Jag tyckte om skolan t o m högstadiet.
Få i klassen och jag kände mig aldrig utsatt eller nått.

Högläsning var det enda jag ogillade skarpt.

sanny skrev:Högläsning var det enda jag ogillade skarpt.

Tänk så olika det kan vara. Högläsning var i princip det enda jag gillade i skolan.

Jag blev jättenervös, på gräns till panik.
Slutade nästan att andas.
Så var jag ju också extremt blyg och osäker bakom mitt pokerfejs.

På vilket sätt gillade du det?

Om jag skulle vara trygg skulle jag nog kunna acceptera situationen, men aldrig gilla den.

sanny skrev:På vilket sätt gillade du det?

Jag har alltid tyckt om när folk lyssnar på mig.

Men du läser ju bara upp något som någon skrivit.
Alltså, det kommer ju inte från DIG.

Fast det är klart man kan ju lägga sin egna känsla osv i det man läser. Det var väl det jag var rädd för..för osäker att veta vilken nivå man skulle lägga sig. Känns tillgjort.

Men innerst inne längtar jag efter att få tala högt. Låta min röst strömma fram.

Albulena skrev:Det går ofta att läsa att barn med As har stora problem med social förmåga och kommunikation, och är därför isolerade under förskolan och skolan.

Hur hade ni det i skolan? Hade ni kompisar som ni gillade att umgås med? Kanske hitta på bus tillsammans?

Jag hade två kompisar i grundskolan. Den ena var ganska lik mig, tyst och lite av en ensamvarg. Den andra var som en storasyster för oss.
Vi lekte tillsammans, men jag tog inga egna initiativ, jag hängde med de andra två och var väldigt passiv.
När vi lekte var vi ofta i skogen och byggde upp samhällen. Jag stod för insamlandet av grenar, stenar, kottar, blad, mossor mm för att bygga upp hus, affärer mm. Mina kompisar stod för själva rolleken. De delade ut rollerna och jag var alltid pappan som byggde.

På gymnasiet hade jag en bra vän. Men vi var aldrig särskilt nära varandra. Vi använde varandra mer som socialt stöd för att utföra vissa saker vi inte orkade göra ensamma.

Jag blev aldrig mobbad i skolan. Jag fick en del tasiga kommentarer (t.ex. en gång efter gympan då jag luktade på mina trosor för att se vilket par som var rent och vilket par som var de svettiga), men jag blev aldrig mobbad. Det var inte förrän jag blev vuxen som jag fick reda på hur det känns att vara mobbad, utnyttjad och kränkt.

Jag hade en väldigt bra grundskoleperiod, men mådde riktigt dåligt under gymnasiet eftersom det var rörigare och betydligt fler elever, lärare och olika klassrum.

5:or i det som var intressant och 1:or i det ointressant. De kunde inte fatta hur en som är bra på matte och naturvetenskap är dålig på svenska och historia...

Ja, go figure

En bekant till mig fick tillfälle o diskutera radioelektronik med min lillebror.
Senare sade han till mig "nano, din lillebror är kul, om man berättar något för din bror så kan han det på en gång!".
Han menade att learningcurve i princip inte fanns hos honom, han bara fattade direkt.

För att vara ärlig, så saknar jag inte min gymnasietid - alls.
Alla var av en och samma sort (fjortisar) i den skolan som enligt många jag pratat med ansetts vara Stockholms ytligaste.

På ett sätt gör det mig så otroligt förbannad att jag fick min diagnos först EFTER skoltiden, och inte under (på grund av den VÄLDIGT långa väntetiden).

Kanske hade jag då inte behövt stressa och pressa mig själv tills den punkt att jag vägde 35,5kg~

Dyslektiker hade altid ungefär 5 ggr så många stavfel som resten av eleverna. Enligt mor var det bara lathet från min sida. Enligt läraren var jag tydligen intelligent men okoncentrerad. Hade troligen fått ADHD diagnos om det funnits.

Började jobba vid 15, har studerat senare i livet, var väldigt bra i matte då.

För mig har större delen av skolgången varit väldigt bra. Jag funderar på om det är vanligt att tjejer med AS är populära i skolan?

Jag såg dokumentären Teenage tourettes camp förut, och där är en ung tjej som har både tourettes och AS med. I sitt vanliga liv är hon kompis med de populära tjejerna i skolan, trots sitt handikapp. När hon åker på det här lägret så lyckas hon även där bli vän med de populära tjejerna som inte har handikapp men som befinner sig på samma läger.

Lite så var det för mig när jag växte upp också. Fler?

Däremot har jag absolut gjort ett par större sociala klavertramp eftersom jag inte förstått vad som är ok och inte ok. De osynliga reglerna.

Jag har också en tendens att ledsna på vänskap eftersom jag inte tycker om att ses för ofta eller prata i telefon, och då misstänker jag att några personer har blivit sårade längs vägen.

Min skolgång har varit ett rent utsagt helvete. Nu går jag i nian och är inte i skolan alls.

Dagis-0 : Mamma lämnade mig alltid, en personal fick alltid hålla i mig så att jag inte skulle springa efter. Jag grät nästan varje morgon över att bli lämnad av mamma.

1-3 : Jag hade en väldigt bra lärare, men mamma fick fortsätta följa mig till skolan. Och oftast fick lärare hålla i mig så att jag skulle stanna. Jag hade en kompis som jag alltid var med. Bara hon, var hon sjuk så var jag ensam på skolan.

4 : Vad jag minns gick fjärde klass jätte bra, hängde fortfarande ihop med samma kompis.

5-6 : Ett rent helvete, här började mina panikattacker att verkligen komma, både pappa och mamma fick följa mig till skolan, jag var nu för stor för lärare att hålla i mig. Så oftast skyndade sig pappa och mamma ut för att jag inte skulle se dem gå. Min lärare gömde mina skor, men inte hjälpte det. Jag stack hela tiden. Gick hos en kurator som sa att jag enbart var lat, att det var därför jag inte gick i skolan. Min kompis som jag alltid haft bytte skola, jag började umgås med Tobias, en adhd kille som alltid funnits där de tidigare åren. Vi gick jätte bra överens. I 6an började skolfobi'n att släppa och min lärare var jätte bra. När andra var tvunga att gå på friluftsdag så sa hon alltid "utom Ida och Tobias". Vi fick göra på vårt sätt och släpp allt jobbigt. Men vi var väl inte direkt bra för varann. Blev tex sittandes hos rektorn en hel dag för att han och jag ritat nazistkors på en vägg med en penna som inte gick bort, vi testade det bara för att se om det skulle gå bort, dock gjorde det inte det..

7: Ett helvete, ny klass, ny skola och nya idioter. Jag var ett såkallt mobboffer. Varje dag skrek de efter mig, kastade sten, spottade och annat. Jag åkte med bussen varje dag till skolan, men åkte med samma buss hem igen. Jag försökte in i det längsta. Men det gick inte, panikångesten hade tagit över helt. Blev skickad till ett behandlingshem.

8: Halva åttan var jag på behandlingshem. ( Ungefär här fick jag min diagnos) När jag väl fick komma hem så gick jag inte till skolan alls.

9-nu: Började nian i en klass för de med AS. Gick kanske 15 min om dagen, sen orkade jag inte stå ut med ångesten längre och panik kom och jag flydde. Äter nu medicin för mina panikattacker och går på BUP en gång i veckan. Går fortfarande inte i skolan, väntar bara på att skiten ska ta slut.

Det var min skolgång det, allt annat än lätt..

barracuber skrev:Är det från Ondskan, Trampe? Har inte läst den.

Jag har läst Ondskan och efter vad jag kommer ihåg från den boken så är det inte där ifrån.

Det som hände i Ondskan var mycket värre saker.

Jag var en enstöring som bara hade en kompis och det var någon som också var utanför. Det var ingen som retade mig men jag blev utanför pga att jag var tyst och inte riktigt fattade hur man umgås med andra. Ofta kände jag heller inget behov av att umgås med andra personer för då kunde jag inte riktigt göra som jag ville. På rasterna när jag inte hade rast samtidigt som min kompis satt jag nördigt utanför kuratons, rektons rum och läste tidningar.

När jag var i högstadiet var jag en av skolans största skitungar. Jag och polarna brukade spöa på överklassungarna och alla som var uppkäftiga mot oss. Sparkade sönder en toalett en gång när jag lacka på en lärare så det blev översvämning i gymnastik salen, haha. Det värsta var nog när jag gick på fluexotin (anti-dep), gjorde att jag svimmade lite då och då och fick überaggressioner, typ knivhotade en lärare när han sa till mig, och när en kille slog sönder busshållsplatsen så flög ja på han och hans vänner och slog käken ur led på en av dom.

Sen i gymnasiet blev jag motsatsen, typ fortfarande "en av dom tuffa snubbarna", hängde med dom, men typ satt för mig själv ofta, vilket gjorde att studierna gick bättre (i den ämnen jag tyckte om), började sätta mig längst fram i klassrummet och regelbundet somna över skolbänken, ibland i över 1½ timme.

Har alltid haft det problemet att jag alltid känner mig seg och har yrsel. Har sökt upp läkare för det men dom hittade inget fel. Det blir värre när jag suttit vid en dator länge (jobbar som it-support och klarar inte av det här jobbet längre till, mina ögon blir röda, jag kan knappt öppna ögonen, sitter och kisar just nu, ser helt trögt och suddigt när jag ska hem och har huvudvärk och illamående resten av dagen, är så här varje dag varje dag).

Gick IT-gymnasiet ett halv år, sen hoppade jag av, sen läste jag El ett halv år, och sen hoppade av där med (läste klart alla gymnasieterminsämnen på IV dock). Fick jobb som IT-support sen efter 2an, jobbar där fortfarande, har arbetsersättning från arbetsförmedlingen.

Eftersom jag inte visste om min AS förrän jag vart 18 år så var skoltiden jobbig. Vart mobbad för att jag var klumpig och kunde inte hinna med i deras tempo.Började till slut skolka från gympan,hemkundskapen,bild och musik.Hade bara få vänner som jag snackde med men dom gick bakom ryggen på mig när vi började gymnasiet

Min skoltid har varit både bra och dålig.

Från lekis till mellanstadiet hade jag 3 kompisar, sen kom en ny tjej till klassen. Hon kom in i vårt kompisgäng och då var vi plötsligt 5... Det funkar ALDRIG att umgås 5 tjejer tillsammans, enligt min erfarenhet. Vi blev ojämna par och det var jag som blev över Hon raserade hela vår gemenskap och var också väldigt elak mot mig.

Tiden på högstadiet var den värsta i hela mitt liv, jag var klassens mupp, alltid ensam på rasterna och helkass på idrott. En riktig pluggis utan en enda kompis. Betygen var i topp men självförtroendet i botten.

Sen var det dags för gymnasiet. Då var jag sååå trött på att alltid vara klassens tönt utan kompisar och att alltid få beska kommentarer efter idrottslektionerna. Så jag gjorde en helomvändning, bytte stil totalt, lyckades komma med i "det tuffa gänget" och blev en rebell istället för den tysta lilla favoriteleven som alltid gjorde sina läxor i tid. Det var en sån otrolig befrielse! Jag visade folk att jag inte är nån som man skämtar om i smyg. Har lugnat ner mig lite nu men har fortfarande en massa ilska med mig från den avskyvärda tiden på högstadiet.

Min skoltid var bara skit från början till slut, men måste ändå säga att gymnasiet var bästa tiden.

Lågstadiet: drog mig undan redan från början, jag hade tidigare blivit varnad för att jag måste uppföra mig väldigt korrekt, kunna anpassa mig och sitta stilla OCH samarbeta, lyssna och lära. Allt detta blev nästan för mycket för mig på en gång! Speciellt eftersom jag varit väldigt hyperaktiv som liten, dock inte intresserad av andra människor utan endast av det jag velat göra och det jag var intresserad av.
Jag tror jag försökte få vänner ibland, men de var oftast tillfälliga engångskompisar, för det mesta av tiden satt jag själv på en gunga och fantiserade om en helt annan värld som inte existerade. Jag blev till slut så "låst" i min fantasivärld att jag glömde av den riktiga, som jag överhuvudtaget inte ville existera i.
Jag blev nedstämd redan i början på lågstadiet pga de höga kraven, jag tappade intresset för allt och från att ha haft en massa intressen så tappade jag lusten till att göra något överhuvudtaget, pga alla krav min prestationsångest.

Högstadiet: I slutet på lågstadietiden blev jag plötsligt mycket mer "utåtriktad" till viss del. Inte heller idag så vet jag vad det beror på, men från att ha varit den "gråa ankungen" så började folk plötsligt veta om vem jag var osv. När folk väl visste om mig och såg mig så blev jag extremt hatad, speciellt av andra tjejer eftersom jag oftast lyckades dra uppmärksamheten till mig, även om jag fortsättningsvis var avvisande och ointresserad av andra människor.
När jag sedan började åttan och var den mest hatade tjejen på hela skolan, så drog jag mig under ytan igen. Och den här gången kanske mer än någonsin, jag pratade inte med en enda själ på över två år.

Gymnasiet: Till skillnad från lågstadiet/högstadiet hade jag för första gången lyckats skaffa ett fåtal "vänner" som jag hade roligt med från o till. Det var nog min räddning eftersom jag aldrig riktigt haft vänner innan.
Nu idag så är dessa inte mina vänner överhuvudtaget längre, så vi umgås aldrig.


Jag vet inte men jag har alltid haft en (o)förmåga att bli inblandad i konflikter av alla möjliga slag. Om man säger såhär så har jag alltid sett mig själv som två olika personligheter.
1. Den extrema "Outsidern", tystlåten, blyg, tillbakadragen... Den som aldrig säger nåt.
2. Den hatiska, arga, modiga och hämndlystna. Den som alltid lyckas skapa konflikter och hamna i bråk, hela tiden. Den som aldrig kan förlåta någon som en gång gjort mig illa. Den som ständigt har "hämnd" i baktanken.

Finns egentligen inte mycket att säga. Jag tycker att hur hemska barn än kan vara så var lärarna värst. Jag fick sitta på meningslösa lektioner och öva välskrivning, som man ändå inte har någon nytta av, i 9 år som jag skulle klarat av på 3 om dessa lärare inte varit både blinda och döva.

Jag har jämt varit den skygga och försynta flickan, som alla har tyckt varit underlig. I rasterna sitter jag för mig själv på en bänk. Jag läser böcker eller funderar. När jag var 9 år försökte jag skaffa vänner, men jag missförstod allt som folk sade, och om någon bröt regler blev jag dödsrädd och förvirrad. Folk tyckte att jag var tråkig och konstig.

När jag blev 12 år hade jag blivit så försjunken i mig själv att lärarna blev oroliga. Jag visade inget intresse för de andra barnen.
Jag kunde inte ha ögonkontakt med folk, hur mycket de än påpekade det.
Jag var så lättskrämd att jag kunde börja att darra bara en person satte sig bredvid mig.
På mitt utvecklingssamtal fick jag höra på långa, stränga monologer om att jag måste sluta att uppföra mig så här. De begärde att jag skulle leka med mina klasskamrater, prata med dem, klara att kommunicera med människor överhuvudtaget. De var upprörda; varför följde jag inte strömmen? Varför visade jag inga reaktioner när jag borde? Varför kunde jag falla ihop och börja gråta bara något sinnesintryck blev för överväldigande?
Lärarna tyckte att jag var trögtänkt. När de såg hur jag kämpade med att försöka att härma de andra, när de såg hur bortkommen jag såg ut när jag inte förstod en uppgift - de började att göra narr av mig, och skälla på mig. Jag var mindre kapabel än de andra, kom de fram till.

En rast gick jag runt och runt en bänk. Jag gick hundratals gånger runt den. En lärarinna iakttog mig. Efter en stund stegade hon fram till mig och röt: "Så här kan du inte göra! Du kan inte gå runt och runt bänken! Hitta någon kompis i stället."
Jag mumlade att jag inte ville vara med någon, men hon berättade att alla vill det, och att jag var för feg för att erkänna det.

Jag slet med allt som hade med andra att göra. Skolarbetet gick det bra med. Lärarna trodde att jag bara var blyg, och pressade mig till att göra saker som jag var oförmögen att göra. Om det skulle vara annat än blyghet, menade de att jag också skulle ha problem med inlärning.

Sedan började utredningen. Det var nämligen så att mina föräldrar skulle utreda min ena syster för ADHD, och råkade hitta information om något som hette Aspergers syndrom. De läste om AS och förstod att det var det som var "fel" på mig.
Min skola var så förfärlig att jag beslutade att byta skola.
Lärarna ville inte hjälpa mig alls. De trodde att mina behövligheter inte var så allvarliga som de faktiskt var.
Jag besökte en ny skola, och bemöttes av rektorn och en specialpedagog. Specialpedagogen hade koll på AS och visste hur hon kunde underlätta för mig i skolan.

Jag går nu i den nya skolan, i en vanlig klass med 20 elever.
Lärarna har fått information om AS och mina specialla behov.
Det är mycket som jag slipper att göra. Det är mycket som jag vägrar att göra. De skäller inte på mig ändå. De förstår, och respekterar.

Jag är så glad för din skull, Withdrawn! Om jag fått stöd i skolan hade jag säkert mått bättre som vuxen. Stöd är viktigt, mobbning är så fel! Jag vet hur det känns, man får så dålig självkänsla. Jag känner mig mindre värd än andra.

Withdrawn: Jag förstår hur du haft det och det är tråkigt när dina problem verkade mest bero på en dålig förståelse från skolan, att du ska få sån dålig start.
Hoppas det blir bättre nu.

Jag blev en gång tvingad att gå tvärs över skolgården, medan mina två vänner piskade mig och kallade mig ytterst elaka saker. Sedan band de fast mig vid ett träd, en kille som ingen av oss kände gick också glatt med i leken. De gick runt mig och halvsjöng förlämpningar och piskade mig. De hade också bundit ihop mina skosnören med en nästintill gordisk knut, som ju löstes på det kalssiska sättet (den blev uppklippt rätt igenom). Mina skosnören var fransiga och mycket korta, att knyta skorna blev nu ännu svårare.

Det där är väl det värsta jag har blivit utsatt för, det hände någon gång på lågstadiet. Det har varit skitsnack bakom ryggen, dolda förolämpningar och sådant, för det mesta. Inget fysiskt.