Jag kommer ofta i kontakt med folk som gör/säger saker som är helt fel. Saker som inte har någon som helst grund i verklighetens fakta och som oftast motarbetar både det egna argumentet eller aktiviteten.

Och det kliar något otroligt inne i mitt huvud när detta sker. Jag vill så gärna upplysa och rätta till dessa människor. Och det försöker jag göra men istället tar dom det som en attack på deras personlighet/intellekt/uppväxt/ras/integritet eller utseende. När det hela handlar om en diskussion eller en aktion som är fel på mer än ett sätt.

Detta möter jag oftare än jag vill medge. Att det blir en jättestor konflikt av det mellan mig och en annan istället för att det ursprungliga problemet löses. Istället hamnar det i skymundan och glöms bort.

Så personligen har jag valt att låta människor göra sina misstag ifred. Att inte börja predika vad som är rätt och fel. Istället sätta mig på min vanliga plats, i ett hörn och se på när idioterna misslyckas fatalt och börjar lida och be om hjälp. Då får man hjälpa till att städa upp katastrofen istället för att förhindra den. ENBART pga att jag vill undvika konflikten mellan människor som egentligen inte har något med det ursprungliga problemet att göra.

Jodå jag har problem med "felaktigheter". Du beskrev mina tankar ganska bra. Det blir på gränsen till tvångstanke, ty det är fruktansvärt jobbigt att låta bli.
Effekten av att gå och passivt aggressivt i ett hörn kanske bara blir en effekt av att inte få leva ut tanken.. ?

Jag brukar tänka att det är mitt egna problem. Försöka tänka att jag själv gjort liknande fel och nu vet rätt. Att man måste fela för att nå svaret ibland.
På olika sätt avdramatisera vidden av den felaktiga situationen, men ibland kan det ta en halv dag kanske en dag att bli av med. Ibland längre.

Jag klickade i första alternativet.

För en tid sedan när jag var nere på gården framför hyreshuset jag bor i fick jag se en kille, tio, elva år kanske, som cyklade mellan två buskar med sin "mountainbike". Då sade jag snällt men bestämmt till honom "du, här cyklar vi inte mellan buskarna, här cyklar vi på asfalten". "Ja", sade han, och cyklade vidare.

Det skiljer lite mellan barn och vuxna för mig; jag har lättare för att säga till barn. Till exempel hade jag också sagt till i geocaches exempel.

Blir jävligt arg (inombords) på vintern när folk startar motorn och står och skrapar rutorna. Men säger jag åt? Nix. En mellanväg vore att ta det på den skämtsamma sidan genom att säga "Du tror inte på den globala uppvärmningen, va?".

Röstade 1:an eftersom jag brukar säga åt barn.

Ja, barn är "special fall". Orka skrika åt spädbarn att inte bajsa på sig. Verkar vara kontraproduktivt då de förmodligen bajsar på sig av skräck.... Jag kommer bli en underbar pappa

röstade på nr 2
brukade säga åt folk som misskötter sig vid sopstationen.
en del människor är riktiga miljösv....
men efter några dra åt he... häll käf...
håller jag truten för att inte hamna i bråk.

tycker nog barn sköter sig bättre än vuxna i många fall.
de lyssnar och fårstår bättre vad man säger

Känner igen det, claria.

En äldre man i kvarteret har stor trädgård vid en högtrafikerad korsning. Han hade märkt att många småbarn brukade snedda i korsningen utan att titta tillräckligt. Han brukade varna deras föräldrar och fick svaret "Lägg dig inte i, gubbjävel" och "Det ska väl du ge fan i". När han sa till mig var det första gången han fick ett tacksamt vänligt svar.

Jag valde tvåan.

outzaidur skrev:Jag kommer ofta i kontakt med folk som gör/säger saker som är helt fel. Saker som inte har någon som helst grund i verklighetens fakta och som oftast motarbetar både det egna argumentet eller aktiviteten.

Och det kliar något otroligt inne i mitt huvud när detta sker. Jag vill så gärna upplysa och rätta till dessa människor. Och det försöker jag göra men istället tar dom det som en attack på deras personlighet/intellekt/uppväxt/ras/integritet eller utseende. När det hela handlar om en diskussion eller en aktion som är fel på mer än ett sätt.

Folk som har det här beteendet kan man vara ganska säker redan innan att de inte kommer att kunna ta till sig din upplysning. Eftersom de inte ens lyssnar på vad de själva säger.

outzaidur skrev:Detta möter jag oftare än jag vill medge. Att det blir en jättestor konflikt av det mellan mig och en annan istället för att det ursprungliga problemet löses. Istället hamnar det i skymundan och glöms bort.

Så personligen har jag valt att låta människor göra sina misstag ifred. Att inte börja predika vad som är rätt och fel. Istället sätta mig på min vanliga plats, i ett hörn och se på när idioterna misslyckas fatalt och börjar lida och be om hjälp. Då får man hjälpa till att städa upp katastrofen istället för att förhindra den. ENBART pga att jag vill undvika konflikten mellan människor som egentligen inte har något med det ursprungliga problemet att göra.

Jag känner igen situationen väldigt väl. Och jag kan känna mig rätt nöjd med att inte lägga mig i utan låta dom plåga sig själva med sina konflikter. Jag kan gå därifrån om det är jobbigt att lyssna på dom.

Ibland kan jag känna att situationen är annorlunda och att det finns chans att dessa människor lyssnar på vad jag säger och isåfall lägger jag mig i ifall jag tror att det hjälper.

Jag är extremt petig när jag märker att folk säger fel saker. Ofta slänger jag in en rättande replik, vilket dock oftast bemöts med "Nu är du ju där och rättar mig igen!". Sen kan jag också bli otroligt irriterad när folk ihärdigt fortsätter att hävda någonting som jag helt säkert vet att det inte är sant.

Så sent som för bara ett par dagar sedan var det en självsäker prick i min klass som hävdade att Danmarks gamle kung Kristian II, mera känd som "Kristian tyrann" i Sverige, skulle ha kallats "Kristian den gode" i Danmark, vilket bara är en ren myt. Vid sådana tillfällen kokar jag oftast över inombords men håller oftast tyst eftersom jag ogillar hetsiga diskussioner.

Det händer att jag säger till folk när de är på väg att göra något dumt. Men ingen lyssnar någonsin på mig utan gör det ändå.
Då är det ganska underhållande att ställa sig och titta på förödelsen som följer.

barracuber skrev:Blir jävligt arg (inombords) på vintern när folk startar motorn och står och skrapar rutorna.

Man måste ofta göra så på grund av att många bostadsområden snålat in på tiden som elen i de för det mesta timerstyrda elstolparna är igång till motorvärmare och därmed också kupévärmare.

Så för att få isen så pass mjuk att den går att skrapa bort måste man köra bilens rut-defroster, varmluft som blåser på rutorna och i bästa fall eventuell AC och för att kunna köra det måste bilen stå igång . Åtminstone om man ej har AC, kan säkert vara olika men på mina bilar har jag tvingats köra motorn. Man måste även få bort imman inuti bilen.

Topic: Jag skiter i vad folk gör så länge de inte gör något med mig eller mina prylar. Jag har aldrig gått fram och tillrättavisat någon vad jag minns.

Jag bryr mig sällan om hur folk gör såvida jag inte själv är inblandad. I det läget är jag rätt passiv ända till det läge då ingen riktigt vet vad de ska göra. Först då ger jag ett förslag. Så småningom kan man bygga upp ett sorts rykte om sig som "klurig" eller liknande och då blir man till och med tillfrågad om problem man från början inte var inblandad i. Människor är ofta svåra att påverka. Kloka människor som inte gör egna misstag är svåra att hitta, medan de andra kategorierna finns i överflöd.

outzaidur du funkar lite som jag. Jag har slutat påpeka saker för det mesta.

Låt dom hålla på typ. Och Aspergare som är BESSERWISSERS. De låter jag vara det i fred. Lägger mig inte i längre. Trams.

Orka mumla om detaljer i all oändlighet. Då lider man. Lärt mig slappna av och bara le åt folk som sabbar sina egna liv. Ler för att förmedla positiv energi...

Ärligt vad spelar det för roll om nån säger 2 + 2 = 5?????????????????
Slutat bry mig. Reaktionen är minimalistisk numer. Jag njuter av livet ändå.

Förresten blivit kär i en 20-årig Asperger tjej precis, ifrån Gävle. Hon verkar inte vara Besserwisser. Skönt! Bara vill skrika rakt ut (oj gjort det)

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Okay finns undantag. Om nån behandlar barn/kvinnor illa då ryter jag till som fan. Eller om nån plågar nån annan då får dom med mig att göra.

Ok, jag inser att jag precis har gjort så som jag påstod att jag inte gör längre. Ibland är det bara för svårt att låta bli. Nu ska jag försöka ignorera animals inlägg och lägga min energi på sånt som gör mig glad i stället.

Mitt problem är att för det mesta tar för lång tid för mig att komma på något att säga, varpå det är försent. Dessutom är det inte så lätt att komma på vad man ska säga. Detta misstolkas som att jag är likgiltlig eller inte bryr mig.

Hade de varit för sju åtta år sedan hade jag valt första förslaget.
Numera har jag insett att det inte är stor ide att förklara sker för vissa personer, dom vill oftast inte veta av vad som är riktigt. Eller så klarar dom inte av att ta till sig en förklaring som för invecklad.

Oskar skrev:Sen kan jag också bli otroligt irriterad när folk ihärdigt fortsätter att hävda någonting som jag helt säkert vet att det inte är sant.

Instämmer. Som när en viss person envist hävdar att mitt regemente lades ner före jag gjorde lumpen där............ *ge barsk blick*

Övar på att välja mina strider. Ett citat jag hörde för flera år sedan är:

Dä ä ingen vits å försök förklar, för döm som ännå int begrip!

Jag har varken ork eller intresse att rätta faktafel i allmänhet, som tidigare sagts så vill folk inte ta det till sig, eller så spelar det faktiskt ingen roll i sammanhanget.

När det gäller vissa människor så kommer de aldrig att lära sig vilken sida av hammaren man bonkar på med. Att då inflika "andra hållet" - hur ödmjukt, skämtsamt, eller diskret du än gör det - så kommer du att upplevas som en mästrande besserwisser.

Man måste välja sina strider minst lika väl som annars även när man är hjälpsam.

How to get the best of an argument? - Avoid it.

Varför har du inte med alternativet "bli arg och påpekar det rakt ut"?

nisse skrev:Mitt problem är att för det mesta tar för lång tid för mig att komma på något att säga, varpå det är försent. Dessutom är det inte så lätt att komma på vad man ska säga. Detta misstolkas som att jag är likgiltlig eller inte bryr mig.

+1

När jag ser någon agera helt idiotiskt och motsägande stannar jag oftast upp och försöker under den tidsram som givits mig formulera ihop en mening som kan användas både konstruktivt och ge mig själv lite personlig tillfredställelse av att påpeka deras idioti. Men 95% av tillfällena så fegar jag antingen ur eller misslyckas med att formulera ihop något komprehensivt.