När jag läser inlägg här så pratas det 95% om svårigheter och problem på olika sätt, jag har precis detta synsätt och tankegångar själv. Det som verkar skilja Aspbergare från andra är att vi ser våra svårigheter som hinder medans andra ser det som, ok jag gillar inte att handla mat, hur ska jag göra för att det ska bli så enkelt och effektivt som möjligt.

planera inköpen noga, handla mycket på en gång, bestämma en speciell dag och tid jag handlar varje vecka, välja en butik jag gillar mest, välja en tid på dygnet som det är minst folk i butiken. kanske jag kan kolla om det finns någon internetbutik som har hemkörning av mat till dörren. o.s.v.

medans vi struntar istället att handla och gör det när vi är absolut tvugna, och då blir det oftast akut insatser vilket gör att det blir första bästa butik, vi handlar bara det vi behöver just nu, vi blir tvugna att handla när vi kanske har annat inplanerat också, akuthandling kan uppkomma när som helst, vilket innebär att vi hamnar i rusningen i butiken o.s.v.

Vi verkar ha ett otroligt kortsiktigt tänkande, där minsta grejj blir ett hinder som bara inte går att komma över. vad är det som gör att vi inte kan se andra sidan av hindret......jag tror att dom som klarar av att hantera sin vardag har blicken fäst på vart dom är på väg och när "hinder" dyker upp så tar dom sig över dom istället för att springa in i hindren och det tar stopp eller springa vid sidan av dom och komma ifrån den inslagna vägen.

Vi verkar ha ett otroligt kortsiktigt tänkande

Precis som alla andra menar du?

Jo det är rätt sant, men för min del att jag tänker på det sättet är att jag inte kan ha för mycket i huvudet samtidigt, jag kan inte sitta och tänka efter riktigt utan måste ta den lösningen som jag tycker är bekvämast.

Ja du har en poäng i det du säger zport.

För mig är det så nytt, har inte hunnit fundera på detta. Men det stämmer nog. Men jag försöker välja en tid då det är lite folk då jag ska handla. Annars blir det för svårt med allt folk och alla ljud. Ljus tycks jag inte reagera på. Jag kan inte heller ha för mycket att tänka på samtidigt.

Då kommer nästa fundering,

Vem är jag?
Vart är jag på väg?

Någonstans där fattas det för mig, Jag har ingen aning över huvudtaget.

Det skrivs att Aspbergare har en "perceptionsstörning".
Jag skulle vilja säga att vi har en finkänsligare perception än massan och i och med det vill inte / kan inte hoppa på "ekorrhjulet" som dom flesta snurrar i.

Att vi hamnar i svårigheter av stress, ångest, oro, depression m.m. är när vi trots våran perception försöker hoppa in i ekorrhjulet och vi tappar fotfästet fullständigt, allt bara snurrar, vi har ingen koll över huvudtaget.

Små signaler från omgivningen gör att vi blir mer och mer osäkra på oss själva, detta gör att vi släpper tron på att våran perception stämmer och vi försöker anpassa oss, vilket gör att vi tappar bort oss själva mer och mer och fungerar sämre och sämre.

Min tanke är att ekorrhjulet snurrar snabbare och snabbare för varje dag som går, vilket gör att det blir tuffare och tuffare att befinna sig i det, och som allt som befinner sig i ett snabbare snurrande hjul så kommer det att kastas ut så småningom, de lättaste först och de med tyngst percetion senare, men till slut kommer alla ur ekorrhjulet, vare sig de vill eller inte, det är helt enkelt en naturlag.

Ekorrhjulet som jag referare till är den konstruerade verkligheten som vi lever i, en värld där värden mäts i pengar, tillväxt, prylar m.m.

Så man kan säga att vi tappar bort oss själva på grund av att vi helt enkelt struntar, tappat tron på våran finkänsligare perception.

Så vad göra?

Vi kan ju börja med att kasta bort tanken att det är något fel på oss. Och se våran finkänsligare perception som en gåva som kan hjälpa oss själva och andra ut ur ekorrhjulet och in i sanningen.

Jag håller med dig zport! När jag läser dina inlägg om AS-personers finkänsligare perception och tendensen att ofta se sin situation lite negativ så tänker jag på "Aspie-kriterierna".
Det är ett antal kriterier från diagnosmanualen DSM-IV som omarbetats och framställs på ett mer positivt sätt, man framhäver våra styrkor istället för att räkna upp alla problem med diagnosen.
Lägger ut länken här:

http://www.rdos.net/sv/aspie.htm

Kanske några av er har sett detta redan men jag tycker att det är ett fantastiskt bra sätt att visa NT-personer att en diagnos kan innebära en fördel också. Trots allt så har vi alla vissa egenskaper som kompenserar våra svårigheter Tänk positivt!

zport skrev:
Vi kan ju börja med att kasta bort tanken att det är något fel på oss.

Aspergers syndrom är inte att vara Einstein reinkarnerad, det är snarare att man är ett praktmongo som är predisponerat till en massa lidanden. Einsteins son hade schizofreni för övrigt.

Jag behöver mediciner. Inte kan ju jag då sitta i knät på läkaren och säga du..asså jag är ju som en kvinnlig Einstein, men du vet nu vill jag ha lite rohypnol, för den här Einstenen sussar lite illa om natten....

sugrövmanövern skrev:

zport skrev:
Vi kan ju börja med att kasta bort tanken att det är något fel på oss.

Aspergers syndrom är inte att vara Einstein reinkarnerad, det är snarare att man är ett praktmongo som är predisponerat till en massa lidanden. Einsteins son hade schizofreni för övrigt.

Jag behöver mediciner. Inte kan ju jag då sitta i knät på läkaren och säga du..asså jag är ju som en kvinnlig Einstein, men du vet nu vill jag ha lite rohypnol, för den här Einstenen sussar lite illa om natten....

Förstår inte vad du menar?

zport skrev:Förstår inte vad du menar?

Anledningen att man pratar om svårigheter är för att man har svårigheter och vill ha lösningar eller lindring. Då blir det dumt att säga att det inte är fel på oss. Den som inte har några problem, har den verkligen Aspergers?

Jag säger inte att den som har Aspberger inte har svårigheter eller problem, det kan jag själv skriva under på till 100%.

Men vad hälper tanken att det är något fel?

Har själv otroliga problem med inhandlande av mat. Köper nästan alltid samma sak. Blir just nödköp då kylskåpet är tomt. Otroligt jobbigt med köp av kläder (provning, välja och bestämma sig för något). Alltid denna enorma tröskel då man skall ta sig till nya platser.

zport skrev:Jag säger inte att den som har Aspberger inte har svårigheter eller problem, det kan jag själv skriva under på till 100%.

Men vad hälper tanken att det är något fel?

Just psykologiskt är jag osäker på vilka metoder som kan vara bäst, men rent logiskt så kan man lösa ett problem.

zport skrev:Men vad hälper tanken att det är något fel?

Det är ju verkligheten, har man Aspergers avviker man från det normala. För att kunna skapa sig en dräglig tillvaro bör man vara införstådd med det.

Jag behöver assistans för att handla i affärer som säljer fler än en vara eller där den enda varan finns i fler än en färg. Eller överhuvudtaget för att röra mig på platser med stokastiska ljud- och synintryck från alla håll och kanter. Planerar gör jag, mycket noga dessutom, men att påstå att jag inte är funktionshindrad av min autism, utan bara är lite annorlunda i det avseendet, vore att ljuga. Det betyder inte att jag gnäller över det eller att jag förbannar livet självt, men för att kunna få hjälp måste man erkänna för sig själv att man har ett problem som måste lösas. Hade någon "NT" (som folk av någon idiotisk anledning kategoriserar de utan AST) plötsligt fått de typer av autismspektrumtillstånd som jag har, så skulle han eller hon antagligen också få problem att handskas med.

Det handlar inte om att vara negativ, utan att acceptera att jag har andra gränser för olika saker än andra. Det betyder inte att jag ser mig som sämre än andra eller att jag inte kan bli bättre på saker, men däremot att jag måste planera ett par dagar i förväg innan jag åker till jobbet eller tar en "spontan" fika på stan. Det är inget fel på mig, men jag avviker från de två innersta kvartilerna i normalfördelningen.

sugrövmanövern skrev:

zport skrev:Men vad hälper tanken att det är något fel?

Det är ju verkligheten, har man Aspergers avviker man från det normala. För att kunna skapa sig en dräglig tillvaro bör man vara införstådd med det.

Ja. verkligheten är att man avviker från det "normala", men tanken att det är något fel på mig för det ser jag inte som en tanke som skulle hjälpa mig att få högre livskvalité?

zport skrev:Ja. verkligheten är att man avviker från det "normala", men tanken att det är något fel på mig för det ser jag inte som en tanke som skulle hjälpa mig att få högre livskvalité?

Nä, du ska ju inte gå omkring och tänka jag är fel, fel, fel, fel fel, fel fel. Det räcker med att konstatera det en gång, och sedan identifiera på vilka sätt du är fel. Sedan efter det kan man spåna om hur man ska lösa sina tillkortakommanden.

zport skrev:När jag läser inlägg här så pratas det 95% om svårigheter och problem på olika sätt, jag har precis detta synsätt och tankegångar själv. Det som verkar skilja Aspbergare från andra är att vi ser våra svårigheter som hinder medans andra ser det som, ok jag gillar inte att handla mat, hur ska jag göra för att det ska bli så enkelt och effektivt som möjligt.

Om man är annorlunda och har svårigheter med saker så behöver det inte betyda att man ser svårigheter. Utan det kan vara att man har självinsikt och en realistisk uppfattning.

Jag har större problem med när människor inte kan acceptera ett nej, utan sätter igång och tjatar om att jag ska försöka vara lite mer positiv. Jag har allt för många gånger hört: Det går visst, bara du anstränger dig och försöker!

zport skrev:När jag läser inlägg här så pratas det 95% om svårigheter och problem på olika sätt, jag har precis detta synsätt och tankegångar själv. Det som verkar skilja Aspbergare från andra är att vi ser våra svårigheter som hinder medans andra ser det som, ok jag gillar inte att handla mat, hur ska jag göra för att det ska bli så enkelt och effektivt som möjligt.

planera inköpen noga, handla mycket på en gång, bestämma en speciell dag och tid jag handlar varje vecka, välja en butik jag gillar mest, välja en tid på dygnet som det är minst folk i butiken. kanske jag kan kolla om det finns någon internetbutik som har hemkörning av mat till dörren. o.s.v.

medans vi struntar istället att handla och gör det när vi är absolut tvugna, och då blir det oftast akut insatser vilket gör att det blir första bästa butik, vi handlar bara det vi behöver just nu, vi blir tvugna att handla när vi kanske har annat inplanerat också, akuthandling kan uppkomma när som helst, vilket innebär att vi hamnar i rusningen i butiken o.s.v.

Vi verkar ha ett otroligt kortsiktigt tänkande, där minsta grejj blir ett hinder som bara inte går att komma över. vad är det som gör att vi inte kan se andra sidan av hindret......jag tror att dom som klarar av att hantera sin vardag har blicken fäst på vart dom är på väg och när "hinder" dyker upp så tar dom sig över dom istället för att springa in i hindren och det tar stopp eller springa vid sidan av dom och komma ifrån den inslagna vägen.

Jag vet inte riktigt vad du läst för inlägg, men jag håller inte med. Dels tycker jag inte aspergare (utan b) i allmänhet är såna som du beskriver det, dels tycker jag inte NT i allmänhet är särskilt mycket bättre på att vara lösningsfokuserade. Tycker det finns folk som är bra och dåliga på det inom båda grupperna.

Och själv älskar jag att handla mat.

Jag tänker alltid "hur kan jag göra detta så enkelt och effektivt som möjligt". Att vara i problemlösarläge är mitt naturliga sätt att fungera.

Men sen är jag impulsiv också och när jag inte vet i förväg hur jag ska göra något så sätter jag bara igång och upptäcker vartefter hur man gör det bäst - eller hur man inte borde ha gjort...

Att handla mat tycker jag är urjobbigt. För att minimera tiden i affären har jag kommit på att det blir bäst om jag a) handlar i samma affär så jag vet var allting finns och slipper gå runt och leta eller fråga personalen (eftersom jag inte ser maten för alla färger); b) handlar ensam eftersom andra har en tendens att vilja gå runt och fundera medan de är i affären medan jag har en inköpslista som jag betar av på kortast möjliga tid innan jag blivit zonkad av alla intryck.

Inger skrev:Att handla mat tycker jag är urjobbigt. För att minimera tiden i affären har jag kommit på att det blir bäst om jag a) handlar i samma affär så jag vet var allting finns och slipper gå runt och leta eller fråga personalen (eftersom jag inte ser maten för alla färger); b) handlar ensam eftersom andra har en tendens att vilja gå runt och fundera medan de är i affären medan jag har en inköpslista som jag betar av på kortast möjliga tid innan jag blivit zonkad av alla intryck.

+1

Inger skrev:Att handla mat tycker jag är urjobbigt. För att minimera tiden i affären har jag kommit på att det blir bäst om jag a) handlar i samma affär så jag vet var allting finns och slipper gå runt och leta eller fråga personalen (eftersom jag inte ser maten för alla färger); b) handlar ensam eftersom andra har en tendens att vilja gå runt och fundera medan de är i affären medan jag har en inköpslista som jag betar av på kortast möjliga tid innan jag blivit zonkad av alla intryck.

+2
Att handla är att utföra ett uppdrag, inte en förströelse.
Jag har inga större problem med att handla så länge jag gör det själv. Även om det vimlar av folk och är stort så kan jag ställa in mig på "hunt mode" och gå och hämta vad jag ska. Men jag kan inte socialisera samtidigt som jag orienterar mig, folk går ofta för långsamt, tänker för långsamt och tar alldeles för mycket tid på sig när de ska välja kryddburk A, B eller C.
Att stå och vänta vid skyltfönster medan sällskapet står inne och beskådar vykort & andra turistattiraljer är också en grej jag stör mig otroligt mycket på.

Varför är det alltid mig det är fel på om jag tycker ovanstående?
Varför anses det mer normalt att springa runt som yra höns, helt planlöst och ständigt pratande?

Jag gillar visserligen att handla, men förstår problemet ni beskriver. Jag känner samma sak inför andra saker i livet.

När jag fick min diagnos blev jag chockad. Jag hade tippat på typ "deppig jävel". Efter ett tag växte en känsla stark känsla av att jag hade fått reda på att det inte var särskilt stort fel på mig. Jag har bara asperger, funkar lite annorlunda än andra.

Jag vet inte om jag har rätt eller om det stämmer för någon annan, men jag tycker inte att jag egentligen har några större problem. Jag är inte trasig. Jag fungerar svinbra. Om jag får vara i fred. Nästan allt som är jobbigt i mitt liv kommer utifrån. Men fy helvete vad jobbigt det blir. Det är det som är problemet för mig. Inte att jag skulle vara konstig, sorglig, traumatiserad eller vad det nu kan vara.

Vanliga människor gör ont. Det är mitt problem. Och det gör mig funktionshindrad. Frågan är vems problem det är?

zport skrev:Vi verkar ha ett otroligt kortsiktigt tänkande, där minsta grejj blir ett hinder som bara inte går att komma över. vad är det som gör att vi inte kan se andra sidan av hindret......jag tror att dom som klarar av att hantera sin vardag har blicken fäst på vart dom är på väg och när "hinder" dyker upp så tar dom sig över dom istället för att springa in i hindren och det tar stopp eller springa vid sidan av dom och komma ifrån den inslagna vägen.

Eller så är det som Lakrits skrev. I så fall tänker man ju snarare långsiktigt; man ser att man över överskådlig tid kommer att ha problem med anpassning till samhällets system för matinförskaffande, exempelvis. Kanske är det då rentav långsiktigt att lägga all tid på att lösa problemet på sikt, även om det tyvärr länge då betyder att mackisar och smält ost är det enda man har kraft att tillaga.

Folk som glider fint genom samhällslivet kanske aldrig tvingas lära sig att tänka långsiktigt?