Jag kan föredra att vara själv/ensam än att vara med andra människor om jag inte känner mig som en del i gruppen.

Jag kan ha väldigt trevligt när jag umgås med andra.
Men ibland känner jag mig inte delaktig.
Ibland känner jag inte som del av sällskapet.
Då blir det jobbigt.

Tex jag hade två tjejkompisar hemma hos mig igår.
Sen låg dom på sängen och pussades.
Vad ska jag göra då?
Då får ju inte jag någon uppmärksamhet, då är det ju ingen som pratar med mig, då är det ju ingen som är med mig mig.

Då finns det två bubblor, där jag är i en, och dom andra är i den andra bubblan.
Det känns jobbigt. Då föredrar jag att jag är ensam än att dom är där när jag inte är med dom.
Då ville jag bara bort därifrån, då ville jag gå ut och lämna dom hemma hos mig.

En gång så var vi och grillade, så vi typ 9 personer som satt på berget.
Det verkade som att alla log och pratade och hade trevligt.
Men att dom alla var i en bubbla, och var i ett sällskap.
Så satt jag där bland dom, men det kändes som jag var i en annan bubbla som bara jag var i.
Då kändes det jobbigt, och det kändes en känsla i hjärtat/bröstet som var jobbigt, tror det var ångest.

Sen hände det att jag log också, men då med ett leende på läpparna med ett förakt för dom jag var med.

Så gick jag 40 meter bort och satt mig för mig själv och blundade. Folk tyckte väl jag var lite konstig då.
Senare så gick jag till en brygga 300 meter bort och låg på rygg på bryggan och kände vågarna vagga mig.

Sån är jag bland NT.
Sen jag började umgås med npf-folk har jag upptäckt att det handlar mer om vilken planet man kommer från.

Jag tror att jag aldrig har känt mig som en del av en grupp. Läste om att människors självmedvetenhet minskar när de är bland andra människor. Det har jag aldrig känt, snarare tvärtom.

Jag är en egen bubbla när jag mår psykiskt dåligt, har väldigt svårt att kommunicera med folk utanför bubblan (jag avstår gärna från att göra försök), men om jag lyckas få kontakt med världen utanför (inte minst utanför familjen) så mår jag genast mycket bättre!

Jag har bott i en bubbla (kav va ett akvarium) i hela mitt liv. Börjat trivas rätt bra med det.

Känner mig knappt aldrig delaktig i grupper på riktigt. Ytterst sällan det händer (oftast med djurgrupper). Men det är så det är bara. Inget som stör mig egentligen.

När jag var yngre hade jag problem med att jag nästan aldrig kände mig delaktig i grupper. Men nu är jag jättegammal och vis. "Not bothered".

Jag brukar känna exakt så. Just därför undviker jag att umgås med människor i grupper. Det känns bättre om jag träffar en person åt gången.

Jag har accepterat att jag inte alltid ingår i bubblorna. Däremot snackar jag med folk när det passar, ofta beroende på samtalsämne.

Det är inte många människor jag kan tänka mig att "vara i en bubbla tillsammans med". Bara de människorna som vet att jag "är annorlunda", och som inte missförstår mig, "slätar över" hur jag (inte) fungerar. Ytlighet, och ironi som bara är till för sin egen skull, hatar jag.

Om jag hamnar i ett sällskap och jag då märker att jag inte passar in så blir jag som en mussla, stänger mig, skärmar av andra, stänger av allt vad kommunikation heter, blir inte kontaktbar. Och till slut går jag min väg, utan ord, låter de undra... i nästa liv vill jag bli en varg... eller en delfin...

Jag känner mig i en bubbla bland främmande människor. Senare idag är det grillfest på dagis, då hamnar jag säkerligen i denna bubbla, för det gjorde jag förra året då det var grillfest. Bara med en av fröknarna känner jag mig obesvärad, då försvinner bubblan så länge hon pratar med mig, sedan kommer bubblan igen.

Jag likställer mig med en leksak som jag fortfarande har kvar, det är en svart liten rymdgubbe, alla hans kompisar är gröna, men han är svart, vet ej om ni vet vilka jag menar. Jag har kvar honom för att jag känner mig som en svart utomjording, en som inte hör till gänget, en som lever i en bubbla som bara ibland försvinner. Den är där varken man vill eller inte.

Hej vallesmamma!

När jag var liten, fram till jag var kanske 10, 11 år, var jag till och med hemma med familjen inne i min "autismbubbla" där jag satt i mitt rum och byggde någon legosak, eller med någon plastmodell att bygga ihop och måla. "Då och då" öppnade jag bubblan, gick ut och kollade vad morsan och mina syskon hade för sig, "upptäckte" att allt var som vanligt, och så gick jag in i mitt rum igen, stängde dörren, och "gömmde" mig i min bubbla igen.

Och de var väldigt hänsynsfulla (tyckte jag då i alla fall) som inte frågade mig varför jag satt så många timmar i min lilla värld. Men senare har jag tänkt att de helt enkelt "hade sitt" att hålla på med. Men rent allmänt är vi sådana i våran släkt, respekterar fullt ut när någon visar att den vill vara ifred med sitt.

Din svarta rymdgubbe, förresten... har du bild på den att visa? Kanske den finns på bild här http://www.retroforum.se/index.php/board,23.0.html om du vill leta?

Den bubbla ni skriver om befinner jag mig i för jämnan och har så alltid gjort. När jag skriver eller talar om "bubblan", så är det ett tillstånd där jag är helt och hållet innesluten i mig själv, oförmögen att kommunicera utåt eller att ta emot och förstå kommunikation och signaler utifrån. Allt är obehagligt och obegripligt, alla ljud, allt ljus, all beröringar blir förstärkta, men utan mening. Allt känns bokstavligen som om det finns en gräns på armlängds avstånd, som alla andra måste vara bortom.

Den är en del av min "klassiska" autismdiagnosdel. Det händer att jag hamnar där då och då. I min vardagsbubbla ingår bara jag, oavsett vem jag umgås med får de hålla sig på sin kant.

Lakrits skrev:Den bubbla ni skriver om befinner jag mig i för jämnan och har så alltid gjort. När jag skriver eller talar om "bubblan", så är det ett tillstånd där jag är helt och hållet innesluten i mig själv, oförmögen att kommunicera utåt eller att ta emot och förstå kommunikation och signaler utifrån. Allt är obehagligt och obegripligt, alla ljud, allt ljus, all beröringar blir förstärkta, men utan mening. Allt känns bokstavligen som om det finns en gräns på armlängds avstånd, som alla andra måste vara bortom.

+1

Detta är oerhört intressant tycker jag. Känner helt igen mig i flera av era beskrivningar.

I 15-25-årsåldern hade jag mycket starka upplevelser av att befinna mig innanför just en kvävande glaskupa. Jag skrek men ingen hörde, några få såg mig mima bakom glaset, ytterligare färre försökte lyfta på kupan utan att orka. Extrem ångest, ensamhet och hopplöshet präglade livet i bubblan.

Och i gruppgemenskap kände jag mig som från en annan planet, oförstående inför de psykologiska skeendena i gruppen. Det fungerade inte att imitera de andras sätt, snarare förvärrade det min otrygghet. Ändå lät jag mig själv göra våld på mig genom att förakta mitt sätt att vara och genom att inte värna om min integritet.

Idag är jag mycket starkare och tryggare, trivs ungefär lika bra ensam som med andra. Men jag är hyperallergisk mot allt vad gruppbeteende innebär, t ex att skandera talkörer etc vid idrottsevenemang eller politiska sammankomster.

Som tur är är jag inte idrottsintresserad och inte politiskt aktiv. Det känns som att jag automatiskt utgör en motpol som värnar om "den andra sidan av saken" vilket gör att jag lyckas skaffa ovänner överallt

Det bör nog påpekas: Jag har inte ångest eller depressionssymptom i min bubbla. Den är helt skild från t.ex. extrem panikångest eller (medeldjup) depression. Min bubbla är istället typiskt autistisk.

Lakrits skrev:Den bubbla ni skriver om befinner jag mig i för jämnan och har så alltid gjort. När jag skriver eller talar om "bubblan", så är det ett tillstånd där jag är helt och hållet innesluten i mig själv, oförmögen att kommunicera utåt eller att ta emot och förstå kommunikation och signaler utifrån. Allt är obehagligt och obegripligt, alla ljud, allt ljus, all beröringar blir förstärkta, men utan mening. Allt känns bokstavligen som om det finns en gräns på armlängds avstånd, som alla andra måste vara bortom.

Den är en del av min "klassiska" autismdiagnosdel. Det händer att jag hamnar där då och då. I min vardagsbubbla ingår bara jag, oavsett vem jag umgås med får de hålla sig på sin kant.

Det låter riktigt ruskigt, Lakrits..

>Tex jag hade två tjejkompisar hemma hos mig igår.
>Sen låg dom på sängen och pussades.
>Vad ska jag göra då?
>Då får ju inte jag någon uppmärksamhet, då är det ju ingen som pratar >med mig, då är det ju ingen som är med mig mig.

>Då finns det två bubblor, där jag är i en, och dom andra är i den andra >bubblan.
>Det känns jobbigt. Då föredrar jag att jag är ensam än att dom är där >när jag inte är med dom.
>Då ville jag bara bort därifrån, då ville jag gå ut och lämna dom hemma >hos mig.

Ja, jag har varit med om liknande situationer..
Jag hatar när två personer som man känner plötsligt börjar kladda på varandra. Vad ska man göra?? jag blir alltid lika handlingsförlamad varje gång det händer.

En utav många anledningar till varför jag inte längre vill umgås med folk.

Windfarne skrev:Det låter riktigt ruskigt, Lakrits.

Ja, det är otrevligt när det händer. Men med åren har jag blivit bättre på att känna av vilka dagar som jag bör vara försiktig med vad jag gör, och också blivit bättre på att upptäcka vartåt det barkar lite i förväg (så att jag inte bara försvinner in i mig själv utan att varna någon först).

Det har hänt att polisen trott att jag är drogpåverkad eller att jag har en psykos. Fast det har jag inte förstått förrän efteråt. Numera har jag en lapp i plånboken som berättar att jag är autistisk och att man skall ringa den och eller personen på det eller det numret om man hittar mig och jag är i bubblan.

Det är också märkligt vilken likhet dina episoder tycks ha med epileptikers petit mal.
Idag fick jag anledning att för en atypisk epileptiker med missbruksproblematik berätta att jag vet en autist som får liknande anfall. Har rekommenderat honom att ha npf i bakhuvudet när det gäller hans framtida läkarkontakter.

Tja, man vet ju aldrig. Det jag förstår av mina episoder är att de skall vara autistiskt typiska, men eftersom jag aldrig har talat med en neurolog, så kanske det kan kopplas till epilepsi. Diagnoser är ju bara förklaringsmodeller och inte något som är hugget i sten.

Windfarne skrev:Detta är oerhört intressant tycker jag. Känner helt igen mig i flera av era beskrivningar.

I 15-25-årsåldern hade jag mycket starka upplevelser av att befinna mig innanför just en kvävande glaskupa. Jag skrek men ingen hörde, några få såg mig mima bakom glaset, ytterligare färre försökte lyfta på kupan utan att orka. Extrem ångest, ensamhet och hopplöshet präglade livet i bubblan.

Och i gruppgemenskap kände jag mig som från en annan planet, oförstående inför de psykologiska skeendena i gruppen. Det fungerade inte att imitera de andras sätt, snarare förvärrade det min otrygghet. Ändå lät jag mig själv göra våld på mig genom att förakta mitt sätt att vara och genom att inte värna om min integritet.

Instämmer, utom att jag skulle säga "från tidigast jag minns och upp en bit i medelåldern".

Har nog försökt beskriva det förr i någon tråd, orkar inte upprepa.

************************

Förresten misstänker jag att det här är lätt hänt om man är tillräckligt lågfungerande autist: att man blir klassad som förståndshandikappad när man inte är det, och så var det med det för resten av livet.

Mig behandlade ju folk så rätt regelbundet, särskilt innan de hade "lärt känna" mig.

Lakrits skrev:Tja, man vet ju aldrig. Det jag förstår av mina episoder är att de skall vara autistiskt typiska, men eftersom jag aldrig har talat med en neurolog, så kanske det kan kopplas till epilepsi. Diagnoser är ju bara förklaringsmodeller och inte något som är hugget i sten.

Nu antydde jag ju inte att du har epilepsi. Sånt ses ju typiskt på EEG och den undersökningsmetoden utgör antagligen ett bergfast diagnoskriterium.
Det intressanta var väl närmast likheten i hur anfallen ter sig, samt att båda kan hänföras till någon typ av hjärnskada. Personen jag träffade jag mig lite ADHD-vibbar.

När det gäller personer som drabbats av lättare stroke upplevs ofta den massiva, outsägliga trötthet som aspergare också ofta har, liksom oförmågan att hålla flera bollar i luften samtidigt resp att orka vara social.
Även här hjärnskador.

Verkar som hjärnan ibland reagerar likartat på skador oberoende av orsak till dem och hur länge skadan funnits.