vallesmamma skrev:Jag känner igen mig i att bli orolig och uppstressad. Nu när sonen ska få sin första olycka är jag oroad över hur han ska klara nedförsbackarna. Det är en cykel med stödhjul som vi ska köpa och vi ska ha ett handtag så att man kan styra honom.

Freudiansk felsägning?

Jag är bra i rena kaos-situationer som bara uppkommer... Helt katastrofmässigt liksom. Tror det beror på att allt känns som krigszon hela tiden, så när nån allvarlig olycka eller så inträffar så tänker jag "Wow! Det här är ju jag van vid!" Vet ej om jag hårddrog nu, men ungefär så upplever jag det.

Svårt med förändringar när det gäller kläder och även många andra saker. Tex köper inte ofta nya kläder, har haft samma jacka i 3 år

lajnus92 skrev:Svårt med förändringar när det gäller kläder och även många andra saker. Tex köper inte ofta nya kläder, har haft samma jacka i 3 år

Samma jacka i tre år är väl inget konstigt? Kom igen när du haft samma i 30...

För stora ändringar ger mig ångest och oro. I vissa perioder är jag mer känslig än i andra, men normalt kan bara en sådan sak som vilken restaurang vi skall äta på bli avgörande, även om jag inte bryr mig egentligen vilken, så gillar jag inte ändringen när jag ställt in mig på den ena. Bättre då att de säger "vi får se" så jag är förberedd på att det inte är 100% bestämt.

Jag har 3 vinterrrockar: den för svinkallt väder har jag haft i 13 år nu, den för mellankallt i 8 och den för varm vinter i 5 år...

Jag gillar inte förändringar men är rätt bra på att anpassa mig till det nya när jag väl gett det en chans. Tvingas man till det har man ju inte mycket till val. Men jag vill att saker ska vara som de är och som de har varit tidigare. Jag väljer vägar genom stan som jag känner till och provar ogärna andra nya. När jag använt de gamla konsekvent under några års tid så upptäcker jag av en slump en dag att jag faktiskt hela tiden tagit en omväg. Då provar jag motvilligt den nya kortare vägen och kör in mig på den ist.

Jag är särskilt ömtålig för förändringar i planer.
Händer något oväntat kan jag totalvägra att fortsätta med till exempel aktiviteten.
Jag får ångest, skälver och blir innesluten.
Om jag är hemma händer det att jag får ett utbrott av ren frustration.

Jag lyckades att hålla mina rutiner i 28 år i mitt arbete,dvs arbeta ensam. Det kunde jag göra på laboratoriet, ty jag höll på med cellodling och då detta skall vara sterilt arbete gick det bra. Sen blev det omorganisation, och jag skulle jobba i grupp. Då sa jag upp mig utan eftertanke och det var 2003. Det blev konsekvenser. Jag har varit arbetslös sen dess. Men jag har haft jobb och aktivitetsstöd sen dess. Bryta med mina rutiner det gick inte. Men då visste jag inte om min Asperger. Jag har i alla fall arbetat. Blev inskriven av soc i en sektion som heter arbete och sysselsätningssektionen i min kommun. Blanda inte ihop det med daglig verksamhet.

Jag får ångest av förändringar. Men allt det där har blivit bättre sedan jag fick min AS diagnos. Känns jätteskönt att ha fått AS diagnos.

Jag får fotomani då jag ska flytta, måste fota alla rummen, även saker som inte får plats och som ska kastas. Det handlar inte om allt som finns i form av möbler och husgeråd, utan det är prydnadsföremål och blommor som jag fotar.

Andra förändringar som nu när sonen helt plötsligt ska börja cykla till dagis gör mig osäker.

Jag tycker att förändringar är jättejobbiga. Det beror ju på vad det handlar om, såklart - men i största allmänhet vill jag ha rutiner, jag vill veta vad som ska hända och vad jag har och inte har.

Har inga problem med förändringar. Behöver en ostrukturerad vardag fylld med händelser för att "orka"... Vet inte om det är särskilt aspigt?

Skulle någon kompis fråga om vi ska backpacka i thailand imorgon skulle jag inte tacka nej, direkt.

Moderator:

Slog ihop fyra trådar om samma ämne.