På bibblan bläddrade jag i en bok om böcker (häpp), närmare bestämt om barn - och ungdomslitteratur som tar upp olika handikapp. Där fanns bl.a. serien Identitet X, skriven av Francine Pascal. Jag har inte läst den, men den handlar om en tjej med en biologisk oförmåga att känna rädsla. Dessutom är hon superintelligent. Författarna till boken om handikapp i litteraturen har klassat denna tjej som "aspergare".
Skulle brist på rädsla vara ett kriterium för Asperger? Hela mitt liv har präglats av rädsla och ångest! Däremot kanske jag inte har haft några "normala" fobier, sådana man kan prata öppet om och få höra: "Jamen, det där lider jag också av, det är jättevanligt!"
Råttor? Gulliga
Ormar? Har haft en pyton om halsen
Spindlar? Ganska trevliga djur
Sprutor? Stick in dem bara
Blod? Vackert
Duvor? Gulliga
Hissar och rulltrappor? Transportmedel
Trånga små utrymmen? Mysiga
Öppna platser? Frihet

Visst, jag har haft "normala" fobier som maskar, sniglar, eld, sprutor, getingar, men de flesta har gått över. Snöplogar och andra stora fordon var jag vettskrämd för som barn, nu har jag bara respekt för dem.
Mina fobier har i stället främst varit att tvingas att konfrontera med andra människors ilska, sorg och smärta. Bara ordet "gråta" är obehagligt för mig. Och det är väl inte vad man kallar en vanlig fobi...

En annan sak jag är skiträdd för är att mina specialintressen lyser igenom för mycket i det jag skriver. Jag tror alltid att någon skall ilskna till och skriva: "MEN FÖR FAEN, SLUTA TJATA OM DEN DÄR J-A XX NÅGON GÅNG!!! DET BLÖDER I ÖRONEN!!!!!"

Jag kommer att tänka på föredraget Svenny Kopp höll om autistiska flickor. I sammanfattningen (som man kan skriva ut från nätet) stod det i början:

Varför?
Varför måste jag vara så rädd för så mycket?
Varför är det så svårt förstå vad människor menar?

Då kom jag ihåg att jag också var rädd för en massa saker när jag var yngre, en ständig oro för alla obehagliga överraskningar som kunde drabba mig. Men ju äldre och erfarnare, desto mer har jag upplevt och behöver alltså inte vara rädd för något totalt nytt.

Samtidigt sägs det ju om vissa autister att de inte känner smärta och kyla som andra människor.

För min del är jag också rädd för en massa "vanliga" saker: höjder, trånga rum, instängdhet.

Och att bli betraktad av andra, det är nog en form av social fobi.

Andra människors ilska är också obehagligt att möta dels för att jag ofta inte förstår varför, dels för att jag känner mig osäker för hur jag ska bemöta den. Gäller det någon jag inte känner kan jag bli fysiskt rädd också.

Jag undrar om det inte är oförmågan att förstå farligheten i situationer som skulle vara uppenbara för de flesta som avses i det citerade.

I tonåren kunde jag hoppa och klättra omkring på hustak utan att känna någon rädsla men det var inte för att jag var modig utan för att jag helt enkelt inte tänkte på att det kunde hända något.

Jag har hela livet förklarat hur jag fungerar genom att dra paralleller med den antagligen starkt förskönade berättelsen om Arkimedes död. Saxat ur svenska Wikipedia:

Svenska Wikipedia skrev:Arkimedes utbildades i Alexandria som ligger i Egypten, men levde och verkade i den grekiska kolonin Syrakusa på Sicilien, där han var född. Under hans sista levnadsår var staden dock belägrad av Romarriket. Samma dag som de bröt igenom stadens försvar satt han, enligt en tradition förmedlad av Plutarchos, fullt upptagen av ett matematiskt problem, uppritat i sanden. Då en romersk soldat kom framstörtande utbrast han Noli turbare circulos meos, "Rubba inte mina cirklar!", varpå soldaten uppretad stötte ner honom.

Liksom Arkimedes är jag också dålig på att uppfatta situationer på ett bra sätt. Antingen gör jag som Arkimedes och underskattar faran eller så överreagerar jag och drabbas av autiststress och/eller frustrationsångest (de två har jag hittat på för att förklara skillnaden mellan "vanlig" stress och ångest och det som händer mig när signalerna går igenom mitt autistiska jag). Tyvärr kan jag ofta grovt underskatta verklig fara, medan jag får tuppjuck över småsaker. Den mesta tiden är jag som Arkimedes, försjunken i tankar över något och ganska svårnådd för yttervärlden.

Lakrits skrev: Liksom Arkimedes är jag också dålig på att uppfatta situationer på ett bra sätt. Antingen gör jag som Arkimedes och underskattar faran eller så överreagerar jag och drabbas av autiststress och/eller frustrationsångest (de två har jag hittat på för att förklara skillnaden mellan "vanlig" stress och ångest och det som händer mig när signalerna går igenom mitt autistiska jag). Tyvärr kan jag ofta grovt underskatta verklig fara, medan jag får tuppjuck över småsaker.

Känner igen mig där.

Jag har riskerat livet fler gånger än jag kan minnas och har inte känt annat än upprymdhet och känslan av att leva.

Däremot kan jag känna oro över skitsaker som att yttra mig eller gå in i ett rum med okända människor i.

Tror just att oron över det okända är grejen.

Jag tycker att jag snarare är väldigt bra på att avgöra om det handlar om en riktig fara eller ej.

Jag har AS och kan blir rädd. Det kan vara rädsla för allt möjligt. Två sekunders rädsla att kaffet kallnat tex.

Men jag vet att rädslan är en illusion som inte har någon egentlig betydelse. Det har jag lärt mig. Så man kan distansiera sig helt ifrån den om man väljer det.

Det finns faktiskt inget alls att vara rädd för. Allt är alltid precis som det ska vara. (djupsinnigt påstående som inte alla håller med om, så jag orkar inte med nån diskussion om det hehe. meningslöst).

Jag ser mig inte som aspergare men är diagnostiserad, och detta är nog en av de få beskrivningar jag känner igen mig mycket i. Har alltid haft svårt att känna rädsla. Har inte riktigt den där naturliga höjdrädslan som andra har och det går inte över med ålder. Som barn var jag väldigt orädd för fysiskt våld (dvs, slagsmål). Trots att jag var liten och därmed ofta förlorade var jag ändå aldrig rädd för att hamna i bråk. Innan jag fick diagnosen och blev socialt osäker var jag även mycket socialt orädd, har faktiskt svårt att förstå hur folk kan vara rädda för att tala inför publik till exempel.

Har dock haft en fobi i mitt liv, för sniglar, men den var rätt allvarlig och sitter i viss mån i än idag. Sen är iofs ganska paranoid när det gäller människor, får ofta för mig att bekanta är ute efter mig, det är ju också en rädsla.

Brist på rädsla är något som präglar Antisociala personer, inte aspergare. Men visst finns det väl undantag, jag tror inte att det är något som är vanligt hos aspergare. Det låter väldigt osannolikt.

Min senaste bisarra rädsla var att monitorn skulle sprängas i ansiktet på mig när universum kollapsa. LOL. Men den varade bara i några sekunder, jag har ingen aning om varför jag ibland kan uppleva en sensation av akut rädsla inför sådana otroligt sjuka saker.

Jag kan bli skräckslagen av insekter och åskväder.

Sedan har jag massa andra rädslor jag inte orkar prata om.

Kahlokatt skrev:Skulle brist på rädsla vara ett kriterium för Asperger?

I helvete.

Fördomar vart man vänder sig.

Jag var livrädd för en massa saker som barn, inkl spindelfobi, men det gick över.

Spindlar ja, fy fasiken. Såg en söt liten spindel igår.

Men läste en artikel idag: http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/o ... 7143878.ab

Och tänkte lägga in bild, men lägger istället in länken till en bild (OBS! Har du spindelfobi eller liknande så TITTA INTE): http://www.canterburynature.org/species ... atipo1.jpg

Vet inte vilken som är äckligast egentligen, dessa eller de "håriga". Oughf, äckliga. *Ryser*

Ajajaj, giftspindelbett i petternicklas låter inte som någon höjdare. Tippar att han kommer hålla familjejuvelerna kvar i kassaskåpet nästa gång han solar.

Nej, den lär inte ha varit på sin höjd.

Jag blir rädd om någon blir arg. Då drar jag mig undan. Minns två händelser. En gång kom pappa inrusande och skrek att han blivit påkörd då han rastade hunden och han var väldigt arg. Jag kröp ihop i ett hörn, rädd och ledsen.

En gång långt senare efter att jag flyttat hemifrån råkade pappa ut för en olycka då jag var där. Han skrek och svor. Jag drog mig undan, blev rädd.

Jag hade det som Alien. Konstant oro. Rädsan och mardrömmarna. Allting kändes som jag inte kunde finna ord inom mig, vilket fick mina lärare att tro att jag var lite intellektuellt efter.

Så ja. Rädslan hållde i sig tills jag fick komma till en plats vart jag inte behövde prata med någon under flera år. Allting var under mina förutsättningar. Men så var också det jag hade svårt att klara på egen hand.

Idag så tycks t.om rädslan för att någon skulle komma o häla bensin över mig, kännas som: Åh! Jag som konstant fryser! ... Sniff sniff. Luktar gott. What's cooking ?

Altså alt mer jag har tänkt kring det så är det som jag har fått allt mindre rädslor, tills att jag inte längre kan erfar rädslor någon märkbar grad. Kanske så pass att det känns som förmågan har atroferat bort med all överanalys. Rädslan har också minskat med förståelsen för flykt o attack respeonsen, att jag kan känna reaktionerna då jag erfar fara, för att göra mig redo att fly eller attakera. Rädslan, den paralyserande rädslan är mer oförmågan att handla. När man kan med rent samvete fly eller attakera, så finns det ingen rädsla att ta vid..

Men jag är mer övertygad om att det är inte smärtan som är det jobbiga, t.ex om man blir dödad, skjuten, överkörd etc. Det är rädslan som ampliferar den känslan tusenfaldigt. Och det är som barns reaktion till smärta, att få en liten sår att de skriker som deras liv var på spel, tills de lär sig förstå o reletera till smärtan som bara en smärtsensationen som istället har överskuggats med verbalisering ( pascal använde väl den termen ? ).

Ja. Iaf. Jag var som min bästa vän sa, en scardy cat.

Inger skrev:Ajajaj, giftspindelbett i petternicklas låter inte som någon höjdare. Tippar att han kommer hålla familjejuvelerna kvar i kassaskåpet nästa gång han solar.

När jag bodde ensam var jag livrädd för att det skulle börja brinna. Var rädd för att bli paralyserad av elden. På högstadiet blev jag paralyserad då en kille trängde in mig i ett hörn och hotade mig med öppen låga på sin tändare!

Denna rädsla satt i tills jag flyttade ihop med min man. Nu känner jag mig tryggare men har fortfarande väldig respekt för eld.