Hej.

Så nu när min ex har stuckit, så har jag plötsligt fått mycket mer energi än vilket jag har haft på länge. Jag kan förstå att det är naturligt då en relation börjar surna, att man upplever den som krävande till den grad, att man långsamt, utan att lägga märke till det, mår allt sämre.

Sedan när relationen tar slut, så upplever iaf jag som om jag blev piggare, gladare, att man kan inte låta bli att njuta av allting. Det har bara gått några timmar och jag känner mig redan mycket bättre!
Betyder det finns saker jag har inte räknat in som orsakar så mycket vånda i min själ. Men nå. Man lär sig så länge man lever väl ?

Jag är säkert en hemsk person att leva med. Eller så kan man åtminstone tillåta sigsjälv att tänka, då det går säkert att motbevisa och hör till helt enbart till vilka omständigheter och vilken slags, med vem man har relationen med.

Men hur upplever ni separationen som ?

Jag vet inte om det beror på att det var bara förälskelsen som var magisk, och att själva relationen med personen var så hemskt, att man faktiskt mår mycket bättre efteråt. Känns iaf som mina behov , mina osagda förväntningar inte uppfylldes.

Så till slut var jag faktiskt en skitstövel. Jag orkade verkligen inte längre bry mig ens om att vara snäll, så länge som relationen skulle ta slut..

Hur handskas ni med separationer ?

I still hate her

Dåligt. (Som svar på trådrubriken. Jag orkar inte läsa inledningsinlägget, det verkade vara långt.)

Jag reagerade på en sak i ditt inlägg, att dina "osagda förväntningar inte uppfylldes". Men hur kan du räkna med att de uppfylls, om du inte ens berättar om dem?

Det verkar iofs vara vanligt att man tror att ens partner ska kunna läsa ens tankar, avläsa ens känslor och uppfylla alla ens behov, utan att man ska behöva säga det rakt ut. Men jag trodde inte just aspergare skulle ha svårt att säga det; vi brukar väl föredra rak verbal kommunikation i stället för underförstådd som ska överföras via kroppsspråk.

Förvisso sant Alien men ibland vet man kanske inte riktigt vad man söker. Även om man vet det så betyder det inte att man blir glad om det uppfylls. Det är nog till stor del en fråga om att känna sig själv och dessutom rätt delar av sig själv så att säga. Nu vet jag ju inte hur bra ni som är här känner er själva men jag menar bara att det inte är helt självklart att man kan uttrycka sina önskemål i alla lägen.

Det är ganska självklart.
Svarar senare, om det skulle behövas.

Först...

nallen skrev:I still hate her

Hata folk får en att må dåligt. Jobbigt sätt att leva.

Separationer accepterar man och sen går man vidare. Om det inte funkar så funkar det inte. Kan vara BRA att tänka på alla de BRA stunder man hade medan man var förälskad och "gråta ut". Sen att det inte höll i längden är väl bara som det är. Det som händer det händer. Att TÄNKA något negativt om det hjälper ingen.

Bli mera positiv.

"- Vi är seglare på ett stormigt iskallt hav som kallas livet." Hm...

Om man "orkar" vara intelligent så märker man att det varken är iskallt eller stormigt. Det ÄR som det ÄR bara.

treeman skrev:Hata folk får en att må dåligt. Jobbigt sätt att leva.

Som om man hade nåt val.

treeman skrev:[...] sen går man vidare.

Jag fårstår verkligen inte det där begreppet. Om det inte finns nån att gå vidare till så kommer man ju ingenstans. Och så länge jag minns vet jag ju vad jag saknar.

treeman skrev:Om det inte funkar så funkar det inte.Kan vara BRA att tänka på alla de BRA stunder man hade medan man var förälskad och "gråta ut". Sen att det inte höll i längden är väl bara som det är. Det som händer det händer. Att TÄNKA något negativt om det hjälper ingen.

I så fall var ju allt bortkastat, inget skulle ha inletts över huvud taget.
Att tänka på det som var bra är bara smärtsamt och föder än mer hat. Total glömska skulle kunna hjälpa, men de pillren har inte utvecklats än.

Du låter på ett både obehagligt och irriterande sätt som vår salig idiot som tidigare besudlade forumet med sina floskler. Jag har inte sett till fanskapet på ett bra tag som tur är.

När jag är tillsammans med någon och "livet leker" så är jag klart högfungerande. Nästan NT, men bara nästan. Jag får energi, planeringsförmåga och framtidstro, och jag kan hantera mig själv och mina problem på ett förhållandevis bra sätt.

Att ha någon att ty mig till, verkligen vara nära såväl psykiskt som fysiskt, är alltså till nytta för mig. Om det är till nytta för min partner är upp till henne att avgöra. Dock har jag blivit lämnad två gånger i förhållanden som jag betraktat som mycket seriösa från min sida. Jag orkar heller inte ha oseriösa förhållanden vad det anbelangar.

När jag blir lämnad rasar min värld samman, först gradvis, sedan blir förfallet allt grövre. Mina problem med bristande central koherens och exekutiva funktioner ökar dramatiskt. Dopaminbrist?

Många, många gånger har jag fått påpekandet att jag inte får hänga upp mitt liv och lycka på en annan person. Även om det har en tydlig relevans i min situation så finner jag det ändå smått orimligt. För den som har en egen styrka och befinner sig i hög status är det lätt att säga så. Men alla som blir lämnade blir olyckliga, inte sant?
Men har man "allt det andra" så blir kärleken en "gräddbulle" och inte något som verkligen behövs - mat.
Skulle jag mot förmodan bli stark i mig själv, och någorlunda lycklig, så vete fanken om jag vill riskera det med ett nytt förhållande.

Min sorg just nu är att jag antagligen är odräglig att leva ihop med. Och eftersom jag skulle vilja ha en lycklig livskamrat så lär det bli svårt. Ekvationen går helt enkelt inte ut.

Det tycks som jag är allergisk mot det jag egentligen älskar mest av allt: gemenskap. Gemenskapen är nog också allergisk mot mig, men klarar sig å andra sidan alldeles utmärkt utan mig.

Så, för att svara på frågan: Jag hanterar separationer på sämsta tänkbara sätt, nämligen inte alls. Orkar inte annat.

Blev lämnad för ett år sedan och är fortfarande på väg nedåt.

nallen skrev:

treeman skrev:Hata folk får en att må dåligt. Jobbigt sätt att leva.

Som om man hade nåt val.

treeman skrev:[...] sen går man vidare.

Jag fårstår verkligen inte det där begreppet. Om det inte finns nån att gå vidare till så kommer man ju ingenstans. Och så länge jag minns vet jag ju vad jag saknar.

treeman skrev:Om det inte funkar så funkar det inte.Kan vara BRA att tänka på alla de BRA stunder man hade medan man var förälskad och "gråta ut". Sen att det inte höll i längden är väl bara som det är. Det som händer det händer. Att TÄNKA något negativt om det hjälper ingen.

I så fall var ju allt bortkastat, inget skulle ha inletts över huvud taget.
Att tänka på det som var bra är bara smärtsamt och föder än mer hat. Total glömska skulle kunna hjälpa, men de pillren har inte utvecklats än.

Du låter på ett både obehagligt och irriterande sätt som vår salig idiot som tidigare besudlade forumet med sina floskler. Jag har inte sett till fanskapet på ett bra tag som tur är.

+1
Jag känner som du, även om jag inte hanterar det genom att hata.

Alien skrev:Jag reagerade på en sak i ditt inlägg, att dina "osagda förväntningar inte uppfylldes". Men hur kan du räkna med att de uppfylls, om du inte ens berättar om dem?

Det verkar iofs vara vanligt att man tror att ens partner ska kunna läsa ens tankar, avläsa ens känslor och uppfylla alla ens behov, utan att man ska behöva säga det rakt ut. Men jag trodde inte just aspergare skulle ha svårt att säga det; vi brukar väl föredra rak verbal kommunikation i stället för underförstådd som ska överföras via kroppsspråk.

När man blivit utskälld ett stort anta gånger för att man tar upp saker som inte får diskuteras, och all argumentation bemöts med ohederliga argument, så ledsnar man att diskutera. Någon rak kommunikation var inte möjlig, då hade hon varit tvungen att diskutera saker hon inte ville kännas vid. Nu för tiden är jag mycket nöjd att slippa överhuvud taget träffa henne. Senast vi sågs var förra året på äldsta dotterns bröllop, växlade säkert minst tio ord med henne, tio för mycket. Hon är och förblir en skitstövel i mina ögon.

När man blivit utskälld ett stort anta gånger för att man tar upp saker som inte får diskuteras, och all argumentation bemöts med ohederliga argument, så ledsnar man att diskutera.

Hm. Kan tänka mig att det verkligen råder ingen tvivel om att man skulle kunna hata en person som är omöjlig att diskutera med.

Men vilket jag menade med "osagda förväntningar inte uppfylldes", var saker som visar på omtänksamhet, om att personen verkligen älskar en och bekräftar en. Som i förtur har inställningen att vara intellektets jämnlike, i att finna orsaker ha en uppkomst, en anledning, vilket man behöver bara finna förklarningen till.

Eller hellre än beskriver det som "förnedrande" att bekräfta att det finns någon nytta o mening med själva relationen. Att säga något gott om en.

Jag hanterar det bra under förutsättning att den andra parten inte bråkar och ställer till bekymmer för mig. Är nere några dagar/veckor sen är allt normalt igen. Bråkar folk så hanterar jag situationen på ett icke-optimalt sätt, vilket framgått på forumet senaste dagarna.

Windfarne skrev:När jag är tillsammans med någon och "livet leker" så är jag klart högfungerande. Nästan NT, men bara nästan. Jag får energi, planeringsförmåga och framtidstro, och jag kan hantera mig själv och mina problem på ett förhållandevis bra sätt.

Jag har märkt klara tecken på det också. Jag hade ett jobb jag gick till på dagarna sist något stort och fint började hända i mitt liv med någon jag tyckte om och som verkade tycka om mig, och det tog inte ens emot att gå upp på morgonen. Särskilt inte den morgonen hon hade sovit över. Oj oj oj, om jag oftast hade levt så under mitt vuxna liv.....

Men nu när man har sina funktionsnedsättningar och sällan eller aldrig har ork och kapacitet att funka så bra när livet inte... "leker", så tappar man nästan allt av attraktion, så att det i normalfallet är lögn att "komma dit". Så inte konstigt att det alltid varit långt mellan gångerna...

När jag var yngre och blev dumpad blev jag helt förkrossad över att jag inte dög som flickvän. På äldre dar har jag mest blivit lättad över att få vara ifred igen. Jag trivs bäst ensam, utan prestationsångest.

Smokescreen skrev:Hur handskas ni med separationer ?

Det beror på vilken separation det gäller.
Jag får sällan separationsångest då det gäller människor (med undantaget mina barn).
Då det gäller platser eller miljöer kan jag däremot få grym seperationsångest vilket leder till depression då jag kommer hem.

Ett exempel är Rom, Italien. Jag fullkomligt älskar den staden. Och varje gång det börjar bli dags för mig att åka hem igen så får jag en snurrig, obehaglig och deppig känsla i hela kroppen. Sen blir jag deprimerad då jag kommer hem - inget är lika spännande och intressant som det är i Rom. Det tar några veckor sen har jag återhämtat mig och jag är tillbaka i mina gamla vanor igen.

När jag var yngre och blev dumpad blev jag helt förkrossad över att jag inte dög som flickvän. På äldre dar har jag mest blivit lättad över att få vara ifred igen. Jag trivs bäst ensam, utan prestationsångest.

Så är det väl för mig med. Jag känner mig verkligen lättad och allt som jag faktiskt vill göra, görs då jag känner för det, utan kompromiser, att behöva vänta på någon eller att känna att något kan bli en dispyt. Att allting ska kännas som en prestation. Allting blir bara naturligare o lättare att göra med, då man är själv. Man blir beroende så pass av den andra. Som t.ex att man ska kunna sluta röka, då man utsätts för passiv rökning. Fjärde dagen nu ;P

Visst har det definitivt sina poänger med självbestämmande. Jag är otroligt konflikttrött efter ett långt och ständigt konfliktfyllt äktenskap.

Men är man som jag lagd åt det lättuttröttade och depressiva hållet så ser man ofta svart på saker, och meningslösheten tränger sig på när man är solo jämt, jämt, jämt. Tankarna går i negativt spinn och drar med sig känslorna.

nallen skrev:Du låter på ett både obehagligt och irriterande sätt som vår salig idiot som tidigare besudlade forumet med sina floskler. Jag har inte sett till fanskapet på ett bra tag som tur är.

Ska inte säg vad jag tycker om dej. Så det slipper du höra.

En del människor gräver sin egen grav och hoppar i.
Lev livet istället...

treeman skrev:Gaska upp dej och finn lite mod. Lite lite mod måste du ha.
Eller?


En del människor gräver sin egen grav och hoppar i.
Lev livet istället...

Du låter som sagt som dunderbar

Det går inte att leva eftersom folk är fullständigt opålitliga, oförutsägbara och allmänt irrationella.

nallen skrev:Det går inte att leva

Det går att leva. Allt som händer är temporärt. Bara att acceptera. Snart är vi alla jord igen till exempel. Men inget att vara ledsen över.

Eftersom allt är temporärt kan man glädjas medan det varar och sen släppa taget om det.

Så jag är inte ensam om att låta sådär. *syftar på treeman*
Härligt

Som sagt... idiot!

nallen skrev:

treeman skrev:Gaska upp dej och finn lite mod. Lite lite mod måste du ha.
Eller?


En del människor gräver sin egen grav och hoppar i.
Lev livet istället...

Du låter som sagt som dunderbar

Det går inte att leva eftersom folk är fullständigt opålitliga, oförutsägbara och allmänt irrationella.

Jag tror i min naivitet inte att det är så nattsvart, men nallen har en poäng.