Hej, jag har tänkt mkt på en sak, det verkar som personer med as el liknande mår sämre med åren/tiden kan det stämma? själv var jag duktig som barn och ganska framåt och drivande som ung, men efter det har det bara gått utför.. ätstörningar, sociala svårigheter, kan inte behålla ett jobb osv.. Kommer man vara sjuk och handlingsförlamad hela livet nu? Har svårt att se att det nånsin skulle bli bättre, allt är en kamp....


Moderator: Kompletterade rubriken.

Det jag läst är att det blir svårare och svårare beroende på att det "vuxna" livet ställer högre och högre krav. Detta i sin tur leder till attt vi blir tröttare och tröttare. Och som du vet är det ännu svårare att orka med och bete sig korrekt när man är trött. Det finns väldigt bra beskrivet i många böcker om ämnet. Jag måste säga att jag själv upplevt samma sak, skolan var jobbig men jag klarade mig igenom det. Men när man sedan kom till arbetsplatser blev det bara elände med massor av jobbyten som följd. Samma sak med allt annat i livet, det har bara blivit mer och mer och man orkar nästan inte längre.

Det jag kan rekommendera dock är att ta upp dina problem med vården så att de kan hjälpa dig med en kompetent arbetsterapeut som kan hjälpa dig med olika sätt av avlastningar i vardagen.

Jag var en sån med alla rätt på proven och så, jag tror att vuxenlivets ostrukturerade och oförutsägbara sätt kan krångla till det.

Jag tycker inte det finns "väldigt bra beskrivet" i "många böcker". Kan du ge några tips, skitapa? Den bästa jag kommer på är Karin Stadlers bok (eftersom den handlar om människor i ganska vanliga situationer)

Jag tycker de flesta böcker beskriver barns problem (inget fel med det iofs).

Det ligger mycket i det du skrev, engla. Välkommen förresten!

Jag tycker att "The Complete Guide to Asperger's Syndrome" av Tony Attwood är bra, beskrivande på flera områden. Ska försöka kolla upp fler när jag har mer tid.

skitapa skrev:Jag tycker att "The Complete Guide to Asperger's Syndrome" av Tony Attwood är bra, beskrivande på flera områden. Ska försöka kolla upp fler när jag har mer tid.

Jag har inte kommit igenom den, den ger ju anspråk på att vara just komplett. En diskussion blossade för ett tag sedan om en mindre bra formulering på ett ställe, ska se om jag kan hitta tråden...

På forumet finns flera boktrådar men meningen var att just trådar om AS-böcker skulle samlas ihop. Här är en av de bästa: Bästa böckerna om AS.

Visst finns det gott om vuxna beskrivningar av AS. Gunilla Gerland, Gunilla Brattberg, Gunnel Norrö, Vanna Beckman (i film), Åsa Gravander (mest ADHD), Inger Jalakas, Håkan Jansson, Iris Johansson, Malin Nordgren, Torbjörn Andersson, Marc Segar, Luke Jackson, Kenneth Hall, Susanna Larsson.. Som sagt bara ett axplock, mest svenska, jag orkar inte plocka ihop utländska just nu. De flesta självbiografiska - på gott och ont.

Det jag efterfrågade är mer empirisk kunskap om hur Asperger/AST slår mot vuxna individer. Men det verkar inte finnas så mycket. Karin Stadlers bok är visserligen ingen vetenskaplig bok men bygger ändå på erfarenheterna från hennes långa terapeutiska bakgrund.

Som barn har man ofta inte så många saker man behöver tänka på. Det är inte så mycket mer än skolan man "måste" klara. Som vuxen är det så mycket mer. Det är jobb/skola, städa, tvätta, betala räkningar, ha kontakt med myndigheter med mera. Det är inte lika lätt som det var som barn när man hade ett skolschema att följa. Vuxenvärlden är betydligt mer slumpmässig och jag förstår att den knäcker många med AS.

Jag befinner mig där du befinner dig nu: handlingsförlamad i kaos och inte mycket tro att det kommer att bli bra. Dock har jag en teori om att det kommer att bli bättre. Även om det är svårt kommer du att lära dig att hantera olika saker med tiden, och du kommer att hitta strategier för att må bra. En dag kommer du att hitta din plats i världen.

Hej och välkommen, engla.

För mig har det gått lite upp och ned. Som barn mådde jag ok men var väldigt hämmad, osäker, förvirrad och rädd. Blev jag lite mer självsäker i högstadiet. Efter skolan jobbade jag och det gick hyfsat även om det ibland var mer än jag orkade. Till sist blev jag för överkänslig och autistisk för att klara någonting alls. Nu mår jag psykiskt bättre än någonsin, även om jag har problem med allergier och den fysiska orken varierar med dagsformen.

Att man drabbas av ätstörningar o dyl kan nog ofta vara just för att man försöker vara duktig och klara mer än man egentligen gör, då säger kroppen till slut ifrån på olika sätt. Hos en del kan det yttra sig som ätstörningar, hos andra som tvång, fobier, ångest, trötthetssyndrom, asteni, nedsatt immunförsvar etc. Se det som ett symtom, en signal om att något i ditt liv behöver förändras, och slå av på kraven.

Men har man väl blivit medveten om vad problemen beror på och att man kanske inte orkar lika mycket som andra, utan behöver inrätta sitt liv efter sina kanske lite mer begränsade förutsättningar och samtidigt ta vara på sina ev specialtalanger, så kan man både må bättre och bli lycklig och nöjd med sitt liv.

Mitt känns som det började vid 42 ungefär.

Förhoppningsvis får ni som är lite yngre viktiga insikter så pass tidigt att ni inte behöver spendera årtionden på att bränna ut er på fel jobb och sen virra runt i vården eller alternativsvängen för att försöka lista ut vem ni är och hur ni fungerar.

Jag håller med Inger (även om jag inte har kommit igenom dålighetsfasen ännu). Det första steget är att få reda på varför du är annorlunda och på vilket sätt du är det. Därefter kan du börja acceptera att du är som du är och därför inte kan anpassa dig till alla situationer utan att slita ut dig själv. Efterhand kommer du att lära dig var gränserna är och pö om pö kommer saker att kännas enklare.

Att vara en duktig flicka/pojke är enligt min terapeut (som arbetar med AST/NPF-patienter) oerhört vanligt, eftersom det är en del i att passa in också socialt. Till slut bränner vi ut oss, blir deprimerade och kraschlandar. Ni som är unga och går i skolan/gymnasiet skall ta vara på den här chansen till självkännedom och använda de kunskaperna för att klara sig vidare i livet utan att falla igenom.

Välkommen hit engla! Har skickat ett PM till dig.

Jag fick min diagnos väldigt sent, men tycker att det både har blivit bättre och sämre med tiden. Vissa saker klarar jag sämre, medan andra går bättre.

Problemet för mig är att jag har ägnat så mycket energi i mitt liv åt att verka normal att jag har svårt att sluta. Och vissa "besvär" som har med aspergern har definitivt blivit värre.

barracuber skrev:

skitapa skrev:Jag tycker att "The Complete Guide to Asperger's Syndrome" av Tony Attwood är bra, beskrivande på flera områden. Ska försöka kolla upp fler när jag har mer tid.

Jag har inte kommit igenom den, den ger ju anspråk på att vara just komplett. En diskussion blossade för ett tag sedan om en mindre bra formulering på ett ställe, ska se om jag kan hitta tråden...

http://www.aspergerforum.se/post283978.html
http://www.aspergerforum.se/post284206.html

Jag upplever det som att min hjärna gick sönder när jag var 18år och att jag aldrig någonsin kommer kunna fungera. Jag kan aldrig tycka någonting är roligt, jag kan aldrig känna mig lugn eller avslappnad. När jag fungerar som allra bäst och ligger på topp så kan jag typ sköta min hygien och vara ute och gå sinnessjukt långa promenader. Jag kan inte tänka och jag är alltid stressad och rädd.

Jag vet inte om det är aspergers jag lider av, har inte sett/hört så många beskriva tillvaron som jag upplever den.

Jag ska vara elak och skriva att det är du själv som bestämmer hur du mår. Hjärnforskning bekräftar detta. Du kan själv bestämma hur vill behandla en kris eller en sjukdom eller ett förhållande som gått fel.

Allt är upp till den egna personen. Visst kan man få hjälp av psykiatrin men då måste du söka hjälpen själv samt vara villig att ta emot den.

outzaidur skrev:Jag ska vara elak och skriva att det är du själv som bestämmer hur du mår. Hjärnforskning bekräftar detta. Du kan själv bestämma hur vill behandla en kris eller en sjukdom eller ett förhållande som gått fel.

Allt är upp till den egna personen. Visst kan man få hjälp av psykiatrin men då måste du söka hjälpen själv samt vara villig att ta emot den.

Får instämma där. Inte för att vara elak men. Man avgör faktiskt hur man själv mår.

Nej. Man avgör inte själv hur man mår. Ska jag vara ärlig tycker jag att det är ett rätt taskigt påstående.

Självklart kan människor till en viss gräns påverka hur en kris förlöper, till exempel, men många problem spelar det inte så stor roll hur mycket du än kämpar.

Säg till en djupt deprimerad människa att hon avgör hur hon mår. Till någon som har förlorat en närstående. Till en psykotisk människa som inte ens vet vad han heter. Jag skulle bli förvånad om det fanns hjärnforskning som sa sådana människor kan göra så mycket åt sitt mående.

Man blir lite piggare av att träna. Man kan fixa mycket med att äta rätt. Olika tekniker kan hjälpa till, men det finns definitiva gränser för hur mycket du kan påverka och för många blir det svårare och svårare med åren.

Och välkommen!

Visserligen skulle jag säkert kunna 'ta mig i kragen' och må lite bättre än jag gör nu, men tyvärr finns det ett antal faktorer runt omkring mig som jag inte kan påverka för tillfället och som drar ner mig, vilket gör det jävligt jobbigt att försöka må bättre!

Dessa faktorer inte bara dränerar mig på energi, de kräver dessutom en arbetsinsats för att saker och ting inte ska bli än värre...

Jag kan inte beskriva mer än så utanför den privata avdelningen.

treeman skrev:

outzaidur skrev:Jag ska vara elak och skriva att det är du själv som bestämmer hur du mår. Hjärnforskning bekräftar detta. Du kan själv bestämma hur vill behandla en kris eller en sjukdom eller ett förhållande som gått fel.

Allt är upp till den egna personen. Visst kan man få hjälp av psykiatrin men då måste du söka hjälpen själv samt vara villig att ta emot den.

Får instämma där. Inte för att vara elak men. Man avgör faktiskt hur man själv mår.

Nästa gång jag läggs in på sjukhus så skall jag påpeka det för mina läkare. Sedan tar jag väl en taxi hem, dricker en kopp kaffe och hänger mig från takkroken i vardagsrummet. Men jag fick åtminstone själv bestämma att jag mådde finfint.

antikropp skrev:Jag upplever det som att min hjärna gick sönder när jag var 18år och att jag aldrig någonsin kommer kunna fungera. Jag kan aldrig tycka någonting är roligt, jag kan aldrig känna mig lugn eller avslappnad. När jag fungerar som allra bäst och ligger på topp så kan jag typ sköta min hygien och vara ute och gå sinnessjukt långa promenader. Jag kan inte tänka och jag är alltid stressad och rädd.

Var det något särskilt som hände då? Hjärnan kan ju faktiskt skadas av bl a stress.

Lakrits skrev:

treeman skrev:

outzaidur skrev:Jag ska vara elak och skriva att det är du själv som bestämmer hur du mår. Hjärnforskning bekräftar detta. Du kan själv bestämma hur vill behandla en kris eller en sjukdom eller ett förhållande som gått fel.

Allt är upp till den egna personen. Visst kan man få hjälp av psykiatrin men då måste du söka hjälpen själv samt vara villig att ta emot den.

Får instämma där. Inte för att vara elak men. Man avgör faktiskt hur man själv mår.

Nästa gång jag läggs in på sjukhus så skall jag påpeka det för mina läkare. Sedan tar jag väl en taxi hem, dricker en kopp kaffe och hänger mig från takkroken i vardagsrummet. Men jag fick åtminstone själv bestämma att jag mådde finfint.

..med mej får man använda en skyffel och skotta in mig i vården. Jag önskar att jag hade nån form av viljestyrka vid såna tillfällen, isåfall hade jag nog sprungit därifrån.

Det brukar vara någon familjemedlem som åker dit med mig. Jag har ett avtal med dem och ett par vänner att de får göra det om de tycker att det behövs.

vadloink skrev:Nej. Man avgör inte själv hur man mår. Ska jag vara ärlig tycker jag att det är ett rätt taskigt påstående

Trodde så många före dig.
Tycker det är taskigare att inte låta någon tro om sin egna förmåga att påverka hur man mår, än att tro att dem inte kan.
Det ger bara ens ego några blåmärken.

Moderator: Komplettade så det framgick vem som citerades.

Smokescreen skrev:Tycker det är taskigare att inte låta någon tro om sin egna förmåga att påverka hur man mår, än att tro att dem inte kan.
Det ger bara ens ego några blåmärken.

Du talar om att påverka sitt mående, och det kan man absolut göra. Men det som gavs i inlägget tidigare här i tråden var att man kunde bestämma huruvida man mår bra eller ej, och det är trams och inget annat.