Lakrits skrev:Jag har ingen aning om vilka ståndpunkter AAF har eller vad de kampanjar för. Men eftersom du citerar mig och nämner dem, så antar jag att de är viktiga för din argumentation. Skulle du kunna ge mig en snabbgenomgång av AAF:s och dina idéer kring ledsagning så att jag finge ett hum om varför du anser att barn (och kanske vuxna) förvandlas till "viljelösa hjälppaket"?

Kort och enkelt beror det på lathet i allmänhet. När man väl vant sig vid en hjälpinsats så minskar ens egen motivation att lära sig att klara den markant. För vuxna så kanske det är mindre väsentligt, eftersom de redan försökt väldigt mycket med att klara sig på egen hand. För barn / ungdomar är det annorlunda. De kanske får en insats för att de inte hunnit utveckla en förmåga som är åldersadekvat (säg god man), och sedan slipper de så att säga att lära sig detta på egen hand. Därmed förvandlas de just till hjälppaket.

Lakrits skrev:Men någonting som jag har svårt att förstå i kritiken mot oss som faktiskt är funktionshindrade p.g.a. vårt AST och inte bara har en diagnos på pappret, är hur vi någonsin skall få gehör för våra problem när inte ens de som ingår i "kollektivet" (autister från Moder Jord i Tollarp?) har förståelse för den synbara paradoxen att vara intellektuellt i tipptopp men samtidigt ha svåra perceptions- och kognitionsproblem. Att bli reducerad till ett "viljelöst hjälppaket", när det faktiskt är viljan och/eller behovet att göra något som tvingar mig att be om hjälp ibland, är som ett slag i ansiktet på mig och min önskan att åtminstone få en möjlighet att då och då få göra någonting "normalt" som sträcker sig utanför Eriksberg i Uppsala och utanför Mälardalen. Det är jobbigt för mig att behöva be om utomstående hjälp och det känns varje gång som att jag utnyttjar samhällets resurser, trots att de ytterst få gånger som jag har behövt ansöka om ledsagning har varit tillfällen då det har varit en nödvändighet.

Det låter väl helt ok. Men jag har ju inte påstått att varken du eller ts skulle ansökt om insatser i onödan. Jag vill bara påpeka att detta inte är ovanligt.

Faktum är ju att vi haft mera besvär att tacka nej till föreslagna insatser ifrån soc/kommunen än att få igenom det vi ansett som relevant. Vi behöver t.ex. ingen kortids med övernattning för avlastning. Vi har accepterat fritids för dottern för att hon ska kunna umgås med kompisar, inte som avlastning. Vi har oxå ansökt om ledsagare för att de ska kunna komma ut på tider då jag inte kan skjutsa. I övrigt har de inga insatser.

Jag vet att jag framstår som stingslig och ber om ursäkt för det. Det beror mest på att jag är det. En dålig autistdag med ångest och depressivitet kan få den effekten. Ja, det och det faktum att min butik hade slut på rätt slags filmjölk och har ovanan att byta ut vissa märken mot andra. Hur skall en aspergare kunna handla om han inte två månader i förväg vet vad som skall finnas...

I Uppsala är de inte lika påträngande, men de har en förmåga att ta det jag och mina sakkunniga (boendestödet som ser mig två gånger i veckan, min bror och min arbetsgivare) säger och sedan tolka om det till något annat. Ibland blir det att de tar i för mycket. Min färdtjänsträtt utökades t.ex. trots att jag uttryckligen skrev att jag bara behövde få hjälp till och från arbetet och enstaka större möten etc. Det var visserligen vänligt av dem, men oavsett om en justering är bra eller dålig för mig, så vill jag hellre ha just precis det jag äskar om och ta ev. justeringar i efterhand. Å andra sidan fick jag i början av min kollaps, då jag var nästintill analfabet, nej till att få en liten påse med piktogram så att jag skulle kunna börja träna hjärnan med min kalender. De fick jag göra själv tillsammans med min arbetsterapeut och hennes kontakter med en daglig verksamhet för vuxna med Downs syndrom. Fast det var nog olika handläggare eftersom det senare skedde för många år sedan.

Det är svårt att som vuxen och f.d. heltidsarbetande känna sig annat än som en belastning för samhället, eftersom allt bekostas av det. Då sparar jag gärna in på en del som känns onödigt. Det finns ju många som har det betydligt sämre än jag. Jag hatar att känna att jag ständigt står i skuld till samhället.

Jag vill gärna kommentera lite grann kring min avstängning förut.

Mitt inlägg i ovan citerade tråd handlade nämligen inte om något parhat. Jag har jobbat med utvecklingsstörda i många år och ser hur många av dem får avslag på sina ansökningar om semesterresor för att de behöver hjälp med ledsagare. De som verkligen MÅSTE ha ledsagare för att öht kunna komma någonstans. De utvecklingsstörda måste alltså sitta hemma hela året och får aldrig komma någonstans.

Då sticker det faktiskt i mina ögon att se folk som KAN resa utan ledsagare begära pengar för ledsagning på resor för att det 'blir roligare så'. Detta anser jag är att utnyttja systemet. Nu råkade detta fall handla om en parmänniska, men jag hade reagerat på exakt samma sätt om det handlade om någon annan, kanske någon som har jättemånga vänner t ex.

Av denna anledning anser jag mig ha blivit avstängd av åsiktsmässiga skäl.

Så den som tar emot den lilla hjälp den kan få ska avstå från den rätten bara för att det finns utvecklingsstörda som inte får den hjälp de också borde ha rätt till?

I så fall borde vi alla frivilligt avstå från att köpa mat och använda kranvatten eftersom det finns de som inte har varken det ena eller det andra.

Det kan vara olika i olika kommuner, alla har inte samma (tolkning av sina) rättigheter. Det är ju inte så att en rikare kommun (el med färre behövande) frivilligt skänker ev överskott till andra fattigare (el snålare) kommuner.

Det är förvisso orättvist men inte något som den enskilde kan lastas för.

Hej!

Håller med både Heliora och Alien.

I min kommun fungerar det så att de som är utvecklingsstörda och bor på ett gruppboende åker iväg med personalen på resor. De utvecklingsstörda behöver alltså inte söka ledsagning. På de gruppboenden som jag tänker på har alla lägenheter i en vanlig trappuppgång, det finns en samlingslägenhet och personalen har en lägenhet. De boende som vill och kan åka med, åker på en semesterresa till typ Grekland, Cypern, Polen eller nåt annat liknande ställe en gång om året. Jag tror det är personalen som bestämmer vart. På önskemål från de som bor där, några personal med sig några och åker till Stockholm över en dag. En gång om året eller två åker de med en Finlandsfärja till Åland eller liknande, en sån där resa där man inte kliver av båten.

För dem som är rullstolsburna/rörelsehindrade och behöver assistans, är situationen dock en annan.

Hälsningar

Lilla Gumman

Och det aktuella fallet gällde ju den funktionsnedsatta personens mans möjlighet att ha semester också, alternativet hade varit att det inte hade varit någon semester för honom, utan han skulle vara självklar vårdare åt sin fru eller sambo. (Minns inte om de var gifta.)

Nu är det här väl ingen avdelning som vi ska diskutera i. Annars har jag både en och två åsikter i ämnet då jag lever med en gravt funktionshindrad hustru. Och det handlar inte så mycket om att vi utnyttjar systemet, mer att kommunen utnyttjar mig som anhörig där man lägger på mig ett klart större ansvar än vad man som make normalt sett har.

Svårt det där, jag tycker visst det är rimligt att kunna få extra hjälp, men samtidigt förutsätter jag att du älskar din hustru och i så fall skall hon väl inte upplevas som en belastning, eller?

ford skrev:Svårt det där, jag tycker visst det är rimligt att kunna få extra hjälp, men samtidigt förutsätter jag att du älskar din hustru och i så fall skall hon väl inte upplevas som en belastning, eller?

Man bör få slippa vårda närstående och endast vara närstående. Sen får man vara försiktig att blanda ihop vårda och "bry sig om", det ena kan faktiskt förstöra det andra.