t.ex emacs, som är jätteberömd, vilket är en annan lång historia.

Men det slog mig någon gång de senaste åren, att förutom att jag alltså inte kan med virriga programvaror, så klarade jag mig kanske genom alla åren med "vanliga människor", till en klart sen diagnos av AS (häromdagen), genom att det där med "vi" strulade.

Fördelen med det är ni mer bekanta med som är vana aspies!

För mig innebär det en möjlighet att kunna tillbringa min tid med att "bota" schizofrenisymtom som speciellt intryckskänslighet, och samtidigt kunna, (utan trevliga närstående tjejers inblandning) ägna mig åt att lista ut innehållet av the Life, the Universe and Everything (eller vad boken heter...), och istället lägga en egen agenda av t.ex ett rikt inre religiöst (kristet, genom kallelse) liv.

Nu i denna tidiga morgontimma vill jag deklarera, att jag (som någon annan skrev) känner mig inte riktigt passa in här heller (mer än att jag nu betraktar mig som "aspie"). Orsaken till detta får jag fundera närmare på - en enkel orsak är ju att jag samtidigt slåss med en elektrokemiskt (på 80-talet) "krockskadad" hjärna, vilket alltså skrivs "schizofreni".

Osäker på om jag fortfarande tillhör "vi-hatarnas" förbund, intyget försvann i någon flytt efter insjuknandet, och nu är jag ju här! Alltid någonting.

Och var kanske predestinerad redan på 80-talet, misstänker min andliga övertygelse, att komma till 2014 i kanske fortfarande reparerbart skick. Det kommer ju nya mediciner t.ex...

/notwoodstock

Att man under årens lopp hittar strategier för att klara sig i en verklighet där ute och att man mognar som person kan ju göra att man inte riktig känner igen sig i vissa av de extrem fall av Asperger realterade problem.

Dock är det så att även om man finner sätt som gör att det funkar eller att folk runtomkring inte tycker att man har AS så har vi det. De är nått vi har fötts med och kommer ha även om vi kan hitta sätt att gå runt problem.

VargaVinter skrev:Nyfiken på hur långtid det tog för psykiatrin att misstänka AS hos er?

Jag besökte husläkaren vid vanliga vårdcentralen första gången 18 oktober 2011 och i början av maj 2012 började jag att misstänka AS så till den grad att jag trodde på det. Däremellan hade någon läkare tagit upp det som en möjlighet fast bara nämnt det i förbifarten. Det var kanske i april 2012 då. Så för mig kan man nog säga att det tog ett halvår för psykiatrin att börja misstänka AS.

Då ställdes jag i kö och efter ytterligare ett år hade jag diagnosen 15 mars 2013.

Skickades till BUP redan vid 9 års ålder pga. stökighet i skolan, men de kom aldrig fram
till nåt vettigt.

Sökte hjälp hos husläkaren runt 2005-2006 pga. depression och ångest
och fick prova lite olika typer av psykofarmaka, men remitterades efter ett år
till vuxenpsykiatrin och efter första läkarmötet hade det skrivits "Autism?" i journalen.
Tog sen två år innan jag fick påbörja utredningen och fick officiell diagnos.
Så relativt lång tid tog det.

notwoodstock skrev:För mig innebär det en möjlighet att kunna tillbringa min tid med att "bota" schizofrenisymtom som speciellt intryckskänslighet,

/notwoodstock

I nya diagnosmanualen DSMV (V som i 5) ingår intryckskänsligheten i Autismspektrumet. Eller som du så vill - HSP (Highly sensitive personality - uttryckt som kriteriet "over or under sensitive".

Jag var deppad över att jag inte kunde få social kontakt med mina klasskamrater första året på mitt första gymnasium. Förstod inte varför det var så annorlunda i jämförelse med högstadiet, men jag insåg att det var för mina barndomsvänner fortfarande gick i samma klass vid den tiden.
Så det var inga roliga år, men nu är jag här och känner inte för att klaga på det förflutna.

Det slutade med att jag bytte till en annan skola och först då tog dem in mig på BUP (17år) och efter ett år där fick jag reda på det innan de ville skriva över mig till vuxenpsykiatrin.

Jag var många gånger på BUP som barn. Hamnade på ett internet för problembarn i högstadiet.
Sedan många vändor med depression som vuxen. Först vid 33års ålder så var det en läkare som tog upp en misstanke om asperger.

Fick diagnosen när jag var 34, och först då förstod jag varför jag inte fungerade som "alla" andra.