Bjäbbmonstret skrev:@hatschepsut yrsel och matthet skulle ju kunna vara vanlig järnbrist men om de nu har tagit en massa prover så borde det ju inte kunna vara det??

Jag tycker du ska försöka ta reda på vad du har för järnvärde. Ligger det i underkant utan att de anser att du är i riskzonen skadar det ju inte att ta tillskott och se om du blir något piggare av det.

Har man högt järn ska man dock definitivt inte ta tillskott eftersom det kan vara toxiskt.

Nej jag börjar förstå att det nog är en bra idé att försöka forska lite närmare i det här. Jag har ju själv varit inne på att blodbrist skulle kunna vara rimligt eftersom jag som sagt varit veg sedan 14-års ålder, och i tonåren var man ju inte så himla noga med att se till att man fick i sig en fullvärdig kost. Även om jag får det numera så kan ju brister finnas sedan tidigare om man "förbrukat" sitt förråd under många år.

hatschepsut skrev:Jag har mätt nivåerna av järn, folsyra och b12 och de ska vara ok enligt det vanliga blodprovet (som jag nu börjar förstå inte alltid är rättvisande).

Kräv att få testa ferritin för att kolla järnbrist och homocystein för att kolla B12-brist. Folsyra känner jag inte till vad bästa sättet att mäta är.

I FASS står om vilka prover man tar vid utredning:

P- homocystein (provet måste kylas direkt!), Folsyra, S-Kreatinin och eventuellt MMA. Detta test är det mest specifika provet för att konstatera vitamin B12- brist.

Vid höga nivåer på P- homocystein tas S-vitamin-B12 som dock är ett opålitligt prov.

Min psykläkare sade att homocystein är ett dåligt prov som man gör fel om man tar, S-vitamin-B12 är bäst och pålitligast sade han. Ska man skratta eller gråta? Han skrattade i alla fall åt mig när jag påstod att det var fel.

Om järnbrist och anemi:
http://renapharma-vifor.se/anemiutredning
Om järnbrist utan anemi:
http://renapharma-vifor.se/terapi/jaern ... tan-anemi-

Jag känner till en välmedicinerad psykotisk kvinna i medelklass och stor villa med välutbildad man. Hon är själv akademiker.

Vet faktiskt inte hur de gjorde för att ordna det hela. Hon födde i alla fall ett välskapt barn, så på något sätt måste de ha fixat lämplig medicinering under graviditeten.

De har gott kontaktnät och avlastning på olika sätt. Självklart lägger inte soc näsan i blöt när det gäller människor med högre social rang.

Om man däremot bor i slumkvarteren, är arbetslös och med diverse diagnoser, singel eller med en sjuk man, då kan det bli svårt. Soc är där och nosar. Såg en tjej få ett vackert barn, som verkade må riktigt bra. Hon hade nog en lindrig utvecklingsstörning. Efter knappt två år tog de barnet. Vi runt om blev chockade eftersom tjejen alltid var så mjuk och fin mot sitt barn. Det känns som om de gått mycket på fördomar.

Själv födde jag en son vid 29 års ålder mot alla odds. Läkarna hade dömt ut mig helt när jag var 19. Jag saknade i hög grad östrogenproduktion, livmodern var en förkrympt hjärta, hypofysen var det fel på, inga ägglossningar förekom. "Du kommer aldrig att få barn!" sa de, bara så där...

Startade hormonproduktion senare främst genom att skaffa mig en man och ett sexliv. Jag bad också mycket till Gud. Så - jag gav honom namnet Jonathan = Gud ger.

Din längtan är säkert stark nog för att övervinna alla hinder. En kvinnas längtan är i sig mirakelskapande!

Min son är alltså en Mirakelmänniska och han kan t o m gå på vattnet! Nästan som Jesus, tja, i alla fall om vattnet är fryst, som på bilden, där han går på Västerhavet.

hatschepsut skrev:

Inkalo skrev:Vet inte om det är någon hjälp, men here it goes:

Jag har ätit anti-depressiva mediciner sen jag var 12 år gammal, har försökt trappa ner, sluta m.m...
Alltid trott att jag inte klarat av att vara utan, varenda gång jag trappat ner till mindre dos har jag börjat må dåligt på en gång.

Har varit och gjort tester på VC och det har visat sig att jag haft anemi och folsyrebrist bland annat, började äta medicin för det.
Folsyrebrist kan göra att man blir nedstämd.
Folsyretabletterna har hjälpt mig ett steg på vägen att må bättre.

Så det kan ju vara ett tips att kolla upp, folsyrebrist?

edit: äter inga anti-depressiva preparat alls nu

Vilket hoppfullt svar!

Jag har mätt nivåerna av järn, folsyra och b12 och de ska vara ok enligt det vanliga blodprovet (som jag nu börjar förstå inte alltid är rättvisande).
Jag äter trots det tillskott (vitamineral) på grund av att jag har varit vegetarian sedan jag var 14. Dock har jag på senare tid börjat äta fisk, och har faktiskt märkt en viss mätbarn effekt sedan jag för ca 2 månader sedan började äta EyeQ omega 3, framförallt på mina depressiva symtom. Det här ger mig visst hopp om att jag ska klara av att göra som du någon gång och sluta med mediciner. Om jag hittar mitt optimala näringsintag, samt eventuella brister åtgärdas.

Vad skönt!
Äter också Omega3 och tycker att det är en hjälp det med.
Jag tror för övrigt att det är mycket hjärnspöken som gjort att jag trott att jag inte klarat av att sluta också.
Det har ständigt varit "tänk om...tänk om..."
Och det har varit svårt att ta sig ur något man VET fungerar.

Jag har iallafall genomgått en graviditet utan problem, var lite orolig i början att jag skulle må dåligt, men graviditetshormonerna gjorde mig extremt glad och uppåt faktiskt.
Och nu är jag "hög" på amningshormoner.
Nu är ju det givetvis individuellt hur man blir och må under en graviditet, men för min del var det bara posivit.

Sen är jag överlag mer positiv till att jag kan klara av att ta mig ur svackorna när det börjar gå neråt, för jag vet ju nu att jag kan klara mig utan tabletterna
Har ett stort och bra stöd i min sambo också, som är där och sparkar mig i rumpan när det behövs

hatschepsut skrev:Det kanske är personligt att fråga så du behöver inte svara om du inte vill, men hade du någon npf-diagnos innan det var aktuellt att utreda dina barn?

Det är lugnt med frågan!

Jag hade inte en aning om min egen npf-problematik innan det blev aktuellt att utreda min lilla. Att det tog sån tid med henne var för att den storas problematik var så mycket svårhanterligare. Den lilla var "bara" lik mig och sin far och andra släktingar.

Nån gång sa jag Hahaha, hon har säkert ADHD, för att hon klättrade på cykelstall, murar, staket och hellre stod på bordet än satt ner (på alla kort från när hon är liten så var hon och klättrade på nåt, om hon inte somnat mitt i en mening), men det var mer på skämt.

När det blev aktuellt att utreda att hon hade en del svårigheter i skolmiljön så sa jag att Har hon nåt har jag samma sak, och bad om egen utredning, som landade på samma som lillan (AS och ADHD).

Så var det med oss, liksom det tydligen är för väldigt många hyfsat högfungerande personer som jobbar/jobbat, har utbildning, familj osv, och som man inte i förstone tänker på som npf-iga utan lite udda eller drabbade av nåt som depression, utbrändhet eller nåt annat.

Jag skulle tippa att det blir lättare att få utredning för en familjemedlem om en annan redan har diagnos. Det spelade in för min diagnos att jag har två döttrar med npf (och de inte har samma far dessutom, vilket inte innebär att inte minst en av dem antagligen har en egen bokstavsuppsättning- kaka söker maka...).

Debbido skrev:Jag känner till en välmedicinerad psykotisk kvinna i medelklass och stor villa med välutbildad man. Hon är själv akademiker.

Vet faktiskt inte hur de gjorde för att ordna det hela. Hon födde i alla fall ett välskapt barn, så på något sätt måste de ha fixat lämplig medicinering under graviditeten.

De har gott kontaktnät och avlastning på olika sätt. Självklart lägger inte soc näsan i blöt när det gäller människor med högre social rang.

Om man däremot bor i slumkvarteren, är arbetslös och med diverse diagnoser, singel eller med en sjuk man, då kan det bli svårt. Soc är där och nosar. Såg en tjej få ett vackert barn, som verkade må riktigt bra. Hon hade nog en lindrig utvecklingsstörning. Efter knappt två år tog de barnet. Vi runt om blev chockade eftersom tjejen alltid var så mjuk och fin mot sitt barn. Det känns som om de gått mycket på fördomar.

Själv födde jag en son vid 29 års ålder mot alla odds. Läkarna hade dömt ut mig helt när jag var 19. Jag saknade i hög grad östrogenproduktion, livmodern var en förkrympt hjärta, hypofysen var det fel på, inga ägglossningar förekom. "Du kommer aldrig att få barn!" sa de, bara så där...

Startade hormonproduktion senare främst genom att skaffa mig en man och ett sexliv. Jag bad också mycket till Gud. Så - jag gav honom namnet Jonathan = Gud ger.

Din längtan är säkert stark nog för att övervinna alla hinder. En kvinnas längtan är i sig mirakelskapande!

Min son är alltså en Mirakelmänniska och han kan t o m gå på vattnet! Nästan som Jesus, tja, i alla fall om vattnet är fryst, som på bilden, där han går på Västerhavet.

Tusen grattis till din son!

Det är så svårt att sätta sig in i fullt ut hur det är att leva så utsatt som tjejen du skriver om som fick sitt barn omhändertaget.
Jag är väl en sån människa som på de flesta sätt ändå lever i en ganska ordnad tillvaro. Jag har en fyraårig universitetsutbildning (har dock inget välbetalt jobb), lever i bostadsrätt i ett helt ok område, har en anställning i grunden, välordnad ekonomi och stöd från familj o.s.v. så jag har faktiskt aldrig tänkt tanken tidigare att soc skulle kunna komma och lägga sig i något, men samtidigt är det otäckt när man hör hur godtyckligt det verkar fungera ibland.

Det gläder mig iaf att läsa att så många av er här ändå har barn och har fått det hela att fungera. Det behöver man höra som motvikt till hur svårt det ofta framställs att ha AS och familj!

Inkalo skrev:

hatschepsut skrev:

Inkalo skrev:Vet inte om det är någon hjälp, men here it goes:

Jag har ätit anti-depressiva mediciner sen jag var 12 år gammal, har försökt trappa ner, sluta m.m...
Alltid trott att jag inte klarat av att vara utan, varenda gång jag trappat ner till mindre dos har jag börjat må dåligt på en gång.

Har varit och gjort tester på VC och det har visat sig att jag haft anemi och folsyrebrist bland annat, började äta medicin för det.
Folsyrebrist kan göra att man blir nedstämd.
Folsyretabletterna har hjälpt mig ett steg på vägen att må bättre.

Så det kan ju vara ett tips att kolla upp, folsyrebrist?

edit: äter inga anti-depressiva preparat alls nu

Vilket hoppfullt svar!

Jag har mätt nivåerna av järn, folsyra och b12 och de ska vara ok enligt det vanliga blodprovet (som jag nu börjar förstå inte alltid är rättvisande).
Jag äter trots det tillskott (vitamineral) på grund av att jag har varit vegetarian sedan jag var 14. Dock har jag på senare tid börjat äta fisk, och har faktiskt märkt en viss mätbarn effekt sedan jag för ca 2 månader sedan började äta EyeQ omega 3, framförallt på mina depressiva symtom. Det här ger mig visst hopp om att jag ska klara av att göra som du någon gång och sluta med mediciner. Om jag hittar mitt optimala näringsintag, samt eventuella brister åtgärdas.

Vad skönt!
Äter också Omega3 och tycker att det är en hjälp det med.
Jag tror för övrigt att det är mycket hjärnspöken som gjort att jag trott att jag inte klarat av att sluta också.
Det har ständigt varit "tänk om...tänk om..."
Och det har varit svårt att ta sig ur något man VET fungerar.

Jag har iallafall genomgått en graviditet utan problem, var lite orolig i början att jag skulle må dåligt, men graviditetshormonerna gjorde mig extremt glad och uppåt faktiskt.
Och nu är jag "hög" på amningshormoner.
Nu är ju det givetvis individuellt hur man blir och må under en graviditet, men för min del var det bara posivit.

Sen är jag överlag mer positiv till att jag kan klara av att ta mig ur svackorna när det börjar gå neråt, för jag vet ju nu att jag kan klara mig utan tabletterna
Har ett stort och bra stöd i min sambo också, som är där och sparkar mig i rumpan när det behövs

Jag tror du har rätt i att det handlar mycket om hjärnspöken. Jag är hela tiden så rädd att jag ska bli sämre om jag slutar. Men samtidigt så har jag ju de senaste åren blivit djupt deprimerad TROTS medicinen, så frågan är hur mycket nytta det egentligen gör om man tänker efter? Jag vet inte längre, har medicinerat i så många år så jag känner inte att jag längre har så mycket uppfattning om hur det var "innan". Står iaf på väntelista nu till läkarbesök för att diskutera en ev. nedtrappning, får ta ställning efter det.

Och åh vad jag önskar att jag skulle bli en av de (som du) som faktiskt mår BÄTTRE psykiskt under en graviditet! Ofta hör man ju om de som blir mer deprimerade. Men jag har hört båda sidorna.

alfapetsmamma skrev:

hatschepsut skrev:Det kanske är personligt att fråga så du behöver inte svara om du inte vill, men hade du någon npf-diagnos innan det var aktuellt att utreda dina barn?

Det är lugnt med frågan!

Jag hade inte en aning om min egen npf-problematik innan det blev aktuellt att utreda min lilla. Att det tog sån tid med henne var för att den storas problematik var så mycket svårhanterligare. Den lilla var "bara" lik mig och sin far och andra släktingar.

Nån gång sa jag Hahaha, hon har säkert ADHD, för att hon klättrade på cykelstall, murar, staket och hellre stod på bordet än satt ner (på alla kort från när hon är liten så var hon och klättrade på nåt, om hon inte somnat mitt i en mening), men det var mer på skämt.

När det blev aktuellt att utreda att hon hade en del svårigheter i skolmiljön så sa jag att Har hon nåt har jag samma sak, och bad om egen utredning, som landade på samma som lillan (AS och ADHD).

Så var det med oss, liksom det tydligen är för väldigt många hyfsat högfungerande personer som jobbar/jobbat, har utbildning, familj osv, och som man inte i förstone tänker på som npf-iga utan lite udda eller drabbade av nåt som depression, utbrändhet eller nåt annat.

Jag skulle tippa att det blir lättare att få utredning för en familjemedlem om en annan redan har diagnos. Det spelade in för min diagnos att jag har två döttrar med npf (och de inte har samma far dessutom, vilket inte innebär att inte minst en av dem antagligen har en egen bokstavsuppsättning- kaka söker maka...).

Jo för mig var det ju så att jag haft problem med depressioner och ångest hela livet, men det var inte förrän jag efter universitetet kom ut i arbetslivet som det riktigt "small till". Och det var då jag utreddes och fick min diagnos. Och nu kan jag se väldigt tydligt att problematiken finns både hos min mamma (åtminstone den subkliniska varianten) och hos min lillebror. Han har dock gått "tvärtemot" mig och fungerar bättre och bättre nu som vuxen. Men så har han också haft turen att hamna på rätt ställe i livet och har sitt specialintresse som arbete, vilket jag tror underlättar (iaf om man som jag och han är väldigt känsliga för stress).
Hur som helst så känns det lite hoppfullt för mig att min mamma har klarat det bra att uppfostra mig och min bror, trots sin egen "problematik". Dock har min pappa (som är VÄLDIGT NT) tagit ett mycket stort ansvar för hemmet, och varit den som skött de flesta kontakter med skola, varit med på utflykter, simskola o.s.v. för att mamma har tyckt det varit "jobbigt" eller haft större behov av att vila/vara ifred. Och det har ju fungerat jättebra i vår familj! Kanske därför jag träffat en man nu som är väääligt lik min pappa till sättet! Varför ändra på ett vinnande koncept?

Jag tycker man ska skaffa barn om man verkligen känner att man kan ta hand om sig själv och har en massa stöd från sin partner. Jag och min man planerar barn och han stöttar mig jätte mycket. Har både AS och deperation men tack vare min mans stöd så vet jag att vi kommer att klara av att skaffa barn

hatschepsut skrev:Kanske därför jag träffat en man nu som är väääligt lik min pappa till sättet!

Att man träffar nån som är lik eller väldigt olik ens förälder/föräldrar är väl det vanliga, åtminstone enligt många psykologer, terapeuter osv. Upprepningstvång jada jada.

Bara du är nöjd så skitsamma, skulle jag säga...

Jag blev mer stabil i humöret under mina två graviditeter, så då klarade jag mig utan mediciner (fast under graviditet nr 2 var jag hemskt trött och sov hela tiden). Jag slapp hormonsvängningarna, så då blev jag mycket mer stabil. Jag kan ju inte garantera att det är så för andra förstås, men så var det för mig i alla fall.

Men dessvärre blev jag hemskt deprimerad efter att bebisarna kommit. Alla krav en bebis ställer på en blev för mycket för mig, så då blev det allt ifrån mediciner till ECT. Inte kul...

MsTibbs skrev:Det var Zoloft eller annan SSRI jag tänkte på. Du kan ju prova den ett tag, före du blir gravid, för att se om den funkar.

Jag tycker det är märkligt att läkare är såpass för SSRI-behandling under graviditet, då det finns en hel del djurexperiment som visar att hjärnan tidigt ställer in hur hög serotoninproduktionen skall vara efter puberteten.

Genom att ge nyfödda gnagare SSRI kan man därigenom få deras hjärnor att producera mindre serotonin i vuxen ålder, vilket får konsekvenser i beteendet.

Tyvärr finns det inte så mycket lättläst skrivet om detta, men här är allafall några länkar:

Neonatal Antidepressant Exposure has Lasting Effects on Behavior and Serotonin Circuitry

Evidence that the deficit in sexual behavior in adult rats neonatally exposed to citalopram is a consequence of 5-HT1 receptor stimulation during development

Maternal exposure to the antidepressant fluoxetine impairs sexual motivation in adult male mice.

Inhibition of Serotonin But Not Norepinephrine Transport during Development Produces Delayed, Persistent Perturbations of Emotional Behaviors in Mice

tveskägg skrev:Jag tycker det är märkligt att läkare är såpass för SSRI-behandling under graviditet, då det finns en hel del djurexperiment som visar att hjärnan tidigt ställer in hur hög serotoninproduktionen skall vara efter puberteten.

Men går såna preparat över till fostret?

carl skrev:

tveskägg skrev:Jag tycker det är märkligt att läkare är såpass för SSRI-behandling under graviditet, då det finns en hel del djurexperiment som visar att hjärnan tidigt ställer in hur hög serotoninproduktionen skall vara efter puberteten.

Men går såna preparat över till fostret?

Kan ämnet passera genom tarmväggen och in i mammans kropp, så kan det också passera genom moderkakan och in i fostrets kropp.

tveskägg skrev:

carl skrev:

tveskägg skrev:Jag tycker det är märkligt att läkare är såpass för SSRI-behandling under graviditet, då det finns en hel del djurexperiment som visar att hjärnan tidigt ställer in hur hög serotoninproduktionen skall vara efter puberteten.

Men går såna preparat över till fostret?

Kan ämnet passera genom tarmväggen och in i mammans kropp, så kan det också passera genom moderkakan och in i fostrets kropp.

Okej.. och koncentrationen kan bli större hos fostret också, eftersom blodomloppet är närmast tarmen eller nåt sånt?

carl skrev:

tveskägg skrev:

carl skrev:[quote="tveskägg"]
Jag tycker det är märkligt att läkare är såpass för SSRI-behandling under graviditet, då det finns en hel del djurexperiment som visar att hjärnan tidigt ställer in hur hög serotoninproduktionen skall vara efter puberteten.

Men går såna preparat över till fostret?

Kan ämnet passera genom tarmväggen och in i mammans kropp, så kan det också passera genom moderkakan och in i fostrets kropp.

Okej.. och koncentrationen kan bli större hos fostret också, eftersom blodomloppet är närmast tarmen eller nåt sånt?[/quote]
Nej, blodet från tarmarna går via portådern till levern som filtrerar det, och sedan via vener till hjärtat innan det sprids ut i hela kroppen. På så sätt sprids näringen ut jämnt i kroppen.

Var ett läkemedel ansamlar sig i kroppen beror främst på dess fettlöslighet, psykofarmaka är fettlösliga för att ansamlas i den fettrika hjärnan.

Självklart skulle jag helst av allt vara helt medicinfri under en eventuell graviditet. Men samtidigt tror jag man får väga för- och nackdelar. Att/om mamman är djupt deprimerad under och efter graviditeten är ju heller inte optimalt för barnet, så ibland kanske medicin är det bästa valet ändå. Jag upplever det inte som att läkarna är "för" medicinering med SSRI-prep. under graviditet, men i mitt fall menar de att det skulle vara ett bättre alternativ än det SNRI-prep. jag äter idag som fortfarande är ett big no no. Naturligtvis under förutsättning att det inte fungerar att bli helt medicinfri som är mitt mål.

Hej!

Jag upplevde under min graviditet att jag blev allt lyckligare hela tiden, allt mer harmonisk. Ok, det var jobbigt den sista månaden. Barnet vägde för mycket (för mig i alla fall). Men innan dess antar jag att både endorfin- och oxytocinnivåerna kröp uppåt.

Om du iakttar en höggravid kvinna kan du förmodligen se ett mystiskt ljus omkring henne, som glorian runt jungfru (?) Maria! Naturen förbereder kvinnan för det STORA UNDRET - att ge Liv till en ny människa!

Så hon pumpas gradvis full med lusthormoner och jag nästan drunknade i kärlek när det lilla livet blev lagt på min mage. Beskyddarinstinken övergick allt jag dittills känt. Det finns alltså annat man kan må bra av än SSRI & Co. Naturen har sin egen "mammamedicin"!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203AE.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Debbido skrev:Hej!

Jag upplevde under min graviditet att jag blev allt lyckligare hela tiden, allt mer harmonisk. Ok, det var jobbigt den sista månaden. Barnet vägde för mycket (för mig i alla fall). Men innan dess antar jag att både endorfin- och oxytocinnivåerna kröp uppåt.

Om du iakttar en höggravid kvinna kan du förmodligen se ett mystiskt ljus omkring henne, som glorian runt jungfru (?) Maria! Naturen förbereder kvinnan för det STORA UNDRET - att ge Liv till en ny människa!

Så hon pumpas gradvis full med lusthormoner och jag nästan drunknade i kärlek när det lilla livet blev lagt på min mage. Beskyddarinstinken övergick allt jag dittills känt. Det finns alltså annat man kan må bra av än SSRI & Co. Naturen har sin egen "mammamedicin"!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203AE.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Vad fint det låter! Hoppas verkligen det blir så för mig med! Jag har ju hört andra som säger samma sak. Tyvärr har jag hört lika många som sagt tvärtom, att om man haft depressions- och ångestbenägenhet innan så kan man ge sig fan på att den kommer tillbaks just då p.g.a. alla hormoner och annat. Så det verkar ju vara väldigt individuellt. Synd att man inte kan veta redan innan vilken typ man tillhör!

Du kan ju prata med din läkare om du inte kan byta till Zoloft. den är helt ofarlig att ta så länge mamman mår bra.Jag hade den under min första graviditet och har den nu även under den andra. fungerar bra att behålla den under förlossningen också om man har svårt att trappa ner på den och nya studier har visats att det även går att amma med den nu.

hatschepsut skrev:Jag har även stora problem med oregelbunden mens och uteblivna ägglossningar, så det är långt ifrån självklart att det kommer gå snabbt och lätt för mig att kunna bli gravid. (Oro igen )vilket späder på åldersnojjan.

Har du hört talas om PCO-S? http://www.pco-s.com/

Det är en väldigt vanlig hormonrubbning men de flesta som har den är inte medvetna om den. Den är en av de vanligaste orsakerna till ofrivillig barnlöshet men går att behandla. Jag tycker att du ska prata med en gynekolog om det; rubbningen syns på äggstockarna som "bubblor" så den är lätt att diagnosticera. Många läkare har pinsamt dålig koll på hormonrubbningar, så om det skulle visa sig att du har en tycker jag att du ska försöka få tid hos någon som är specialist på just hormoner.

Man måste inse vilket ansvar det är också. Vi skaffade barn långt innan jag fick diagnos. Nu är sonen i den värsta trotsåldern som tyvärr mest går ut över mig så det är tufft. Soc. och LSS är inkopplade. Väntar på beslut.