Hur handskas ni med separationer ?
69 inlägg
• Sida 2 av 3 • 1, 2, 3
Uppdaterar väl läget om hur jag handskas med min separation.
Jag har dansat, sjungit, sprungit, joggat, promenerat, lagat mat, städat, styrketränat.
Ja. Mest gått och sedan utmanat bilister utan deras vetskap på en race, så jag har försökt springa fortare än dem kör. Har mest bara dansat, sjungit lite och mest bara varit rastlös. Sprang hem och nu mår jag wunderbar.
Så ingen plötslig insikt i vad som man har gått miste om.
Jag väntar väl fortfarande,,, undrar om det fanns något man har gått
miste om.
Jag har dansat, sjungit, sprungit, joggat, promenerat, lagat mat, städat, styrketränat.
Ja. Mest gått och sedan utmanat bilister utan deras vetskap på en race, så jag har försökt springa fortare än dem kör. Har mest bara dansat, sjungit lite och mest bara varit rastlös. Sprang hem och nu mår jag wunderbar.
Så ingen plötslig insikt i vad som man har gått miste om.
Jag väntar väl fortfarande,,, undrar om det fanns något man har gått
miste om.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
nallen skrev:Som sagt... idiot!
mnordgren:
Ett väl aggressivt sätt att tilltala en annan forumist på. För det får du en tillsägelse. Meddelas även i PM.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Ett väl aggressivt sätt att tilltala en annan forumist på. För det får du en tillsägelse. Meddelas även i PM.
• använd inte alltför grovt språk eller aggressivt tilltal.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Beroende på hur mkt personen man separerat ifrån betyder så är det ju olika lätt att handskas med det.
För lite över ett år sedan gjorde mitt ex slut och sedan dess har jag tampats med mitt livs största ångesttrauma till och från.
Mina generella tips är:
* Att motionera/träna fysiskt - oerhört effektivt för att hantera ångest i allmänhet då man får en bättre tankeförmåga och därmed lättare kan förstå sig själv och varför man mår dåligt.
* Prata med andra om vad som hänt för att få bekräftelse och förståelse.
Att prata/umgås med andra hjälper en också att komma på andra tankar.
* Sysselsätta sig med saker man tycker är roligt, och helst tillsammans med andra.
* Försök få en så bra sömnkvalitet som möjligt och sitt inte uppe för länge.
Kort sagt; i den här frågan är motion, sömn, bekräftelse och förståelse det allra viktigaste. (Givetvis är ju också kosten central här).
Ofta satt jag bara hemma och deppade till sorgsen musik.
Visst bör man tillåta sig att må dåligt och även gråta om man så behöver, bara det inte blir till en ond sorge-cirkel.
Tror det är ganska lätt hänt, och ännu lättare hänt om man saknar ett stabilt kontaktnät med andra (vilket en del med AS kan göra).
Att ta sig i kragen; motionera och ta kontakt med andra är inte det lättaste då, men det gäller att inse fördelarna med att faktiskt göra det.
Kan även tillägga att jag insett ett par saker i och med denna separation;
Dels tror jag det finns en tendens till att man när någon gör slut - upphöjer personen till något enormt mkt större och bättre än vad som faktiskt är verklighet. Gräset är grönare på andra sidan och det man inte kan få det vill man ha.
Visst har man förlorat en person, men är personen verkligen så bra att hela ens lycka ska hänga på denna person?
Sedan har jag insett att mkt av min egen ångest för separationen bottnar i en inre osäkerhet. En osäkerhet på om jag duger som människa och en svag inre självbild.
Att hänga upp sin trygghet och sitt värde på en annan människa är otroligt farligt.
Alla som inleder en relation med någon bör först och främst vara starka i sig själva; veta vilka de är, ha ett liv och ett inre jag de tycker om.
Annars finns just risken att man klänger sig fast vid någon annan som sedan blir ens totala undergång när personen i fråga gör slut med en...
För lite över ett år sedan gjorde mitt ex slut och sedan dess har jag tampats med mitt livs största ångesttrauma till och från.
Mina generella tips är:
* Att motionera/träna fysiskt - oerhört effektivt för att hantera ångest i allmänhet då man får en bättre tankeförmåga och därmed lättare kan förstå sig själv och varför man mår dåligt.
* Prata med andra om vad som hänt för att få bekräftelse och förståelse.
Att prata/umgås med andra hjälper en också att komma på andra tankar.
* Sysselsätta sig med saker man tycker är roligt, och helst tillsammans med andra.
* Försök få en så bra sömnkvalitet som möjligt och sitt inte uppe för länge.
Kort sagt; i den här frågan är motion, sömn, bekräftelse och förståelse det allra viktigaste. (Givetvis är ju också kosten central här).
Ofta satt jag bara hemma och deppade till sorgsen musik.
Visst bör man tillåta sig att må dåligt och även gråta om man så behöver, bara det inte blir till en ond sorge-cirkel.
Tror det är ganska lätt hänt, och ännu lättare hänt om man saknar ett stabilt kontaktnät med andra (vilket en del med AS kan göra).
Att ta sig i kragen; motionera och ta kontakt med andra är inte det lättaste då, men det gäller att inse fördelarna med att faktiskt göra det.
Kan även tillägga att jag insett ett par saker i och med denna separation;
Dels tror jag det finns en tendens till att man när någon gör slut - upphöjer personen till något enormt mkt större och bättre än vad som faktiskt är verklighet. Gräset är grönare på andra sidan och det man inte kan få det vill man ha.
Visst har man förlorat en person, men är personen verkligen så bra att hela ens lycka ska hänga på denna person?
Sedan har jag insett att mkt av min egen ångest för separationen bottnar i en inre osäkerhet. En osäkerhet på om jag duger som människa och en svag inre självbild.
Att hänga upp sin trygghet och sitt värde på en annan människa är otroligt farligt.
Alla som inleder en relation med någon bör först och främst vara starka i sig själva; veta vilka de är, ha ett liv och ett inre jag de tycker om.
Annars finns just risken att man klänger sig fast vid någon annan som sedan blir ens totala undergång när personen i fråga gör slut med en...
@xlnt:
Väl skrivet och så sant, så sant. Men jag är inte säker på att man alltid viljemässigt kan välja att se nyktert på en person som betytt allt för en.
Sedan kan det ju vara så att ett dåligt mående som egentligen har andra orsaker, istället projiceras genom filtret "kraschat förhållande".
Dvs man tolkar sin belägenhet som uteslutande ett resultat av separationen, när man egentligen hade behövt se att det finns annat att ta itu med.
Men att se sig själv med sina brister är inte lätt och har man AS så kan ju sorgen, som i mitt fall, bli dubbel. Dvs man har förlorat både det förhållande man haft och dessutom hoppet om en ljusare framtid på kärleksfronten.
(jag har ej diagnos, men tror mig veta ändå)
Väl skrivet och så sant, så sant. Men jag är inte säker på att man alltid viljemässigt kan välja att se nyktert på en person som betytt allt för en.
Sedan kan det ju vara så att ett dåligt mående som egentligen har andra orsaker, istället projiceras genom filtret "kraschat förhållande".
Dvs man tolkar sin belägenhet som uteslutande ett resultat av separationen, när man egentligen hade behövt se att det finns annat att ta itu med.
Men att se sig själv med sina brister är inte lätt och har man AS så kan ju sorgen, som i mitt fall, bli dubbel. Dvs man har förlorat både det förhållande man haft och dessutom hoppet om en ljusare framtid på kärleksfronten.
(jag har ej diagnos, men tror mig veta ändå)
Minnet vällde upp i honom av en kärlek som var som en lavaström, het, förbrännande och obetvinglig, vacker och samtidigt skrämmande. Han mindes sin totala överlåtelse till Hanna och de galna saker som han gjort i sin iver att uttrycka sin kärlek, hur det var att leva sitt liv helt för en annan person, och hur han hade fyllts av psykiska superkrafter.
Fast han hade svurit att inte göra så, kunde han inte motstå frestelsen att åka omvägen förbi hennes lägenhet för att se om han kunde se en skymt av henne. Men det var släckt och han påminde sig själv om att hon nu mindre än någonsin var hans egendom.
I detta ögonblick tänkte han på sig själv som en loser, då han såg sitt patetiska liv i den bistra verklighetens obarmhärtiga strålkastarsken. So what if I am a loser? försvarade han sig. Jag har älskat och förlorat, men jag har ändå rört vid det värdefullaste som finns på denna jord. Jag har varit så hel och äkta som jag förut aldrig kunnat tro att jag skulle kunna mäkta med. Vem är inte en loser? Loser betyder väl förlorare, vem har aldrig förlorat något? Kanske den som aldrig sätter värde på något, som sätter sig själv högst av allt i sitt liv, och detta av ren självhävdelse. Ha, jag är banne mej stolt över att ha älskat och förlorat, stackars satar som inte längre förmår att älska, som kanske aldrig älskat.
Fast...(och han bet sig i läppen)...hur ska jag kunna klara av att älska igen och ändå ta vara på mig själv?
Åter vällde sorgen upp och tvingade honom fysiskt ner på knä. Han mindes en tid vars enda möjliga epitet var ”Förtrollad”, en tid av magiska ögonblick och magiska skeenden. Hon hade så helt fyllt hans hjärta med trygghet och glädje, vilket hade förändrat honom i grunden och definierat om hans syn på sitt liv. Hon hade värjt sig för hans stora ord när han kallade henne för ”Livet”, men han visste att före mötet med henne hade han aldrig levt. Och nu hade han levt en enda dag, för att sedan gå in i vad han upplevde som den eviga döden. När de hade mötts visste han att det var henne han hade väntat på i hela sitt liv, och han såg ännu ingen anledning att ändra den uppfattningen.
Hans hjärta innehöll ett stort, tomt, skrikande hål, format efter Hanna.
Fast han hade svurit att inte göra så, kunde han inte motstå frestelsen att åka omvägen förbi hennes lägenhet för att se om han kunde se en skymt av henne. Men det var släckt och han påminde sig själv om att hon nu mindre än någonsin var hans egendom.
I detta ögonblick tänkte han på sig själv som en loser, då han såg sitt patetiska liv i den bistra verklighetens obarmhärtiga strålkastarsken. So what if I am a loser? försvarade han sig. Jag har älskat och förlorat, men jag har ändå rört vid det värdefullaste som finns på denna jord. Jag har varit så hel och äkta som jag förut aldrig kunnat tro att jag skulle kunna mäkta med. Vem är inte en loser? Loser betyder väl förlorare, vem har aldrig förlorat något? Kanske den som aldrig sätter värde på något, som sätter sig själv högst av allt i sitt liv, och detta av ren självhävdelse. Ha, jag är banne mej stolt över att ha älskat och förlorat, stackars satar som inte längre förmår att älska, som kanske aldrig älskat.
Fast...(och han bet sig i läppen)...hur ska jag kunna klara av att älska igen och ändå ta vara på mig själv?
Åter vällde sorgen upp och tvingade honom fysiskt ner på knä. Han mindes en tid vars enda möjliga epitet var ”Förtrollad”, en tid av magiska ögonblick och magiska skeenden. Hon hade så helt fyllt hans hjärta med trygghet och glädje, vilket hade förändrat honom i grunden och definierat om hans syn på sitt liv. Hon hade värjt sig för hans stora ord när han kallade henne för ”Livet”, men han visste att före mötet med henne hade han aldrig levt. Och nu hade han levt en enda dag, för att sedan gå in i vad han upplevde som den eviga döden. När de hade mötts visste han att det var henne han hade väntat på i hela sitt liv, och han såg ännu ingen anledning att ändra den uppfattningen.
Hans hjärta innehöll ett stort, tomt, skrikande hål, format efter Hanna.
Windfarne skrev:@xlnt:
Väl skrivet och så sant, så sant. Men jag är inte säker på att man alltid viljemässigt kan välja att se nyktert på en person som betytt allt för en.
Sedan kan det ju vara så att ett dåligt mående som egentligen har andra orsaker, istället projiceras genom filtret "kraschat förhållande".
Dvs man tolkar sin belägenhet som uteslutande ett resultat av separationen, när man egentligen hade behövt se att det finns annat att ta itu med.
Men att se sig själv med sina brister är inte lätt och har man AS så kan ju sorgen, som i mitt fall, bli dubbel. Dvs man har förlorat både det förhållande man haft och dessutom hoppet om en ljusare framtid på kärleksfronten.
(jag har ej diagnos, men tror mig veta ändå)
Jovisst kan det nog ofta vara så som du skriver att man får för sig att all ångest enbart handlar om att hon/han gjorde slut.
Det är ju aldrig så enkelt egentligen.
Ångest har ju så gott som alltid många många orsaker, som bottnar i ens inre, ens uppväxt osv.
Just för att klara ut vad ångesten exakt bottnar i är det ju som sagt viktigt att kunna se så nyktert man bara kan på sin situation.
Detta kan man ju göra genom att t.ex. följa råden jag angav i förra inlägget (motionera, sova ordentligt, äta ordentligt, prata av sig osv).
Varför blir man svag för en annan människa?
Jo för att man inte är tillräckligt stark i sig själv.
Men som då, kom i hans loser aktiga förtegna hjärtas sorg, tankarna om tvivlet på sigsjälv även tvivlet på vad han hade trott var källan för allt han kom att lyfta upp mot himlavalvet, för att då ställa sig inte längre plågad. För långsamt inuti och omkring honom började allting förändras, då han förstod det var inte något som hade gavts som gjorde honom full med kärlek, annat än den kärlek som han själv besitter i sin arma själ.
Och denna arma själ upplyftes att kunna värja sig från att stillas av dumristiga envisheten nu, då han förstod skäl att ändra syn på saken.
Han hade insett att det han älskade med henne, var inte hon, men världen i sig, för allt det kunde vara..
Kanske en dag så skulle han ställas ytterligare till sin spets om hans anande om vart han nu hade funnit, till att bli renad av all självtvivel och all nöd att lägga hans hopp om meningen på jorden på en andra själ, alldeles för undergivet då och angelägen att belåta denna källa för lyckan, just bekostnaden på sin egna som hade säkert lett till att tingen med kärleken kom att brista det som han så trodde på var starkt nog att ingenting kunde komma i dess väg.
Att han nu kanske skulle komma att tro, på kärleken inombords som han så kännt, bara för att han kunde. Att en dag inte riktas till en enda, men hela världen i sig.
Kanske denna självkärlek skulle komma att bli en livslång romans med sina nära o kära lika befriande förspillbar även på sina medmänniskor, när han inte längre kom att tro att hans kärlek någonsin behövdes rådgöras med hans farhågor, men att det var just hans farhågor att vara så rädd att mista, som hade en gång fått honom att mista dem ting han hade kommit att älska.
Och denna arma själ upplyftes att kunna värja sig från att stillas av dumristiga envisheten nu, då han förstod skäl att ändra syn på saken.
Han hade insett att det han älskade med henne, var inte hon, men världen i sig, för allt det kunde vara..
Kanske en dag så skulle han ställas ytterligare till sin spets om hans anande om vart han nu hade funnit, till att bli renad av all självtvivel och all nöd att lägga hans hopp om meningen på jorden på en andra själ, alldeles för undergivet då och angelägen att belåta denna källa för lyckan, just bekostnaden på sin egna som hade säkert lett till att tingen med kärleken kom att brista det som han så trodde på var starkt nog att ingenting kunde komma i dess väg.
Att han nu kanske skulle komma att tro, på kärleken inombords som han så kännt, bara för att han kunde. Att en dag inte riktas till en enda, men hela världen i sig.
Kanske denna självkärlek skulle komma att bli en livslång romans med sina nära o kära lika befriande förspillbar även på sina medmänniskor, när han inte längre kom att tro att hans kärlek någonsin behövdes rådgöras med hans farhågor, men att det var just hans farhågor att vara så rädd att mista, som hade en gång fått honom att mista dem ting han hade kommit att älska.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
@xlnt:
Det är riktigt att man för att slippa må sämre än nödvändigt ska följa alla råden du ger.
Dock är jag inte helt övertygad om riktigheten i att inte ge sig hän åt en annan människa. Visst talar min egen erfarenhet för att du har rätt.
Men för mig är intimiteten, förtroligheten i ett nära förhållande så oerhört helande.
Då överbryggas den klyftan mellan mig och mänskligheten som jag upplever inom mig, och som nog kan förkortas AS.
Jag tvekar på om det är rätt att man ska möta andra med garden uppe, med en reservation att man kan komma att bli sviken - en misstänksamhet helt enkelt. Min känsla är att det i så fall snarast är denna ömsesidiga misstänksamhet som kommer att orsaka den kommande separationen.
Antagligen har jag "fel". Men det känns för mig ändå rätt att älska reservationslöst och hängivet. Jag har sagt innan att min kärlek är fullständigt naiv och naivt fullständig och detta är jag stolt över.
Hade jag varit stark är jag tveksam om jag skulle kunnat älska så, eller ens känt behovet av en annan människa.
@smokescreen:
Lite av det du är inne på finns faktiskt i den opublicerade delen av det jag postade. Men ditt språk är rätt avancerat och jag fattade inte riktigt allt.
Det är riktigt att man för att slippa må sämre än nödvändigt ska följa alla råden du ger.
Dock är jag inte helt övertygad om riktigheten i att inte ge sig hän åt en annan människa. Visst talar min egen erfarenhet för att du har rätt.
Men för mig är intimiteten, förtroligheten i ett nära förhållande så oerhört helande.
Då överbryggas den klyftan mellan mig och mänskligheten som jag upplever inom mig, och som nog kan förkortas AS.
Jag tvekar på om det är rätt att man ska möta andra med garden uppe, med en reservation att man kan komma att bli sviken - en misstänksamhet helt enkelt. Min känsla är att det i så fall snarast är denna ömsesidiga misstänksamhet som kommer att orsaka den kommande separationen.
Antagligen har jag "fel". Men det känns för mig ändå rätt att älska reservationslöst och hängivet. Jag har sagt innan att min kärlek är fullständigt naiv och naivt fullständig och detta är jag stolt över.
Hade jag varit stark är jag tveksam om jag skulle kunnat älska så, eller ens känt behovet av en annan människa.
@smokescreen:
Lite av det du är inne på finns faktiskt i den opublicerade delen av det jag postade. Men ditt språk är rätt avancerat och jag fattade inte riktigt allt.
@ Windfarne
Jag menar inte att man aldrig bör ge sig hän någon i den meningen att aldrig släppa någon annan in på livet och älska denna personen.
Vad jag menar är att man bör ha en stadig grund.
Man bör vara en person som har hittat sig själv, är stolt över sig själv och har ett så stadigt liv som möjligt. En stabil person.
Om enbart den ena personen är detta, medans den andre är svag och ostabil, så tenderar alltså den andre att klänga sig fast allt för mkt vid den starkare individen. Detta kan då alltså resultera i ett totalt livshaveri för den svagare individen när separation uppstår.
Sedan är det såklart alltid jobbigt med obesvarad kärlek.
Men just styrkan i det egna jaget är det som avgör om den obesvarade kärleken antingen blir ett totalt haveri eller något mera överkomligt för den enskilde individen.
Jag menar inte att man aldrig bör ge sig hän någon i den meningen att aldrig släppa någon annan in på livet och älska denna personen.
Vad jag menar är att man bör ha en stadig grund.
Man bör vara en person som har hittat sig själv, är stolt över sig själv och har ett så stadigt liv som möjligt. En stabil person.
Om enbart den ena personen är detta, medans den andre är svag och ostabil, så tenderar alltså den andre att klänga sig fast allt för mkt vid den starkare individen. Detta kan då alltså resultera i ett totalt livshaveri för den svagare individen när separation uppstår.
Sedan är det såklart alltid jobbigt med obesvarad kärlek.
Men just styrkan i det egna jaget är det som avgör om den obesvarade kärleken antingen blir ett totalt haveri eller något mera överkomligt för den enskilde individen.
Och det är väl därför jag har en dubbel sorg nu; dels pga separationen, dels för att jag inser att jag har så mycket egna behov och så lite att erbjuda en partner.
Samt att denna situation inte kommer att kunna hinna förändras de närmaste decennierna.
Kort sagt har jag mina bästa år bakom mig, de förgick medan jag hoppades att de skulle komma.
Och en ny förälskelse är dömd att sluta enligt tidigare känt mönster pga allt detta.
Samt att denna situation inte kommer att kunna hinna förändras de närmaste decennierna.
Kort sagt har jag mina bästa år bakom mig, de förgick medan jag hoppades att de skulle komma.
Och en ny förälskelse är dömd att sluta enligt tidigare känt mönster pga allt detta.
Är ni galna!? Hjärnan håller sin plasticitet med åren.
Jag ser fram emot t.om att dö. Jag undrar hur det kommer gå till!
Windfarne. Testa något nytt då ? Och om du är medveten och mån om att vilja verkligen ha en bra relation. Så varför inte bara göra något som ändrar hur du råkar vara just nu?
Jag ser fram emot t.om att dö. Jag undrar hur det kommer gå till!
Windfarne. Testa något nytt då ? Och om du är medveten och mån om att vilja verkligen ha en bra relation. Så varför inte bara göra något som ändrar hur du råkar vara just nu?
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Smokescreen skrev:Windfarne. Testa något nytt då ? Och om du är medveten och mån om att vilja verkligen ha en bra relation. Så varför inte bara göra något som ändrar hur du råkar vara just nu?
Nu är det ju så att just Aspergers syndrom och andra NPF är ganska definitiva funktionshinder, trots sin osynlighet lika konkreta som neurosedynskador. Det finns klara begränsningar som man inte rår på viljemässigt. Men säg gärna ett konkret tips.
Carl skrev:Fast lockelsen för nytt kanske minskar pga erfarenheten av tidigare upplevelser. (då pratar jag inte bara om förhållanden)
Instämmer. Jag kan inte som räven hävda att bären är sura, de är ack så söta. Men att hoppa dit upp medför även att fallet blir långt, och just nu är nog vartenda ben i knoppen brutet.
nallen skrev:+ att urvalet minskar radikalt för varje år
Can't buy me love...
Nu är det ju så att just Aspergers syndrom och andra NPF är ganska definitiva funktionshinder, trots sin osynlighet lika konkreta som neurosedynskador. Det finns klara begränsningar som man inte rår på viljemässigt. Men säg gärna ett konkret tips.
Det enda det innebär med sociala autismen, är att man inte är medveten, om det man inte har inneboende instinkter för. Av samma skäl som man kan träna någonting in i ryggmärgen att bli andra natur, så ska det inte vara alls någon problem att kunna bli väldigt socialt uppmärksam med erfarenhet. Och med samma erfarenhet kunna lättare handskas med nya.
Ideen om intelligens är ju vår förmåga till analogier.
Om du menar att du har något som begränsar dig, så ska du väl kunna säga vilka dem är ? Och om du verkligen medveten, hellre än bara någon med dålig självkänsla, så innebär det att du har frågorna, så kan du finna svaren.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Smokescreen skrev:Det enda det innebär med sociala autismen, är att man inte är medveten, om det man inte har inneboende instinkter för. Av samma skäl som man kan träna någonting in i ryggmärgen att bli andra natur, så ska det inte vara alls någon problem att kunna bli väldigt socialt uppmärksam med erfarenhet. Och med samma erfarenhet kunna lättare handskas med nya.
Ideen om intelligens är ju vår förmåga till analogier.
Om du menar att du har något som begränsar dig, så ska du väl kunna säga vilka dem är ? Och om du verkligen medveten, hellre än bara någon med dålig självkänsla, så innebär det att du har frågorna, så kan du finna svaren.
Nej, men du har sannolikt inte AS, i så fall hade du vetat vad jag menar. Personer med svår, manifest AS eller annan autism är ju till och med omedvetna om att kommunikationen inte fungerar. Men med mildare AS så har man ju intelligensen till hjälp, och att som du säger lära sig av erfarenheterna.
Men ska allting hela tiden gå vägen över intelligensen och tankarna så kommer det ändå inte att fungera. Automatiseringen och den omedvetna finjusteringen inför de sociala koderna är satt ur spel. Som att försöka cykla helt utan att ha en tillstymmelse till balanssinne. Att applicera "intelligens" på det är meningslöst, det hjälper inte att det funkar i teorin.
Och jag kan säga att när jag är i ett förhållande så är jag medveten och vaksam på tecken på fnurror o dyl. Jag känner tydligt i luften när något inte känns rätt, försöker fråga och kommunicera kring det. Men det enda detta får till effekt är ytterligare frustration från hennes sida, då hon inte vill tala om det, bara att det ska bli rätt automatiskt.
Därför är omvägen kring intelligensen en återvändsgränd.
Mitt sätt att vara väcker frustration, tjejerna ser att jag vill så väl och är så "go" att de får dåligt samvete över att önska mera. Det hade varit lättare att dumpa mig om jag hade varit en ärketaskmört. Nu är jag nånting mittemellan det och det som önskas.
Men medvetenheten om problemen tycks inte vara till hjälp, det jag saknar saknar jag.
Egentligen är jag nog en bimbo, som fungerar bäst i de fysisk-instinktiva bitarna av en relation snarare än de högre funktionerna.
Nån här som vill ha en bimbo?
Nå faktiskt är det varför jag inte var så faschinerad av att hellre göra fel, för att klura ut till slt vad som är rätt. Eller se hur människor reagerar på ett sätt som dem inte kan låta bli, att man testar som en vetenskap, olika expriment, tills man faktiskt kan bilda en hypotes kring något, vilket man sedan använder, för att sedan ytterligare förbättra den modelen eller att man leds till kanske en annan hypotes med statistiskt signifikan för att få mer förståelse för hur saker funkar.
Med det sociala koderna så finns det inga definitiva koder egentligen, annat än vissa som tycks tros medvetet kunna försvaras intellektuellt, på basis på att det får konsesus. Men om du t.ex gör något oväntat med hur du initerar en konversation, utan att t.ex signalera eller få andra personen att inte veta hur hon eller han ska reagera på det, så kan man se det som hjärnan är wired att ta in. Så länge det är en positiv sådan, och det då handlar om hur det förmedlas, vilka intentioner du tycks ha och hur du medlar självsäkerhet gällande din ståndpunkt att inte vara opassande, när det är dispytbar.
http://www.usatoday.com/tech/science/co ... ises_N.htm
substantia nigra , liksom andra delar av hjärnan kan öka i storlek, beroende på just hur mycket dem blir stimulerade, i kvantiet liksom kvalitet. Desto rikare erfarenhet av en positiv överraskning, desto starkare borde då stimulansen vara.
Varför jag nämner detta är, eftersom jag kan tänka mig med negativa tänkare, så är det just den delen av hjärnan som oftas blir berövad på stimulans pågrund av sina aktiva val, liksom av den för att man engagerar sig i saker som ifrågasätter sina antaganden.
Dethär antog ja före jag sökte upp artikeln för att få stöd för mina antaganden som jag har tagit in med åren. Jag bygger inga definitiva antagelser om andra människor med den information jag har, men jag däremot till min bästa förmodan just gissar mig ganska bra till hur det funkar med sociala samspel.
Just teorin för social autism ska påverkas av tre närliggande distint skilda hjärndelar som bygger upp den sociala medvetandet, om jag inte ute o cycklar. Oavsätt. Hur tror du att den kom till ? Slumpmässigt kaotiskt, och sedan så plötsligt förhållde sig alla till just denna slumpmässiga sociala kod ? Den utvecklades av observationer, av lekfullt lärande, med trial and error. Så varför skulle man inte kunna helt enkelt med tid kunna lära sig förstå hur det fungerar på ett medvetet plan ?
Fast då jag säger att lära det på ett medvetet plan, är inte att dem handlingar läggs i värk mindre medvetet än hur du cycklar, öppnar dörrar m.m. När du har något inlärt, så blir det naturligt att associera till saker som du undermedvetet vet, för att handla rätt.
Inte att man måste konstant tänka medvetet om varför något fungerar, däremot så ska man medvetet fundera varför något inte fungerar, för att kunna ta till sig nya färdigheter som man måste lära sig på egen hand.
Det enda det säger mig, är att hon inte vet varför, tycker det inte ska behöva just förklaras, med utgångspunkt dig som partner. Det är inte en återvändsgränd, att man lär sig medans man går.
Och sedan så kan du likaväl anta, av att ifall du inte fick mer information om varför det blir som det blir, att alla dina egenskaper kanske kan just förbättras. För du kan inte anta motsatsen utan bevis.
Så med tid om man bara vill, så kan man just förbättra sin självkänsla iaf, med tron om hur saker o ting fungerar, vilket brukar bevisas med den självkänsla man får av att det ger resultat.
Fast ibland är det själva självkänslan i sig, som är det som ger resultaten.
Automatiseringen och den omedvetna finjusteringen inför de sociala koderna är satt ur spel.
Med det sociala koderna så finns det inga definitiva koder egentligen, annat än vissa som tycks tros medvetet kunna försvaras intellektuellt, på basis på att det får konsesus. Men om du t.ex gör något oväntat med hur du initerar en konversation, utan att t.ex signalera eller få andra personen att inte veta hur hon eller han ska reagera på det, så kan man se det som hjärnan är wired att ta in. Så länge det är en positiv sådan, och det då handlar om hur det förmedlas, vilka intentioner du tycks ha och hur du medlar självsäkerhet gällande din ståndpunkt att inte vara opassande, när det är dispytbar.
http://www.usatoday.com/tech/science/co ... ises_N.htm
substantia nigra , liksom andra delar av hjärnan kan öka i storlek, beroende på just hur mycket dem blir stimulerade, i kvantiet liksom kvalitet. Desto rikare erfarenhet av en positiv överraskning, desto starkare borde då stimulansen vara.
Varför jag nämner detta är, eftersom jag kan tänka mig med negativa tänkare, så är det just den delen av hjärnan som oftas blir berövad på stimulans pågrund av sina aktiva val, liksom av den för att man engagerar sig i saker som ifrågasätter sina antaganden.
Dethär antog ja före jag sökte upp artikeln för att få stöd för mina antaganden som jag har tagit in med åren. Jag bygger inga definitiva antagelser om andra människor med den information jag har, men jag däremot till min bästa förmodan just gissar mig ganska bra till hur det funkar med sociala samspel.
Just teorin för social autism ska påverkas av tre närliggande distint skilda hjärndelar som bygger upp den sociala medvetandet, om jag inte ute o cycklar. Oavsätt. Hur tror du att den kom till ? Slumpmässigt kaotiskt, och sedan så plötsligt förhållde sig alla till just denna slumpmässiga sociala kod ? Den utvecklades av observationer, av lekfullt lärande, med trial and error. Så varför skulle man inte kunna helt enkelt med tid kunna lära sig förstå hur det fungerar på ett medvetet plan ?
Fast då jag säger att lära det på ett medvetet plan, är inte att dem handlingar läggs i värk mindre medvetet än hur du cycklar, öppnar dörrar m.m. När du har något inlärt, så blir det naturligt att associera till saker som du undermedvetet vet, för att handla rätt.
Inte att man måste konstant tänka medvetet om varför något fungerar, däremot så ska man medvetet fundera varför något inte fungerar, för att kunna ta till sig nya färdigheter som man måste lära sig på egen hand.
Och jag kan säga att när jag är i ett förhållande så är jag medveten och vaksam på tecken på fnurror o dyl. Jag känner tydligt i luften när något inte känns rätt, försöker fråga och kommunicera kring det. Men det enda detta får till effekt är ytterligare frustration från hennes sida, då hon inte vill tala om det, bara att det ska bli rätt automatiskt.
Därför är omvägen kring intelligensen en återvändsgränd.
Det enda det säger mig, är att hon inte vet varför, tycker det inte ska behöva just förklaras, med utgångspunkt dig som partner. Det är inte en återvändsgränd, att man lär sig medans man går.
Och sedan så kan du likaväl anta, av att ifall du inte fick mer information om varför det blir som det blir, att alla dina egenskaper kanske kan just förbättras. För du kan inte anta motsatsen utan bevis.
Så med tid om man bara vill, så kan man just förbättra sin självkänsla iaf, med tron om hur saker o ting fungerar, vilket brukar bevisas med den självkänsla man får av att det ger resultat.
Fast ibland är det själva självkänslan i sig, som är det som ger resultaten.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Du helt enkelt låter som en NT du själv med dina kärleksbekymmer du.
Haha.
Sanningen är att hemligheten kan ligger oftast i hur man förmedlar medvetet sina intentioner, hur välartikulerat hellre än nödvänigtvist rätt, hur man stimulerar känslor med färger, utseende, röst, rörelser. Som andra påstår är för att någon utsrålar bra självkänsla. Inte att dem har det. Det är bara deras mannerism som helt enkelt är behaglig att ta in.
Sedan så finns det andra faktorer som spelar in. Frågan är inte alltid heller att ha rätt, vart det börjar fela. Det är just aspiga striktheten på kommunikation som en strikt kod som är felet, för den person som är på god fot med en, är mån om till stor grad att tolka det man säger på ett sätt som man antar var ämnat att bli tolkad på, hellre än med negativa bittermänniskro som reagerar negativt, för att dem borde inte dejtas.
Eller att du inte förmedlar det på sådant sätt som räcker till att de är villiga att ta det som givet att d menar väl. Detta är även något man bygger upp med erfarenhet. Aja. Sådant spelar in.
Att om en konflikt uppstår, så är det irriterande för någon som är efter stimulans, underhållning hellre än förståelse, att du t.ex börjar försöka klura ut problemet, hellre än går vidare o lämnar det där, om det är inte så stor sak som du inte kan faktiskt få dem att släppa iom att de påminns om de bra sakerna hos dig. Där t.ex bevisas att din personlighet är mer bestämd efter typ, hellre än att de ska finna det jobbigt att tolka det du menar. Även om nu just det spelar in i förälskelsen, vart man väger för och nackdelar. Men om du är bara irriterande obegrippligt svår att kunna få grepp om, så lär du blir dumpad, för du är en , oavsätt hur liten förlust det skulel vara om det inte funkade mellan er, så är isken som en gåta, att man inte kan finna skäl att låta sig längre försöka tänka sig in på någon. Så om du klantar i nån drag hos dig som du är okej med, och hon inte är , så behöver du inte kompromissa då det bara visar vem du är.
Mycket kan ses som en våg. Beroende på hur mycket något behöver kompromissas, så desto jobbigare är den att leva med.
Så man ska inte hnga sig upp på en, vilket man brukar göra då något kommer upp. Det är hellre bättre att försöka gå till det som är positivt med relationen; För annars är risken att man får två saker man nog inte orkar kompromissa med: Själva problemet, och hur jävla irriterande det är att tjata om det. Det kan vara här bra. Fast om det är en återkommande problem. Oh fuck.
Med andr ord så behöver inte en sak vara avgörande eller ens negativ, om man bara bestämd inte hänger sig upp på andras bekymmer med detta; Du får hellre dem sannolikare att inse att ett problem, är inte ett problem i sig, men en problem för dem.
Det är inte rocketscience.
Hur brukar du handskas med konflikter i relationer ?
Haha.
Sanningen är att hemligheten kan ligger oftast i hur man förmedlar medvetet sina intentioner, hur välartikulerat hellre än nödvänigtvist rätt, hur man stimulerar känslor med färger, utseende, röst, rörelser. Som andra påstår är för att någon utsrålar bra självkänsla. Inte att dem har det. Det är bara deras mannerism som helt enkelt är behaglig att ta in.
Sedan så finns det andra faktorer som spelar in. Frågan är inte alltid heller att ha rätt, vart det börjar fela. Det är just aspiga striktheten på kommunikation som en strikt kod som är felet, för den person som är på god fot med en, är mån om till stor grad att tolka det man säger på ett sätt som man antar var ämnat att bli tolkad på, hellre än med negativa bittermänniskro som reagerar negativt, för att dem borde inte dejtas.
Eller att du inte förmedlar det på sådant sätt som räcker till att de är villiga att ta det som givet att d menar väl. Detta är även något man bygger upp med erfarenhet. Aja. Sådant spelar in.
Att om en konflikt uppstår, så är det irriterande för någon som är efter stimulans, underhållning hellre än förståelse, att du t.ex börjar försöka klura ut problemet, hellre än går vidare o lämnar det där, om det är inte så stor sak som du inte kan faktiskt få dem att släppa iom att de påminns om de bra sakerna hos dig. Där t.ex bevisas att din personlighet är mer bestämd efter typ, hellre än att de ska finna det jobbigt att tolka det du menar. Även om nu just det spelar in i förälskelsen, vart man väger för och nackdelar. Men om du är bara irriterande obegrippligt svår att kunna få grepp om, så lär du blir dumpad, för du är en , oavsätt hur liten förlust det skulel vara om det inte funkade mellan er, så är isken som en gåta, att man inte kan finna skäl att låta sig längre försöka tänka sig in på någon. Så om du klantar i nån drag hos dig som du är okej med, och hon inte är , så behöver du inte kompromissa då det bara visar vem du är.
Mycket kan ses som en våg. Beroende på hur mycket något behöver kompromissas, så desto jobbigare är den att leva med.
Så man ska inte hnga sig upp på en, vilket man brukar göra då något kommer upp. Det är hellre bättre att försöka gå till det som är positivt med relationen; För annars är risken att man får två saker man nog inte orkar kompromissa med: Själva problemet, och hur jävla irriterande det är att tjata om det. Det kan vara här bra. Fast om det är en återkommande problem. Oh fuck.
Med andr ord så behöver inte en sak vara avgörande eller ens negativ, om man bara bestämd inte hänger sig upp på andras bekymmer med detta; Du får hellre dem sannolikare att inse att ett problem, är inte ett problem i sig, men en problem för dem.
Det är inte rocketscience.
Hur brukar du handskas med konflikter i relationer ?
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Sen är sådant beroende på båda parter, om något inte funkar. Givetvist funkar det inte om en partner bara visar på att vara en egoskit som tycks tro att det är deras jobb att ta emot, medans den andras att ge ge o ge. En bra partner kan mätas i deras villighet att offra sig, som också är ett bevis på kärlek. Det är därför oftast de hjärtekorssade tjejerna tycks vara mer sugna på dem som lämnar dem med en förlust, än dem som var villiga att göra allt för dem, när dem behövde inte göra ett skit.
Men oftast iom att de är så desillusionerade prinsessor som killarna dumpar, så är det deras besathet över dem just en riskbedömning som går fel, för de tycks tro de kan få det dem inte kan få.
Den uslaste partner brukar faktiskt vara den som ser problemet, men är inte bryr sig om att försöka göra något åt det. Så i regel är det inte alltid ett bra grundläge att utgå att man är problemet, som ska ta ity med detta. Så det vore idealt att man helt enkelt inte att man visar att det är något man anser är ett problem som ligger hos en själv. För vad behöver andra göra annat då än att vara passiv, om dem inte anses vara lika ansvariga för att problem uppstår ?
Det är också så att de aktiva är de som känner starkaste känslor riktade till personen de vil interagera med, än den som passivt tar emot.
Därför brukar män , förmodar jag, va dem som förväntas vara dem aktiva, vara dem som brukar tycka ha sig funnit kärleken först.
Iaf. Massa blabla utan att någon bad om det.
Men oftast iom att de är så desillusionerade prinsessor som killarna dumpar, så är det deras besathet över dem just en riskbedömning som går fel, för de tycks tro de kan få det dem inte kan få.
Den uslaste partner brukar faktiskt vara den som ser problemet, men är inte bryr sig om att försöka göra något åt det. Så i regel är det inte alltid ett bra grundläge att utgå att man är problemet, som ska ta ity med detta. Så det vore idealt att man helt enkelt inte att man visar att det är något man anser är ett problem som ligger hos en själv. För vad behöver andra göra annat då än att vara passiv, om dem inte anses vara lika ansvariga för att problem uppstår ?
Det är också så att de aktiva är de som känner starkaste känslor riktade till personen de vil interagera med, än den som passivt tar emot.
Därför brukar män , förmodar jag, va dem som förväntas vara dem aktiva, vara dem som brukar tycka ha sig funnit kärleken först.
Iaf. Massa blabla utan att någon bad om det.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Så om det jag tror stämmer, så är det bättre att man satsar på en väldigt intelligent, passionerad person som har uppnåt framgång, om man vill ha någon som har potentialet att älska dig ännu mer på ett kärlekskrankt sätt, då du är omöjlig.
Så hoppas det ger iden om att man inte ska vara för hård mot sigsjälv för att en relation sket sig. Åtminstone inte förän man har övervägt vad den anra personen egentligen själv gjorde i att se problem m.m
Sen så får man fråga sig om hur kvinnor kan vara mer missnöjda o störda på dem män de har hafta tt göra med, ifall det inte ligger i just deras egna passivitet, liksom dem män som gör så, även om social konvention gör att de allra flesta kvinnor väntar på kärleken, medans män måste få all denna väntnade att faktiskt fungera.
Tricket är i princip, för att ändra handikappet, med kanske bortstötande då man har fångat den andra personens intresse, så att de blir faktiskt en ömsesidig ge o ta relation. Vilket det blir naturligt, när man förväntar sig inget mindre för sigsjälv, än att den andra ska också leva upp till ens förväntningar: Inte att man gör allt för att leva upp till någon annans!
Så hoppas det ger iden om att man inte ska vara för hård mot sigsjälv för att en relation sket sig. Åtminstone inte förän man har övervägt vad den anra personen egentligen själv gjorde i att se problem m.m
Sen så får man fråga sig om hur kvinnor kan vara mer missnöjda o störda på dem män de har hafta tt göra med, ifall det inte ligger i just deras egna passivitet, liksom dem män som gör så, även om social konvention gör att de allra flesta kvinnor väntar på kärleken, medans män måste få all denna väntnade att faktiskt fungera.
Tricket är i princip, för att ändra handikappet, med kanske bortstötande då man har fångat den andra personens intresse, så att de blir faktiskt en ömsesidig ge o ta relation. Vilket det blir naturligt, när man förväntar sig inget mindre för sigsjälv, än att den andra ska också leva upp till ens förväntningar: Inte att man gör allt för att leva upp till någon annans!
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Återgå till Att leva som Aspergare