Känner mig väldigt rådvill angående min yngsta dotter.
Efter min egen AS-diagnos nyligen så har fler frågetecken kommit upp runt hennes små egenheter då det ju uppenbarligen kan föreligga hereditet.
En förövrigt väldigt verbal, egensinnig och klok tjej på snart 6år.

Jag var på Svenny Kopps föreläsning nyligen och en del hon berättade stämde in på dottern.

Följande undrar jag över om det kanske kan indikera AS eller annat inom NPF-spektrumet:
Sömnproblem, svårt att somna, vaknar ofta under natten, ibland flera gånger och går runt i lägenheten som ett litet argt spöke. Är dock lite osäker på hennes vakenhetsgrad när detta händer, efter att ha sett en dokumentär om sleepwalking men oftast verkar hon vara någorlunda vaken.
Samt jättesur över att hon inte kan somna om.
Ibland är hon kissnödig eller törstig men det verkar som att hon helt enkelt har svårt att sova sammanhängande en hel natt och att hon själv upplever detta som jobbigt.

Hon har haft vissa svårigheter med att sköta sin hygien vid toabesök. Detta verkar dels bero på att hon "glömmer" torka sig eller gör det bara en gång då det hade behövts en mer grundlig torkning...
Från början, när hon var mindre, trodde jag att det helt enkelt handlade om att hennes arm inte nådde ända ner så att hon kunde komma åt på ett bra sätt men nu några år senare kan jag ju avskriva den teorin.
En annan orsak verkar vara att hon faktiskt är rädd för ljudet när man spolar! Så ofta har hon jättebråttom ut ur toan och gör allt i expressfart bara hon slipper ut därifrån.

Överhuvudtaget är hon väldigt känslig och ofta rädd för olika ljud, har varit det från första början.

Väldigt lättstressad är hon också, blir frustrerad för minsta lilla om något krånglar, som blixtlås vid påklädningen eller strumpor som korvar sig.
Är väldigt känslig för kläder som "sitter fel", underkläder som skrynklar till sig under andra kläder eller sitter åt, alternativt sitter för löst.
Har en väldigt bestämd uppfattning om vilka kläder hon vill ha på sig, att tröjärmarna inte får vara för långa etc.
Fast det har nog de flesta barn?

Vidare är hon väldigt orolig för en massa saker, allt från rätt osannolika saker som att inbrottstjuvar ska komma på natten till hundar och att vara ute på gården med sin stora syster tex.
Hon framstår närmast fobisk ibland.

På förskolan har det fungerat över förväntan däremot.
Hon var väldigt tillbakadragen och blyg de första åren men hade då draghjälp av sin storasyster som då gick på samma förskola och som är väldigt social och framåt.
På samlingar hände det att hon inte svarade på tilltal eller valde att viska sitt svar till sin storasyster eller en fröken.
Nu när storasyster sedan två år börjat skolan och därmed inte funnits till hands, har hon börjat våga mer och mer.
Hon kommer med egna förslag på samlingen exempelvis, har en bästa kompis och fungerar väl i stort sett med alla de andra barnen också. Bästa kompisen har nog tagit över storasysterns tidigare roll lite, hon är väldigt kavat och framåt men har samtidigt influerat min tös att vara likadan! De har väldigt roligt ihop trots häftiga bråk ibland.
När bästisen inte är där händer det att hon leker med andra men kan också leka själv eller vill inte gå till förskolan alls vilket annars är väldigt ovanligt, helst vill hon ju vara där från öppnings- till stängningsdags.

Hon har hett temperament och får aggressionsutbrott lite då och då. Är överhuvudtaget ganska lynnig men lätt avledbar än så länge. Lättkränkt, tar åt sig väldigt av helt fåniga saker. Kanske är det att hon tolkar bokstavligt när någon småretas med henne tex.?

En helt underbar unge förövrigt, var väldigt tidig med både det fysiska (även om hon alltid varit ganska försiktig av sig) och satte väldigt tidigt ihop flerordiga meningar osv.
Har ett stort ordförråd för sin ålder, ger ett lillgammalt intryck fast hon samtidigt är väldigt mycket bebis.
Väldigt mammig och vill mysa mest hela tiden. Samtidigt som hon blir helt stum inför främlingar, vill inte att någon ska ta i henne bara så där.

Hon läser nästan rent utan att staka sig, kan alla bokstäver sedan länge och skriver, dock inte grammatiskt korrekt (vilket barn får göra tycker hon själv när man påpekar det ) och är väldigt vetgirig. Siffror funkar också och lättare huvudräkning dock ofta med fingrarnas hjälp.
Dock har hon lätt för att nedvärdera sina kunskaper, säger att hon inte kan fast det en liten stund senare visar sig att hon visst kunde osv. Hennes självförtroende är inte den bästa, vilket är oroande.

I förrgår kom hon med ett sådant där påskägg man ska ha godis i och förklarade att hon inte tyckte om den.
Orsaken var att hon upptäckt att ägghalvornas omslagsbild inte var helt identiska, dvs. det var visserligen samma bild på båda men på den ena hade omslagspappret hamnat pyttelitet mer åt höger så vissa små detaljer som syntes på ena bilden inte var med på den andra...


Vad tror ni om det här?

Skulle behöva råd angående när man tar kontakt med BUP (eller vart man ska vända sig?) eller om man överhuvudtaget ska göra det i nuläget?
Hon fungerar ju väldigt bra i sin nuvarande omgivning.

Kanske ska jag vänta tills skolan börjar i höst för att se om det uppstår problem där, vilket kan vara fallet då det blir ett stort miljöombyte och allt vad det innebär för en liten, känslig tjej.
Eller ska jag kontakta någon redan nu för att förebygga eventuella problem?

Hjälp!

Spontant ser jag mest bara bekymmer med bråkigheten då.
Lösningar på hur man kan göra vid någons retande är bra tror jag, och varför/motiveringar är nog bra.

Hon är aldrig (?) bråkig på förskolan. Eller hon och bästisen ryker ihop rejält då och då men båda har temperament och efteråt är de snabbt sams igen.
Hemma vågar hon ta ut svängarna på ett annat sätt men det ser jag som ett sundhetstecken. Däremot är hon väldigt envis, ska ha saker och ting på sitt sätt.
Det och krav på millimeterrättvisa är väl två saker som ställer till det. Samt hennes känslighet över en hel radda saker.
Men förutom det så är hon ett "lätt" barn, egenartad men med massor av humor och glädje i sin lilla kropp.

Kan du tänka dig att hon har drag av AS utifrån det jag skrivit, nano? Vet att det är ganska omöjligt att avgöra sådant över nätet men det känns som att jag snöat in mig på det här nu och inte riktigt ser klart längre.

Även om hon har drag av AS eller annat neuropsykiatriskt så behöver ju inte det vara ett problem om jag som förälder är medveten om det och därmed kan stötta henne tillräckligt.
Är väl mest orolig inför skolstarten som närmar sig.

LILITH: Vår son ska precis börja utredas för AS och han har många drag som liknar din dotters.

Han är t.ex väldigt rädd för ljud (just att spola toaletten är jättejobbigt, vi får göra det åt honom för han blir rädd) och uppfattar ljud som vi knappt hör, han har svårt med kläder som sitter åt (tröjan får inte vara i byxorna, alla lappar måste klippas bort etc.), han är lättskrämd när det gäller nya saker (livrädd för ismaskinen i ishallen, började inte åka såna där leksaker man stoppar pengar i förrän han var nästan 5 år etc.), han har en väldigt låg frustrationströskel och kan bryta ihop för det minsta lilla, han har ett hett temperament med många utbrott, var tidig med pratet och det motoriska men har börjat släpa efter med finmotoriken (han har ett stort synfel så vi vet inte om det beror på att han inte ser helt enkelt), han har en stark känsla av hur saker ska vara och om det inte stämmer blir han arg, väldigt mammig och fysisk när det gäller mig etc.

Om jag var du skulle jag prata med bup iaf och höra vad de har att säga, det har du inget att förlora på.

Tack för svaret, lurksmulan!

Du har nog rätt angående BUP. Vet inte varför jag har sådan motvilja att blanda in myndigheter i saker och ting...

Läser och svarar när jag har huvudet påskruvat igen...

Det kan vara en alldeles normal sexåring du beskriver. Sexårsåldern är en av de där känsliga perioderna. Som en liten pubertet.

Men det kan ju också vara aspergerdrag du beskriver. Min yngsta grabb är lite lik det du beskriver, förutom vredesutbrotten, vi har bestämt att så länge som han fungerar i skolan och verkar må bra så gör vi inget. Att han inte har mer än en kompis och har lite nördiga intressen struntar vi i.

Det är en balansgång och på din beskrivning låter det som om att det är riktigt att fundera i dina banor, men det är svårt att veta. Men det är ju BUP:s jobb. Att veta sånt.

Tack för ditt svar, vadloink!
Jag funderar lite till innan jag eventuellt kontaktar BUP.

Hon låter härlig, och hon låter väldigt lika mina ungar i mångt. Det betyder ju inte därför att hon skulle ha samma diagnoser som dem (ADHD och en autismspektrumdiagnos), eller som dig, eller som mig, bara för att det finns likheter (det där med kontinuum..).

Var uppmärksam, som du är, och se hur det går. Det man ska ha i åtanke är bara, och det vet du ju redan, att mycket är lättare när man är liten och det inte ställs så jättestora krav på eget ansvarstagande, samarbete osv, och att man ofta blir mycket tydligare i sin aspighet (eller annan npf-ighet) när kraven blir högre. Samt att det är bra med tidig upptäckt så man kan anpassa kraven och just undvika misslyckande som skapar dålig självkänsla och depression osv.

Väldigt ofta, och det har du ju redan hört Svenny Kopp säga, så går flickor oupptäckta tills de går i mellan- eller högstadiet, eller senare ändå, för att de hittat strategier (som att ha nån hare de hänger på och kopierar) och fostrats till att bli mer sociala än pojkar, så det mest slående aspiga inte syns.

Så bara för att man är eller ter sig som normal eller fungerande som liten så betyder det just inget mer än det. Eller så är man "normal".

Se om du hittar mer matnyttig info på sjalvhjalppavagen. Och lycka till, säger jag som önskar jag dels hade blivit lyssnad på när jag väl fattade själv vad det var med mina ungar, dels att jag hade fattat tidigare. Det är ett helvete med den stora som fick diagnos först som tonåring. Den lilla som fick den som nioåring har haft mycket lättare att smälta det.

Tack så jättemycket för ditt svar, alfapetsmamma!
Du har så rätt.

Jag läste lite på http://www.sjalvhjalppavagen.se/default.asp
och fick kalla kårar nästan och blev lite gråtfärdig.
Det är en hel del som stämmer in, fler och fler saker som jag upptäcker nästan dagligen nu.
Ex. som att hon radar upp olika saker i långa rader, frågar gästerna "-Ska inte du gå nu? " när hon känner att det räcker ( ), att hon väljer att stanna hemma framför att gå på födelsedagskalas ("-Det är så lugnt och skönt hemma") och att hon fixerar sig vid föremål.

Det är märkligt att jag haft så svårt att koppla ihop hennes egenheter med aspiga drag när det mer eller mindre är uppenbart nu när jag väl fått tänka, vrida och vända på problematiken.
Orsaken kan vara att hon är så otroligt lik mig, som jag måste ha varit som barn och egentligen är fortfarande, under den inlärda sociala ytan. Har ju varit ganska så totalt blind inför mina egna "aspigheter" så en del av förklaringen ligger väl där.

Tänker sluta spekulera och kontakta BUP.
Tack alla ni som tog er tid att svara.

LILITH_ skrev:Det är märkligt att jag haft så svårt att koppla ihop hennes egenheter med aspiga drag när det mer eller mindre är uppenbart nu när jag väl fått tänka, vrida och vända på problematiken.
Orsaken kan vara att hon är så otroligt lik mig, som jag måste ha varit som barn och egentligen är fortfarande, under den inlärda sociala ytan. Har ju varit ganska så totalt blind inför mina egna "aspigheter" så en del av förklaringen ligger väl där.

Du beskriver EXAKT min upplevelse med min lillis, som var egen, men inte mer egen än att hon "bara" var påfallande lik mig och sin pappa (som säkert har en uppsättning bokstäver som han inte verkar vilja kolla upp).

Min lillkorv var förutom egen på samma sätt som vi (vilket jag såg som positivt arv i många fall, fast det sågs som diagnoskriterier sen...) MYCKET mer lätthanterlig än den stora, vilket skevade min blick och mitt perspektiv ytterligare.

När hon väl blev utredd av RIKTIGA proffs (på särskild enhet, vanliga BUP klarade det INTE) så åkte hon in i autismspektrum med dunder och brak, ingen tvekan om saken.

Och det positiva med det är att med rätt kunskap och verktyg, som gjort att jag krattar i manegen på ett helt annat sätt i dag, och med rätt skola (till slut, det var ett HELVETE att få) så är hon en helt annan unge, och man kan få se mer av det där roliga, kreativa, fritänkande, inkännande, känsliga, speciella som hon är, när hon slipper hamna i härdsmältor och konflikter för att folk inte förstår sig på henne. Iaf inte på kvartsbasis, mer på daglig eller nästan-daglig basis. Stor förbättring...

Keep me posted. Och ge inte upp om BUP krånglar. Tänk på Svenny och vad hon sa!

---

Jo, det du beskrev nu sist lät väldigt bokstavigt. I sig. Det betyder inte att det MÅSTE vara så, för man kan ju vara ganska NT och ta efter andras npf-iga beteende, men just det du berättade nu lät mer direkt bokstavigt än sånt du sa förut. Eller, det gav kött på benen.

Vad bra att länken var till hjälp!

Nej, som du skriver så måste det inte vara så. Nu gäller det att inte låsa sig vid något, antar jag.
Återkommer när jag vet mer!

Att kasta kattsand i toan innan man går och gör nr 2 är ett måste när man går på toaletten....

Att vara rädd för olika saker som att....tjuvar som tar sig in på nätterna.....ha dödsångest ( vara rädd för att dö) och annat hemskt.....är jätte jobbigt...ibland vill man inte gå upp ur sängen....

Kattsand är = toalettpapper.....det går åt en massa papper....ibland blir det stopp i toan....inte alls bra....men man måste ju gå på toa.....så är det...

Jag har själv Aspergers Syndrom.

Ringde BUP för en tid sedan.
Kvinnan jag pratade med tyckte att jag skulle vänta och se hur saker utvecklar sig när sexårsverksamheten väl börjar till hösten.
Hon menade att det bästa är att inte säga något om AS-misstankarna till klasslärarna utan ta upp det först efter några månader efter skolstart och då höra om de upptäckt något avvikande alternativt om dottern behöver stöd av något slag.

Tog upp detta med en av pedagogerna på förskolan som känt min dotter sedan hon började där.
Inte heller hon tyckte att jag borde nämna något om AS i skolan till att börja med. Hon hade dessutom inte heller lagt märke till något som kan tyda på npf-drag hos min flicka.

Däremot tog hon upp flera faktorer som hon tyckte stödde hennes slutsats om att dottern inte kan ha AS.
Alla de faktorerna räknade jag in, i tysthet, som möjliga npf-drag.

Ex. berättade hon att dottern har svårt att ställa om sig om hon kommer lite senare på morgonen till dagiset och bästisen redan hittat annat att göra. Då blir hela dotterns dag osynkad och hon har svårt att komma in i leken.

Att hon ständigt härmar sin bästis och är väldigt beroende av henne. Samtidigt ryker de ihop pga. små kommunikationsmissar lite då och då, båda har hett temperament och dottern är väldigt lättkränkt.

Att hon verkar väldigt beroende av alla rutiner, kommer hon då olika tider på morgonen så missar hon vissa saker och blir då lätt inåtvänd och fåordig.

Att hon uppvisar sådant rättspatos och är så ärlig och noga när det gäller moraliska frågor. Hon hade vid något tillfälle observerat att ett annat barn stoppat något som tillhörde dagiset i sin egen ficka och hade då gått till pedagogen och påtalat detta vilket tydligen sågs som något beundransvärt.

Att hon är väldigt envis, dominant och ska ha saker på sitt sätt eller inget sätt och att detta inte är något som märks utanpå. Känner man inte henne kan man lätt luras av hennes blyga och reserverade sätt till en början, speciellt innan hon vågar släppa loss.
Hon vet precis vad hon vill och är väldigt egen fast inte på ett avvikande sätt, menade pedagogen.

Men allt detta var alltså enligt henne bevis på att dottern inte kan ha npf-relaterade funktionshinder.
Kändes lönlöst att argumentera emot när pedagogen sade att det är så lätt att läsa in AS-drag även där de inte finns, om man aktivt letar efter sådana.
Vilket ju också säkert stämmer till en del.

Nu vet jag varken ut eller in.

Jag skulle spontant ha räknat in den uppsättningen drag, tillsammans på det viset, som en solklar NPF-varning. Känner till exempel igen dem bland det jag har märkt skiljer ut både mig och andra aspergare. Pedagogens föreställningsvärld måste jag däremot klura på...

LILITH_ skrev: Men allt detta var alltså enligt henne bevis på att dottern inte kan ha npf-relaterade funktionshinder.
Kändes lönlöst att argumentera emot när pedagogen sade att det är så lätt att läsa in AS-drag även där de inte finns, om man aktivt letar efter sådana.
Vilket ju också säkert stämmer till en del.

Det är visserligen lätt att tolka in NPF där det inte finns, men det är lika lätt att bortförklara, vägra se, inte klara av att uppmärksamma osv NPF där det de facto finns.

Och har man AS eller ADHD själv och ÄNDÅ tycker att ens barn har drag, då har det antagligen det. Med tanke på hur man som npf-ig normaliserar saker som andra reagerar på menar jag.

Nä, jag tycker nog den där pedagogen skulle ta och höra på Svenny Kopp eller läsa på lite... Nog låter din lillis i mångt som en småaspie, på det du beskriver, tycker jag.

Och för mig är det inte negativt, kanske jag ska tillägga, så ingen hojtar nåt om att stigmatisera eller brännmärka ett osett barn.

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida. ... el=3578438

http://www.agrenska.se/Global/Nyhetsbrev/Aspflick03.pdf

http://www.lul.se/templates/page____3649.aspx

http://www.sjalvhjalppavagen.se/

LILITH_ skrev:Tog upp detta med en av pedagogerna på förskolan som känt min dotter sedan hon började där.
Inte heller hon tyckte att jag borde nämna något om AS i skolan till att börja med. Hon hade dessutom inte heller lagt märke till något som kan tyda på npf-drag hos min flicka.

Däremot tog hon upp flera faktorer som hon tyckte stödde hennes slutsats om att dottern inte kan ha AS.
Alla de faktorerna räknade jag in, i tysthet, som möjliga npf-drag.

Jag tycker att du nästa gång skall säga att du snarare ser de faktorerna som tecken på att din dotter skulle kunna ha ett AST/NPF och be pedagogen/BUP-representanten att mer djupgående argumentera för sin ståndpunkt. Be sedan personen att förklara vad det är som gör att din dotters drag faller inom felmarginalen.

Det är aldrig fel att ställa frågor till och diskutera med auktoriteter, särskilt inte om det är något man undrar. Fast jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårt att ta mod till sig ibland och faktiskt göra det.

Om de där dragen tydde på icke-aspighet, då skulle jag gärna vilja vilka drag pedagogen tycker tyder på aspighet. Det är jag verkligen nyfiken på. Har hon öht träffat på några aspie-barn el bara på aspiepojkar?

Jag var också envis under mitt blyga och tysta sätt + andra aspiga drag. Men på den tiden kände man inte till AS.

Det ÄR ett faktum att flickor inte blir sedda förrän rätt sent.

I min familj har vi en MYCKET hög ärftlighet för psykiska sjukdomar, jag menar depressioner, bipolär sjukdom, schizofreni etc., Nu har jag en Asperger-diagnos och ett syskonbarn har ADHD-drag (hon är flicka). Om man som föräldrar känner att misstanke-klockorna ringer så finns det nog en anledning för det så om du orkar insistera för en utredning NU så vore det bra. Kan man utesluta en neuropsykiatrisk störning så är ju det strålande. Det kan ju vara en fas hon går igenom rent utvecklingmässigt som inte är aspigt egentligen men för egen del tycker jag att det är värt att gå vidare med nu. Om inte så för att underlätta för flickan.

Jag var över 30 när jag fick min diagnos. Jag gick i skolan på 80- och 90-talet, då visste man inte mycket om neuropsykiatriska diagnoser, åtminstone inte i grundskolan men att veta tidigare hade nog underlättat.

Ich hölle mit Juddy.

Lakrits skrev:Ich hölle mit Juddy.

Ich auch.

Jag vet i stort sett ingenting om vad som är normalt för en sexåring, men jag vill säga att föräldrar ofta har en betydligt bättre uppfattning om huruvida deras barn är NT eller inte än vad skolan har. Som barn hade jag problem med grovmotoriken som gjorde att jag inte kunde leka med de andra barnen, men det verkade inte bekymra mig för jag gick runt vid skolans staket och tittade på blad och insekter i stället, eller gungade konstant. Jag umgicks med två tjejer som gick i sexan (när jag gick i ettan) och hade inget intresse för mina jämnåriga. Mamma försökte uppmärksamma skolan på det här men de lyssnade inte. De sa att jag var fullt normal och att motorikfelen skulle växa bort.

En dag bestämde sig mina föräldrar för att ta saken i egna händer. De sökte upp en specialist på barn med motorikfel. De tog ledigt från jobbet och jag från skolan för att åka över halva Skåne. Jag träffade den här "motorikmannen" i flera år. Efter det kunde jag hoppa hopprep, studsa bollar och jag gick inte längre passgång. Han trodde inte att mina problem, som var så allvarliga, skulle ha vuxit bort.

Jag var mobbad i skolan också och mina föräldrar hade ingen aning. Skolan brydde sig inte om att varken hjälpa mig eller kontakta mina föräldrar.

Min mamma har gjort ett otroligt jobb i att stå på sig mot min skola. Idag ångrar hon att hon inte stod på sig mer. Jag är hennes första barn och hon kände väl att om alla hon pratade med på skolan sa att jag inte hade några problem så var det så; hon var kanske bara en typisk överorolig mor.

Nu står jag inför en AS-utredning. Hela min tonårstid har varit hemsk och det hade den kanske inte varit om jag fått hjälp.

Stå på dig och lyssna inte så mycket på skolan. Mitt förtroende för grundskolans kompetens när det gäller att upptäcka problem hos elever är noll. Fortsätt envisas tills du hittar någon som lyssnar på dig.

Tack för era svar!
Det är just det här som är det fantastiska med Aspergerforum, att det finns en sådan stor uppslutning av kloka människor med vitt skilda livserfarenheter som alla har en gemensam nämnare: personlig erfarenhet av AS.
Detta ger en kunskapsbank till omvärlden som inte finns att få tag på någon annanstans i Sverige idag.

Måste bara få säga det först.

Ska iväg på utvecklingssamtal med nämnda pedagog om en timme så får vi se om hon tänkt mer runt AS och kommit till andra slutsatser angående dottern.
Hon är en helt underbar person och har betytt mycket för både min minsting som för hennes storasyster under deras förskoletid. Det här måste vara en blind kunskapspunkt hon har.
Sambon tror att pedagogen kanske har en inre bild av barn med AS som det yttrar sig hos de mest autistiska och inte den vi har som är betydligt mer nyanserad.

Ska återkomma efter mötet och svara mer utförligt då.
Det smög sig, i ärlighetens namn, in några vinklingar i min tidigare text, var så tagen av att pedagogen inte såg det jag ser hos min dotter.
Ska räta ut dem så det inte framstår som att hon är en helt ignorant person, för det är hon inte.

Lycka till vid mötet !
Okunnighet kan komma i många former, och många tänker sig att barn med AS (eller vad det nu kan vara) beter sig si eller så. Och flest exempel finns det för pojkar. Flickor är bekant inte pojkar och därför blir det helt fel när man använder pojkar för att jämföra och sedan säger att jamen (din) dotter är helt normal! Jämfört med vad?
Så det är just det att flickor tenderar att bli bortglömda och inte sedda förrän rätt sent. Ju tidigare man får hjälp desto enklare blir det.
Men lycka till nu