Har inte skrivit så mycket som jag trodde - dock läst en hel del på forumen. Trött, trött och trött kan sammanfatta livet - med en del ljusa stunder emellanåt.

Men i alla fall - så var man färdigutredd efter alla möten och papperskvarnen malt färdigt. Citerar från slutfasen av omdömet:

"XX bedöms inte till fullo uppfylla kriterierna för en diagnos av Asperger även om många drag i personligheten och som även fångas upp under testerna antyder någon form av neuropsykiatrisk störning. En sedan många år underliggande diagnos om återkommande depressioner försvårar ytterligare gränsdragningarna och en klar diagnos."

Fick under samtalet med den psykolog som utrett mig (för övrigt en bra kvinna som jag fick god kontakt med under utredning) veta att jag ligger någonstans i gråzonen mellan NT och fullödig Aspergare.
I
Skulle förmodligen fått en diagnos om det inte vore för att jag hittills under mina 40 år i livet klarat mig så pass väl som jag gjort i det "normala" samhället - d v s levt på egen hand utan behov av intervention från samhället i stort, klarat av att någorlunda hålla ett fulltidsjobb (frånsett mina återkommande sjukskrivningar för skoven i depression) och varit en "god" medborgare. Skit samma sedan att det personliga och sociala livet ser ut som det gör...

För att citera vad hon sa off the record:

"Skulle jag ge dig en diagnos skulle den med största sannolikhet ifrågasättas av habilitering och myndigheter för att du inte skulle bedömas vara i behov av insatser eller hjälp med tanke på hur pass bra du klarat dig hittills - även om jag förstår att det är mycket energi som går åt från din sida för det. Att ge dig beteckningen Asperger skulle förmodligen stjälpa mer än hjälpa i dagsläget."

Som sagt - ska man skratta eller gråta? Aspergare, men ändå inte... :/

Totala pseudo-argument för att inte ställa diagnosen. Det är inget konstigt alls att du har bitit i och TILL SYNES "klarat dig bra". Och desto mindre konstigt då att du fått återkommande depressioner av att FÖRSÖKA bita ihop och leva som "normal".

Det är ju bara för att diagnosen "inte fanns" när du och många av oss andra med diagnosen växte upp, och vi inte kunde få diagnosen då, troddes helt "normala", själva trodde det också och således har ansträngt oss så mycket vi kunnat för att leva ett "normalt" liv som alla andra. Däremot är det just att ha försökt så mycket att spela spelen som dränerar oss mer och mer på energi.

Just när vi kommer upp i runt 40 är vi många som vittnar om att vi verkligen börjar "få slut på bensinen" av att så länge ha lagt medveten ansträngning på att spela rollen av normal. Utan att ens veta att vi lagt energi på det. Det har ju gått på ren reflex att göra det, för att undvika att sticka ut, men icke förty har det varit en aktiv process som kräver mycket av oss, och binder upp mycket av den energi någon som verkligen är helt frisk och normal och utan neuropsykiatrisk problematik annars har över till att både orka arbeta och ha en rik fritid osv.

Den aspekten av Asperger framkommer nog inte i särskilt mycket av den vetenskapliga litteraturen, så det är för all del inte jättekonstigt om många som gör anspråk på att kunna ställa diagnosen inte har koll alls på det.

Men på den punkten måste man ha kunskap! Ta kontakt och säg till om det direkt, eller kräv en second opinion omgående. Kanske någon borde kontakta psykologen i fråga...

Det ankommer inte på habilitering och myndigheter att ifrågasätta Asperger-diagnoser för att någon med diagnosen ser alltför normal ut, och det brukar de faktiskt inte göra heller. Gjorde de det skulle de ifrågasätta mig och bra många av de runt 200 aspergare jag träffat hittills. Men de gör inte det!

Så det är inget som helst argument.

Den här psykologen är helt ute och cyklar!!

Så var det för mig oxå, för välfungerande för utredning ens men att jag inte klarar ngnting annat än jobbet, det är inte välfungerande enligt mig. (Fick en utredning till slut men tror inte mina svårigheter kom fram tillräckligt pga att jag inte visste då hur normen var. Jag var ju min egen norm. Men har tack vare AS forumet nu fått en nyanserad bild av neurotyper och autismspektrumberikade och var jag befinner mig på den skalan.)

Så man kan bara få diagnos om man inte klarar att arbeta? Jag tycker att om man haft återkommande problem i privatlivet så är det illa nog. Eller om arbetslivet tagit så mycket kraft att man inte orkar med något annat.

Det finns ju inget enkelt test, typ blodprov, som kan säga om man har AS el inte, så diagnosen hänger på symptomen och hur utredaren tolkar dem. Vi som är vuxna och har arbetat, har också lärt oss att i viss min kompensera.

Jag levde också ett till det yttre "normalt" liv med arbete etc. Men jag fick en diagnos efter min utbrändhet. Vad menar hon med mer "stjälpa än hjälpa"? Du behöver ju inte berätta om din diagnos för alla (t ex blivande arbetsgivare). Men du skulle då kunna få sjukpension på deltid, något som skulle kunna förhindra att du blir utbränd.

Ja, precis, hon verkar otroligt oinsatt och okunnig om vad syndromet innebär för den som har det, och vad det faktiskt handlar om...

Jag har också jobbat och pluggat, fått familj och aldrig haft betalningsanmärkningar... Men till vilket pris? Jo, utmattningssyndrom som 40+.

Nä, be om en second opinion tycker jag.

Min diagnos har aldrig ifrågasatts nånstans, de gånger jag tagit upp den. Och ändå har det aldrig sagts mig att man misstänkt nåt sånt om mig heller, tidigare. Så jag är ingen jätteobvious aspie, om man inte är insatt.

Lycka till! Stå på dig!

Verkar ju lovande.. Det kanske är bättre att skita i att försöka jobba då om man nu vill ha en diagnos.

Håller med samtliga föregående talare. Stigmatiseringsrisken ska man inte ta lätt på, den finns; jobb vet hur många som helst mer om än jag; men hur mycket utredaren vet om sådant för oss aspergare är ju inte heller givet.

Myndigheter kan behandla en knäppt, men för många av oss är det bättre än att inte få tillgång till dem alls - och är det så att de ifrågasätter ens diagnos brukar de efter vad jag har sett bland annat här på forumet vara så dåliga att man bör byta handläggare eller ställe i vilket fall som helst; den riktiga stigmatiseringen brukar man möta hos vanligt folk, och dem kan man förhoppningsvis hålla tyst för tills man vet var man har person för person.

En sak som inte ens riktigt kunniga utredare verkar känna till, däremot, är just hur stor risk vi löper att bli utbrända därför att vi inte fick hjälp tillräckligt och i tid. (Själv blev jag det trots att jag inte jobbade...)

Hmmm... Kontaktade psykologen som utredde mig igår och fick då fram att hennes kunskaper kring NPF sträcker sig kring vad som undervisades i läkar/psykolog-utbildningen - för bra många år sen... Hennes omdöme står dock fast och det tänker hon inte ändra på. *suck*

Blev också skickad till lokala Jakobsbers sjukhus - uppenbarligen är de mer specialiserade på psykoser där. Reflekterade inte så mycket över det då - var mest glad att få en tid för utredning - varför de inte remitterade mig till Karolinska och neuropsyk där förblir ju en gåta. ><

Ser två alternativ i dagsläget:

1) ta kontakt med lokala husläkaren igen och be om remiss till Karolinska för att få deras synpunkter
2) gå privat via Cereb eller Ola Lundin då de har gott rykte och är specialiserade på NPF generellt

Tankar och funderingar från forumet i stort mottages tacksamt och gärna.

Grisella skrev:Hmmm... Kontaktade psykologen som utredde mig igår och fick då fram att hennes kunskaper kring NPF sträcker sig kring vad som undervisades i läkar/psykolog-utbildningen - för bra många år sen... Hennes omdöme står dock fast och det tänker hon inte ändra på. *suck*

[...]

Tankar och funderingar från forumet i stort mottages tacksamt och gärna.

Jag säger bara en sak: Patientnämnden. Det är ju uppenbart att hon inte är kvalificerad nog att ställa diagnosen. Tycker jag då. Ring dem och hör.

Kan nämna att mina döttrar inte blev färdigutredda av BUP, som gick bet på dem. Det fick gå vidare till en specialistenhet och då åkte båda rakt in i autismspektrum så det visslade. Trots BUPs osäkerhet om när var hur vad man skulle säga om dem...

Lägger till en sak. Cereb och Ola Lundin i all ära, men varför ska du betala för nåt som du blivit beviljad att få till vanlig landstingstaxa, och inte fått för att personen som satts att göra det inte är kompetent. Nä, för din egen och andra blivande patienter till nämnda psykologs skull, gå vidare, på endera sättet.

Grisella skrev:Skulle förmodligen fått en diagnos om det inte vore för att jag hittills under mina 40 år i livet klarat mig så pass väl som jag gjort i det "normala" samhället - d v s levt på egen hand utan behov av intervention från samhället i stort, klarat av att någorlunda hålla ett fulltidsjobb (frånsett mina återkommande sjukskrivningar för skoven i depression) och varit en "god" medborgare. Skit samma sedan att det personliga och sociala livet ser ut som det gör...

Jag kan inte låta bli att se en likheter med försäkringskassepolitiken. Nämligen, om man bedöms ha någon form av arbetsförmåga så är man inte sjuk.

alfapetsmamma skrev:

Grisella skrev:Hmmm... Kontaktade psykologen som utredde mig igår och fick då fram att hennes kunskaper kring NPF sträcker sig kring vad som undervisades i läkar/psykolog-utbildningen - för bra många år sen... Hennes omdöme står dock fast och det tänker hon inte ändra på. *suck*

[...]

Tankar och funderingar från forumet i stort mottages tacksamt och gärna.

Jag säger bara en sak: Patientnämnden. Det är ju uppenbart att hon inte är kvalificerad nog att ställa diagnosen. Tycker jag då. Ring dem och hör.

Kan nämna att mina döttrar inte blev färdigutredda av BUP, som gick bet på dem. Det fick gå vidare till en specialistenhet och då åkte båda rakt in i autismspektrum så det visslade. Trots BUPs osäkerhet om när var hur vad man skulle säga om dem...

Lägger till en sak. Cereb och Ola Lundin i all ära, men varför ska du betala för nåt som du blivit beviljad att få till vanlig landstingstaxa, och inte fått för att personen som satts att göra det inte är kompetent. Nä, för din egen och andra blivande patienter till nämnda psykologs skull, gå vidare, på endera sättet.

Instämmer. Ligger det så till med utredaren så är den inte kompetent. Hur skulle det se ut om en kroppsläkare inte vore mer uppläst på sitt ämne? Du ska ha ny utredning, gratis, och orkar du vore det bra om man kunde minska risken att flera råkar ut för samma utredare.

Ja, henne vill vi se avpolletterad från en så viktig arbetsuppgift som hon så uppenbart inte har kunskaper för!

OA:s rättssäkerhetsgrupp skulle kunna vara en tänkbar aktör...

Pemer skrev:Ja, henne vill vi se avpolletterad från en så viktig arbetsuppgift som hon så uppenbart inte har kunskaper för!

OA:s rättssäkerhetsgrupp skulle kunna vara en tänkbar aktör...

Man ska välja sina strider med omsorg. Skulle OA engagera sig mot en enskild läkare så kan oppinionen vändas emot en. Att en stackars läkare blir förföljd och trakasserad av ett gäng galna rättshaverister!

Idéen om självhjälp är bättre väg. Att tillhanda kunskap och verktyg för enskilda personer och medlemmar.

Historien fortsätter - ringde vårdcentralen i fredags och har ny tid hos husläkare 21/6 för att dels få recept förnyade och sen be om en ny utredning. Vi får se vad det blir av det.

Har inte hunnit med Patientnämnden ännu men kommer att kontakta dem också - tror mer på den vägen än att gå via OA. Längre process naturligtvis, men via de rätta instanserna som patient när man anser sig felbehandlad. Håller med i ovanstående kommentar att det lätt kan bli syndromet "stackars attackerade läkare" annars, framförallt eftersom kunskapen om AS/NPF hos gemene man är rätt låg.

Har man bara orken, så har man som patient möjlighet till att vara väldigt mycket pain in the ass.

Man kan framföra sina klagomål skriftligen till klinikchef osv. Ja, allt står ju på landstingets hemsida.

nisse skrev:

Pemer skrev:Ja, henne vill vi se avpolletterad från en så viktig arbetsuppgift som hon så uppenbart inte har kunskaper för!

OA:s rättssäkerhetsgrupp skulle kunna vara en tänkbar aktör...

Man ska välja sina strider med omsorg. Skulle OA engagera sig mot en enskild läkare så kan oppinionen vändas emot en. Att en stackars läkare blir förföljd och trakasserad av ett gäng galna rättshaverister!

Idéen om självhjälp är bättre väg. Att tillhanda kunskap och verktyg för enskilda personer och medlemmar.

RSG behöver inte innebära att RSG skriver arga brev, utan kan också vara att RSG hjälper till när någon behöver skriva ett brev, att man ger goda råd el följer med någon som psykologiskt stöd: http://www.aspergerforum.se/behover-du-hjalp-och-stod-oa-s-rattssakerhetsgrupp-t14987.html

Grisella skrev:Historien fortsätter - ringde vårdcentralen i fredags och har ny tid hos husläkare 21/6 för att dels få recept förnyade och sen be om en ny utredning. Vi får se vad det blir av det.

Jättebra! Håller tummarna!

Grisella skrev:Historien fortsätter - ringde vårdcentralen i fredags och har ny tid hos husläkare 21/6 för att dels få recept förnyade och sen be om en ny utredning. Vi får se vad det blir av det.

Har inte hunnit med Patientnämnden ännu men kommer att kontakta dem också - tror mer på den vägen än att gå via OA. Längre process naturligtvis, men via de rätta instanserna som patient när man anser sig felbehandlad. Håller med i ovanstående kommentar att det lätt kan bli syndromet "stackars attackerade läkare" annars, framförallt eftersom kunskapen om AS/NPF hos gemene man är rätt låg.

Kanon! Låter jättebra!

Lycka till, Grisella!

*******************************************************

Alien skrev:

nisse skrev:

Pemer skrev:Ja, henne vill vi se avpolletterad från en så viktig arbetsuppgift som hon så uppenbart inte har kunskaper för!

OA:s rättssäkerhetsgrupp skulle kunna vara en tänkbar aktör...

Man ska välja sina strider med omsorg. Skulle OA engagera sig mot en enskild läkare så kan oppinionen vändas emot en. Att en stackars läkare blir förföljd och trakasserad av ett gäng galna rättshaverister!

Idéen om självhjälp är bättre väg. Att tillhanda kunskap och verktyg för enskilda personer och medlemmar.

RSG behöver inte innebära att RSG skriver arga brev, utan kan också vara att RSG hjälper till när någon behöver skriva ett brev, att man ger goda råd el följer med någon som psykologiskt stöd: http://www.aspergerforum.se/behover-du-hjalp-och-stod-oa-s-rattssakerhetsgrupp-t14987.html

Ja, snälla nån. OA är inte någon lekstuga. Där finns juridisk expertis och det är standardformulär 1A att man inte uppträder på något skumt sätt utanför rutinerna eller tar över från den klagande. Men det finns folk som till skillnad från Grisella inte orkar driva ärenden helt på egen hand eller kanske inte ens tror sig om att kunna formulera sig så att det slår.

(Eventuella reaktioner mot detta tas med fördel i OA-tråden. Men nisses, som jag uppfattade, missuppfattning gjorde ett tillrättaläggande relevant här och jag tyckte mig se att Aliens kunde kompletteras.)