Hej! Jag är ny här på forumet och har tidigare en misstänkt aspergers diagnos, utan ordentlig utredning. Nu vet jag inte om det är så att jag har aspergers eller bara drag av det, eftersom inte allting stämmer in men man behöver ju som sagt inte ha alla symtom.
Jag är en tjej, 21 år gammal och mina "psykiska problem" har i princip hängt med mig hela livet, men på olika sätt.
Jag tänkte bara dela med mig av min historia så får ni gärna komma med egna kommentarer ifall ni känner igen er eller har annat att kommentera, är tacksam för svar

I barndomen så var kanske mina aspergersdrag betydligt tydligare än vad de är idag, eftersom det tog flera år för mig att lära mig att "anpassa mig" i den sociala miljön. Som liten var jag alltid väldigt tillbakadragen, ointresserad av andra människor och mer engagerad i mina egna sysselsättningar, lekte ALDRIG med andra barn.
Jag kunde vara väldigt våldsam, slå ner/knuffa ner andra i min egen ålder redan som väldigt liten. Jag fick ofta vredesutbrott när jag inte fick som jag ville, grät och kastade mig ner på marken och var extremt envis.
Jag var även väldigt kräsen med mat, åt bara vissa maträtter och var även kräsen med färger på kläder osv.
Redan som 3-åring var jag även otroligt utseendefixerad, jag tänkte på detaljer i mitt utseende som knappast så små barn tänker på. Jag hade alltid "inre bilder" i mitt huvud hur jag ville att saker o ting skulle se ut, och blev det inte som jag ville så kunde jag ha extrem ångest över det.
Som jag redan skrev så var jag väldigt inåtvänd och orkade aldrig leka med andra barn, främst för att lekar bestod av samspel och regler, vilket jag hatade mer än något annat. Till en början förstod jag aldrig regler, men när jag väl lärde mig att förstå så förstod jag inte meningen med det hela överhuvudtaget.
Jag var extremt tidig med allt för min ålder, sa mina första ord redan som några månader gammal, lärde mig att prata tidigt och kunde redan säga komplicerade ord och meningar i tidig ålder. Jag var även extremt duktig på vissa andra saker, jag lärde mig alfabetet tidigt, var väldigt bra på vissa saker.
I 6 årsåldern började jag skriva egna berättelser, hade extremt livlig fantasi och skrev och ritade massor, medans andra barn lekte ute på gården.

Innan skolåldern var jag väldigt aktiv, jag gjorde saker hela tiden och kunde aldrig sitta still. Men allt jag gjorde så gjorde jag för mig själv, utan andra människors inblandning.
Dock hade jag förstått att mitt "beteende" inte var passande, eftersom jag redan i dagis var utfryst både av andra barn och personal. Jag fick ofta elaka kommentarer och blev bestraffad för mitt "olämpliga beteende". Ofta fick jag inte vara med i aktiviteter för de större barnen, så jag blev placerad i grupper för de mindre barnen, vilket också gav mig en stämpel som "socialt oduglig".
När jag började skolan blev jag det motsatta, jag blev blyg, tillbakadragen och extremt tystlåten av mig. Jag gjorde aldrig saker, jag la av med mina intressen och det jag var bra på. Och nu i efterhand så tror jag mycket att det berodde på att jag lärde mig att det som jag var bra på, det var inget man skulle vara bra på. Utan istället skulle man vara bra på det som lärdes ut i skolan, samt att vara socialt anpassningsbar och bara vara en i mängden. När jag insåg hur man skulle vara, så blev jag deprimerad.
All min energi gick åt till att försöka eftersträva andra människors förväntan, försöka vara som alla andra, försöka vara duglig för att inte bli kränkt.
Jag förstod detta redan som 7-åring, att jag måste skärpa mig för att duga.
Och visst kunde jag skärpa mig, till viss del. Men det tog ut en sån enorm energi så jag slutade med allt annat. I skolan hade jag aldrig kompisar, varje rast satt jag för mig själv på en gunga och fantiserade om låtsaskompisar jag inte hade, fantiserade om en bättre värld där allt såg ut som jag ville, och där jag var någon annan som jag ville vara.
Jag blev helt enkelt "låst" i min fantasivärld. Jag såg bara det jag ville se, och jag hade sedan svårt för att se saker så som de verkligen var.
I skolan hängde jag aldrig med under lektionerna, eftersom mina tankar oftast var på annat håll. Jag blev ofta beskylld för att sitta i mina egna tankar och att jag inte kunde fokusera på mina uppgifter.
Efter några års ensamhet i skolan började folk undra "vad som var fel"... Jag kunde anpassa mig väl, jag gjorde det jag skulle men inte mer. Jag hade aldrig inlärningssvårigheter och klarade därför av hela skolgången. Men allt jag gjorde tog ut en sån enorm energi hos mig att det sällan fanns någon energi kvar hos mig överhuvudtaget.
Mina föräldrar frågade ofta hur det var i skolan, vilka jag hade varit med på rasterna osv. Jag ljög alltid och sa att "jag var med alla andra", fastän jag egentligen bara satt själv på en gunga och tittade ner i marken.
När jag var i 10-årsåldern började mina extrema fobier/tvångstankar.
Jag blev rädd för allt, jag var extremt rädd för sjukdomar och började därför tvångstvätta händerna flera gånger efter varann. Jag var rädd för att vara jagad, jag var rädd för blod, jag var rädd för människor, jag var rädd för mörker, jag var rädd för att bli dödad, jag var rädd för livet.
Senare fick jag även "agorafobi" och kunde exempelvis inte åka buss eller kunde plötsligt få panik i stora salar eller i situationer där jag inte kunde gå därifrån.
Jag hade konstiga överdrivna rädslor för allt.
En annan sak var att jag alltid hade konstiga tvångstankar, jag fick exempelvis för mig att varje mening måste sluta på en speciell bokstav, annars blev jag galen.
Meningar måste börja på vissa bokstäver, och sluta på vissa. Andra tvångstankar var t.ex. att kontrollera saker flera gånger, eller upprepa saker jag gjorde osv.
Dock var jag väldigt bra på att dölja dessa tvångstankar, och kunde i stort sätt fungera normalt utan att folk trodde det var något större fel på mig.
Vid den här ålder började även min ångest ta vid, jag hade sån ångest i vissa situationer att jag helt enkelt inte klarade av att göra vissa saker.
Och pga min prestationsångest så vågade jag även aldrig testa på nya saker, med rädsla för att bli förlöjligad eller inte leva upp till folks förväntningar.

När jag kom in i tonåren så blev jag väldigt depressiv, arg och hatisk. Jag samlade på konflikter redan i barndomen, och älskade att skapa bråk med jämnåriga.
I tonåren så blev konflikterna inte mindre, tvärtom. Jag hade alltid svårt för att skaffa kompisar, och när jag insåg att ingen gillade mig som jag var så började jag skaffa fiender istället. Jag sa alltid rakt ut vad jag tyckte och tänkte om allting, och det var där som konflikterna började. Jag var egentligen aldrig elak till en början, men så fort jag kände att folk försökte ändra på mig eller störde sig på den jag var, så fick jag såna vredesutbrott att jag gjorde allt jag kunde för att visa min ilska.
Och på så sätt lyckades jag få ihop mer konflikter än någon annan i min ålder. Jag lyckades bli den mest hatade tjejen på hela skolan.
Under tidiga tonåren så hade jag redan självmordstankar och tankar på att skada mig själv, jag var otroligt arg på hela samhället och kände ingen tillhörighet någonstans.
Jag var extremt hämndlysten, och det som fick mig att stå ut var tanken på att "det blir bättre, sen..." Jag levde endast för en sak, och det var hämnd och revenge.
Jag ville bara hämnas på de idioter som mobbat mig, förtryckt mig under så många år. Och på alla de människor som inte accepterade mig som den jag var. Jag kände ett sådant starkt hat inom mig.
Och jag tror att mycket av hatet beror på att jag aldrig fått vara bra på det jag är bra på, att jag aldrig fått utlopp för min ilska men främst för att någon aldrig lyssnat eller ens förstått sig på mig, utan bara försökt ändra på mig på olika sätt.
Under flera års tid pratade jag inte med en enda människa, jag isolerade mig från allt och alla. Och det var då jag fick den tydliga ALIEN stämpeln, jag passade inte in nånstans.
Och nu såg alla det, och för första gången visade jag tydligt och öppet att "jag är inte en av er, och kommer aldrig att bli". Jag hade inte en enda vän.
Istället började jag sitta framför datorn, spenderade timmar efter timmar bakom skärmen. Det var som en trygghet för mig, bakom datorn kunde ingen kontrollera mig, jag hade kontroll över hela situationen och det som hände bakom skärmen kunde inte nå mig på samma sätt.
Och när jag var som allra mest ensam började jag leta efter relationer på annat håll.
Till saken hör den att jag alltid var väldigt kräsen med vilka jag umgicks med, och valde därför bort de flesta från mitt liv.
När jag senare lyckades bli förälskad så hade jag stora problem med att släppa en person, jag kunde verkligen inte det. När jag väl gillade en person så gjorde jag allt och lite till för att försöka räcka till, och när jag sedan blev sviken ledde det till ytterliggare depressioner hos mig. Jag isolerade mig, mer.
Jag fick även extrem ångest inför olika förändringar i livet, jag ville samtidigt ha förändringar men ville alltid veta vad som kommer att hända, annars blev ångesten så stor att jag inte kunde hantera den.
Vid 18-årsålder började jag dricka för att lindra min ångest. Jag drack regelbundet men sällan så jag blev stupfull, drack mest för att ens kunna ta mig utanför dörren överhuvudtaget.
Jag drabbades av svår ångest, så svår att jag inte kunde hantera mitt liv på samma sätt som förut. Jag grät ständigt, såg allt i svart och kände att det inte fanns några hopp.
Jag kände mig totalt misslyckad som individ, mina hopp hade gått förlorade.
Senare fick jag diagnosen "depression" och antidepressiva utskrivet, vilket jag redan hade fått utskrivet i 13-årsåldern utan att ta dessa.
Jag vägrade medicinering till en början, men åt flera olika mediciner i några månader utan någon positiv effekt.
Jag hoppade av skolan, jag avslutade jobbet pga utbrändhet, jag förlorade de enda vänner jag hade...
Och nu sitter jag här, och tänker tillbaka på mitt liv. Och första gången jag gjorde det så kände jag "vad fan gick fel? och när?" Och när jag i grund och botten tänker på det hela, det har alltid varit fel.
Jag har känt att något är fel, jag har känt att hela mitt liv är fel utan att finna någon mening. Jag har alltid känt mig som en outsider, så länge tillbaka som jag kan minnas.
För några år sen misstänkte en psykolog att jag hade aspergers, och tyckte jag skulle göra en grundligare utredning. Själv vägrade jag och tyckte hon verkade dum i huvudet som kunde tro något sådant, "aspergers, jag är väl inte handikappad heller?!". Men när jag läste mer om diagnosen och gjorde självtester så visar det alltid att jag har väldigt mycket drag av det.
Men sen är frågan om en diagnos gör någon nytta i ens liv, eller ska man fortfarande bara acceptera slarviga diagnoser som "depression och ångest" och tro att det blir bättre..?
Jag vet inte, jag ville iaf dela med mig av min historia (jag vet, det blev långt)!! Men vill gärna höra kommentarer eller annat!

Nu har jag läst alltihopa, men jag vet inte om jag har så mycket att komma med.

De där olika faserna du har haft i ditt beteende liknar mycket hur jag har varit i olika perioder, känner igen mycket av det. Det där med att du isolerade dig som barn är ju så typiskt AS det kan bli. Jag började fundera över hur andra människor ser på mig rätt sent, sen blev jag att isolera mig mer för att inte göra fel. Har använt alkohol mot sociala svårigheter också, som jag tolkade det som att du gjorde också. Det är liksom vårt traditionella ångestdämpande läkemedel här i västvärlden...

Det är inte till nån skada att göra en utredning iaf, sen om du har nytta av det stöd som finns vet inte jag. Dessutom varierar stödet från kommun till kommun har jag förstått. En grej som kan vara intressant är väl folkhögskoleutbildningar anpassade för AS, om du har hoppat av skolan och jobbet.

AS-diagnos kanske kan påverka hur psyket behandlar dig, men jag har ingen koll på om det blir bättre eller sämre. Jag har "alltid" haft diagnosen.

EDIT: Välkommen till forumet förresten!

Hej och välkommen!

Det är mycket möjligt att du har Aspergers. Har du läst denna tråd:
http://www.aspergerforum.se/vanliga-fragor-introduktion-till-asperger-t8504.html

En AS-diagnos kan vara bra, men till en början kan du läsa på om AS, här och annorstädes.

Har man hela livet känt att man inte passar in och inte duger, så är det inte konstigt om man får ångest och depression.

tack för era svar! ja, egentligen har jag aldrig tidigare funderat över varför saker och ting har varit som det varit, utan bara gått runt med en känsla inom mig som säger att något bara är fel... det är först på senare år jag börjat filosofera över mitt liv sedan jag drabbades av jobbiga depressioner och ångest, och hur jag jämt och ständigt lyckas hamna i samma mönster. att jag bara varit "outsider" hela livet har tidigare varit som en självklarhet för mig, bara sett det som en del av min personlighet och inget mer. visst, det är ju det som det är också och ingen sjukdom som man kan bota på samma sätt. jag har alltid varit ensamvarg och så lär det förbli, jag tror inte det är ensamheten som orsakat mina depressioner, utan snarare det att vara missförstådd och känna att man inte får leva ut det man vill.

jag ska läsa vidare på andra trådar, alltid intressant att veta mer/läsa om andras erfarenheter.

Tror det är det som mest spelar in, varför man är depprimerad, då man känner att man tillåtts inte bara kunna vara sigsjälv, att uttrycka sig som andra förväntar, eller inte få uttrycka sig överhuvudtagen

Fast det största sitter i våra egna huvuden. De är inga lagar skrivna i sten, inga normer, ingen vett i världen som kan rå för att vi kan välja att göra saker precis som vi vill. Fast det borde väl komma från erfarenhet, att man känner så.

Det är precis så jag har börjat se det, och jag har verkligen blivit mycket mer initativfull. A get go guy. Jag helt enkelt är döless på att andras handikapp ska ställa till det för mig. Jag har ju inte ett problem, världen tycks ha jävla tvångstankar om vissa saker. Psykotiska rent ut sagt, med deras inbillningar.

Kan tyvärr inte säga annat än välkommen eftersom din text så gått som saknar styckeindelning och jag inte orkar läsa igenom det.

Jag har läst igenom allt! Känner igen mig i allt du har skrivit "rejected_doll".
Fick nyligen veta om min AS-diagnos och det har väl tagit ett tag för mig att "accepterat" den. Jag har känt mig precis som du!

Hej! Jag läste igenom det du skrev och det var bra skrivet! Jag kan delvis känna igen mig, i alla fall med ångesten och skolproblemen

Jag själv är helt ny här på forumet. Flera år förträngde jag min Aspberger-diagnos med alla medel till buds, väldigt desperat. Det var hemskt. Jag ställde till mycket skit för mig själv, sjukt jobbiga saker. Jag har bloggat om det på en annan sajt en gång, jag får väl länka till den någon gång.

/Fabian