Inger skrev:Var det något särskilt som hände då? Hjärnan kan ju faktiskt skadas av bl a stress.

Jag tror att hjärnan gick sönder av stress. Det var inget särskilt som hade hänt utan det var mer att min långvariga psykiska ohälsa nådde sin kulmen. Jag mådde risigt ända sen jag var liten, började må riktigt dåligt vid ca 11 års ålder då jag blev deppigare, utvecklade en helt fruktansvärd social fobi. Sen blev det lite mer konstigt mående mellan 16års och 18års ålder, jag försökte må bra genom att tvinga mig själv att bli frisk och "normal" . Sen mådde jag ju dåligt för att jag inte kunde bli normal såklart, varje ny ansträngning ledde till ett värre nederlag än det förra.

Sen en kväll när jag hade varit ute och krökat så brann någon säkring i hjärnan, det började brusa i hela huvudet och jag blev galen. Jag visste att jag var tvungen att dö för att det inte fanns någon chans att jag någonsin skulle kunna leva ett liv som inte innebar lidande och misslyckande. Alla ljud jag hörde lyckades trigga igång bruset/tankarna att bli ännu värre, samma med allt ljus. Det jag gjorde var att sätta upp svarta sopsäckar för fönstren, lyssnade på musik som inte hade blivit förgiftad av mitt dåliga mående, gjorde mig av med alla mina prylar som kunde trigga dåligt mående, efter några veckor av total isolering på mitt rum så började jag vara ute och promenera hela nätterna.

Jag har ju mått dåligt hela livet, men ända sen det brann till i huvudet så har det varit på ett annorlunda sätt. När jag var liten mådde jag dåligt, men kunde ändå umgås med kompisar och spela tv-spel, titta på filmer och sånt. När min hjärna gick sönder så tappade jag förmågan att kunna tycka något är kul. Jag är aldrig lugn, jag tycker aldrig något är kul, jag kan inte tänka.