Är det fler som blivit placerade på särskola trots att de egentligen inte borde gå där?

Jag kan inte rösta, för mitt barn har inte AS och går i vanlig skola. Men om hon haft AS, skulle jag försökt få in henne i en aspergerklass. Jag är nyfiken om nån har erfarenhet av denna skolform.

Särskola är väl bara till för dem med begåvningshandikapp, som inte klarar av vanlig skola?

Alien skrev:Jag kan inte rösta, för mitt barn har inte AS och går i vanlig skola. Men om hon haft AS, skulle jag försökt få in henne i en aspergerklass. Jag är nyfiken om nån har erfarenhet av denna skolform.

Särskola är väl bara till för dem med begåvningshandikapp, som inte klarar av vanlig skola?

Tyvärr inte. Är man extremt blyg riskerar man också att hamna där eftersom dagens skola inte är gjord för elever som inte vågar tala i skolan. Har man dessutom tilläggsshandikapp som dyslexi så ökar risken ännu mer. Dessutom går det faktiskt en kille på vår dotters skola som varken verkar ha några problem i svenska eller matte, men däremot verkar han ha väldeliga problem med att byta miljö, förutsägbarhet och sådant, vilket inte vår dotter alls har.

Min dotter som har AS går i vanlig klass. Men på hennes skola har de varit så underbara och har kommit så långt vad det gäller barn med liknande handikapp. Hon har under hela tiden (går nu i 4:an) haft ett "rum" dit hon kan gå undan när det blir jobbigt med alla andra barn. Nu när hon började 4:an så har hon tillgång till något som kallas "Studion" där hon kan jobba i en lugnare miljö, eller helt enkelt få göra ett avbrott i de dagliga schemat och ägna sig åt att rita, måla eller skriva (som hon älskar). Hon utnyttjar denna förmån när hon känner att hon behöver komma ifrån och det har funkat jättebra.

tahlia skrev:Min dotter som har AS går i vanlig klass. Men på hennes skola har de varit så underbara och har kommit så långt vad det gäller barn med liknande handikapp. Hon har under hela tiden (går nu i 4:an) haft ett "rum" dit hon kan gå undan när det blir jobbigt med alla andra barn. Nu när hon började 4:an så har hon tillgång till något som kallas "Studion" där hon kan jobba i en lugnare miljö, eller helt enkelt få göra ett avbrott i de dagliga schemat och ägna sig åt att rita, måla eller skriva (som hon älskar). Hon utnyttjar denna förmån när hon känner att hon behöver komma ifrån och det har funkat jättebra.

Det känns skönt att höra positiva saker också.
Att få bekräftat att samhället faktiskt strävar efter att låta oss va med i leken.

Glad

Min dotter, 14 fick inte börja i AS klass förrän till 6:e årskursen. Efter 4 byten av skola och avverkande av många ivriga lärare/specialpedagoger förstod dåvarande rektorn att det liksom inte hjälpte.

AS klassen har gjort flickan lugnare, mer harmonisk, gladare och mer accepterande av sig själv.

Jag som mamma är slutkörd efter år av kämpande för att komma dit vi är idag. Känner mig trygg att äntligen kunna lämna min dotter i ett sammanhang där hon blir förstådd!!!

Fattar inte vad detta med "integrering" ska vara bra för utom att spara pengar...

Min 7-åring går i 1:an i en helt vanlig kommunal skola. Våran rektor är otroligt snabb på att bevilja resurser till dem som behöver, så han har haft resursperson sedan dag ett (diagnosen ställdes i april våren före). Hans resurs är en pärla, mycket bättre påläst än mig många gånger. Hon har infört schema, som de bygger tillsammans varje morgon, seriesamtal om svåra begrepp/händelser och en kontaktbok med bilder på vad som har hänt under dagen som ligger i hans ryggsäck varje eftermiddag. Det sista för att han ofta inte kan berätta en enda sak som hänt under dagen - den är ett stöd för hans minne och för våra frågor.

Allt detta har resulterat i ett enormt lyft - en mycket piggare kille som kan lägga energin där den behöver läggas...

Jag har förstått att inte alla har så goda erfarenheter dock.

Kat skrev:Min 7-åring går i 1:an i en helt vanlig kommunal skola. Våran rektor är otroligt snabb på att bevilja resurser till dem som behöver, så han har haft resursperson sedan dag ett (diagnosen ställdes i april våren före). Hans resurs är en pärla, mycket bättre påläst än mig många gånger. Hon har infört schema, som de bygger tillsammans varje morgon, seriesamtal om svåra begrepp/händelser och en kontaktbok med bilder på vad som har hänt under dagen som ligger i hans ryggsäck varje eftermiddag. Det sista för att han ofta inte kan berätta en enda sak som hänt under dagen - den är ett stöd för hans minne och för våra frågor.

Allt detta har resulterat i ett enormt lyft - en mycket piggare kille som kan lägga energin där den behöver läggas...

Jag har förstått att inte alla har så goda erfarenheter dock.

As är en relativt nydefinierat syndrom, så det ligger väl i sakens natur att många har fått felaktigt stöd mot problematiken.
Men det värmer när man hör sådana här berättelser om bra stöd. Dels för de unga(tex din 7-åring).
Dels så blir det lättare att se ens eget stöd berodde på okunskap istället för djävlighet.

ufo skrev:Dels så blir det lättare att se ens eget stöd berodde på okunskap istället för djävlighet.

Eftersom jag har en människosyn som säger att människor oftare gör saker av okunskap än av medveten ondska, håller jag fullständigt med dig.

Jag har haft lite svårigheter att förklara för min egen pappa, som jobbat inom skolan i nästan 40 år, att det kan vara värdefullt att behandla människor olika (på ett positivt sätt) baserat på deras färdigheter och möjligheter. Det är djupt rotat i oss detta att det rätta är att behandla alla lika...

rdos skrev:

Alien skrev:Jag kan inte rösta, för mitt barn har inte AS och går i vanlig skola. Men om hon haft AS, skulle jag försökt få in henne i en aspergerklass. Jag är nyfiken om nån har erfarenhet av denna skolform.

Särskola är väl bara till för dem med begåvningshandikapp, som inte klarar av vanlig skola?

Tyvärr inte. Är man extremt blyg riskerar man också att hamna där eftersom dagens skola inte är gjord för elever som inte vågar tala i skolan. Har man dessutom tilläggsshandikapp som dyslexi så ökar risken ännu mer. Dessutom går det faktiskt en kille på vår dotters skola som varken verkar ha några problem i svenska eller matte, men däremot verkar han ha väldeliga problem med att byta miljö, förutsägbarhet och sådant, vilket inte vår dotter alls har.

Extrem blyghet kan ju tyda på AS, men då borde barnet få terapi och talträning istf att gå i särskola. Minns en tjej i min dotters klass som aldrig pratade men hon fick ändå gå kvar. Fast sen försvann hon, kanske föräldrarna flyttade henne till någon specialklass. Och dyslexi har ju heller inget med lägre intelligens att göra, det behövs väl bara extra undervisning och träning?

Jag tycker att föräldrar inte ska gå med på särskola "i onödan". Då får barnet inte tillräcklig med kunskaper och kan inte läsa vid högskola senare.

Ett av mina barn har diagnos ADD, men jag tror han har dras med lite AS också, vad nu skilnaderna exakt e. Jag tror att många symtom kan vara väldigt likartade mellan dessa diagnoser, men jag vet inte. Hursomhellst detta e inte problemet.

Ett av problemen man har är att få det stöd man behöver i dagens skola. Det har varit väldigt svårt att komma dithän att få skola och andra att förså att min son fungerar på ett visst sätt och att det inte e så stor mening att försöka få honom att fungera anorlunda. Det handlar faktiskt i stället om att omgivningen måste förså honom och anpassa miljön för honom så att det fungerar för honom. Detta är en övertygelse som varit klar hos mej tidigt, baserat på egna erfarenheter om hur jag själv fungerat och känt. Okey, alla ville väll mer typ sticka huvet i sanden o säga, määäää.."de e väll inge fel på honom"...Määääääää..de e väll förhelvete inte det jag säger till er..du e så korrekt du kan bli, de e inge fel på honom !! Ere nån de e fel på så är det väll fel på dej o alla andra som överhuvud taget kan tänka o kläcka ur sej något så idiotiskt i samanhanget...(så reagerar jag). Okey efter mycket pratande så började det bli lite pinsamt och de började anpassas lite och han fick tilslut en form av stödperson (en mycket bra sådan förövrigt). Vi fick även till en utredning när folk så att säga började vakna till liv. Ja Phuuuuu..då trodde man ju allt var klar då, papper på det också..så alla hjälpmedel och hjälp och förståelse skulle infinna sej per automatik utan dessa hopplösa försök att hela tiden själv försöka få något att hända, få folk att fatta nåt. Men vad händer....Det har kanske gått 4 år av kämpande åsså ska han upp i 7'an och vi har diagnosen i handen, omslagspappret till räkmackan kanske man ska kalla det. Precenterar oss för skolan och förklarar situationen. Skolan svarar att..nä de e inga problem..detta hanterar vi, de kommer inte bli nå problem med detta är i vår skola osv osv. Fine. Men vad händer...Nada. deras strategi verkar vara att hjälpa honom genom att försöka upfatta honom som alla andra, dvs NT. Ställa samma krav på allt osv. Så vad händer...ny vända sätter igång att försöka förklara att detta inte går. Han lär sej ju inget, se själva på de utlåtanden ni själva ger honom. Okey säger dom..vi ska fixa och vi ska fixa..Bra..bra..fixa förhelvete skriker jag, för jag har redan gått i däck av allt, men de fattar ingen heller !!! Okey..historia va det, nu går han 9'an o han börjar lära sej lite tackolov. Kraven har dragits ned, han kan få fokusera lite mera, få möjlighet att göra saker klara innan han måste hoppa på nå nytt osv osv. Den där daisyspelaren som han skulle haft för länge sedan, ska dom nu plocka fram, för det förstår dom nu att han behöver. Men va fan..nu e ju skolan snart slut !!! Ere så dax då. Men tröst i eländet...Lösningen på problemet tycks vara att han ju har möjlighet att gå om Nian.. de har dom tutat i honom minsann, det är inga problem med det här grabben..du kan gå om nian..inga problem sörru.

Så...Pappa, Pappa, de e inga problem..Ja kan gå om Nian de löser sej säger dom.
Gud vad jag älskar dej min pojk

Ofyf!
Asmig:
Om du skall skriva så mycket text, jag ber dig, nästa gång bryt upp texten litet, lite mer luft i feta textblocket. Så det blir lättare att läsa den.

Enda jag iddes läsa var "Gud vad jag älskar dej min pojk "

Synd att jag aldrig fått höra något sådant av min far.

Vilken tur att han har dig som pappa, Asmig

Tänk så många föräldrar som hade gett upp eller tystnat och låtit allt vara som det är - eller ännu värre: Litat på skolsystemet. Det är ju märkligt att man ska behöva börja om från början när barnet börjar högstadiet...Och någonstans godtyckligt, låter barnet betala för deras misstag och låter det gå om - istället för att lita på sina likar från mellanstadiet - och lyssna på föräldrarna...En skola för alla, eller hur var det nu?
Jag hoppas innerligt att min dotter kommer att slippa ha det som jag hade det i skolan, men det är två - tre år tills hon ska in i köttkvarnen...

Stor eloge till dig

Jag förstår dom som gett upp.
Inte ens JAG "störst, bäst, vackrast" har ju orkat med allt

Men somsagt, lita aldrig på skolan, ställ krav, o händer inget skrik o väsnas så sakligt ni bara förmår er om vad ni verkligen tycker.

Det ska vara ett möte med rektor, skolpsykolog ([sic], det är hon som ligger bakom utredningen av att dottern skulle vara utvecklingsstörd) och klasslärare den 21 november. Mötet kommer sannolikt att handla om dotterns fortsatta placering på särskolan. Återkommer förmodligen efter mötet.