Jag har länge funderat på hur svår "grad" av AS som jag har.
Ständigt hör jag folk säga till mina föräldrar: "Jag känner en som har Aspergers syndrom, men han/hon har en mycket lättare grad än din dotter har."
Jag hoppas att någon kan svara på den här frågan.
Så här påverkar syndromet mig:
(Jag är 15 år.)

- Jag kan inte gå till nya ställen själv. I skolan är lärarna tvungna att gå med mig överallt, varje meter, när vi ska till nya platser. Annars får jag psykbryt, och då är det inte lätt att lugna ned mig.
- Jag har enorma perceptionsproblem.
- Jag förstår aldrig ironi eller retoriska frågor, och allt som sägs uppfattar jag väldigt bokstavligt.
- Jag förstår aldrig om folk är snälla mot mig eller hånfulla.
- Alla förändringar gör mig hypernervös och ångestfylld. Exempel: Om det är bestämt att vi ska gå när klockan är 18.00, och någon plötsligt bestämmer att vi ska gå kl. 18.05 i stället - då får jag panikångest och blir helt vansinnig.
- Jag kan inte tänka utanför ramarna alls.
- Jag är sjukligt lättskrämd.
- Jag vågar inte att sätta ned foten på främmande ställen, om ingen jag litar på följer med mig.
- Jag tar aldrig några initiativ, och det kan bli så illa att lärarna måste säga till mig.
- Jag kan absolut inte välja mellan saker, oavsett om det bara gäller små, obetydliga saker. I skolan måste mina lärare välja precis allt åt mig: Vilken stol jag ska sätta mig på om vi får välja, vilken sax jag ska använda, vilken uppgift jag ska arbeta med först om man får välja.
- Jag är oförmögen att jobba med "fria arbeten", d.v.s jag måste ha en tydlig lista där det står hur jag ska göra steg för steg.
- Jag vågar inte att prata med någon.
- Jag totalvägrar att testa nya saker. Mina lärare har stora svårigheter med att få mig att vara med i lekar, aktiviteter och uppgifter som jag aldrig har gjort förut. Lärarna tycker ibland att jag överdriver, så några försöker att tvinga mig, vilket de ångrar. Att tvinga mig till saker jag inte vågar att göra, innebär att jag blir så rädd för läraren som försökte att tvinga mig, att det krävs ett kolossalt arbete om läraren vill att jag ska känna förtroende för den igen.
- Jag kan inte vara i närheten av främmande människor.
- Om det kommer gäster, springer jag in i mitt rum, låser dörren och gömmer mig där tills de har gått.
- Jag har ganska hög IQ, men folk som möter mig tror att jag är utvecklingsstörd (de har till och med frågat mina föräldrar om det), eftersom jag oftast uppför mig väldigt "utvecklingsstört". Min handläggare och flera andra personer blev förvånade när de fick nej på frågan om jag gick i en särskola. De undrade hur jag klarar att gå i en vanlig klass.
- Jag har många stereotypiska rörelser för att lugna mig själv. I skolan kan jag ofta sitta och vagga fram och tillbaka på min stol.
- Det är näst intill omöjligt att nå fram till mig. Jag är nämligen väldigt försjunken i mig själv.
- Jag blir inte uttråkad sålänge något händer runt mig. I skolan kan jag sitta i ett hörn och stirra på väggen i flera timmar, och lärarna tror att jag har långtråkigt, men så är det inte.
- Jag har inte den blekaste aning om hur andra människor tänker och känner.
- Jag är, enligt mina föräldrar och en hel hög med folk, empatistörd.
... sedan allt det andra som är vanligt för personer med AS.
Det känns som att alla mina symptom är så överdrivet kraftiga.

Många människor som möter mig tror att jag har klassisk autism, till och med min utredare tyckte att det pekade mycket mot det. Jag beter mig som om jag har det.
Om jag är likadan när jag är vuxen, kommer jag inte att kunna leva ett självständigt liv. Jag är jätteorolig för det. Min psykolog blev överraskad av hur svår min problematik var, och vilka hinder den orsakade i vardagen.

Du har väldigt bra koll på dina egna problem!
Är problemen konstanta är det första jag tänker, eller förändras intensiteten med tiden?
För mig blir andra symtom intensivare om en sak går "fel". Sen beror min förmåga på hur jag mår.

carl skrev:Du har väldigt bra koll på dina egna problem!
Är problemen konstanta är det första jag tänker, eller förändras intensiteten med tiden?
För mig blir andra symtom intensivare om en sak går "fel". Sen beror min förmåga på hur jag mår.

Tack för ditt svar.
Ja, problemen är oavbrutna. De har alltid funnits där.
När jag mår bra går saker och ting lite lättare, men när jag mår dåligt stänger jag av mig själv.

Withdrawn skrev:

carl skrev:Du har väldigt bra koll på dina egna problem!
Är problemen konstanta är det första jag tänker, eller förändras intensiteten med tiden?
För mig blir andra symtom intensivare om en sak går "fel". Sen beror min förmåga på hur jag mår.

Tack för ditt svar.
Ja, problemen är oavbrutna. De har alltid funnits där.
När jag mår bra går saker och ting lite lättare, men när jag mår dåligt stänger jag av mig själv.

Det är det jag tänker lite kring just högfungerande och lågfungerande. Så länge förutsättningarna är så bra som möjligt så är man högfungerande.

Jag tänker såhär, kan man se sina problem, fel och kunna lösa dem, alltså överhuvudtaget att man är medveten om dem så har man lätt asperger, kan man inte lösa dem eller ens se dem överhuvudtaget så har man svår asperger.

Hej withdrawn

Det var ett jobbigt liv du har. Men du är förvånansvärt mogen med tanke på din ålder när det gäller att se och förstå dem.

Prolemet är väl snarare att din omvärld inte riktigt förstår hur mycket anpassning du behöver för att kunna fungera så bra som möjligt.

På din beskrivning låter det mer som att du borde ha diagnosen autistiskt syndrom än den du nu har. Om du har möjlighet, så borde du prata med den som utrett dig. Jag tror du kan få bättre förståelse för dina svårigheter med den diagnosen.

Paterrior94 skrev:Jag tänker såhär, kan man se sina problem, fel och kunna lösa dem, alltså överhuvudtaget att man är medveten om dem så har man lätt asperger, kan man inte lösa dem eller ens se dem överhuvudtaget så har man svår asperger.

Jag kan se och förstå mina problem, men jag klarar inte att lösa dem hur mycket jag än försöker.

A skrev:Hej withdrawn

Det var ett jobbigt liv du har. Men du är förvånansvärt mogen med tanke på din ålder när det gäller att se och förstå dem.

Prolemet är väl snarare att din omvärld inte riktigt förstår hur mycket anpassning du behöver för att kunna fungera så bra som möjligt.

På din beskrivning låter det mer som att du borde ha diagnosen autistiskt syndrom än den du nu har. Om du har möjlighet, så borde du prata med den som utrett dig. Jag tror du kan få bättre förståelse för dina svårigheter med den diagnosen.

Hej. Tack!
Vad är skillnaden mellan Aspergers syndrom och autistiskt syndrom?
Jag menar, vad var det som gör att det låter mer som att det är autistiskt syndrom?

carl skrev:Det är det jag tänker lite kring just högfungerande och lågfungerande. Så länge förutsättningarna är så bra som möjligt så är man högfungerande.

Jag förstår inte riktigt. Men tack så mycket för ditt svar.

Withdrawn skrev:

carl skrev:Det är det jag tänker lite kring just högfungerande och lågfungerande. Så länge förutsättningarna är så bra som möjligt så är man högfungerande.

Jag förstår inte riktigt. Men tack så mycket för ditt svar.

Så länge omgivningen är flexibel och kan tillgodose ens mindre fungerande sidor med hjälp så klarar man sig bättre. Ju mer, desto mer högfungerande. Om man inte får hjälp så blir man mindre fungerande.

Jag tror i alla fall att det är så carl menade.

Liljencroowna skrev:Så länge omgivningen är flexibel och kan tillgodose ens mindre fungerande sidor med hjälp så klarar man sig bättre. Ju mer, desto mer högfungerande. Om man inte får hjälp så blir man mindre fungerande.

Jag tror i alla fall att det är så carl menade.

Det låter vettigt! Tack.

Jag är mindre fungerande för att jag aldrig fått någon hjälp som barn, hade ju inte ens diagnos. Känns bra att ha fått diagnos för nu ska jag få stöd, bättre sent än aldrig! Jag tycker du är jätteduktig på att beskriva dina problem, jag känner igen mig men skulle aldrig kunna beskriva det på samma sätt som du gör. Jättebra skrivet!

Withdrawn skrev:

Liljencroowna skrev:Så länge omgivningen är flexibel och kan tillgodose ens mindre fungerande sidor med hjälp så klarar man sig bättre. Ju mer, desto mer högfungerande. Om man inte får hjälp så blir man mindre fungerande.

Jag tror i alla fall att det är så carl menade.

Det låter vettigt! Tack.

Det var precis så jag menade

Sen ska du inte döma dig så hårt för att du har problem. Se diagnosen som en chans att få misslyckas och göra de felen som lätt kan hända. Att överhuvudtaget ha sådan koll på sina problem ger en sån god möjlighet att informera andra och se varningssignalerna ifall något blir fel.

Är det verkligen bra att kategorisera in Asperger i olika underavdelningar? Jag tänker, att om man till exempel bedöms ha "lätt Asperger", kanske NT-folk tänker att det är inte så farligt, han har ju ändå bara lätt Asperger.

Men det kanske bara är jag som tänker så här.

andypandy skrev:Är det verkligen bra att kategorisera in Asperger i olika underavdelningar? Jag tänker, att om man till exempel bedöms ha "lätt Asperger", kanske NT-folk tänker att det är inte så farligt, han har ju ändå bara lätt Asperger.

Men om någon skulle hamna i den kategorin så är det väl just för att det inte är så farligt i den personens fall?

Hej igen withdrawn

Det är nog hela din beskrivning av dig själv och de svårigheter du upplever som fick mig att känna det som mer autistiskt än AS.

Du skrev t ex att du har väldigt svårt med förändringar, med att förstå kroppsspråk, med nya människor, att tala med människor t o m din familj.

AS är ju också en diagnos inom det vi kallar autismspektrum, men med den diagnosen har man inte lika stora svårigheter som när man har diagnosen autistiskt syndrom.

Du var också lite undrande inför det som någon kallar högfungerande respektive lågfungerande.

En sådan distinktion finns egentligen inte men har börjat användas iaf här på forum. Då menar man helt enkelt att en person fungerar bra eller inte så bra i livet och att det påverkas av omständigheterna kring personen.

Men i diagnostiska sammanhang, i diagnosen högfungerande autism - HFA - betyder det inget annat än att personen med den diagnosen är minst normalbegåvad. Diagnosen används mest när det funnits språkproblem tidigt i barndomen, annars brukar man använda AS.
Det där varierar lite på olika ställen i landet, man gör inte likadant helt enkelt när man sätter diagnos. Lite synd för det blir lätt förvirrande.

Ska tipsa dig om några böcker som du kanske kan ha nytta av om du gillar att läsa.
Gunilla Gerland: En riktig människa
G G har AS
Sen en bok som heter Stjärnor, linser och äpplen, skriven av en tyska som har autistiskt syndrom. Tyvärr har jag just nu glömt hennes namn :(

I USA finns en kvinna som är professor och som är mycket autistisk, hon heter ? ja, just det, glömt det också! Det står helt still i huvet .... men många här vet vilka jag menar så du får nog snart namnen på dom ;)

Hon har skrivit många böcker, mest i sitt ämne men jag tror även någon om sig själv. Hon har varit i Sverige också.

A skrev:Hej igen withdrawn

Det är nog hela din beskrivning av dig själv och de svårigheter du upplever som fick mig att känna det som mer autistiskt än AS.

Du skrev t ex att du har väldigt svårt med förändringar, med att förstå kroppsspråk, med nya människor, att tala med människor t o m din familj.

AS är ju också en diagnos inom det vi kallar autismspektrum, men med den diagnosen har man inte lika stora svårigheter som när man har diagnosen autistiskt syndrom.

Tack så mycket för ditt svar!
Jag har träffat en del barn med AS, och mina svårigheter känns så annorlunda jämfört med deras.

Tack för boktipsen!

Hoppas att jag får skriva lite mer, hehe.

När jag utreddes tyckte utredaren, när hon såg hur jag uppförde mig i testsituationen, att det påminde om autism. Dock fick jag diagnosen Aspergers syndrom eftersom mina föräldrar berättade att det mest var social interaktion och att skaffa vänner som jag tyckte var svårt.
Som om de kunde veta det. Jag har egentligen så mycket att berätta, men jag tycker att det är så problematiskt att prata att jag aldrig pratar med någon.
Det har varit så här så länge jag kan minnas.
Jag vägrade att använda napp när jag var bebis, det kändes obehagligt i munnen gissar jag på.
När jag var två år började jag att storgråta varje gång jag fick se något nytt. Det kunde handla om att jag för första gången fick se bakluckan på vår bil öppen.
Hörde jag främmande ljud (till exempel en väckarklocka) sprang jag paniskt runt i huset och grät så mycket att jag inte kunde andas.
I ettan började jag att gråta när folk skrattade, eftersom alla skratt hade olika ljud. Jag grät också om någon tittade på mig.
Nu gråter jag sällan. Jag har nog inte mer gråt kvar, grät ju hela tiden de första åren.

Det enda som jag inte har problem med är motoriken.
Jag har lite stel gångstil, men jag är duktig på sport, och att springa.

1. Kroppsspråk:
Jag kan inte räkna hur många gånger jag har missförstått eller kroppsspråk. Jag kan inte använda kroppsspråk heller.
Om någon ler, så blir jag dödsrädd. Det är nog därför att jag inte kan se skillnad på hjärtliga, olyckliga eller falska leenden. Jag vet inte vad personen känner alls.
Jag vet inte hur personer ser ut när de är på olika humör. Det är så jobbigt att inte veta! Därför undviker jag människor.
Jag har inte den blekaste aning. Är det vanligt för aspergare? Att de verkligen inte fattar någonting om kroppsspråket. Känner mig onormalt dålig. Alla med AS som jag har träffat, är så duktiga.

2. Ljud:
Just nu har jag hörselkåpor på mig, trots att det är natt och alla i min familj antagligen ligger och sover.
Jag är så ljudkänslig att jag krossas inombords varje gång jag hör ett ljud. Det behöver inte ens vara ett högt ljud, jag hör allt och om jag en dag inte hittar mina hörselkåpor blir jag tokig och skriker okontrollerat.
Mina syskon tycker att jag är barnslig, och att jag bara luras när jag plötsligt håller mig för öronen när någon hämtar en tallrik från skåpet.

3. Syn:
Om det är en ljus dag, svider det så mycket i ögonen, både inne och ute, att jag oftast sätter mig inne i mitt mörka sovrum.
När jag är i skolan sitter jag ofta med händerna kupade ovanför ögonen.
Om det är för många människor omkring mig, blir jag så förvirrad att jag flackar med blicken fram och tillbaka och verkligen försvinner från verkligheten. Det har hänt att jag blir överväldigad och har satt mig ned i korridoren, när vi har idrott till exempel. Automatiskt börjar jag att trycka hårt på mina händer och gunga fram och tillbaka.

4. Beröring och närhet.
En lärare började att massera mig utan varning en gång, och jag flög upp från stolen och såg ut som en skrämd katt. Blir jag knuffad lite försiktigt när jag står i en kö, känns det plågande. Det gör inte ont, men det är så obeskrivligt obehagligt.
Jag har en lärare som ofta ställer sig en halv meter ifrån mig när hon ska prata med mig, och om jag står mot en vägg, sjunker jag sakta ned mot golvet och försöker att kräla iväg.
Lärarna har sagt att jag ser panikslagen ut när de står bredvid mig.
Vilket jag också är.

5. Nya saker.
Låt oss säga att jag hamnar i ett rum, som jag aldrig har varit i tidigare, för att prata med en lärare eller kanske psykolog.
Jag tittar på allt som finns i rummet; varenda detalj. När jag har gjort det tittar jag på avståndet mellan olika saker. Ibland går jag bort till sakerna som finns i rummet och rör vid dem, och luktar på dem.
När jag har gjort allt detta kan jag känna mig lugnare.

6. Rädsla.
Alla är ju rädda för något, men jag är i princip rädd för allt.
Mest rädd är jag för oförberedda saker.
Jag är hemskt rädd för människor, telefoner, affärer, viss musik, fordon, träd, insekter, höjder, mörkret, baciller etc.
Om jag mår riktigt dåligt en dag, vågar jag inte att gå på ett annat underlag (till exempel från asfalt till gräs).
När jag går i byggnader tror jag att taket kommer att rasa över mig.
Går jag i skogen tror jag att den kommer att sprängas.

7. Tvångsmässiga beteenden.
Allt detta måste jag göra, annars blir jag hysterisk.
- Jag måste klippa mina naglar varje dag.
- Jag måste duscha i en hel timme, inte mer eller mindre.
- Jag måste öppna och stänga matskåpet om och om igen.
- Jag måste hinna till ett ställe innan jag har räknat till X antal sekunder.

8. Isolering.
Jag umgås aldrig med människor. Inte ens min familj. Jag sitter nästan bara i mitt rum. Jag vågar inte att gå utanför hemmet.
Min doktor tycker att jag ska ha en kontaktperson, så de har fixat det nu.

9. Osjälvständighet.
Jag är som en bebis i en tonårings kropp. Mina lärare är så förberedda på att ta hand om mig, oavsett om det gäller byte av platser eller en utflykt. De går bredvid mig och pratar med mig (men jag svarar aldrig).
I rasterna håller de koll på mig, så att jag inte blir mobbad eller plötsligt skulle få en ångestattack.

10. Samarbeta med andra.
Det är en pinsam syn. Lärarna placerar mig bredvid några NT barn. Barnen säger åt mig att göra något.
Jag: "Vad menar ni?"
Barnen förklarar igen.
Jag: "Va...? Ska jag ... vadå?"
Barnen förklarar igen.
Jag: "Jag förstår inte."
Barnen hämtar läraren.
Lärare: "Du ska *berättar*. Hör du mig?"
Försent. Jag reagerar inte på min omgivning längre, har försvunnit in i mig själv. Min blick är glasartad, jag fokuserar inte på någonting. Läraren viftar med handen framför mitt ansikte. Jag vet att den är där, jag hör allt som sägs, men jag är frånvarande. Att "väcka" mig från denna sorts okontaktbarhet, är mycket svårt.
Ibland tror lärarna att jag har blivit psykiskt sjuk och att jag behöver någon slags vård.

I mitt utredningspapper står det bland annat:
"Är avvaktande i kontakten. Svarar kortfattat på frågorna; antingen ja eller nej. Ibland inga svar alls. Uttrycker en stor osäkerhet. Är hon inte helt säker svarar hon ofta: jag vet inte, även på frågor om hur hon mår och känner sig. Vill inte gissa. Ställer själv inga frågor när något är oklart. Visade inte minspel eller intonation när hon pratar. Index för arbetsminne ligger klart under genomsnittet.
Svarar inte på hypotetiska frågor. Undviker också att svara på frågor där uppgiften är att inta en annan människas perspektiv och försöka svara utifrån det. Har svårt att bestämma sig. Har ofta svårt att komma igång med saker. Föräldrarna anger en del psykiska problem. Hon blir lätt oroad av små förändringar i de dagliga rutinerna och vill vara förberedd och kunna förutse vad som händer. Hon uppvisar osäkerhet i hur man beter sig i olika sociala situationer och har svårigheter med hänsynstagande och ömsesidighet i social samvaro. Har klar avvikande förmåga till ögonkontakt."

Jag använder medicin (Fluoxetin) mot depression och ångest.

Ni aspergare som läser detta, har ni det lika svårt?

Withdrawn skrev:2. Ljud:
Just nu har jag hörselkåpor på mig, trots att det är natt och alla i min familj antagligen ligger och sover.
Jag är så ljudkänslig att jag krossas inombords varje gång jag hör ett ljud. Det behöver inte ens vara ett högt ljud, jag hör allt och om jag en dag inte hittar mina hörselkåpor blir jag tokig och skriker okontrollerat.
Mina syskon tycker att jag är barnslig, och att jag bara luras när jag plötsligt håller mig för öronen när någon hämtar en tallrik från skåpet.

3. Syn:
Om det är för många människor omkring mig, blir jag så förvirrad att jag flackar med blicken fram och tillbaka och verkligen försvinner från verkligheten. Det har hänt att jag blir överväldigad och har satt mig ned i korridoren, när vi har idrott till exempel. Automatiskt börjar jag att trycka hårt på mina händer och gunga fram och tillbaka.

4. Beröring och närhet.
En lärare började att massera mig utan varning en gång, och jag flög upp från stolen och såg ut som en skrämd katt. Blir jag knuffad lite försiktigt när jag står i en kö, känns det plågande. Det gör inte ont, men det är så obeskrivligt obehagligt.
Jag har en lärare som ofta ställer sig en halv meter ifrån mig när hon ska prata med mig, och om jag står mot en vägg, sjunker jag sakta ned mot golvet och försöker att kräla iväg.
Lärarna har sagt att jag ser panikslagen ut när de står bredvid mig.
Vilket jag också är.

5. Nya saker.
Låt oss säga att jag hamnar i ett rum, som jag aldrig har varit i tidigare, för att prata med en lärare eller kanske psykolog.
Jag tittar på allt som finns i rummet; varenda detalj. När jag har gjort det tittar jag på avståndet mellan olika saker. Ibland går jag bort till sakerna som finns i rummet och rör vid dem, och luktar på dem.
När jag har gjort allt detta kan jag känna mig lugnare.


Ni aspergare som läser detta, har ni det lika svårt?

Klippte ut det ur din text som jag kan känna igen mig i. Ljud har återigen börjat vara riktigt jobbigt för mig att hantera. Jag bor i lägenhet och när mina grannar pratar med varandra, ser på TV, diskar eller dammsuger så kan det få mig så ångestfylld att jag måste ta på mig hörselkåpor och sitta och gunga fram och tillbaka för att lugna ned mig. Gråter mycket under tiden eftersom det känns så jobbigt att man inte ska tåla någonting.

Jag fick ibland lov att sitta i korridoren under vissa lektioner men annars satt jag med de andra även om jag inte var så närvarande. Fick göra mycket av skolarbetet hemma eftersom skolmiljön omöjliggjorde det för mig att koncentrera mig på vad jag skulle göra. När jag var i din ålder så hade jag däremot några vänner så en av dem brukade jag sitta och skriva lappar till på lektionerna istället för att göra det som det var meningen att göra, det var så långt min koncentration kunde bibehållas i det sorl som skapades. Jag kan fortfarande inte räkna ut ens lätta mattetal t ex. om det är mycket ljud och rörelse runtomkring mig. Det räcker med en tickande klocka för att jag ska ha svårt att koncentrera mig ordentligt vissa dagar. Under min skoltid så var rasterna riktigt jobbiga och under högstadiet så gick jag ofta iväg och ställde mig i något hörn där det inte var några andra människor, tittade ut genom ett fönster och försvann in i min egna, lilla drömvärld.

Jag går också in i panikläge om någon är för närgången (inom en halvmeter) när de pratar med mig. Om de rör mig så känner jag mig mycket illa till mods men jag har något lättare att hantera det nu än när jag var yngre. Folk brukade undra varför jag alltid backade ifrån dem när de försökte prata med mig, jag backade och backade för att få dem att hålla avståndet, vilket alltid slutade med att jag hamnade mot en vägg i ett hörn. Då kände jag mig som ett trängt djur och kunde ibland känna mig aggressiv om jag kände att jag inte kunde fly undan på annat sätt, t ex. in i mig själv.

Nya samtalsrum måste undersökas noga. Jag luktar inte och känner på saker men jag måste se vad som finns där. Framförallt fastnar jag för vilka tavlor och bilder som finns på väggen, färger i gardiner osv. Om det blir för rörigt för mig så kan jag inte prata ordentligt om hur jag mår och känner mig, då stjäl de yttre sakerna för mycket fokus. Jag minns en gång då jag hamnade i ett rum med en tavla med, ett för mig, oroligt motiv. Färgerna var inte bra sammansatta, tavlan var hafsigt målad och för mig blev hela bilden ångestfylld. Då kunde jag inte alls svara ordentligt på de frågor som jag fick av kuratorn.

I övrigt så kan jag väl säga att mina problem var betydligt större när jag var yngre, jag lärde mig många strategier för att klara av min vardag bättre men nu när jag har mått sämre så har många problem återkommit igen.

Oj, vad långt det här svaret blev...

A, du menar professor Temple Grandin? Hennes böcker är väldigt bra. Finns flera föreläsningar med henne på youtube också, hon beksriver saker väldigt pedagogiskt och underhållande från ett inifrånperspektiv, eftersom hon har autism själv.

Withdrawn skrev:1. Kroppsspråk:
Jag kan inte räkna hur många gånger jag har missförstått eller kroppsspråk. Jag kan inte använda kroppsspråk heller.
Om någon ler, så blir jag dödsrädd. Det är nog därför att jag inte kan se skillnad på hjärtliga, olyckliga eller falska leenden. Jag vet inte vad personen känner alls.
Jag vet inte hur personer ser ut när de är på olika humör. Det är så jobbigt att inte veta! Därför undviker jag människor.
Jag har inte den blekaste aning. Är det vanligt för aspergare? Att de verkligen inte fattar någonting om kroppsspråket. Känner mig onormalt dålig. Alla med AS som jag har träffat, är så duktiga.

Jag har blivit bättre med åren, mycket tack vare TV tror jag, och visst ökat intresse för människor. När jag var yngre fattade jag inte ens att andra hade känslor.

2. Ljud:
Just nu har jag hörselkåpor på mig, trots att det är natt och alla i min familj antagligen ligger och sover.
Jag är så ljudkänslig att jag krossas inombords varje gång jag hör ett ljud. Det behöver inte ens vara ett högt ljud, jag hör allt och om jag en dag inte hittar mina hörselkåpor blir jag tokig och skriker okontrollerat.
Mina syskon tycker att jag är barnslig, och att jag bara luras när jag plötsligt håller mig för öronen när någon hämtar en tallrik från skåpet.

Jag har varit sådär ljudkänslig... den som inte upplevt det kan nog inte föreställa sig hur jobbigt det är. Hade både öronproppar och hörselskydd och tålde inte ens att höra någon tala i samma rum. Kollade på TV utan ljud i flera år. Om det kom en motorcykel, helikopter, traktor eller gräsklippare fick jag närmast panik och var jag tvungen att försöka ta mig därifrån och komma inomhus så fort som möjligt för det gjorde det ont i hela kroppen. Lyckligtvis har ljud- & vibrationskänsligheten blivit bättre i o m att min allmänna sensibilitet minskat något så nu behöver jag bara öronproppar när jag sover.

3. Syn:
Om det är en ljus dag, svider det så mycket i ögonen, både inne och ute, att jag oftast sätter mig inne i mitt mörka sovrum.
När jag är i skolan sitter jag ofta med händerna kupade ovanför ögonen.
Om det är för många människor omkring mig, blir jag så förvirrad att jag flackar med blicken fram och tillbaka och verkligen försvinner från verkligheten. Det har hänt att jag blir överväldigad och har satt mig ned i korridoren, när vi har idrott till exempel. Automatiskt börjar jag att trycka hårt på mina händer och gunga fram och tillbaka.

Jag har också väldigt ljuskänsliga ögon, även om det just nu inte är så extremt som för dig. Lysrör har jag alltid haft väldigt svårt för, liksom direkt solljus. Att bli bländad av mötande trafik på kvällen känns som att bli stucken med sylar i ögonen.

4. Beröring och närhet.
En lärare började att massera mig utan varning en gång, och jag flög upp från stolen och såg ut som en skrämd katt. Blir jag knuffad lite försiktigt när jag står i en kö, känns det plågande. Det gör inte ont, men det är så obeskrivligt obehagligt.
Jag har en lärare som ofta ställer sig en halv meter ifrån mig när hon ska prata med mig, och om jag står mot en vägg, sjunker jag sakta ned mot golvet och försöker att kräla iväg.
Lärarna har sagt att jag ser panikslagen ut när de står bredvid mig.
Vilket jag också är.

Att ogilla beröring och att behöva extra stort avstånd till andra människor är det många aspergare som nämnt på olika forum och mejlinglistor. Sen finns de de som är väldigt kramiga också och gillar närhet, men att bli vidrörd av främmande människor utan förvarning verkar vara impopulärt överlag.

5. Nya saker.
Låt oss säga att jag hamnar i ett rum, som jag aldrig har varit i tidigare, för att prata med en lärare eller kanske psykolog.
Jag tittar på allt som finns i rummet; varenda detalj. När jag har gjort det tittar jag på avståndet mellan olika saker. Ibland går jag bort till sakerna som finns i rummet och rör vid dem, och luktar på dem.
När jag har gjort allt detta kan jag känna mig lugnare.

Som en katt alltså. Gulligt! Men nog vanligare bland autister än aspergare. Jag brukar iofs också kolla på detaljer, särkilt belysningen, och vill gärna orientera mig i rummet innan jag kan ta in människorna i det och vara social, men jag behöver inte lukta och ta på saker.

6. Rädsla.
Alla är ju rädda för något, men jag är i princip rädd för allt.
Mest rädd är jag för oförberedda saker.
Jag är hemskt rädd för människor, telefoner, affärer, viss musik, fordon, träd, insekter, höjder, mörkret, baciller etc.
Om jag mår riktigt dåligt en dag, vågar jag inte att gå på ett annat underlag (till exempel från asfalt till gräs).
När jag går i byggnader tror jag att taket kommer att rasa över mig.
Går jag i skogen tror jag att den kommer att sprängas.

Lite åt det hållet var jag när jag var liten, fast för dig låter det ännu mer extremt. Låter som om du har ett hypersensibelt nervsystem. Då kan man få problem med både att bli överväldigad och plågad av sensoriska intryck och att överreagera på normalt ofarliga saker med fobier, ångest o dyl för att nervsystemets alarmklocka går i taket av minsta lilla intryck. Sensibilitet är ofta medfödd men kan på sikt gå att dämpa lite med olika tekniker.

7. Tvångsmässiga beteenden.
Allt detta måste jag göra, annars blir jag hysterisk.
- Jag måste klippa mina naglar varje dag.
- Jag måste duscha i en hel timme, inte mer eller mindre.
- Jag måste öppna och stänga matskåpet om och om igen.
- Jag måste hinna till ett ställe innan jag har räknat till X antal sekunder.

Sådana tvång har jag aldrig haft så det kan jag inte relatera till. Men det lär ju höra till diagnosen.

8. Isolering.
Jag umgås aldrig med människor. Inte ens min familj. Jag sitter nästan bara i mitt rum. Jag vågar inte att gå utanför hemmet.
Min doktor tycker att jag ska ha en kontaktperson, så de har fixat det nu.

Vill du ha en kontaktperson? Är du nöjd med att vara ifred eller skulle du vilja ha mer umgänge om du inte var så rädd och sensoriskt överkänslig? En del som är maximalt introverta och intuitiva (enligt Meyers-Briggs personlighetstyper) upplever så mycket i det inre att yttre umgänge blir överflödigt. Jag är iofs också ganska introvert och kan alltid sysselsätta mig själv men gillar social samvaro med andra också. Bara det inte blir för ofta.

9. Osjälvständighet.
Jag är som en bebis i en tonårings kropp. Mina lärare är så förberedda på att ta hand om mig, oavsett om det gäller byte av platser eller en utflykt. De går bredvid mig och pratar med mig (men jag svarar aldrig).
I rasterna håller de koll på mig, så att jag inte blir mobbad eller plötsligt skulle få en ångestattack.

Det är ju bra att de fattat att du behöver det stödet. Långsammare utveckling än normalt hör ju till autismspektrumdiagnoserna och en del (både autister och aspergare) behöver mer eller mindre stöd hela livet, medan andra klarar sig rätt bra själva. Fast ibland till ett högt pris... en del blir utbrända i förtid av att ha vanligt jobb, familj, hushållsarbete, ekonomi och annat som man förväntas klara av så fort kroppen nått en viss ålder.

10. Samarbeta med andra.
Det är en pinsam syn. Lärarna placerar mig bredvid några NT barn. Barnen säger åt mig att göra något.
Jag: "Vad menar ni?"
Barnen förklarar igen.
Jag: "Va...? Ska jag ... vadå?"
Barnen förklarar igen.
Jag: "Jag förstår inte."
Barnen hämtar läraren.
Lärare: "Du ska *berättar*. Hör du mig?"
Försent. Jag reagerar inte på min omgivning längre, har försvunnit in i mig själv. Min blick är glasartad, jag fokuserar inte på någonting. Läraren viftar med handen framför mitt ansikte. Jag vet att den är där, jag hör allt som sägs, men jag är frånvarande. Att "väcka" mig från denna sorts okontaktbarhet, är mycket svårt.
Ibland tror lärarna att jag har blivit psykiskt sjuk och att jag behöver någon slags vård.

Det låter väldigt autistiskt. Jag fattade inte heller så mycket just när det var grupparbete o dyl i skolan men lyckades på något sätt se ut som om jag hängde med och hålla mig under radarn.

Summa summarum så tycker i alla fall jag att det låter mer som autism (fast utan begåvningshandikapp) än som AS.

Om du inte redan sett filmen om Temple Grandin så kan jag varmt rekommendera den. http://www.imdb.com/title/tt1278469/ Tror du skulle känna igen dig i många saker. De har filmat väldigt fint och försökt förmedla i ljud och bild hur hon upplevde vissa jobbiga sensoriska intryck.

Jag känner också igen mig. Men jag lider även av ångest men det kanske du också har?

Jag var ungefär på samma sätt som barn. Nu gråter även jag sällan. Men jag blir lätt skrämd. Är rädd för plötsliga, skarpa ljud, andra ljud går bättre. Ljus har jag inte märkt av, bara skarpt solljus.

Använder få gester då jag pratar. Jag kan nicka ibland om det är något som jag håller med om. Undviker mest att prata, även hemma. Min man kan hålla igång ett samtal, det kan inte jag.

Jag känner alltså igen mig men för mig är det mildare. jag har medelsvår AS enligt min psykiater.

Din stora reaktion på saker som är jobbiga. Tex tvångsmässigt undvikande av möjligt "obehag". Detta kan nog vara något som blivit satt i system i hjärnan pga tidigare obehagliga och traumatiska upplevelser.

Det borde nog gå att arbeta bort.