Min 13-åriga pojke har stora problem med sitt temperament.
Han blir så arg när något går honom emot att han slår i saker och biter sig i armen.

Han har aldrig visat några större behov av att umgås med kompisar, alltid haft svårt för att veta hur man ska bete sig i olika sammanhang. Tar ofta fel på vad människor avser med en handling.
Om han tex råkade bli puttad i skolan (under låg o mellanstadiet) på en fotbollsmatch eller om någon råkade stöta till honom trodde han genast att de gjorde det för att de var elaka.

Grejen är att han har kompisar om han vill, han är en väldigt cool kille som är superduktig på att spela gitarr, tror att han skulle kunna gå hur långt som helst i sitt stora musikintresse.
Men han väljer ut 1-2 personer att umgås med, dessa kan ibland, men oftast funkar det inte.
Då väljer han att var hemma, spela gitarr, lyssna på musik, skapa musik på datorn eller kolla på film.


När han var yngre ca 5-år och under lågstadiet och en bit in i mellanstadiet hade han mycket ticks och ljud för sig. De är i princip borta nu.
Man kan säga att problemen har blivit mindre. Under låg och mellanstadiet var det ständigt klagomål på att han inte kunde sitta still, han störde sina klasskompisar och skulle alltid spela pajas. Andra skulle skratta åt honom, för det blev någon slags bekräftelse, antar jag.

Han kan bli arg på sin lillasyster som är 2 år om hon tex drar honom i håret, eller gör något annat som gör ont. Han tar det personligt, blir förbannad och förväntar sig att hon borde veta bättre. Hon är 2 år och han förstår inte att 2 åringar gör sådana saker för att testa. Han tar det personligt.
Han tar det personligt om han vill krama henne och hon inte vill just då. Då tolkar han det som om hon inte tycker om honom.

Det är sällan han har fel det är alltid andra som är de onda som är elaka eller som behandlar honom fel.
Han har fruktansvärt dåligt tålamod, blir arg när saker krånglar ex datorn…
I skolan är lärarna han kommer ihop sig med dumma och behandlar honom orättvist. Han har sällan del i det som händer...
På utvärderingslapparna från skolan står det alltid att han kan mycket mer än han visar, han är okoncentrerad, samlar poäng på sina kompisar så att de ska skratta åt honom osv.

Så nu står jag här, mamma till en 13-årig pojke som jag älskar mest av allt på denna jord. Jag vill bara hjälpa honom men jag vet inte hur,
Jag är ganska säker på att han har någon typ av diagnos och har nog vetat det sen han var ett dagis barn.
Hur hjälper jag honom bäst?
Han tycker inte att det är något fel på honom och är inte intresserad av att samtala med någon, det har vi försökt.
Ge mig gärna råd och tips. Vad tror ni?
Mvh Orolig mamma

Eftersom han inte har en diagnos än så är det första du ska göra är att kontakta BUP (jag förstår ärligt talat varför inte BUP blivit inkopplad för flera år sedan, det är ju uppenbart att han behöver en diagnos)!

selwyn skrev:Min 13-åriga pojke har stora problem med sitt temperament.
Han blir så arg när något går honom emot att han slår i saker och biter sig i armen.

Det vet jag inte vad man gör åt. En del har häftigt temperament bara. Försök hitta något han kan avreagera sig på utan att det går sönder. Typ en boxboll eller gamla telefonkataloger som han kan riva itu. Kanske träning i att kommunicera sina behov på ett mer konstruktivt sätt med de hjälpmedel som numera finns (fråga på BUP).

Han har aldrig visat några större behov av att umgås med kompisar, alltid haft svårt för att veta hur man ska bete sig i olika sammanhang. Tar ofta fel på vad människor avser med en handling.
Om han tex råkade bli puttad i skolan (under låg o mellanstadiet) på en fotbollsmatch eller om någon råkade stöta till honom trodde han genast att de gjorde det för att de var elaka.

Där får man försöka förklara för honom. Ibland ÄR ju folk elaka med vilje också, så förhoppningsvis kommer han med erfarenhet lära sig när de är det för att jävlas och när det bara var en olycka.

Grejen är att han har kompisar om han vill, han är en väldigt cool kille som är superduktig på att spela gitarr, tror att han skulle kunna gå hur långt som helst i sitt stora musikintresse.
Men han väljer ut 1-2 personer att umgås med, dessa kan ibland, men oftast funkar det inte.
Då väljer han att var hemma, spela gitarr, lyssna på musik, skapa musik på datorn eller kolla på film.

Detta är absolut inget problem ö h t. Där är det nog att man som förälder gärna vill att ens barn ska ha många kompisar, men det är ens eget behov, inte nödvändigtvis barnets.

Om han har AS el dyl så är det vanligt att man trivs bäst med bara några få kompisar och att få ägna sig åt sina intressen ifred. Att han kan roa sig själv utan att vara beroende av andra, och öva på det han har talang för, är utmärkt; det kommer han ha stor glädje av senare i livet - så länge ingen lägger sig i och förstör det roliga. Låt honom vara ifred bara och njut av att få vara ifred själv.

När han var yngre ca 5-år och under lågstadiet och en bit in i mellanstadiet hade han mycket ticks och ljud för sig. De är i princip borta nu.
Man kan säga att problemen har blivit mindre. Under låg och mellanstadiet var det ständigt klagomål på att han inte kunde sitta still, han störde sina klasskompisar och skulle alltid spela pajas. Andra skulle skratta åt honom, för det blev någon slags bekräftelse, antar jag.

Det förekommer att man kan ha slängar av både tics och fysisk hyperaktivitet som barn men att det går över eller lugnar ner sig med åldern. En del får mental eller verbal ADHD istället om de har mycket överskottsenergi och snabba tankar.

Han kan bli arg på sin lillasyster som är 2 år om hon tex drar honom i håret, eller gör något annat som gör ont.
Han tar det personligt, blir förbannad och förväntar sig att hon borde veta bättre. Hon är 2 år och han förstår inte att 2 åringar gör sådana saker för att testa. Han tar det personligt.
Han tar det personligt om han vill krama henne och hon inte vill just då. Då tolkar han det som om hon inte tycker om honom.

Det får man väl också försöka förklara för honom att hon inte gör det med vilje och hoppas att han fattar så småningom. Kan också vara att han är extra känslig, antingen fysiskt eller emotionellt eller båda samtidigt.

Det är sällan han har fel det är alltid andra som är de onda som är elaka eller som behandlar honom fel.

Det de gör motsvarar alltså inte hans behov. Typiskt för personer på autismspektrum (om han nu är det) är att många saknar anpassningsförmåga och nästan går i bitar om man måste göra något som inte kommer inifrån en själv, eller t ex stå ut i miljöer som är för över- eller understimulerande för den individens behov. Då är det kanske rimligare att de som är mer anpassningsbara anpassar sig efter den oanpassningsbara, inom rimliga gränser och utan att de i sin tur behöver göra våld på sig.

Han har fruktansvärt dåligt tålamod, blir arg när saker krånglar ex datorn…

Tja, vem blir inte det?

I skolan är lärarna han kommer ihop sig med dumma och behandlar honom orättvist. Han har sällan del i det som händer...

Kan ju vara en släng av narcissism, men det kan också vara så att de faktiskt behandlar honom på ett sätt som inte passar en person med potentiell NPF.

På utvärderingslapparna från skolan står det alltid att han kan mycket mer än han visar, han är okoncentrerad, samlar poäng på sina kompisar så att de ska skratta åt honom osv.

Det är väl typiskt beteende för många killar, och för personer med ADHD i största allmänhet. Om han kan mer än han visar, vad gör det? Om han är okoncentrerad så kanske ämnena eller utlärningsstilen är tillräckligt intressant eller anpassad efter hans inlärningsstil?

Så nu står jag här, mamma till en 13-årig pojke som jag älskar mest av allt på denna jord. Jag vill bara hjälpa honom men jag vet inte hur,
Jag är ganska säker på att han har någon typ av diagnos och har nog vetat det sen han var ett dagis barn.
Hur hjälper jag honom bäst?
Han tycker inte att det är något fel på honom och är inte intresserad av att samtala med någon, det har vi försökt.
Ge mig gärna råd och tips. Vad tror ni?
Mvh Orolig mamma

Vill du veta om vi tror att han skulle kunna få eller vara behjälpt av en NPF-utredning? Det vågar inte jag svara på. Det mesta du beskriver tror jag är sånt som kommer lösa sig av sig självt så småningom. Utom det där med ilskan, den kan han behöva specifik träning i att lära sig hantera.

Alltid bra att kolla om han har några allergier eller födoämnesintoleranser också, försöka hålla nere de snabba kolhydraterna och undvika halvfabrikat med tillsatser i.

Jag håller med tidigare inlägg om att ni behöver en utredning angående NPF.

Det jag läste av Ingers inlägg håller jag med (jag orkade inte läsa de två sista delarna), men jag vill förstärka att det är ditt behov att han ska ha kompisar, inte hans.

Som 18 år gammal aspie kan jag intyga att det gjorde mera skada än nytta att min mamma tjatade i många år om att jag måste ringa till någon jämnårig och umgås med dem (den sommaren som jag speciellt minns, 2006, var jag barnvakt hos en bekant familj).

Det verkar ännu inte ha gått upp för henne att jag (liksom många andra med NPF) inte har ett stort umgängesbehov. Lita på att det är din son som vet vad han behöver.

Vi har gått på Bub till och från i familjeterapi/samtal sen han var ca 6 år.
Det har aldrig varit tal om att sätta någon diagnos från deras sida, utan det har handlat om samtal helt enkelt.
Hur han beter sig, varför, i vilken situation osv.
Sista gångerna vi gick tyckte vi att det kändes rättså meningslöst, tyckte inte att det gav oss nåt, de gav oss inga konkreta råd som vi så väl behövde, hur skulle vi göra, vad skulle vi göra...

Så vi tog upp det här med att sätta en diagnos.
Då sa terapeuten att det inte var honom vi skulle gå till om vi ville ha en diagnos. Han ifrågasatte också om det var någon nytta att sätta en diagnos, det kunde många ggr vara mer till skada än till nytta. Så det är väl lite med de orden i bakhuvet vi inte vet riktigt vad som är bäst för just honom.
Nu på högstadiet fick han gå på samtal hos en specialpedagog som skulle undersöka lite vad det kunde röra sig om.
De samtalen gav inte mycket, för han fattade överhuvudtaget inte vad han gjorde där. Hon bara sa att han skulle titta henne i ögonen hela tiden och det ville han inte...
Och till slut sa de att vi skulle sluta med samtalen tills vidare, eftersom han inte ville gå dit.
Det har gått bättre i skolan sen dess och förra samtalet vi hade hade han bättrat sig på flera punkter.
Men problemen kvarstår i mer eller mindre skala. Det varierar över tid. Ibland bättre , ibland sämre...
Han är också ett skilsmässobarn, pappan och jag har varit separerade sen han var 10 år...
Något jag inte tror gynnar hans personlighet överhuvudtaget. man vad kan jag göra? Jag är inte där längre och jag kan inte påverka hans sätt att uppfostra.
Det kan kännas för jävligt många ggr för jag är rätt så säker på att pappan kan ha samma problem själv...
Skyhöga krav, svårigheter att leva sig in i andra människors känslor, lättretad, prestationskrav, ett humör som skiftar från dag till dag, ena dagen är allt toppen och man kan bestiga berg...Men dagen efter kan allt vara skit och det räcker med en skitsak för att allt ska vända lika snabbt...
Min som har väldiga problem med att konfrontera sin pappa, vågar inte riktigt leva ut.
Ofta är han helt toppad när han kommer till oss efter en vecka hos sin pappa...
det är helt klart en jobbig situation...

Tack för ditt svar!
Jag har inga problem med att han föredrar att vara ensam, om det är vad han vill. Och det tror jag nog att det är.
Han uttrycker ingen saknad efter kompisar.
Jag tror däremot att hans pappa har eller har haft större problem med att han "alltid är hemma" med oss...
Han säger dock att han har släppt det nu, men jag kan ofta höra undertoner att det inte alls är okej för honom och detta känner förstås min son av...

Meppe skrev:Jag håller med tidigare inlägg om att ni behöver en utredning angående NPF.

Det jag läste av Ingers inlägg håller jag med (jag orkade inte läsa de två sista delarna), men jag vill förstärka att det är ditt behov att han ska ha kompisar, inte hans.

Som 18 år gammal aspie kan jag intyga att det gjorde mera skada än nytta att min mamma tjatade i många år om att jag måste ringa till någon jämnårig och umgås med dem (den sommaren som jag speciellt minns, 2006, var jag barnvakt hos en bekant familj).

Det verkar ännu inte ha gått upp för henne att jag (liksom många andra med NPF) inte har ett stort umgängesbehov. Lita på att det är din son som vet vad han behöver.

Ett tips och önskemål: det skulle gå mycket lättare att läsa din text om det var lite luft emellan styckena.

selwyn skrev:Vi har gått på Bub till och från i familjeterapi/samtal sen han var ca 6 år.
Det har aldrig varit tal om att sätta någon diagnos från deras sida, utan det har handlat om samtal helt enkelt.
Hur han beter sig, varför, i vilken situation osv.
Sista gångerna vi gick tyckte vi att det kändes rättså meningslöst, tyckte inte att det gav oss nåt, de gav oss inga konkreta råd som vi så väl behövde, hur skulle vi göra, vad skulle vi göra...

Så vi tog upp det här med att sätta en diagnos.
Då sa terapeuten att det inte var honom vi skulle gå till om vi ville ha en diagnos. Han ifrågasatte också om det var någon nytta att sätta en diagnos, det kunde många ggr vara mer till skada än till nytta. Så det är väl lite med de orden i bakhuvet vi inte vet riktigt vad som är bäst för just honom.

Det där stämmer ju iofs. De som verkar nöjdast med och haft störst nytta av sin diagnos är oftast de som själva sökt utredning i vuxen ålder.

De som fått den som yngre kan ev känna att det är något fel på dem och blir inte sällan odugligförklarade av överhjälpsamma bup- eller soc-tanter så att de tror att de inte kan nånting och därför inte vågar prova heller.

Å andra sidan så öppnas (i bästa fall) dörren till betydligt mer resurser och hjälpmedel om man har en diagnos. Dumt egentligen att det ska behövas, alla som söker hjälp borde få det. Man kontaktar ju inte bup för att det är kul liksom.

Nu på högstadiet fick han gå på samtal hos en specialpedagog som skulle undersöka lite vad det kunde röra sig om.
De samtalen gav inte mycket, för han fattade överhuvudtaget inte vad han gjorde där. Hon bara sa att han skulle titta henne i ögonen hela tiden och det ville han inte...
Och till slut sa de att vi skulle sluta med samtalen tills vidare, eftersom han inte ville gå dit.
Det har gått bättre i skolan sen dess och förra samtalet vi hade hade han bättrat sig på flera punkter.
Men problemen kvarstår i mer eller mindre skala. Det varierar över tid. Ibland bättre , ibland sämre...

Hopplöst när de som ska hjälpa inte har tillräcklig kunskap om NPF och hur man hanterar problem på ett sätt som tar både individen och potentiella funktionshinder i beaktande.

Påtvingad ögonkontakt är verkligen idiotiskt! De som undviker ögonkontakt (vilket är typiskt för AS) har oftast väldigt goda skäl att göra det!

Han är också ett skilsmässobarn, pappan och jag har varit separerade sen han var 10 år...
Något jag inte tror gynnar hans personlighet överhuvudtaget. man vad kan jag göra? Jag är inte där längre och jag kan inte påverka hans sätt att uppfostra.
Det kan kännas för jävligt många ggr för jag är rätt så säker på att pappan kan ha samma problem själv...
Skyhöga krav, svårigheter att leva sig in i andra människors känslor, lättretad, prestationskrav, ett humör som skiftar från dag till dag, ena dagen är allt toppen och man kan bestiga berg...Men dagen efter kan allt vara skit och det räcker med en skitsak för att allt ska vända lika snabbt...
Min som har väldiga problem med att konfrontera sin pappa, vågar inte riktigt leva ut.
Ofta är han helt toppad när han kommer till oss efter en vecka hos sin pappa...
det är helt klart en jobbig situation...

Ja, det låter jobbigt. Och där har vi också en del av förklaringen bakom hans "temperament". Kan ju vara både nedärvt och något han tagit efter från pappa.

Tyvärr är du inte ensam om det problemet, alla frånskilda jag känner som har barn upplever att barnen tar skada av att vara hos exet, och jag lider med dem eftersom man inte kan göra något om det inte är anmälbara och bevisbara saker så att man själv får hela vårdnaden i tingsrätten.

Samtidigt kan svårigheter göra att man utvecklas, även om man får gå i terapi som vuxen för att bearbeta det. Vet inte om den tanken kan vara någon tröst i sammanhanget?

Tack för ditt svar!

Nej han tar ingen fysisk skada hos sin pappa. Han gör nog så gott han kan, vill jag tro och hoppas...
Men jag märker att min son har stora krav på sig själv att leva upp till pappans behov, göra pappa nöjd osv.
Och det är något jag inte tycker att han ska behöva göra.

Inger skrev:Ett tips och önskemål: det skulle gå mycket lättare att läsa din text om det var lite luft emellan styckena.

selwyn skrev:Vi har gått på Bub till och från i familjeterapi/samtal sen han var ca 6 år.
Det har aldrig varit tal om att sätta någon diagnos från deras sida, utan det har handlat om samtal helt enkelt.
Hur han beter sig, varför, i vilken situation osv.
Sista gångerna vi gick tyckte vi att det kändes rättså meningslöst, tyckte inte att det gav oss nåt, de gav oss inga konkreta råd som vi så väl behövde, hur skulle vi göra, vad skulle vi göra...

Så vi tog upp det här med att sätta en diagnos.
Då sa terapeuten att det inte var honom vi skulle gå till om vi ville ha en diagnos. Han ifrågasatte också om det var någon nytta att sätta en diagnos, det kunde många ggr vara mer till skada än till nytta. Så det är väl lite med de orden i bakhuvet vi inte vet riktigt vad som är bäst för just honom.

Det där stämmer ju iofs. De som verkar nöjdast med och haft störst nytta av sin diagnos är oftast de som själv sökt utredning i vuxen ålder. De som fått den som yngre kan ev känna att det är något fel på dem och blir inte sällan odugligförklarade av överhjälpsamma bup- eller soc-tanter så att de tror att de inte kan nånting och därför inte vågar prova heller. Å andra sidan så öppnas (i bästa fall) dörren till betydligt mer resurser och hjälpmedel om man har en diagnos. Dumt egentligen att det ska behövas.

Nu på högstadiet fick han gå på samtal hos en specialpedagog som skulle undersöka lite vad det kunde röra sig om.
De samtalen gav inte mycket, för han fattade överhuvudtaget inte vad han gjorde där. Hon bara sa att han skulle titta henne i ögonen hela tiden och det ville han inte...
Och till slut sa de att vi skulle sluta med samtalen tills vidare, eftersom han inte ville gå dit.
Det har gått bättre i skolan sen dess och förra samtalet vi hade hade han bättrat sig på flera punkter.
Men problemen kvarstår i mer eller mindre skala.Det varierar över tid. Ibland bättre , ibland sämre...

Hopplöst när de som ska hjälpa inte har tillräcklig kunskap oml NPF och hur man hanterar problematiska beteenden på ett sätt som tar både individen och potentiella funktionshinder i beaktande.

Påtvingad ögonkontakt är verkligen idiotiskt! De som undviker ögonkontakt (vilket är typiskt för AS) har oftast väldigt goda skäl att göra det!

Han är också ett skilsmässobarn, pappan och jag har varit separerade sen han var 10 år...
Något jag inte tror gynnar hans personlighet överhuvudtaget. man vad kan jag göra? Jag är inte där längre och jag kan inte påverka hans sätt att uppfostra.
Det kan kännas för jävligt många ggr för jag är rätt så säker på att pappan kan ha samma problem själv...
Skyhöga krav, svårigheter att leva sig in i andra människors känslor, lättretad, prestationskrav, ett humör som skiftar från dag till dag, ena dagen är allt toppen och man kan bestiga berg...Men dagen efter kan allt vara skit och det räcker med en skitsak för att allt ska vända lika snabbt...
Min som har väldiga problem med att konfrontera sin pappa, vågar inte riktigt leva ut.
Ofta är han helt toppad när han kommer till oss efter en vecka hos sin pappa...
det är helt klart en jobbig situation...

Ja, det låter jobbigt. Och där har vi också en del av förklaringen bakom hans "temperament". Kan ju vara både nedärvt och något han tagit efter från pappa. Tyvärr är du inte ensam om DET problemet, alla frånskilda jag känner som har barn upplever att barnen tar skada av att vara hos exet, och jag lider med dem eftersom man inte kan göra något om det inte är anmälbara och bevisbara saker så att man själv får full vårdnad i tingsrätten.

Samtidigt kan svårigheter göra att man utvecklas, även om man får gå i terapi som vuxen för att hantera det. Vet inte om den tanken kan vara någon tröst i sammanhanget.

selwyn skrev:Min 13-åriga pojke har stora problem med sitt temperament.
Han blir så arg när något går honom emot att han slår i saker och biter sig i armen.

Låter väldigt omoget för en 13-åring.

Jag säger samma som jag sa till en annan mamma och som ofta är mitt standardsvar till föräldrar: läs Explosiva barn, av Ross Greene, och gärna Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder, av Bo Hejlskov.

Det spelar ingen roll om barnet eller ungdomen de facto har npf eller psykiatriska problem, råden är så bra att de kan gälla för de flesta barn.

Lycka till.

Jag lät min kloka fästmö, tillika mamma till flera barn med olika problem läsa tråden och hon skrev:

Diagnos eller ej det är BUPs sak att göra tester och fastställa vad det finns för problematik!

Även om ni går det på grund av familjeproblem så ska dom se till att grabben får den hjälp han behöver och detta genom tester och samtal med honom!

Detta skulle dom gjort inför skolstarten så han hade kunnat få ev. stöd och hjälp direkt. Men det är inte försent än se till att få dom gjorde NU, innan puberteten och högstadium.

Man ska ALDRIG tvinga ett barn till ögonkontakt detta är mycket känsligt och ingen professionell terapeut eller kurator borde försöka med detta då de borde veta att vid olika NPF är detta mycket svårt och onödigt.

Vänner behöver du inte oroa dig över men det du måste ta i tu med är hans oförmåga att förstå hur lillasyster känner och vilka behov hon har.

Han behöver hjälp, jag skulle personligen vilja att BUP gjorde en utredning för att se om han har någon problematik och där med något behov av extra hjälp och stöd och då även din rätt att få extra hjälp och stöd att klara vardagen och att hjälpa honom hitta rätt i livet.
Diagnos eller inte det får man ta ställning till efter att de första testerna gjorts.

Selwyn, jag har skcikat dig ett pm.

Tänkte på en sak som verkar ha missats, ingen är tvungen att tycka om någon.

NPF är väl inte själva problemet här.
Enda saken jag kan föreställa mig som får en att flippa ut så, är inte varken sin egna eller andras resonemang om hur man ska uppträda sig eller att man har svårt att förstå vad som är lämpligt, att man bär åt sig i sådan grad att man känner sig konstant på dålig humör, pågrund av diffus smärta , obeskrivliga besvär som man inte finner ord, o då inte heller förståelse för, ännu.

Har du frågat honom om ifall han erfar smärta från kroppen ?
Om han känner att han är hård i magen. Ser du någon kring hans ögon?
Är han torr om ögon o näsan ? Sådana frågor kanske hjälper.
Om det är att han erfar besvär från hela kroppen m.m, så skulle t.ex jag kunna förstå om barnet utbrast i tårar av att höra : Vi ska försöka göra något åt det nu, så du inte behöver ha ont längre.

Vem vet. Kanske han upplever på ett väldigt aggriverat sätt att han inte bekräftas som sin syster, eftersom ingen har lagt märke till det han har svårt med, liksom han inte kan förstå vad man kan göra för det.
Om det är, och du kan finna orden för honom, så kan det bli väldigt positivt.


Då kan det vara frågan om allergiska besvär som ger honom kraftiga besvär som kan väl åtminstone lindras, som vem som helst skulle kunna lindras av att få en bättre diet, lämpad för en själv, liksom vissa universala faktorer som kan bidra till bättre mående.
Allergiska besvär betyder inte att man får nån slags anafyitisk chock (eller hur det nu stavas), så att t.ex sluta med parfymer i hans rum, till kläder o rengör och listar ut rätt kost är nog svaret.
Jag har oftast rätt om sådanhär. Bara att jag inte blir bekräftad för den information jag bara vidarbefodrar så ofta som jag skulle vlija, eftersom andra inte egentligen tycks bry sig tillräckligt om sina barn.


Tror han måste nog må väldigt dåligt inombords och upplever allting inte efter förnuftet, eftersom kanske allting är som en konstant övergrepp mot hans sinnen, likaså förnimmelser, som de brukar stanna som, vart man inte kan medvetet introspektivt fundera på egen hand eller vad andra säger, blir bara något som stör en ännu mer. Det är som något gnager i honom, men han vet inte vad det är.

Det är en möjlighet.
Igen så uppmuntrar jag att kanske just prova Glutenfri o kasein fri dieten. Ingen mjölkprotein, ingen vete, något med gluten vill säga. Det innebär smakförstärkare E621 med.

Om han är förtjust i mjölk, så kan han flippa till ordentligt utav att det tas bort från hans diet, så kaseinet kan stanna, tills man eliminerar all gluuten från dieten. Nämligen inte ens dem som tolererar gluten handsas med det särskilt bra.

Kaseinet kan föra med sig att det liknar en opiat som osmält, som man kan råka ta upp iom om man har "hål" i tarmen" som läcker ut osmälta näringsämnen, liksom gluten som kan då skapa inflammatoriska slemceller som då kan föras till huvudet.

Min tips på ändrad personlighet.
Tillåt honom att spela t.ex tvspel, då om han lyssnar lågt i hörlurar på avslappnigs ljud som havsljud, med t.ex binaural beats.
Lägg till en vecka ren fiskolja i större mängder än de löjligt moderata, så han får i sig ungefär 1 Gram epa iaf. (MorEPA rekomenderas). Låt honom inte ha någon mjölk, även hur han kan lida av det. Men om han har problemet med att han erfar smärta mer då han är utan, så kan du vänta en vecka eller två, före det tas bort. Allt med gluten altså ska bort.
Probiotika kan vara bra, liksom aloe vera för att balansera phbalansen och tarmfloran, så att man får mindre problem med matsmältningen.
Skär ner på sockret. Säg att han får massa friheter, så länge han äter god mat, men får inga sockerbomber i sig, tills hans tarmhälsa är granskad. Det är iofs okej med simpla kolhyrdater som är väldigt snabbupptagliga, så socker med GI 100+ kan vara okej, men borde undvikas så mycket som möjligt ett tag. För om det oraskas av candida, så är det ett jävla helvete att känna värk, koncentrations svårigheter, smärtor från leder m.m, att man blir galen.

Skulle be skolan att låta honom vara ledig en eller två veckor.
Finns det inte möjlighet , iom att det inte finns tid, så får man helt enkelt ta tid. För varje förlorad sekund blir inte bara effektiviteten i ens liv, din liksom hans och andras påverkas, och som slutar sålunda med att vad som skulle kunna hjälpa honom, istället kanske efter att det är försent kan plåga en, för vad som kunde ha gjorts, kommer slutgiltigen vara något hen får leva med.

Mer info om du söker philcommander2 på youtube.

Som han säger:
"Jag skulle göra vad som helst för mitt barn"
Säg inte det, om du är inte villig att försöka dessa saker.

Peace skrev:

selwyn skrev:Min 13-åriga pojke har stora problem med sitt temperament.
Han blir så arg när något går honom emot att han slår i saker och biter sig i armen.

Låter väldigt omoget för en 13-åring.

Låter som en bra kille. Han biter sig hellre i armen, vilket också kan lindra psykisk lidande, genom att man överväldigar sinnen att hellre erfara fysisk smärta. Eller att ifall man skjuter av sig sin fot, så slipper man erfara smärtan från resten av kroppen. Lite för bildligt o överdriven exempel, men det är så jag kände om min smärta.

Smokescreen skrev:

Peace skrev:

selwyn skrev:Min 13-åriga pojke har stora problem med sitt temperament.
Han blir så arg när något går honom emot att han slår i saker och biter sig i armen.

Låter väldigt omoget för en 13-åring.

Låter som en bra kille. Han biter sig hellre i armen, vilket också kan lindra psykisk lidande, genom att man överväldigar sinnen att hellre erfara fysisk smärta. Eller att ifall man skjuter av sig sin fot, så slipper man erfara smärtan från resten av kroppen. Lite för bildligt o överdriven exempel, men det är så jag kände om min smärta.

Jo, jag läste fel där. Läste det som "biter mig i armen". Alltså att han bet sin mamma i armen. Det hade varit väldigt omoget för en 13-åring (enligt mig). Har också självskadat innan så jag vet att det kan hjälpa mot psykiskt lidande.