Hej på er !

Jag är ny på forumet och har inte skrivit något, men jösses vad tacksam jag är för att ha hittat hit ... det finns hur mycket som helst vad gäller info. här som är bara så klockrent passar även för mig trots att jag inte är diagnostiserad för något inom autismspektrum, har så mycket bakomliggande trauman i bagaget så det är väl inte konstigt att det är där fokus ligger i första hand, men det ena utesluter ju inte det andra som säkerligen många även här inne på forumet kan skriva under på !?

Förlåt för den där långa inledningen, är inte så lite nervös för detta försök att skriva och inte kan jag heller lova att jag gör det igen eller ens svarar på stört om nu någon skulle svara på detta inlägg ... förlåt, men, med risk för att låta gnällig, så mår jag inte så vidare bra.

Nu har jag nästan glömt vad jag försöker fråga, men det gäller alltså det episodiska minnet ... finns det någon här som i stort sett inte har tillgång till något minne av det förflutna över huvud taget ?
Jag är 44 år och kan inte ens "fantisera" fram hur en mamma, pappa, syskon och moi har haft det under de första 11 åren av mitt liv, sedan blev det mer kaotiskt med skilsmässa & annat elände som ledde vidare till en psykotisk mor som jag på något vänster har tagit hand om ( forfarande gör ), men jag kan alltså inte minnas något alls.

Jag har ett superbra faktaminne och det är väl det som räddar mig i de flesta situationer, men jag har ingen aning om vad jag själv har varit med om. Det verkar som jag "rabblar" de fakta som min hjärna har lyckats snappat upp och omvandlar dem som minnen som de "normala" kan ta till sig ... sedan kan man pusta ut för stunden igen. ; - /

Man kan skratta åt det här, men så jäkla roligt är det inte precis, jag tittar på kort, vänder på dem och kanske då kan memorera ett datum som scannas in i fakta basen för att verka "normal", men de säger mig inget extra ... har inga visuella, lukt, smak, taktila känslominnen som jag kan kalla in här.

Jag ber om ursäkt om jag skrivit för långt och osammanhängande här, men jag är inte så lite rädd som sagt, så jag hoppas ni ursäktar !?

Känner någon igen sig och har ork att svara, så är jag tacksam, men jag är än mer tacksam för att jag hittat detta forum där jag tydligen ändå kan känna mig "sedd" genom att läsa så mycket som även "klockrent" kan passa in för mig !

Tack för att jag fick skriva detta och än mer för att jag får läsa vad ni andra skriver !!!

Kram på er alla, trots att många av er kanske har samma problem med denna kroppskontakt som undertecknad, så skriver jag dessa ord ändå ... de är ändå ett tecken på tacksamhet & omtanke och det är just det jag vill föra fram till er.

Mvh / Bali

Du skriver bra. Ledsen att jag kan bara fatta mig kort just nu. Lyssnar på en audiobok. Kan inte säga jag minns något efter ett tag. Faktiskt det är riktigt uselt med den minnet, men har märkt att jag har fått ansiktssminne, jag minns hur andra ser ut, väl med träning.

JAg tror inte jag har haft det heller, men jag har inte precis haft något bra att minnas. Dem bra ting jag lever med. är mina goda avsikter som ger mig glädje, i hopp om att utvecklas, och min flyktiga fantasi och funderingar kring livet. Så det är inte så konstigt jag inte heller bara reflekterar om visuella minnen, men mer funderingar vars jag dem påbörjade har blivits så uppvuxna att det skulle inte vara konstigt att jag inte kan känna igen vart jag började tänka så som jag har gjort.

Men skit samma.

Har minnen: Kan du inte bara lägga dig ner avslappnat och ta en sak du minns från barndomen, beskriva bara forserat, om det väcker en minne om någon sak du hade i ditt rum som barn, sedan hur något såg ut utanför. Tills du slutligen får mer o mer utav det ?

Tack, Smokescreen för ditt svar !

Jag hoppas att din bok var/är bra !? ... böcker är oerhört viktiga för mig, mina "vänner" liksom, men jag "slukar" dem via ögonen.

Kan du inte bara lägga dig ner avslappnat och ta en sak du minns från barndomen, beskriva bara forserat, om det väcker en minne om någon sak du hade i ditt rum som barn, sedan hur något såg ut utanför. Tills du slutligen får mer o mer utav det ?

Nu känner jag mig som en gnällspik och en misslyckad individ igen, men nej, jag kan inte direkt slappna av överhuvudtaget & absolut inte när jag ligger ner och kan inte på minsta sätt & vis ta fram t.ex. någon sak från barndomen ( eller senare heller för den delen ) i minnet och ta mig vidare därifrån.

Jag vet inte vad det är för något "teflonminne" jag har utrustats med, men så vidare lustigt känns det inte just nu precis, när jag verkligen skulle behöva tillgång till info. om hur jag var/kände/betedde mig som barn eller bara några år tillbaka i tiden för den delen.

Psykologens fråga : "Vet du när du slutade att minnas på det här sättet ?"
Bali´s svar : "Nej, jag kan ju inte komma ihåg."
Moment 22 kan vi väl säga eller ... !?

Jag ska väl tillägga att vi båda skrattade efter denna fundering i vårt arbete, men det är verkligen tur att man åtminstone har tillgång till humor även om den ibland får bli av det svarta slaget, som i detta fall.

Nej, nu svamlar jag här ... tack igen, Smokescreen.

Mvh / Bali.

Nå tror det kanske även påverkar helt enkelt din förmåga till att se i bilder väl ? Har du livlig fantasi ? För om du kan det, så borde du faktiskt kunna lätt börja återminnas genom att associera en sak till en annan.

Har du ingenting från din barndom som du minns vart det kommer från? Som sedan då du minns en sak, så kan du minnas mer.
Hur naturligt som helst.

Och vad menar du med att du inte kan slappna av ?
Har du fysisk värk som hindrar dig eller stress i ditt liv ?
För om du säger att du inte kan, så är det lite som överfokusera på det, vilket kan vara anledningen att du inte gör en tapper försök att känna för om du kan. Även om man skulle vara ta till sig av smärstillande, lugnande o psykadeliska preparat, så ska man nog kunna stärka förmågan att återminnas saker som har hänt.

Oj, nu har jag verkligen fått tänka till lite extra idag, Smokescreen !

Jag får erkänna att jag tyvärr inte kan svara kortfattat på alla dina frågor här eller ens har tillgång till alla svar ännu, men kämpar med sökandet gör jag ju dock och en dag kanske ...

Om jag börjar med den sista delen av din text, så kommer du här så klokt med en "pekpinne" som jag också är väl medveten om och försöker att bättra mig på i mångt & mycket.
Man ska verkligen försöka att låta bli att använda sig av orden "kan inte" i den mån det är möjligt, så jag redigerar min tidigare text och skriver nu istället att jag har väldigt stora svårigheter med att slappna av.

Varför jag har dessa svårigheter att slappna av beror på så många olika saker och alla har jag nog inte ens hittat/förstått ännu, men de största delarna är helt klart rädsla i olika styrkor och skam- & skuldkänslor.
Jag är själv övertygad om att till 99 % hänger detta samman med min historia, av mina upplevelser och hur jag har hanterat dem.

Rädsla är ju inte precis en känsla som innebär livskvalitet för en människa, som väl de flesta håller med mig om !?

Just rädsla är nog också mitt största problem över huvudtaget tror jag och att rädsla i de allra flesta fall inte precis påverkar minnet eller tankeverksamheten positivt gör ju inte denna moment 22 situation lättare.
Jag skulle ju behöva bättre tillgång till mina traumatiska minnen för att kunna ta itu med alla gamla rädslor och visa dem på porten.
Jag är nog allt en fighter, men jag behöver liksom få en bättre bild av den där suddiga monsterrädslan i andra ringhörnan.

Nu börjar det här bli långt och svamligt är jag rädd, men jag måste bara också försöka skriva något om det som verkligen har gett mig lite av en aha - känsla idag.
Jag tror att du har hjälpt mig att få upp ögon för något som kanske kan vara väldigt viktigt för mig, Smokescreen.

Har jag egentligen förmågan att minnas i bilder eller fungerar kanske mitt minne lite annorlunda där ?
Jag vet faktiskt inte riktigt. Visst har jag väl fantasi, men livlig skulle jag väl knappast kunna kalla den.

Associationer är jag dock mer än välbekant med, det blir ofta riktigt full fart uppe i hjärnkontoret när alla tankar och dess följeslagare vill ha så mycket utrymme som möjligt, men det handlar nog snarare om ord/meningar än om färg/form eller hur man ska kunna uttrycka det.

Jag får ofta höra att jag "målar upp så levande bilder" när jag försöker berätta saker för människor, men det betyder ju egentligen bara att den jag pratar med ev. ser en "bild" framför sig.
Jag kanske snarare ser ett mönster, en väv av ord inom mig som ger mig sammanhang !?

Jag har faktiskt inte funderat närmare över det här eller i alla fall inte så mycket som jag kanske skulle behöva.
Jag ska verkligen ta upp detta med min psykolog.

Tusen tack för att du har gett mig både råd och nya frågor, Smokescreen, för när inga enkla svar finns kan ju faktiskt nya frågor paradoxalt nog vara till hjälp !

/ Bali

Det är omöjligt att kunna beskriva någonting som man inte ser, men däremot så kan det hända så snabbt att d lägger inte märke till dina undermedvetna fakuliteter. Sannolikare att din medvetande är så organiserad och självabsorberad i kognetiv bemärkelse, att det blir desto svårare för dig att lägga märke till hur du kommer att kunna beskriva det du målar upp så bra, att det går så snabbt att du inte är medveten om det ? Det är iaf vad doktorand Win wenger spekulerar i mitt fall, om min försök att se livliga bilder, med image streaming.

Men just dethär får mig att tänka på hyperavsikt och hyperreflektion från logoterapi. Om du känner en överfixering till detta, så kanske du behöver faktiskt måste bli villig att ge upp, förän du kan komma över det. Att faktiskt satsa på att t.ex misslyckas.

Låter bra. Men.

Du kan alltid prova luftskulptera då du blundar och beskriver ordagrant hur figuren ser ut utan att försöka tvinga se en bild. Även bättre om du använder just kinestisk med röelserna för att luftskulptera med audodativt säga högt vad du gör, samtidigt medveten om att beskriva annat du hör, och pratar helt enkelt för pratandes skull för att , om man då kan föreställa att det sker en mer större synkronisering för att skapa en livligare och starkare förmåga till att se saker, med plasticiteten att kunna skapa nervbanor mellan diverse hjärndelar.

Men ja. Du kan helt enkelt prova att äta med ögonbindel, att beskriva det högt och i presens form. Att se på lampor och se efter effekten då du blundar. Fast det funkar aldrig så bra som med en levande lyssnare. Något som är svårt att få tag på, har man märkt.

Hej och välkommen hit Bali!

Jag har själv svårt att minnas något öht från tiden före skolan. Flera gånger har mina föräldrar förundrat sig över att jag inte kommer ihåg det el det, och jag har fått skämmas för mitt dåliga minne.

Ibland känns det som jag öht har dåligt minne och bara kommer ihåg det som varit riktigt obehagligt. Fast kanske det är tvärtom för dig, att du omedvetet suddat ut barndomen för att den innehåller traumatiska minnen?

Det sägs att alla minnen finns lagrade i hjärnan och i princip kan tas fram med hypnos.

Är det så att du bara minns fakta från senare tid också?

Tack så mycket för era svar, Smokescreen och Alien !

Jag har tyvärr varken orken eller förmågan att besvara er här idag, men jag vill ändå skriva att jag har läst och återkommer när jag har funderat lite.

/ Bali

De yttre kraven & förpliktelserna blir tyvärr varken färre eller lättare bara för att jag behöver mer tid och kraft för att fundera över/ta itu med mina egna svårigheter, snarare tvärtom i många fall.
Det är därför lite dåligt med Bali´s ork just nu och dessutom är det här inget lätt ämne att skriva om, men jag vill ju så gärna besvara era inlägg, så jag gör ett försök.

Återigen har du fått mig att fundera i en liten annorlunda bana, Smokescreen och nog kan du ha rätt i att t.ex. de bilder jag beskriver för andra passerar så snabbt i mitt inre att jag inte själv hinner "se" dem.
Jag säger ju själv att orden är de viktigaste för mig och sedan ligger även fokus alltid på hur omgivningen ska ta emot dem, på hur jag påverkar/vad jag ger och inte hur jag påverkas/vad jag får.

Detta, att omgivningen är så viktigare än Bali, gäller nog i de allra flesta situationer är jag rädd.
Jag följer troget den väl upptrampade stigen trots att jag idag vet att den inte alltid är den bästa för mig precis.

Du har givetvis också rätt i att det inte är lönt att pressa sig och i att våga/orka "misslyckas", men man blir ju så frustrerad.
Jag lägger tacksamt dina förslag på "övningar" till de övriga på min "försöka sig på - lista", tack Smokescreen !

Faktum är att min psykolog redan har rått mig till liknande övningar, men då handlar det istället mer om att jag högt försöker sätta ord på ev. känslor som snabbt kan passera förbi eller de "lättare" perceptionerna som t.ex. "jag ser träd/hör fågelsång/är frusen/har ont i foten ..." 
Jag kan också gärna försöka uttrycka egna behov/åsikter/önskningar högt, men hur lätt är det då ... jag sa dock "jag tycker om salt lakrits" för en stund sedan.
Jag har nog tyvärr skapat ett litet monster till "överjag" inom mig som inte är så lätt att övertyga om att jag har rätt att få finnas till och hur ska man då kunna få tillgång till sina minnen också ... lite moment 22 igen.

Snarare är det väl så att finnas till får/måste jag, men det är omgivningen som "gäller".
Jag får för mig att jag kanske redan tidigt "lade ut Bali på entreprenad" ... att jag liksom "fick för mig" att behov, önskningar, känslor etc. ska inhämtas från omgivningen och kanske t.o.m. att de egna är felaktiga/fula.
Jag är alltså ganska duktig på att vara till lags som ni förstår.

Nu är det ju så att upplevelser, erfarenheter/minnen är mer än bara något rent visuellt.
De består ju även av ytterligare perceptions- , känslointryck och så de "kära" tankarna.

Alla dessa yttre & inre signaler som vi ständigt utsätts för ska "fångas upp" av vår kropp, hänvisas vidare upp till "kontoret", där de ska granskas & bearbetas, beslut ska fattas om något är värt att sparas på och sedan ska de sändas vidare ut till resp. "avdelning" för kort- eller långtidsförvaring.
Det här måste väl få ta sin tid, för inte kan man vid t.ex. bränningen av en data-cd ständigt avbryta programmet när/om man blir otålig eller ständigt kommer på att man vill ha med mer data ... nej, man får vackert vänta tills processen är färdig.
( Ursäkta att jag förenklar så och blir barnsligt pedagogisk här, men det är mest för min egen skull, jag tänker högt liksom. )

Jag kommer här att tänka på neurologen A. Damasio och på hans forskning om hur viktigt ett gott samarbetet mellan känslor och tankar är för oss, för att bäst kunna skapa oss bra "framtida minnen", men detsamma måste ju då också gälla våra "förflutna minnen".

"Känslor är en integrerad del av tänkandet, allt realistiskt tänkande och beslutsfattande är beroende av återkoppling från hjärnans olika känslocentra och om någon av de två ska sättas före den andra kommer känslorna före tänkandet."

Jag funderar över om det inte är denna återkoppling jag kan ha svårigheter med eller, kanske än mer troligt, att jag inte behåller informationen tillräckligt länge uppe på "kontoret" och då alltså inte ens har tillräckligt med sparad info. att återkoppla !?

För att besvara dina frågor, Alien, så gäller denna "faktaminnes - variant" av mina egna upplevelser i stort sett överlag ... här diskrimineras vare sig traumatiska eller "trevliga" minnen.
Jag måste tyvärr också skriva att det verkar vara en fortlöpande process ... det gör, i stort sett, ingen skillnad om det handlar om något som hände för trettio år sedan eller tre ... bara en nolla mer eller mindre ...

Jag har genom årens lopp använt mig av en bild som verkar falla de flesta vårdgivare "på läppen" ;
Jag är som en svart tavla där "sudden" ständigt måste utföra ett väldigt gott arbete.
Den nödvändiga info. som krävs för att jag ska hantera/bete mig/känna "rätt" i för stunden rådande situation skrivs ner, men måste sedan suddas ut så att hela tavlan kan användas igen i följande situationer.
Inte ens "Låt stå" - delen får vara helt orörd, trots att jag idag inser hur viktig åtminstone den skulle vara för mitt "jag".

Detta sätt att ständigt stå i ett beredskapsläge för att, likt en kameleont, snabbt kunna byta skepnad när så krävs har förstås varit nödvändig för mig i många situationer.
Som t.ex. under alla de år jag växte upp med och, i möjligaste mån, tog hand om en skör och tidvis psykotisk mamma.
Då gällde det verkligen att ständigt vara beredd på "allt eller inget", på förändringar som kunde komma snabbare än snabbt.
Då fanns det inget som hette "säkert" ... tja, det skulle väl i så fall vara att ett nytt psykosgenombrott förr eller senare alltid kom.

Även om de överlevnadsstrategier jag har byggt upp har varit ändamålsenliga för mig och min familj så är de ju inte längre alltid det idag ... åtminstone inte för mig.
Tyvärr tycks de vara allt annat än lätta att förändra.

Visst kan det vara så att det "bara" är all stress och trauman som har bidragit till en personlighetsstörning hos mig, men jag tycker ändå att det saknas "en pusselbit".
Det verkar troligt att jag från grunden har haft en större känslighet och kanske även ett något annorlunda sätt att tänka & fungera.
Jag kan därför inte låta bli att även fundera över ev. autismspektrumstörning och har även "dragit med mig" min psykolog nu, men jag vet ju inte ...

Oj, när jag nu väl pressade mig att orka skriva blev det visst långt, men jag hoppas att det är ok !?

Det är nog väldigt nyttigt för mig att försöka skriva av mig och om någon annan också har orkat följa mina funderingar ända hit, ber jag att få tacka så hemskt mycket för uppmärksamheten !

/ Bali

Jag älskar verkligen din förmåga till analogier, Bali.

Ja. Jag tror nog att liksom du, som jag, så får vi väl försöka helt enkelt finna medlen för att integrera våra sinnen som vi har svårt att få en bra känn på, och därmed kan inte låta bli att förmodligen erfara det som ett enda kognetiv tanketråd, hellre än att det finns så mycket mer som leder oss slutgiltign, med omedvetena förnimmelser från känslor, som feedback, som bekräftar våra antaganden, vår användning tid o rumsuppfattning, minnnen och associeringar i stor utsträckning som kanske är så mycket mer invecklande ( så länge dem är bara inte vanor, föruttänka ting ), att jag kan tänka mig att det slår oss så främmande att det hade skett något mer än att vi hörde helt enkelt oss själva tänka något.

Själv har jag märkt idag att när jag övade att blunda och gå i lägenheten, så har jag bildat en bätre känsla för det redan andra gångn jag gjorde det här. Jag kunde gå rakt och runt i lägenheten utan nojor som om jag inte riktigt kunde säga om jag skulle slå benet i nåt eller ej.

Så jag hoppas det betyder någonting är på g. Så tvingar jag göra saker som att känna o dofta på saker , när man blundar.

Även använder inspelningen på min mp3 just nu ioch tänker inte ge upp förän jag börjar verkligen få livlig fantasi som jag fick ett tag efter 4-5 månaders galen träning med image streaming. Det var tio år sedan. Ska lyckas nu på riktigt.

Det var värmande ord, Smokescreen och det känns "gött" om mitt "vridande & vändande" av ord även kan uppskattas av andra.

Kanske är det så att jag aldrig kommer att få tillgång till väldigt stora delar av mitt minne, men det kan/orkar jag ännu inte acceptera som ett faktum ... sorgen skulle då, som det känns, bli näst intill ohanterlig.

I vilket fall som helst måste jag ju ändå försöka få ett stopp på denna pågående "raderingsprocess" och istället starta en process där alla mina sinnen får vara med och lämna sina bidrag i den mån det är möjligt.
Här är det väl då, precis som du säger, Smokescreen, bl.a träning, träning och åter träning som gäller.

Vi får väl, "helt enkelt", försöka blanda ihop en burk dunderhonung av tålamod, kraft, mod att våga misslyckas och ett rejält mått "jäklar anamma" och sedan se hur långt vi kan nå !?
Jag önskar dig lycka till i ditt arbete och själv kämpar jag vidare med mitt.

Jag tror att även jag ska försöka våga mig på att testa detta senare :

Själv har jag märkt idag att när jag övade att blunda och gå i lägenheten, så har jag bildat en bätre känsla för det redan andra gångn jag gjorde det här. Jag kunde gå rakt och runt i lägenheten utan nojor som om jag inte riktigt kunde säga om jag skulle slå benet i nåt eller ej.

Glöm inte heller den svåraste "övningen" av alla ...
Att så ofta som möjligt högt säga till sig själv ; "Jag accepterar mig själv trots att ... etc."

Tusen tack för feedback och råd, Smokescreen !

/ Bali

Hej!

Min mormor och jag har samma födelsedag. Varje år när jag växte upp kom de flesta av hennes åtta syskon, med respektive i de fall där det var aktuellt, på besök. Ibland fick jag också presenter av dem. Jag träffade dem vid andra tillfällen också, så klart. Min morfar (som dog när jag var 8 år) hade två syskon. När jag tittar på bilder från förr, så kan jag inte namnge/komma ihåg alla. Min mamma kan tycka att jag borde komma ihåg en viss person, "hon dog ju när du var 9, det borde du komma ihåg", säger hon.

Jag minns hur det såg ut på dagis och i mina olika skolor. Jag kommer mycket väl ihåg huset jag bodde i från det jag var fyra till det jag var 15. Jag minns sommarstugan vi hade. Men jag minns bara små brottstycken av vad jag gjorde och vad som hände.

Jag fick min första tvåhjuling när jag var sju år, samma sommar som min lillebror föddes. Jag cyklade runt, runt på återvändsgatan där vi bor. Utan cykelhjälm, det var inte vanligt i början på 80-talet. En gång kom min lillebror på sin trehjuling rakt emot mig. "Flytta på dig!" sade jag. "Nej, det tänker jag inte göra", sa min lillebror. Det sa *PANG* och min mamma kom rusande. Vi hade inte skadat oss alls och jag frågade om jag fick cykla hem. Men mamma tog oss bastant i var sin arm och vi fick leda hem cyklarna.

Och jovisst, jag har minnen av att jag och min lillebror ville ha cykeltävling och fick en bit träplanka att göra ett pris av. Jag såg framför mig en fin gubbe so jag skulle rita och såga ut och måla, men det blev inte så fint som jag tänkt mig.

Jag kan också minnas konstiga saker. Som att när jag i mellanstadieåldern var hos en läkare för att jag klämt höger tumme i en bildörr minns jag att jag fick ta på mig och knyta mina rosa tygskor med tjock vit sula samtidigt som jag sa att jag skulle vilja ha fler kompisar.

Jag har svårt att få det hela till en helhet. Det är som att lägga pussel men en del bitar fattas. Fast jag tror det är så för alla. Hjärnan registerar allt man är med om, men man kan inte minnas allt. Det skulle ta för mycket hjärnkraft.

Jag tror också att om man inte minns något före till exmepel 10 års ålder, då är det något traumatiskt som har hänt, som gör att man har förträngt alltihopa. Det finns där, men man vill/kan inte minnas det. Vid terapi, eller om man tittar på gamla saker, kommer oftast någon minnesbild tillbaka och så småningom kanske allt rullas upp. Men eftersom Bali redan går i terapi och har provat att kolla på gamla saker, kan det kanske uteslutas.

Man kan också ha råkat ut för en hjärnskada som suddat ut minnet. Eller så är det något slags "fel" eller skada i hjärnan på något sätt som är medfött. Jag tror att man kan stimulera hjärnan till att använda andra celler än de som är skadade. Exakt hur vet jag inte. Återkommer i tråden.

Jag säger inte att Bali har hjärnskador, jag bara luftar mina teorier.

Hälsningar

Lilla Gumman

Ja, Lilla Gumman, det är allt bra att "lufta sina teorier" och jag tycker det är rackarn´s så intressant också ... lite mindre lustigt blir det förstås när man tänker på att det just här handlar om mina egna svårigheter, men, men ...
Gunilla Brattberg skriver om "hjärnans eufori" och det är också så jag känner när man verkligen får tillfälle att använda sitt intellekt tillsammans med andra, får börja språka om och bolla med olika kunskaper & teorier på vilket område det än må vara.

Ja, nu var då området minnet här och då i synnerhet det, för mig i stort sett obefintliga, episodiska minnet.

Helt klart kan en hjärnskada sudda ut minnet på olika sätt och när det gäller just bara det episodiska finns det faktiskt ett "fall" som är världskänt inom vetenskapliga kretsar och det handlar om en 30 - årig man som var med om en MC - olycka i början av 1980 - talet.
( Ni kan läsa om detta i t.ex. en mycket bra artikel om minnet i Illustrerad Vetenskap nr. 6/2008. )

De flesta av mannens mentala förmågor var mirakulöst intakta, men han led av en uttalad och mycket specifik minnesförlust ... just det, han har inte längre något episodiskt minne.
Han har inga problem med sitt semantiska minne, men kan inte minnas några som helst personliga upplevelser. ( ... och kan då inte heller "minnas framåt" längre ... nu vill min hjärna sticka iväg här, men jag försöker hejda mig, för annars blir det stress på Bali´s kontor och rena snurren här för er ... läs den "braiga" artikeln. )

Skadorna på hans hjärna omfattar bl.a. hippocampus samt en del av frontalloben.
De båda områdena är centrala komponenter i hjärnans episodiska minnesnätverk, vilket förklarar minnesförlusten.
Hjärnforskarna har länge varit medvetna om att hippocampus är helt oumbärlig när det gäller det episodiska minnet.

Jag har inte varit med om en MC - olycka ( vad jag kan minnas )utan jag tror att min ev. "hjärnskada" i så fall har kommit av att den stackar´n ( hjärnan alltså ) har legat för allt för länge i ett "kortisol - bad". ( Jag är ingen besserwisser, men det är väl kanske ändå så att alla inte vet vad kortisol är så ... det är ett stresshormon som dessutom har visat sig spela en nyckelroll i vårt känsloliv. )

Det jag skriver här nu har jag hämtat från en otroligt informativ och intressant bok skriven av Sue Gerhadt "Kärlekens roll" och underrubriken är "Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna."
Kan inte låta bli att varmt rekommendera läsning av denna bok för er som är intresserade och har möjlighet, för när omgivningen är så viktig för alla barn hur mycket viktigare är den då inte för de som föds med något funktionshinder !?

När vi upplever något som är alltför krävande och hotar att överväldiga de normala homeostatiska mekanismerna ( vårt alldeles eget "må bra" - tillstånd alltså eller tja, på ett ungefär ) så kan kroppens stressrespons sättas igång.
Stressresponsen är en specifik kaskad av kemiska reaktioner utlösta av hypotalamus, som hanterar de flesta av de här biokemiska förloppen inom oss, och en av slutprodukterna är alltså i detta fall kortisol.

Hypotalamus säger till binjurarna att producera mer kortisol, i syfte att frigöra den nödvändiga energi som vi behöver i stresssituationen, medan andra organsystem försätts i "vänteläge".
Olika kroppssystem får order ; " Sluta med det ni håller på med ! Det här är en nödsituation ! Slösa inte bort tiden med att jaga rätt på mindre irritationer. Slösa inte bort tiden på att lära in eller koppla upp nya associationsvägar. Slappna inte av ! Jag vill ha all er uppmärksamhet på det nya problemet. "

Det här är ju ett alldeles utmärkt sätt att hantera en akut situation på, men kan vara ack så skadlig om den får fortgå under längre tid och särskilt under tidig barndom när vår hjärna i så stor del faktiskt byggs upp.

Hur hade nu Bali tänkt knyta ihop detta med kortisol och en MC - olycka ... jo, det är nämligen så att hippocampus påverkas av kortisolet och brukar kunna säga till när det inte behövs mer, när läget är under kontroll igen och vi återigen kan försöka återgå till vårt normala "må bra" - tillstånd.
Blir det för mycket kortisol orkar hippocampus helt enkelt inte ; " Jag drunknar snart i det du skickar, sluta pumpa ut mer kortisol. "

Ett överskott av kortisol kan leda till att hippocampus kan börja fungera felaktigt ( ja, andra delar av "kontoret" också ) och man kan alltså börja få inlärnings - och minnesproblem.
Nervceller kan faktiskt dö och "system" som vi behöver ha uppe på "kontoret" kan sluta fungera eller, än värre, aldrig hinna bli uppbyggda på bästa sätt.

Nej, nu är jag, minst sagt, trött och har väl tröttat ut er andra också, men det här inga enkla saker precis, så ursäkta alla ord här, men jösses, vilka scenarior man kan bygga upp med olika medfödda personligheter och hur sedan omgivningen har sett ut !

Vi är alla helt unika och jag förstår ju att jag har ett " Bali - syndrom ", men jag behöver ju ändå få lite mer kött på benen om vad det syndromet innehåller/innebär för att jag på bästa sätt ska ha en möjlighet att kunna förhålla mig till det.

Orkar tyvärr inte läsa igenom vad jag skrivit nu, så ni som ev. orkat läsa får ta det med sina fel & brister.

/ Bali

Hej!

Du skriver intressant och bra.

I söndags var det en norsk dokumentär om en pojke som heter Magne. Han är hjärnskadad sedan födseln. Han satt mest i föräldrarnas soffa, oförmögen att gå och kommunicera. När hans syskon började skolan tog föräldrarna med honom och satte honom i klassrummet. Där satt han och störde ingen. Men så småningom hamnade han åter i föräldrarnas soffa. Läkarna sa att han var utvecklingsstörd, som ett 1,5-års barn i intelligens.

När dokumentären filmades var Magne 27 år. Föräldrarna hörde talas om en metod i USA att hjälpa hjärnskadade. De åkte till USA, och fick ett digert träningsprogram. Föräldrarna vigde sitt liv åt att träna Magne. Så småningom provade de att sätta en penna i hans hand och hålla pennan mot papperet. Då började Magne skriva. Det visade sig att han hela tiden varit fullt medveten om omvärlden, trots att han inte kunnat visa det. Åren i skolan hade gjort att han lärt sig skriva utan att någon visste om det. Han kunde äntligen kommunicera genom understödd kommunikation, att någon höll i pennan. Han lärde sig också att gå. Vid vuxen ålder.

Dokumentären visar på att hjärnan kan tränas, oavsett ålder. Hur det är med minnet vet jag inte. Men kan man träna en del i hjärnan kan man träna en annan. Det är i alla fall min teori.

Hälsningar

Lilla Gumman

Hemskt att man ska behöva bevisa sånt med en penna. En jävla tur att han hade händerna kan man tycka, annars hade han väl blivit deklarerad "hjärndöd" och de slutat ge honom mat.

Tack Lilla Gumman ... " en gör så gott en kan ", vad gäller skrivandet i detta fall, och det är roligt att det även uppskattas av andra !

Jag har ju tack & lov händer så att jag här kan/har den stora förmånen att få dela mina funderingar med er andra, men om jag inte haft det, hade haft ett oändligt mycket större funktionshinder ...

Kan bara hålla med dig, Parvlon, det är hemskt att någon ska behöva bevisa sina svårigheter innan man kan få rätt hjälp/stöd.
Det borde väl, i de bästa av världar, vara vårdgivarnas uppgift att vända & vrida på alla stenar efter möjliga & "omöjliga" förklaringar innan man snabbt istället placeras in i en av de för tillfället få mallarna som det finns lite mer kunskap om.
Tack och lov att pojkens föräldrar i detta fall inte gav upp !

Jag har inte heller givit upp än ( känns inte så lite dumt att skriva här, när det finns de som har det så mycket värre ) och jag får därför fortsätta mitt sökande efter ev. "svar" på mina svårigheter.

Vår hjärna är ju "plastisk", som Smokesreen påpekade tidigare, och en viss "omformation" kan nog alltid åstadkommas även om det nog ändå blir svårare med stigande ålder och inte heller jag, Lilla Gumman, vet vad som "gäller" för våra minnesfunktioner, men någonstans måste det väl ändå finnas ett "svar" ...

/ Bali

hade typ tre minnen av min barndom när jag började nysta upp mig själv för en tjugo år sen,
gick i terapi i ca: tio år och fick tillbaks väldigt mycket,
minns att jag vart lite förvånad när inte allt som kom upp var nattsvart,
kan dock glömma allt möjligt och har svårt att tidsplacera minnen

Tack för ditt svar, emer2!

Jag går ju själv i terapi sedan många år (måste väl vara närmare 17-18 år nu) och har väl fortfarande en liten förhoppning om att, precis som du, få åtminstone några av mina egna minnen tillbaka, att få mer tillgång till min historia och erfarenheter, men visst börjar hoppet & orken tryta alltmer ska erkännas.

Bali är en envis rackare dock, så jag försöker ständigt ta mig i kragen (blä för detta uttryck!) och kämpa vidare, för någonstans där inne i min kroppastolle måste väl ändå mina minnen, erfarenheter, mitt "känsloregister" finnas även om jag i nuläget inte kan komma åt dem!?

Tja, den som lever får se och nu ska jag om ett par veckor starta min NPF-utredning också, så man får väl se om den kan vara till hjälp genom att kanske bidra med någon pusselbit ang. min problematik som vi (min psykolog och jag) kan ha nytta av i vårt arbete.

Utredningen ja, den är ju Bali inte alls orolig för inte ... *gulp* ... jag kan flyga, jag är inte rädd...