Ser ni bekymrade ut?
28 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Ser ni bekymrade ut?
Jag har försökt hitta någon vettig bild att ha här, men jag konstaterar åter igen att jag ser så himla bekymrad ut på alla bilder.
När man tittar på bilder från min uppväxt så slås man av att om jag inte uppmanas direkt "le in i kameran" så ser jag jämt bekymrad ut. Bekymmersrynka, oro i blicken ... det är inte undra på att jag har fått frågan "är du ledsen/sur/arg/irriterad" så många gånger. Även när jag känner mig helt vanlig så ser jag tydligen bekymrad ut.
Har någon här samma känsla?
När man tittar på bilder från min uppväxt så slås man av att om jag inte uppmanas direkt "le in i kameran" så ser jag jämt bekymrad ut. Bekymmersrynka, oro i blicken ... det är inte undra på att jag har fått frågan "är du ledsen/sur/arg/irriterad" så många gånger. Även när jag känner mig helt vanlig så ser jag tydligen bekymrad ut.
Har någon här samma känsla?
- Lavender_Blue
- Inlägg: 319
- Anslöt: 2010-05-20
MsTibbs skrev:Nope, känner inte igen det. Är du bekymrad eller ser du bara sån ut? Öva dig framför spegeln ett gladare utseende?
Nu är det iofs så att jag ofta ÄR bekymrad. Foton tas ju ofta när det händer något, och jag i folkhoper är ingen hit. Till och med när släkten träffas är det jobbigt.
Jag har övat till förbannelse, men det hjälper inte. Det enda jag har lärt mig är att inte tokflina med stängd mun, då ser jag bara ut som en psykopat.
Jag har haft ett sådant jobb att det med jämna mellanrum måste tas nya foton, och jag minns så väl att min chef en gång kommenterade mitt foto med: "Du ser ut som en strykrädd bulldogg med påssjuka." (Kan tillägga att jag inte tog spec illa upp, jag vet att han är hyvens trots sin brutala ärlighet.)
- Lavender_Blue
- Inlägg: 319
- Anslöt: 2010-05-20
Jag ser alltid ledsen ut på foton, därför vill jag inte vara med när det ska fotograferas. Jag ser ofta sur ut i verkliga livet men har inte alls dessa känslor inom mig! Är ofta jätteglad även om mitt ansiktsuttryck visar motsatsen.
Men jag har läst att det är ganska vanligt för AS-personer att ansiktsuttrycket inte speglar personens känslor alls.
Men jag har läst att det är ganska vanligt för AS-personer att ansiktsuttrycket inte speglar personens känslor alls.
Om jag blir fotograferad när jag håller på med något kan jag se glad ut, men på arrangerade foton kan jag som bäst se avslappnad ut.
På foton där jag försöker mig på att fejka ett leende med öppen mun ser jag ut som om jag tänker på hur jag ska äta upp ansiktet på fotografen så fort bilden är tagen.
På foton där jag försöker mig på att fejka ett leende med öppen mun ser jag ut som om jag tänker på hur jag ska äta upp ansiktet på fotografen så fort bilden är tagen.
- Sammelsurium
- Inlägg: 588
- Anslöt: 2009-11-29
En vän till mig sa en gång (6 år sedan tror jag) att jag hade en "bekymrad look", och det var ett stort understatement på den tiden. Jag såg inte bara bekymrad ut, det såg bokstavligt talat ut som att jag var förbannad på allt. Nuförtiden ser jag mycket mer avspänd ut jämfört med då, men jag är säker på att folk ser mig som ovanligt sammanbiten och på sätt och vis är det det jag vill: hellre sammanbiten än förvirrad. När jag var yngre och ännu inte hade utvecklat nån social fobi såg jag ut som alla andra.
Jag ser ofta brydd ut, liksom frågande. Det motsvarar å andra sidan ofta hur jag känner mig, så det är väl bra so far. Det är inget ovanligt att se ut på ett annat sätt än man känner sig, som arg fast man inte är det, som aspie alltså.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
Det känns lite irriterande att man inte kan synka känsloläge med ansiktsuttryck. Inte konstigt att man skrämmer bort folk :'(
För det är lika sant att jag kan se JÄTTEglad ut när jag är som mest rädd/panikslagen också. Fan, ni borde se bilderna från mitt bröllop, jag har inget som helst mellanläge på de bilderna. SKRÄCK och HYPERJÄTTELYCKLIG, typ. Det borde ju vara en fin dag, men för mig var det bara panik på tusen sätt.
För det är lika sant att jag kan se JÄTTEglad ut när jag är som mest rädd/panikslagen också. Fan, ni borde se bilderna från mitt bröllop, jag har inget som helst mellanläge på de bilderna. SKRÄCK och HYPERJÄTTELYCKLIG, typ. Det borde ju vara en fin dag, men för mig var det bara panik på tusen sätt.
- Lavender_Blue
- Inlägg: 319
- Anslöt: 2010-05-20
Som barn såg jag nästan alltid väldigt glad ut, medan jag numera har ett väldigt "stelt" ansiktsuttryck. Det är bl.a. därför jag avskyr att vara med på bild, eftersom jag oftast ser så död ut i blicken. Jag upplever att jag ser väldigt nere ut, eller det är åtminstone så som alla andra upplever mig eftersom jag oftast får höra kommentarer om att jag ser deprimerad/ledsen ut.
- rejected_doll
- Inlägg: 31
- Anslöt: 2010-05-20
Jodå, mina Ior-drag gör sig påminda med jämna mellanrum.
Det jobbigaste är när folk får för sig att muntra upp mig, "upp med hakan" och liknande får mig bara på ännu sämre humör.
Sen har jag aldrig varit den ystra spontana typen som hoppar högt och tjuter av glädje, vilket i sig har varit ett problem. Folk tolkade denna icke-reaktion som demonstrerat missnöje.
Ibland förväntas man säga ÅÅÅHHHH när någon ställer fram en gräddtårta på bordet och instämmer man inte i detta kollektiva lätesutstötande tas man för sur eller oartig.
Men nu är det så att jag inte är någon ÅÅÅHHH-människa utan mer en analytiskt lagd grubblare.
Det är ett av skälen till varför jag avskyr högtider och ursäktar mig så fort de mest obligatoriska delarna av spektaklet är överstökade.
Det jobbigaste är när folk får för sig att muntra upp mig, "upp med hakan" och liknande får mig bara på ännu sämre humör.
Sen har jag aldrig varit den ystra spontana typen som hoppar högt och tjuter av glädje, vilket i sig har varit ett problem. Folk tolkade denna icke-reaktion som demonstrerat missnöje.
Ibland förväntas man säga ÅÅÅHHHH när någon ställer fram en gräddtårta på bordet och instämmer man inte i detta kollektiva lätesutstötande tas man för sur eller oartig.
Men nu är det så att jag inte är någon ÅÅÅHHH-människa utan mer en analytiskt lagd grubblare.
Det är ett av skälen till varför jag avskyr högtider och ursäktar mig så fort de mest obligatoriska delarna av spektaklet är överstökade.
Senast redigerad av KrigarSjäl 2010-08-05 18:55:58, redigerad totalt 3 gånger.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Som barn såg jag ut som Mona Lisa. Vän och tillknäppt, stel och drömmande. Lyckades alltid få min mun att se ut som ett streck. Skolfotona var horribla.
Nu vet jag inte, jag blundar ofta på foton och har någon ful min som gör att jag ser förståndshandikappad ut. Min mardröm är att hamna på bild av misstag, alltså utan att jag vet om det. Av 100 bilder brukar det bli max 5 som är representabla.
Nu vet jag inte, jag blundar ofta på foton och har någon ful min som gör att jag ser förståndshandikappad ut. Min mardröm är att hamna på bild av misstag, alltså utan att jag vet om det. Av 100 bilder brukar det bli max 5 som är representabla.
- sugrövmanövern
- Inlägg: 11110
- Anslöt: 2007-01-12
- Ort: Marianergraven
Som yngre kunde jag skratta och se någorlunda vettig ut. I vuxen ålder ser jag bara mesig ut när jag ler/skrattar (vilket jag gör alldeles för ofta på ett nervöst sätt, tänker på Owl:s aktuella tråd om mesighet, i dagens värld ska man inte vara glad utan butter, tuff och sammanbiten). Om jag numera är allvarlig eller neutral ser jag bara stel och rädd ut.
Jag kan aldrig se hård eller bestämd ut - kanske för att jag varken är hård eller bestämd av mig.
Allt detta är så lagom kul att leva med. Det har gjort tvärnit på mitt arbetsliv till exempel, ingen lösning i sikte.
Känner annars igen mig i flera inlägg, bland annat Sugis senaste samt Lavender_Blues inledande.
Jag kan aldrig se hård eller bestämd ut - kanske för att jag varken är hård eller bestämd av mig.
Allt detta är så lagom kul att leva med. Det har gjort tvärnit på mitt arbetsliv till exempel, ingen lösning i sikte.
Känner annars igen mig i flera inlägg, bland annat Sugis senaste samt Lavender_Blues inledande.
Senast redigerad av barracuber 2010-08-05 20:23:08, redigerad totalt 3 gånger.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Något jag börjat misstänka är att jag ser naiv ut, vilket jag iofs är. Så fort jag ger ögonkontakt kommer massa underliga människor fram till mig, ofta med underliga avsikter. Kallades weirdo-magnet som liten (tonåring). Jag tycks utstråla att jag är mottaglig. I våras kommenterade någon att jag hade ledsna ögon fastän jag mest var i min egen värld.
- Angelic Fruitcake
- Inlägg: 3352
- Anslöt: 2010-05-21
- Ort: Täby
Jag tycker ofta jag ser förståndshandikappad ut på foton.
Att jag är fet gör dessutom sitt till, dubbelhakor är inte vackra, de syns dessutom bättre på bild än i spegeln.
Att jag är fet gör dessutom sitt till, dubbelhakor är inte vackra, de syns dessutom bättre på bild än i spegeln.
- snuggelhund
- Inlägg: 3257
- Anslöt: 2010-07-16
- Ort: Eslövs kommun
Re: Ser ni bekymrade ut?
Det fult att vara analytiskt lagd numera, har jag märkt. Jag misstolkas väldigt ofta som att jag inte trivs där jag är, bara för att jag inte visar något med ansiktet eller kroppsspråket.
Det ska alltid påpekas att jag måste agera mer utåt och då vill jag jättegärna påpeka dumheten i att tro att alla människor som inte är utåtagerande automatiskt stämplas bittra, otrevliga, missnöjda rättshaverister. Men jag påpekar inte dumheten med den övertygelsen, eftersom jag ändå inte kan säga det med någon form av allvarlig inlevelse. Ingen uppvisad inlevelse bakom orden = inget att ta på allvar, tydligen.
Visa intresse, visa engagemang, visa inlevelse, visa livslust, visa glädje, visa sorg, visa känslor. Det tråkiga är detta jävla "Du måste visa mer!" påverkar mer än t. ex konkreta resultat, prestationer och arbetsmöda. Det blir tydligt när man ska ut i arbetsmarknaden.
Självklart ser jag besvärad eller uttryckslös ut väldigt ofta, jag går ständigt omkring i analytiskt grubbel angående allt jag får in via mina sinnen.
+1
Det ska alltid påpekas att jag måste agera mer utåt och då vill jag jättegärna påpeka dumheten i att tro att alla människor som inte är utåtagerande automatiskt stämplas bittra, otrevliga, missnöjda rättshaverister. Men jag påpekar inte dumheten med den övertygelsen, eftersom jag ändå inte kan säga det med någon form av allvarlig inlevelse. Ingen uppvisad inlevelse bakom orden = inget att ta på allvar, tydligen.
Visa intresse, visa engagemang, visa inlevelse, visa livslust, visa glädje, visa sorg, visa känslor. Det tråkiga är detta jävla "Du måste visa mer!" påverkar mer än t. ex konkreta resultat, prestationer och arbetsmöda. Det blir tydligt när man ska ut i arbetsmarknaden.
Självklart ser jag besvärad eller uttryckslös ut väldigt ofta, jag går ständigt omkring i analytiskt grubbel angående allt jag får in via mina sinnen.
sugrövmanövern skrev:Min mardröm är att hamna på bild av misstag, alltså utan att jag vet om det. Av 100 bilder brukar det bli max 5 som är representabla.
+1
Återgå till Att leva som Aspergare