Jag använde under många år alkohol som ett sätt att orka vara social. Jag blev så lugn och trygg av sprit att det slutade med att jag drack 75 cl starksprit per dag under några veckor. Sen fick jag diagnosen och har inte druckit en droppe sedan dess.

Nix, man blir mer pratsam, men inte mer social. Att vara social är inte detsamma som att bara pladdra på, det handlar lika mycket om att lyssna och engagera sig i vad andra sgäer.

Nej, jag blir ännu tystare och somnar i värsta fall.

rdos skrev:Nej, jag blir ännu tystare och somnar i värsta fall.

Jag är lite sån också. Åtminstone av öl och vin. Och sprit brukar jag inte dricka.

***

Jag självmedicinerade med alkohol under många, många år. Jag blev inte mer social, men jag tyckte att andra uppfattade mig som mer "normal" och inte så udda.

Jag fick också mer mod, vilket gjorde att jag kunde dansa på borden och bete mig precis som vilken full människa som helst.
Jag trivdes ganska bra med att vara påverkad av alkohol. Livet blev inte lika jobbigt. Jag "roade" mig med jämnåriga och var ute säker 3-4 gånger i veckan.

Men det fanns självklart nackdelar. Jag blev alltid svårt bakfull eftersom jag var lättpåverkad och inte hade någon inre spärr för var maxgränsen för mitt intag låg. Det slutade med att jag tillsist blev beroende av alkohol.

Idag har jag ett mer sunt alkoholintag. Men inga vänner.


***

Truly skrev:***

Jag självmedicinerade med alkohol under många, många år. Jag blev inte mer social, men jag tyckte att andra uppfattade mig som mer "normal" och inte så udda.

Jag fick också mer mod, vilket gjorde att jag kunde dansa på borden och bete mig precis som vilken full människa som helst.
Jag trivdes ganska bra med att vara påverkad av alkohol. Livet blev inte lika jobbigt. Jag "roade" mig med jämnåriga och var ute säker 3-4 gånger i veckan.

Men det fanns självklart nackdelar. Jag blev alltid svårt bakfull eftersom jag var lättpåverkad och inte hade någon inre spärr för var maxgränsen för mitt intag låg. Det slutade med att jag tillsist blev beroende av alkohol.

Idag har jag ett mer sunt alkoholintag. Men inga vänner.


***

Jag själv blir aldrig bakfull. Hur kommer det sig? Tål jag sprit SÅ bra?

Liljencroowna skrev:

Truly skrev:***

Jag självmedicinerade med alkohol under många, många år. Jag blev inte mer social, men jag tyckte att andra uppfattade mig som mer "normal" och inte så udda.

Jag fick också mer mod, vilket gjorde att jag kunde dansa på borden och bete mig precis som vilken full människa som helst.
Jag trivdes ganska bra med att vara påverkad av alkohol. Livet blev inte lika jobbigt. Jag "roade" mig med jämnåriga och var ute säker 3-4 gånger i veckan.

Men det fanns självklart nackdelar. Jag blev alltid svårt bakfull eftersom jag var lättpåverkad och inte hade någon inre spärr för var maxgränsen för mitt intag låg. Det slutade med att jag tillsist blev beroende av alkohol.

Idag har jag ett mer sunt alkoholintag. Men inga vänner.


***

Jag själv blir aldrig bakfull. Hur kommer det sig? Tål jag sprit SÅ bra?

Hihi... Du kanske inte dricker lika mycket som jag drack. Och du kanske tål mer än vad jag tål?
Jag drack kopiöst löjliga mängder alkohol. 1 vinflaska, 4-5 drinkar och ett gäng shottar. Och kanske någon öl efter det. Och då var jag redan redlös efter vinflaskan.

Truly skrev:

Liljencroowna skrev:

Truly skrev:***

Jag självmedicinerade med alkohol under många, många år. Jag blev inte mer social, men jag tyckte att andra uppfattade mig som mer "normal" och inte så udda.

Jag fick också mer mod, vilket gjorde att jag kunde dansa på borden och bete mig precis som vilken full människa som helst.
Jag trivdes ganska bra med att vara påverkad av alkohol. Livet blev inte lika jobbigt. Jag "roade" mig med jämnåriga och var ute säker 3-4 gånger i veckan.

Men det fanns självklart nackdelar. Jag blev alltid svårt bakfull eftersom jag var lättpåverkad och inte hade någon inre spärr för var maxgränsen för mitt intag låg. Det slutade med att jag tillsist blev beroende av alkohol.

Idag har jag ett mer sunt alkoholintag. Men inga vänner.


***

Jag själv blir aldrig bakfull. Hur kommer det sig? Tål jag sprit SÅ bra?

Hihi... Du kanske inte dricker lika mycket som jag drack. Och du kanske tål mer än vad jag tål?
Jag drack kopiöst löjliga mängder alkohol. 1 vinflaska, 4-5 drinkar och ett gäng shottar. Och kanske någon öl efter det. Och då var jag redan redlös efter vinflaskan.

Jag kan dricka en vodka utan bakfylla.

Liljencroowna skrev:

Truly skrev:

Liljencroowna skrev:[quote="Truly"]***

Jag självmedicinerade med alkohol under många, många år. Jag blev inte mer social, men jag tyckte att andra uppfattade mig som mer "normal" och inte så udda.

Jag fick också mer mod, vilket gjorde att jag kunde dansa på borden och bete mig precis som vilken full människa som helst.
Jag trivdes ganska bra med att vara påverkad av alkohol. Livet blev inte lika jobbigt. Jag "roade" mig med jämnåriga och var ute säker 3-4 gånger i veckan.

Men det fanns självklart nackdelar. Jag blev alltid svårt bakfull eftersom jag var lättpåverkad och inte hade någon inre spärr för var maxgränsen för mitt intag låg. Det slutade med att jag tillsist blev beroende av alkohol.

Idag har jag ett mer sunt alkoholintag. Men inga vänner.


***

Jag själv blir aldrig bakfull. Hur kommer det sig? Tål jag sprit SÅ bra?

Hihi... Du kanske inte dricker lika mycket som jag drack. Och du kanske tål mer än vad jag tål?
Jag drack kopiöst löjliga mängder alkohol. 1 vinflaska, 4-5 drinkar och ett gäng shottar. Och kanske någon öl efter det. Och då var jag redan redlös efter vinflaskan.

Jag kan dricka en vodka utan bakfylla. [/quote]

Oj. Då skulle jag antingen somna på golvet någonstans, alternativt föras till sjukhuset och magpumpas eller kanske spy hela natten.
Du har förmodligen större tålighet för alkohol än vad jag har. Jag blir ju näsintill drogad av en liten 5mg stesolid.

Truly skrev:

Liljencroowna skrev:

Truly skrev:[quote="Liljencroowna"][quote="Truly"]***

Jag självmedicinerade med alkohol under många, många år. Jag blev inte mer social, men jag tyckte att andra uppfattade mig som mer "normal" och inte så udda.

Jag fick också mer mod, vilket gjorde att jag kunde dansa på borden och bete mig precis som vilken full människa som helst.
Jag trivdes ganska bra med att vara påverkad av alkohol. Livet blev inte lika jobbigt. Jag "roade" mig med jämnåriga och var ute säker 3-4 gånger i veckan.

Men det fanns självklart nackdelar. Jag blev alltid svårt bakfull eftersom jag var lättpåverkad och inte hade någon inre spärr för var maxgränsen för mitt intag låg. Det slutade med att jag tillsist blev beroende av alkohol.

Idag har jag ett mer sunt alkoholintag. Men inga vänner.


***

Jag själv blir aldrig bakfull. Hur kommer det sig? Tål jag sprit SÅ bra?

Hihi... Du kanske inte dricker lika mycket som jag drack. Och du kanske tål mer än vad jag tål?
Jag drack kopiöst löjliga mängder alkohol. 1 vinflaska, 4-5 drinkar och ett gäng shottar. Och kanske någon öl efter det. Och då var jag redan redlös efter vinflaskan.

Jag kan dricka en vodka utan bakfylla. [/quote]

Oj. Då skulle jag antingen somna på golvet någonstans, alternativt föras till sjukhuset och magpumpas eller kanske spy hela natten.
Du har förmodligen större tålighet för alkohol än vad jag har. Jag blir ju näsintill drogad av en liten 5mg stesolid. [/quote]

Jag kan bli sömnig av det... och lite varm. Men aldrig baksmälla.

Jag har alkoholister i släkten, så det kanske ligger i generna...

Jag röstade "Jag vet inte". Dels börjar jag plötsligt undra vad som menas med att vara "social"? Utåtriktad, pratsam och glad? Dels har jag aldrig druckit så mycket. Jag hade ingen lust att förlora kontrollen och göra bort mig och genomgå en tillfällig personlighetsförändring.

De gånger jag påverkats har jag märkt det på att jag blir ostadig på benen men inte mer pratsam, och sluddrat har jag inte heller. Kanske blir jag gladare/fnittrigare, men är det samma sak som att bli social och mer intresserad av sina medmänniskor? Kanske gillar man dem bättre, är det att vara social? Men varför umgås med folk som man bara står ut med full? Eller är det sig själv man inte står ut med? Jag var väl otroligt trög, jag tyckte inte det var något fel på mig som jag var.

Brukar kunna reagera på två sätt på alkohol:
Antingen så blir jag riktigt seg/trött och på chill mode.
Eller så blir jag alldeles för pratglad och hyper och lyckas alltid skämma ut mig själv när jag är så.

Dock är det första alternativet absolut vanligast.

Blir mer social. Mer korkad och mer trött.

Liljencroowna skrev:

Truly skrev:***

Jag självmedicinerade med alkohol under många, många år. Jag blev inte mer social, men jag tyckte att andra uppfattade mig som mer "normal" och inte så udda.

Jag fick också mer mod, vilket gjorde att jag kunde dansa på borden och bete mig precis som vilken full människa som helst.
Jag trivdes ganska bra med att vara påverkad av alkohol. Livet blev inte lika jobbigt. Jag "roade" mig med jämnåriga och var ute säker 3-4 gånger i veckan.

Men det fanns självklart nackdelar. Jag blev alltid svårt bakfull eftersom jag var lättpåverkad och inte hade någon inre spärr för var maxgränsen för mitt intag låg. Det slutade med att jag tillsist blev beroende av alkohol.

Idag har jag ett mer sunt alkoholintag. Men inga vänner.


***

Jag själv blir aldrig bakfull. Hur kommer det sig? Tål jag sprit SÅ bra?

Ju större avvänjningsproblem man får ju större beroende har man till spriten och ju mer sprit måste man dricka för att bli full. Det är ett bra tecken att inte bli bakfull.

Hej
Misstänker att jag har även Asperger (förutom adhd). En fråga till er som vet mycket om asperger.

Har någon varit med om att en person med AS blir social och "normal" vad gäller kommunikation, av alkoholberusning? Alltså att det sociala kittet med intresse för andra osv "kommer fram" av alkohol.

Anledningen att jag frågar är att jag som sagt tycker att jag uppfyller i stort sett alla kriterier för AS förutom att jag inte hade några framträdande drag som barn. Dock har jag missbrukat alkohol (är nu helt nykter sen flera år) och då försvann alla sociala svårigheter. även adhd -problemen frösvann (men det vet jag att det kan göra), så att jag alltså kunde sitta avslappnat i lugn och ro och småprata med någon, och hade plötsligt förmågan till småprat och att spinna vidare, och en känsla av genuin nyfikenhet. Allt det som jag annars totalt saknar, och absolut inte klarar.
Min tanke är att det verkar konstigt om det skulle vara så att alkohol kunde förändra detta, alltså har jag inte Asp då.

Hoppas ni förstår mitt svamliga inlägg. Blir jätteglad för svar, för detta funderar jag på väldigt mycket.


Moderator: Slog ihop två liknande trådar.

Om du inte hade klara AS-drag som barn är det nog osäkert om du kan få sådan diagnos, för då kan symptomen klassas som personlighetsstörning eller nåt sånt istället. Men om du redan har ADHD-diagnos så kommer ju saken i ett annat läge. Det kan vara så att NPF-symptomen kan växla under åren, att man i barndomen t ex visar upp mer ADHD-drag och i vuxenlivet mer av AS.

Angående alkohol så tycker jag själv att jag blir mer social och öppen av att dricka. Men bara om jag är i rätt grundläge så att säga. Så för mig är alkohol väldigt bra.

Jo alkohol påverkar mig bra socialt. Känner igen mig det som du säger.

Samma sak för mig, jag har visserligen aldrig varit full, men får ändå lättare att prata med folk, panikkänslan försvinner, men det är inget jag rekommenderar. Lika rekommenderbart som att be folk skära sig i armarna för att bli lugnare...

Haha. Sist jag var ordentligt full (med krigis, finns beskrivet här på forumet) tappade jag en del av min sociala förmåga och skrämde punkare.

annika.s skrev:Hej
Misstänker att jag har även Asperger (förutom adhd). En fråga till er som vet mycket om asperger.

Har någon varit med om att en person med AS blir social och "normal" vad gäller kommunikation, av alkoholberusning? Alltså att det sociala kittet med intresse för andra osv "kommer fram" av alkohol.

Anledningen att jag frågar är att jag som sagt tycker att jag uppfyller i stort sett alla kriterier för AS förutom att jag inte hade några framträdande drag som barn. Dock har jag missbrukat alkohol (är nu helt nykter sen flera år) och då försvann alla sociala svårigheter. även adhd -problemen frösvann (men det vet jag att det kan göra), så att jag alltså kunde sitta avslappnat i lugn och ro och småprata med någon, och hade plötsligt förmågan till småprat och att spinna vidare, och en känsla av genuin nyfikenhet. Allt det som jag annars totalt saknar, och absolut inte klarar.
Min tanke är att det verkar konstigt om det skulle vara så att alkohol kunde förändra detta, alltså har jag inte Asp då.

Hoppas ni förstår mitt svamliga inlägg. Blir jätteglad för svar, för detta funderar jag på väldigt mycket.

Jag är diagnostiserad Aspergers och har en alkoholproblematik. Förmodligen har jag även ADHD (har aldrig utretts) men ser tillbaka på tydliga drag i barndomen.

Jag har svårt för social samvaro (att vara social överhuvudtaget) utan alkohol i kroppen och får stålsätta mig för att klara av att ha kontakt med människor i nyktert tillstånd. Det känns som jag spelar olika roller likt den värsta skådespelerskan och blir samtidigt alldeles tom inombords. Med alkohol i kroppen behöver jag inte spela dessa roller vilket jag inte lyckas något vidare med. Då kan jag slappna av och vara den jag är även fast jag vet innerst inne att det inte är jag då heller. Vem är jag undrar jag.

Jag klarar inte att odla och bibehålla relationer oavsett vilket tillstånd jag befinner mig i. Det blir lika fel med missuppfattningar och konstigheter när jag är nykter såväl som onykter. Det ställs ju inte lika mycket krav på en full person som en nykter. Då finns det något att skylla på men jag lider verkligen av det här och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag stöter på något konstigt sätt bort folk ifrån mig förr eller senare som nykter och det är helt vanliga snälla personer som vill mig väl (vill jag tro iallafall). Varför ska jag då vara nykter? Bättre att vara full (om än för en stund) än tom och full av ångest utan att det går att se någon lösning på problemet.

Mariette

Jag är på utredningsstadiet och jag upplever att alkohol gör mig mer normal, pratsam, social och intressant. Tyvärr har jag alkoholism i släkten så jag är rädd att jag ska gå den vägen själv, men samtidigt anser jag det inte så troligt. Men att jag tycker om mig själv mer full skrämmer mig.

honeysquid skrev:Jag är på utredningsstadiet och jag upplever att alkohol gör mig mer normal, pratsam, social och intressant. Tyvärr har jag alkoholism i släkten så jag är rädd att jag ska gå den vägen själv, men samtidigt anser jag det inte så troligt. Men att jag tycker om mig själv mer full skrämmer mig.

Jo samma här. Fast den ökade sociala effekten var lättare förut. Alkoholdrickande var en aktivitet då man kunde prata med människor om diverse saker utan att behöva ha kontakt med dem senare. Att vara socialt konstigt kändes mer acceptabelt.

Jätte tack för era svar. det verkar onekligen som om alkohol kan göra AS-personer mer sociala och förbättra själva kommunikationen.
Kan tillägga att jag blev alkoholist till slut (eller jag var det antagligen hela tiden), och fick vistas på behandlingshem enligt Minnesota modellen och har gått på aa efter det.

Innan jag fick min diagnos missbrukade jag alkohol. Jag använde medvetet alkohol till två saker. Till att klara sociala situationer och till att bedöva en massa jobbiga känslor.

För mig var alkohol definitivt ett sätt att hantera min asperger, de dåliga sidorna av den i alla fall. Det fungerade bra tills jag tappade kontrollen och började dricka alldeles för mycket.

Jag slutade tvärt en kort tid efter att jag fick min diagnos och har inte druckit en droppe sen dess. Kommer antagligen aldrig att dricka alkohol igen. Det är bra på många sätt, men det som drev mig till att dricka finns kvar. Och det som drev mig var att jag inte pallade sociala situationer och att jag behövde döva en konstant oro.

Så ja, alkohol fungerade för mig som ett sätt att bli normal. Jag hade inte heller asperger när jag var full. Nu har jag inte den vilan. Jag saknar den. Inte att vara full. Inte att vakna bakfull varje morgon. Inte att fiffla och smussla med alkohol. Inte att ständigt vara på gränsen till kaos. Men vilan saknar jag. Att kunna vila i mig själv.