smokescreen, jag är tacksam för ditt engagemang!
Men av någon anledning har jag svårt att ta in innehållet just nu, svårt att hänga med helt enkelt. Dock är det så med i princip all information just nu, jag har nog gått in i väggen...

Det gör inget. Ingen brådska eller tvång att läsa det jag skrev. Var väldigt mycket blabla.

5 lååååååååånga inlägg på rad? Det verkar som spam...

Nallen. Har du aldrig någonting vettigt att komma med ?

Jo, jag lider inte av mundiarré

nallen skrev:Jo, jag lider inte av mundiarré

Bäste olycksbroder, inser du tvetydigheten?



"Lider ni av migrän?"
"Ja inte fan njuter jag av den!"

nallen skrev:Jo, jag lider inte av mundiarré

Haha. ^^

Tänkte inflika med ytterligare en aspekt i detta med AS och separationer.

Har man AS tenderar man ju att ofta fixera sig vid saker.
Detta gäller ju dock förmodligen inte enbart saker i meningen föremål, beteenden osv, utan kan likväl också gälla fixering vid enskilda individer
(åtminstone En jag känner med AS är ett levande bevis på detta).

Just därför tror jag att olycklig/obesvarad kärlek möjligtvis kan te sig ännu svårare att hantera vid AS. I alla fall hos vissa med AS som dessutom har låg självkänsla och ett bristande socialt nätverk.

Borderlinekänslosvallningar i allra högsta grad när jag tvingas skiljas från någon jag blivit van vid att ha i närheten.

xlnt skrev:Tänkte inflika med ytterligare en aspekt i detta med AS och separationer.

Har man AS tenderar man ju att ofta fixera sig vid saker.
Detta gäller ju dock förmodligen inte enbart saker i meningen föremål, beteenden osv, utan kan likväl också gälla fixering vid enskilda individer
(åtminstone En jag känner med AS är ett levande bevis på detta).

Just därför tror jag att olycklig/obesvarad kärlek möjligtvis kan te sig ännu svårare att hantera vid AS. I alla fall hos vissa med AS som dessutom har låg självkänsla och ett bristande socialt nätverk.

Ibland kan man nog också hålla sig kvar längre än vad som egentligen är vettigt vid en relation som inte är särskilt hälsosam för någon av parterna...

xlnt skrev:Tänkte inflika med ytterligare en aspekt i detta med AS och separationer.

Har man AS tenderar man ju att ofta fixera sig vid saker.
Detta gäller ju dock förmodligen inte enbart saker i meningen föremål, beteenden osv, utan kan likväl också gälla fixering vid enskilda individer
(åtminstone En jag känner med AS är ett levande bevis på detta).

Just därför tror jag att olycklig/obesvarad kärlek möjligtvis kan te sig ännu svårare att hantera vid AS. I alla fall hos vissa med AS som dessutom har låg självkänsla och ett bristande socialt nätverk.

Nu vet du en till. Se mitt kursiverade inlägg ovan, som är självupplevt.
Kan bara tillfoga att man blir helt präglad på personen, som en fågelunge blir präglad på den första levande varelse den ser då den kommer ur ägget.
Att vara älskad och att få älska bryter barriären mellan AS-individen och omgivningen, man blir inkluderad och inte exkluderad som annars. Man tillåts/tillåter sig vila från sin egocentricitet för att helt fokusera på en annan person. Kanske skenbart en bot mot AS men en underbar upplevelse. Tills det tar slut, vilket det ju på ett eller annat sätt gör - alltid.

En annan aspekt av detsamma är att vara förälder, vilket kan göra det lite problematiskt att veta vilken av människorna runtomkring som man bör/ska fokusera på (eller inte) samt när och hur mycket. Vilket onekligen kan skapa förvirring och frustration för samtliga inblandade.

Och hur man handskas med separationen från sina barn, men det är nog ett kapitel för sig.

För mig är det väldigt olika beroende på vilken person det gäller. Jag har aldrig haft svårt för att lämna vänner osv. Men i de förhållanden jag har haft, det behöver inte ens ha varit ett riktigt förhållande utan bara "nästan" förhållanden där jag har varit väldigt fäst vid en person, i sådana situationer är det nästan OMÖJLIGT för mig att kunna separera, och sedan gå vidare.

Jag har grubblat över det där väldigt mycket, varför jag har så otroligt svårt att glömma en person och acceptera att saker o ting förändras, att den personen jag var så otroligt fäst vid, som också för ett tag var fäst vid mig, plötsligt inte vill ha mig längre. Min hjärna förstår helt enkelt inte det, vilket leder till att jag blir fruktansvärt förtvivlad när det gäller separationer i förhållanden.
De allra tyngsta depressioner jag har drabbats av är varje gång efter att en person lämnat mig, för det sårar mig så mycket att jag känner mig så värdelös och tom att jag blir självmordsbenägen, och ser inte hur jag ska kunna gå vidare.
När jag märkte hur svårt det var för mig att kunna gå vidare efter sådana separationer frågade jag mig själv om det inte var borderline eller något. För jag har aldrig förstått mig på mig själv, varför jag har så jävla svårt för att kunna gå vidare.
Det som skiljer mig dock är att jag sällan blir arg rakt ut på personen, utan att jag istället håller det inom mig. Jag blir sällan arg på den jag älskar mest, eftersom jag är så fruktansvärt rädd för att förlora en person som står mig så nära.
Istället så går jag långa tider efteråt och bär på en otrolig hämndkänsla, jag känner bara för att hämnas på alla möjliga sätt, indirekt. Eller hämnd och hämnd, men någon sorts "revenge" eller vad man ska kalla det.
Jag vill helt enkelt visa att man inte ska behandla mig hur som helst, att personen gått miste om något och ska inse det.
Och jag glömmer aldrig en person, som en gång gjort mig illa...
Jag vet inte varför det är såhär, att separera med vänner osv har sällan gjort mig ont överhuvudtaget. Men när jag väl hittar en person jag verkligen älskar, så älskar jag för mycket.

Låter helt normalt, då man fortfarande är i en förälskelse eller är genuint kär, så blir man väldig väldigt depprimerad ifall relationen tar slut före man har slutat ha sådana känslor för något.

Jag känner igen mig, fast då mina relationer tar slut, brukar vara då jag låter mig bli tråkig nog att den andra personen ska tappa intresset och göra slut eller den nyare varianten, som är att göra slut då jag får nog av någons beteende som kunde vara skäl nog att låta något rinna ut i sanden.

Men det är inte alls konstigt att du kan känna så.
Väldigt naturligt o vackert. Hoppas oavsätt lidandet att det är personlighetsfortiferande och allt mer övertygande, att om det är nåt sätt man ska leva, så är det genom allting i kärlekens namn.

nallen skrev:

Windfarne skrev:Kort sagt har jag mina bästa år bakom mig, de förgick medan jag hoppades att de skulle komma.

mmm, välkommen i klubben... jag önskar att jag inte hade några dagar ens framför mig, jag har iallafall inga meningsfulla dagar framför mig.

nalle du har en massa meningsfulla dagar framför dej. Önskar du kan se det själv snart. Du väljer själv om du vill se dom som meningsfulla eller icke meningsfulla.

Du behöver inte kalla mig idiot, onödigt. Vet du tycker jag är en idiot.

treeman skrev:Du behöver inte kalla mig idiot, onödigt. Vet du tycker jag är en idiot.

Varför i helvete kommenterar du då? När du ändå inte har nåt konkret och konstruktivt att säga.

Om det varit nedåtgående en lång period och du till sist "frigjort" dig så kan det nog kännas positivt, även om det kanske är lite tomt ibland. Annars är separationer ett helvete, tycker jag, och det är min vetenskapliga uppfattning

nallen skrev:Varför i helvete kommenterar du då? När du ändå inte har nåt konkret och konstruktivt att säga.

Vi definierar konstruktivt lite olika bara.

Hur kan ditt pladder vara konstruktivt?
Du säger ju bara att "det ordnar sig" utan att tala om hur jag ska handla och hur jag kvantifierar risken för misslyckande.

nallen skrev:Hur kan ditt pladder vara konstruktivt?
Du säger ju bara att "det ordnar sig" utan att tala om hur jag ska handla och hur jag kvantifierar risken för misslyckande.

Alltså misslyckas gör alla. Men om du försöker 10 gånger så lyckas du nog en gång. Man måste låta sig själv misslyckas ibland.

Ju mer man försöker och misslyckas desto större blir chansen att lyckas.

Menar bara att om låt oss säga ett år så kanske du är på forumet nykär och glad. Har en ny fin kvinna. Saker händer om man orkar försöka. Menar väl så ungefär.

Alltså inget är kört även om du haft separationer tidigare.

Alla "misslyckanden" är en del av ett framtida "lyckas".

Nej
Jag har inte råd med fler misslyckanden.