Känner någon här igen känslan av att du "fejkar" aspergers? Jag står inför en utredning och känner att jag vill ha en diagnos för att kunna få den hjälp och det stöd jag behöver för att kunna leva ett "normalt" liv. De problem jag har är genuina, och de problem jag hade som barn tyder tveklöst på att jag har aspergers. Mina problem idag tyder också på det.

De jobbigaste problemen:
1. Jag har svårt att prata med människor i grupper eftersom jag aldrig vet när det är min tur att prata.
2. Jag kan inte strukturera upp och hantera min vardag eftersom det är för många olika saker som måste göras.
3. Jag kan inte skaffa eller behålla vänner.
4. Jag kan inte prata med människor på krogar eller fester eftersom jag inte kan sålla ut deras röster bland alla ljud runt mig. Allt blir till ett kaotiskt surrande.
5. Jag är ansiktsblind. Jag brukar känna igen människor på frisyren, men skulle någon ta på sig en mössa är det kört.
6. Jag bryter ihop när internetanslutningen lägger av.
7. Jag tolkar saker bokstavligt och är helt främmande inför hur människor kan säga saker de inte menar. Framför allt kan jag omöjligt avgöra vad jag borde ta på allvar och inte.
8. Jag förstår inte vad människor vill eller tänker om de inte säger det rakt ut. Jag kan inte avgöra om någon är ointresserad eller verkar "lite spänd". Jag märker inte ens om någon är full.

Utöver detta har jag alltid haft specialintressen och lever för diverse projekt som upptar all min tid och energi, som att tova hundra tapier och skriva en novell baserad på decimalerna i pi*.

Trots allt detta känns det som om jag inte gjort mig "förtjänt" av en aspergerdiagnos. Andra med samma problem som jag kan förtjäna en diagnos, men inte jag, för jag är bara dum och lat och konstig allmänt. Det känns så. Förmodligen kommer det att kännas som om jag fejkar genom hela utredningen också, och om jag får en diagnos (vilket neurologerna jag träffat tror att jag kommer att få) kommer det ändå att kännas som om jag inte borde ha det, eftersom: människor med aspergers har problem som de borde få hjälp med. Jag är bara dum i huvudet.

Finns det någon som känner igen det här?

* Varje ord har det antal bokstäver som den aktuella decimalen i pi. 3,14159 kan till exempel skrivas som "yes, I want a large centipede".

Jag gjorde min utredning utan att veta närmare vad Aspergers syndrom var, så i detta fall "fejkade" jag inte.

Nu när jag "vet" vad Aspergers syndrom är, och att jag själv fått diagnosen, relaterar jag ibland till den (eller dess symptom) i samtal med andra. Det kan ibland kännas som "fejk", eftersom jag inte till fullo förstår min diagnos eller om orsaken till de då aktuella frågorna/problemen alls är relaterade till min diagnos.


I en situation där jag känner mig angripen, men på ett rätt försåtligt indirekt sätt, har jag funderat på om jag, med hänvisning till min diagnos, skulle kräva tydlighet och också tillåta mig att vara så "tydlig" jag egentligen vill vara - för att få slut på dessa förstuckna angrepp. Är det "fejk" att vilja utnyttja diagnosen på detta sätt, eller är det bara en bekräftelse på diagnosen i sig (att jag har svårt med tolkningen och hanteringen av otydliga budskap från andra)?

Jag har inga problem att uppfatta eller förstå att jag blir angripen, men jag vet inte lika klart varför jag blir det eller hur jag skall avvärja angreppen. I detta läge har jag alltså funderat på att relatera till min diagnos, att "skydda" mig bakom den, för att möjliggöra en mer direkt (men inte så hotfull) konfrontation.

Genom att hänvisa till diagnosen, tänker jag att det skall bli lättare för den andre att klara sig ur det hela, utan att förlora ansiktet (bildligt talat...) och att vi kanske kan mötas på ett rakare sätt. Kanske känner han sig avvisad av mig, utan att jag förstår att jag sänder ut sådana signaler? Kanske känner han sig hotad?

Jag funderar på om det skulle vara manipulativt, eller "fejk", av mig att använda diagnosen på detta sätt och om det är bra för min relation till den här personen på sikt. Men jag är också rädd för att personen endast skall se en ny möjlighet att angripa mig, att den ska få en ny svaghet, en ny blotta att exploatera - dels direkt i relationen till mig, dels genom att sprida nedsättande skvaller om mig till andra.

Laika, du låter ju rätt aspig på beskrivningen i alla fall.

Jag har börjat känna mig mer normal nu på senare år, men det är nog bara för att jag a) på 48 år faktiskt lyckats öva upp vissa saker och b) bara umgås med andra som också är udda och/eller väldigt accepterande.

Om jag någon gång känner mig för "normal" för diagnosen jämfört med vissa andra, så brukar den villfarelsen snabbt försvinna i en grupp riktiga normaler. Där blir jag fortfarande den där som inte passar in.

Per Plex, ingen aning, men om det inte var en närastående som var omöjlig att undkomma skulle jag ö h t inte umgås med folk som kommer med försåtliga angrepp.

Jag känner igen det mesta i dina punkter (1-4, 6, delvis 5, 7 & 8 ) samt upplevelsen att vara en fejk. Jag fick diagnos (med vad jag förstår god marginal), och hade det inte varit för min irrationella självmordsfobi kunde jag ha sagt att det verktyget för självförståelse och erkännande (om också väldigt tafatt och otillräcklig hjälp) räddade mitt liv. Till exempel gav den mig mitt livs första verktyg som kunde börja få mig att känna mig äkta istället.

Frågan är kanske vilket 'jag' man bedömer. Jag har också haft sådana tankar men har ändå alla de typiska aspie problemen. En massa har jag lärt mig hur man ska uppträda så det märks inte på mig att jag har AS, men jag blir ändå utanför och passar aldrig in på ett naturligt sätt. Jag trivs med omkring 80% fullständig ensamhet mm. När jag gör test så säger testen att jag har drag av både asperger och NT. Det är också en fråga om tid. Jag kan dölja min AS men det kunde jag inte när jag var yngre.

Känner igen mig i 1-3 samt en variant av 4 och delvis 8. Vad gäller 4:an så kan jag skilja ut röster tydligt och det är snarast det som är mitt problem, för det innebär att jag hör vad alla inom en 3m (beror på hur tätt folk sitter samt bakgrundsmusik mm) radie säger och det blir jag oerhört trött av.

Håller med Krake. Man kan säkert ha drag av både AS och NT..det är nog inte helt omöjligt. Det finns så många olika grader av allting.

regnif skrev:Håller med Krake. Man kan säkert ha drag av både AS och NT..det är nog inte helt omöjligt. Det finns så många olika grader av allting.

Precis, en AS-diagnos är inte något binärt utan nåt som ligger på ett kontinuum mellan Kanners syndrom och brutal-NT-ighet. Om man får diagnos handlar också om tolkande, vem som utreder, den personens kompetens, inkännande och intelligens, hur ärlig man är när man är där, hur bra självinsikt man har, hur gammal man är, vilket kön man har osv.

alfapetsmamma skrev:

regnif skrev:Håller med Krake. Man kan säkert ha drag av både AS och NT..det är nog inte helt omöjligt. Det finns så många olika grader av allting.

Precis, en AS-diagnos är inte något binärt utan nåt som ligger på ett kontinuum mellan Kanners syndrom och brutal-NT-ighet. Om man får diagnos handlar också om tolkande, vem som utreder, den personens kompetens, inkännande och intelligens, hur ärlig man är när man är där, hur bra självinsikt man har, hur gammal man är, vilket kön man har osv.

Jag är beredd att hålla med.

Inger, det är ingen familjemedlem, men väl en person jag kommer att konfronteras med i vardagen framöver.

Ska kolla om det finns någon lämpligare tråd att diskutera detta i.

Jag visste inte alls vad aspergers var då jag skulle utredas. Jag känner igen mig så väl i beskrivningen, så är jag också! Har också känt att jag fejkar för att slippa jobba, men det är som vanligt bara tankar jag har inne i skallen. Ingen runt omkring tror jag fejkar.

Jag klarar inte heller av vardagen så nu ska vi få hjälp, extra akut eftersom vi har ett barn.

Det verkar som om du har Asperger Syndrom. Du och jag har samma "problem" i alla fall. Hehe. Och jag har AS.

Du är inte dum. Säg inte så om dig själv.

Jag tror ofta att jag är falsk som om jag skulle behöva vara sämre för att få hjälp. Dålig självkänsla antagligen. Som sjukskriven trodde jag att jag skulle bli avslöjad som frisk varenda gång.
Jag gillar inte att påverka de som ska styra över mig i allt för stor grad och är väldigt rädd för att göra just det så att resultatet ska bli så angenämt för mig själv. Förmodligen bara nojor.

Jag känner igen det du skriver.
Har liknande tankar kring utredning. Kanske har det och göra med någon dålig vana.

Jag har alltid kännt att jag måste låtsas för att det ska se ut som om det funkar. Vetskapen om att jag har asperger får ju min uppfattning att vridas om och man får små chockupplevelser när man fattar hur det står till.

Jag vet inte om det har med just asperger å göra, men jag väntar ofta in i det sista innan jag agerar. Däribland söker hjälp.

Jag har pendlat fram och tillbaka nu i flera månader om jag ska eller inte ska göra utredning.

Har alltid blivit kallad smart och händig. Ingen förstår när jag säger att jag är sjuk eller att jag behöver sova en hel dag.

Visst känns det som man fejkar ibland. Men sen så tänker jag på de olika självmordsförsök man gjort och de åren man spenderat i psykhäktet.

Man måste ha saker i perspektiv och komma ihåg sin historia. Inte sträcka sig för långt mot framtiden.

Hur bemöter man kommentarer som "Äh, Asperger är ju bara en modediagnos - om någon skulle ha den, är inte du en av dessa. *elakt flin*"?, skrik, emotioner, retorik..? Vad brukar ni säga när människor motsätter sig era diagnoser/misstankar?

Tack för alla tänkvärda, förstående och uppmuntrande svar! Det känns bra att jag inte är ensam om att känna mig falsk.

Krake skrev:Frågan är kanske vilket 'jag' man bedömer. Jag har också haft sådana tankar men har ändå alla de typiska aspie problemen. En massa har jag lärt mig hur man ska uppträda så det märks inte på mig att jag har AS, men jag blir ändå utanför och passar aldrig in på ett naturligt sätt.

Precis så är det för mig också. Det är därför jag undrar ibland om jag inte är NT egentligen, och att de gånger jag uppvisar AS-problem på grund av dålig koncentration/uppmärksamhet/annat bara beror på att jag är lat. Jag har till exempel klarat att bo ensam i ett antal år - även om lägenheten sett ut som en knarkarkvart, jag har levt på mackor och fått ett flertal inkassokrav.

Allt hade varit så mycket lättare om jag kunnat jämföra med något, men problemet kvarstår att jag ju inte har en aning om hur mycket andra måste anstränga sig för att orka laga mat och fungera socialt. Det enda jag vet är att jag har svårt för det.

carl skrev:Jag tror ofta att jag är falsk som om jag skulle behöva vara sämre för att få hjälp. Dålig självkänsla antagligen. Som sjukskriven trodde jag att jag skulle bli avslöjad som frisk varenda gång.

Det jag väntar mig när jag ska göra utredningen är att alla självskattningstester och sådant kommer att visa att jag har AS, medan sådant som är svårt att fejka, som perceptionstester, kommer att visa att jag är NT. Och så kommer psykologen att dra slutsatsen att jag är hypokondrisk eller bara allmänt tragisk.

Med allra största sannolikhet beror det på dålig självkänsla. Jag kan inte acceptera att jag skulle ha det svårare än andra och rätt till hjälp.

outzaidur skrev:Har alltid blivit kallad smart och händig. Ingen förstår när jag säger att jag är sjuk eller att jag behöver sova en hel dag.

Visst känns det som man fejkar ibland. Men sen så tänker jag på de olika självmordsförsök man gjort och de åren man spenderat i psykhäktet.

Man måste ha saker i perspektiv och komma ihåg sin historia. Inte sträcka sig för långt mot framtiden.

Jag tror att du har alldeles rätt. När jag tänker på min barndom och ungdomstid och pratar med mina föräldrar om vad de tror om en eventuell AS-diagnos, då verkar det självklart att jag har någon sorts neuropsykiatrisk svårighet. Jag har en tendens att förringa mina problem, att inte se dem som riktiga problem utan i stället tänker att det är jag som är dum.

cognitive delight skrev:Hur bemöter man kommentarer som "Äh, Asperger är ju bara en modediagnos - om någon skulle ha den, är inte du en av dessa. *elakt flin*"?, skrik, emotioner, retorik..? Vad brukar ni säga när människor motsätter sig era diagnoser/misstankar?

Håller tal om meningen med livet och variation.

Säger någon att jag inte har det och ifrågasätter mig så ifrågasätter jag personens kön p g a personen kanske inte är ett "textbook example". Säger personen att du är otrevlig så kan du svara: "There you go, theory of mind". Eller något annat som är geekigt.

Det kan inte vara så att du internaliserat sånt som andra sagt om eller till dig?

Inger skrev:Det kan inte vara så att du internaliserat sånt som andra sagt om eller till dig?

Jo, absolut. När jag var liten och mobbad tyckte mamma att jag skulle lösa problemet genom att "anpassa mig till de andra". För några år sedan sa hon att jag fick skylla mig själv för mobbningen eftersom jag aldrig anpassade mig. De flesta lärare tyckte bara att jag var gnällig och överreagerade. Slutsatsen var att jag inte kunde vara mobbad eftersom jag gick i en så "harmonisk" klass. När jag varit sjukskriven från jobbet har pappa sagt att jag aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv eftersom jag inte förstår hur viktigt det är med jobb.

Laika skrev:

Krake skrev:Frågan är kanske vilket 'jag' man bedömer. Jag har också haft sådana tankar men har ändå alla de typiska aspie problemen. En massa har jag lärt mig hur man ska uppträda så det märks inte på mig att jag har AS, men jag blir ändå utanför och passar aldrig in på ett naturligt sätt.

Precis så är det för mig också. Det är därför jag undrar ibland om jag inte är NT egentligen, och att de gånger jag uppvisar AS-problem på grund av dålig koncentration/uppmärksamhet/annat bara beror på att jag är lat. Jag har till exempel klarat att bo ensam i ett antal år - även om lägenheten sett ut som en knarkarkvart, jag har levt på mackor och fått ett flertal inkassokrav.

Precis som för Krake och dig är det eller har varit för mig också.

Laika skrev:Allt hade varit så mycket lättare om jag kunnat jämföra med något, men problemet kvarstår att jag ju inte har en aning om hur mycket andra måste anstränga sig för att orka laga mat och fungera socialt. Det enda jag vet är att jag har svårt för det.

Och precis så. Där var diagnosen det första som hjälpte mig att i efterhand kunna börja jämföra. Resultatet var hårresande och samtidigt min första befrielse och möjlighet att börja lägga de här förtärande ofruktbara tvivlen bakom mig: mitt liv hade varit riggat från början, jag hade verkligen inte haft en chans.

Laika skrev:

carl skrev:Jag tror ofta att jag är falsk som om jag skulle behöva vara sämre för att få hjälp. Dålig självkänsla antagligen. Som sjukskriven trodde jag att jag skulle bli avslöjad som frisk varenda gång.

Det jag väntar mig när jag ska göra utredningen är att alla självskattningstester och sådant kommer att visa att jag har AS, medan sådant som är svårt att fejka, som perceptionstester, kommer att visa att jag är NT. Och så kommer psykologen att dra slutsatsen att jag är hypokondrisk eller bara allmänt tragisk.

Med allra största sannolikhet beror det på dålig självkänsla. Jag kan inte acceptera att jag skulle ha det svårare än andra och rätt till hjälp.

outzaidur skrev:Har alltid blivit kallad smart och händig. Ingen förstår när jag säger att jag är sjuk eller att jag behöver sova en hel dag.

Visst känns det som man fejkar ibland. Men sen så tänker jag på de olika självmordsförsök man gjort och de åren man spenderat i psykhäktet.

Man måste ha saker i perspektiv och komma ihåg sin historia. Inte sträcka sig för långt mot framtiden.

Jag tror att du har alldeles rätt. När jag tänker på min barndom och ungdomstid och pratar med mina föräldrar om vad de tror om en eventuell AS-diagnos, då verkar det självklart att jag har någon sorts neuropsykiatrisk svårighet. Jag har en tendens att förringa mina problem, att inte se dem som riktiga problem utan i stället tänker att det är jag som är dum.

Varit igenom de sakerna också. Verklighetsprövning är nog det enda som hjälper. (Men kolla gärna upp utredare, om du kan, det finns många dåliga bland de bra.)

Laika skrev:

Inger skrev:Det kan inte vara så att du internaliserat sånt som andra sagt om eller till dig?

Jo, absolut. När jag var liten och mobbad tyckte mamma att jag skulle lösa problemet genom att "anpassa mig till de andra". För några år sedan sa hon att jag fick skylla mig själv för mobbningen eftersom jag aldrig anpassade mig. De flesta lärare tyckte bara att jag var gnällig och överreagerade. Slutsatsen var att jag inte kunde vara mobbad eftersom jag gick i en så "harmonisk" klass. När jag varit sjukskriven från jobbet har pappa sagt att jag aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv eftersom jag inte förstår hur viktigt det är med jobb.

Fy fan vilken oförståelse och missriktad moralism på din bekostnad. Det är mycket att kämpa mot - hos sina egna närmaste.

Laika skrev:Trots allt detta känns det som om jag inte gjort mig "förtjänt" av en aspergerdiagnos. Andra med samma problem som jag kan förtjäna en diagnos, men inte jag, för jag är bara dum och lat och konstig allmänt. Det känns så. Förmodligen kommer det att kännas som om jag fejkar genom hela utredningen också, och om jag får en diagnos (vilket neurologerna jag träffat tror att jag kommer att få) kommer det ändå att kännas som om jag inte borde ha det, eftersom: människor med aspergers har problem som de borde få hjälp med. Jag är bara dum i huvudet.

Jag känner igen mig rätt starkt. Jag är livrädd att de ska ändra sig och säga att jag är helt normal igen innan jag får min officiella diagnos. Alla på psyk utom just psykologen verkar tycka att mina problem beror på att jag spelar för mycket WoW. Ja, det var säkert på grund av WoW som morsan släpade mig till BUP på åttiotalet...

Laika,

Läsa dina tankar och funderingar är som att läsa om mig själv. Tack för dina öppenhjärtliga inlägg.

Zombie skrev:Där var diagnosen det första som hjälpte mig att i efterhand kunna börja jämföra. Resultatet var hårresande och samtidigt min första befrielse och möjlighet att börja lägga de här förtärande ofruktbara tvivlen bakom mig: mitt liv hade varit riggat från början, jag hade verkligen inte haft en chans.

Så tänker jag också ibland för att kunna acceptera mina egna problem. Men samtidigt avskyr jag att tänka att jag inte har haft en chans. Jag har haft det, och ofta har jag tagit chansen, och idag är saker så mycket bättre än de hade varit om jag inte pressat mig själv över mina egna gränser ibland. Jag har accepterat att mitt liv i nuläget är riggat så att jag, utan hjälp, ofta måste välja mellan dessa båda:
1. Ha ett oorganiserat liv och och inte orka jobba.
2. Känna mig utbränd av att envist ta tag i alla problem som andra inte ens ser som problem.

För mig är det ett stort problem att behöva betala räkningar, diska och laga mat. Jag KAN göra det, men det är en enorm ansträngning. Jag må ha en chans men verkligen inte på samma villkor som de flesta andra.

Xzirie skrev:Alla på psyk utom just psykologen verkar tycka att mina problem beror på att jag spelar för mycket WoW.

Jag väntar spänt på den dag någon professionell anser att en ung killes problem beror på att han spelar för mycket fotboll. På vissa människor verkar det som om WoW är ett större hot mot mänskligheten än vad kärnvapen är.

Jag undrar också vem som blir den första att hävda att mina problem beror på att jag tovar för många hundar. Det vore kul.

Laika skrev:

Zombie skrev:[Där var diagnosen det första som hjälpte mig att i efterhand kunna börja jämföra. Resultatet var hårresande och samtidigt min första befrielse och möjlighet att börja lägga de här förtärande ofruktbara tvivlen bakom mig: mitt liv hade varit riggat från början, jag hade verkligen inte haft en chans.

Så tänker jag också ibland för att kunna acceptera mina egna problem. Men samtidigt avskyr jag att tänka att jag inte har haft en chans. Jag har haft det, och ofta har jag tagit chansen, och idag är saker så mycket bättre än de hade varit om jag inte pressat mig själv över mina egna gränser ibland. Jag har accepterat att mitt liv i nuläget är riggat så att jag, utan hjälp, ofta måste välja mellan dessa båda:
1. Ha ett oorganiserat liv och och inte orka jobba.
2. Känna mig utbränd av att envist ta tag i alla problem som andra inte ens ser som problem.

För mig är det ett stort problem att behöva betala räkningar, diska och laga mat. Jag KAN göra det, men det är en enorm ansträngning. Jag må ha en chans men verkligen inte på samma villkor som de flesta andra.

Inte heller jag menade att det var svart eller vitt för mig. Naturligtvis har jag lärt mig saker genom att tvinga mig, både före och efter diagnosen. Men man måste räkna med priset också. För mig före diagnosen var det många gånger helt orimligt högt, jag borde ha kunnat göra samma lärdomar mycket skonsammare om (helst även myndigheter och vänner, men) åtminstone jag hade känt mig själv på den här punkten.

För dig ser det litet annorlunda ut eftersom du är medveten om vad dina problem kan bero på även om du inte låter utreda dig - du går kanske i så fall bara miste om den hjälp en diagnos kan ge dig i det praktiska livet och inför myndigheter och folk som går att berätta den för.

Men vad jag undrar om du är medveten om är hur hårt det kan straffa sig för särskilt just en aspergare att tvinga sig själv upp till "normala" människors funktionsnivå - eller kanske ens upp i närheten av den. Många av oss har en låg grundläggande energinivå och är sköra till vår konstitution på så vis att om vi väl en gång har bränt ut oss så kan det vara kört - såvitt man nu kan se för resten av livet - att någonsin få tillbaka några krafter till att fungera på mer än kanske en mycket låg överlevnadsnivå, som lekboll för en dagsform som aldrig sträcker sig ovanför dödstrött. Mer eller mindre för olika personer förstås, men i inget fall att leka med, utan ett verkligt handikapp i precis samma bemärkelse som att vara av med viktiga kroppsdelar. Faktiskt värre i så måtto att man inte har en neuropsykiskt "normal" människas krafter att kompensera det med. Så har det blivit för mig och många andra som har gjort just som du skisserar: försökt tvinga sig att leva ett liv som "alla andra" man har sett omkring sig genom att mer eller mindre hänsynslöst tvinga sig över "inre motstånd".

Som således för sent har visat sig _något_ allvarligare än bara "motstånd".

Så den som känner att den måste på minsta vis tvinga sig till något som liknar "normal" funktionsnivå bör nog överväga det där med utredning även i det här ljuset. Där kommer också rätten till praktisk hjälp in. Även om jag vet att man kunde få en del av den - i alla fall boendestöd - även på rent praktiska grunder åtminstone för några år sedan, så kan man nog säga att har det blivit så uppenbart att man behöver den har det sannolikt redan gått för långt för att man ska kunna återhämta sig.

Och det här brukar ingen "NT" fatta, eller fatta vidden av - såvitt jag vet har det inte slagit igenom bland yrkesfolket heller - så den här varningen kanske du bara får från andra aspergare.