Haha på tunnelbanor brukar jag alltid titta neråt eller ut om det går. Känns så obehagligt man tror typ att folk stirrar på en haha xD Annars brukar jag kolla runt.

Jag tittar mest i marken, när jag promenerar. Ibland tittar jag dock upp; man vill ju inte krocka med till exempel en lyktstolpe eller en bil.

En halv till en meter framför fötterna, beroende på hur fort jag går, för att inte snubbla på något. Oftast en meter, eftersom jag vanligtvis går ganska fort. "Då och då" kollar jag av den övriga omgivningen; både människor, fordon som rör sig, och fasta föremål "skannar jag av" när jag är ute och går.

Jag ser aldrig folk på stan, är i min bubbla.

Jag talade med mitt ex. Han hade heller aldrig tänkt på vart han fäster blicken när han går. När ni såg frågan kunde ni då tänka efter vart ni fäster blicken eller var ni tvungna att gå ut och testa? Det skulle jag behöva göra för att svara på en sån fråga och då skulle ju inte tittandet bli naturligt så jag visste att jag tittade på samma saker som vanligt eftersom jag skulle vara medveten om det hela tiden.

Jag behöver inte gå ut och testa. Jag är fullt medveten om att jag tittar nedåt i marken.

Men det är ju lite situationsbundet också förstås. Går jag mitt inne i centrum måste jag kolla upp oftare så jag hinner parera. Går jag i skogen kan jag titta mig omkring. Har jag bråttom så vet jag inte riktigt vart jag tittar, för då är jag så inne i att jag inte får komma försent.

Men oftast tittar jag ner i marken och detta är jag som sagt fullt medveten om. Jag kan tänka mig in i hur jag brukar göra, jag ser mig själv i mitt huvud.

Mest ned i marken. Då undviker man att trampa på gatbrunnar och annat som i min hjärna betyder evig otur. *Suckar högt*

Jag försöker titta på folk så mycket som möjligt men jag snubblar så lätt. För att titta på folk, nu efter diagnosen undrar jag om min hänförelse inför att titta på folk inte handlar om ett sätt att ja titta på människor som andra ser på djur på zoo . Jag försöker se vad som är normalt eller inte. Jag har lärt känna en en via nätet som sa att innan han fattade att ögonkontakt eller att fästa blicken i näshöjd på den man pratade med var bra, fäste han gärna blicken i brösthöjd. Det var inte alltid så lämpligt. Särskilt när man som man pratar med en kvinna. Det kunde jag hålla med om . Som kvinna vill jag inte gärna att någon tilltalar mina bröst men ja...

Juddy skrev:Jag har lärt känna en en via nätet som sa att innan han fattade att ögonkontakt eller att fästa blicken i näshöjd på den man pratade med var bra, fäste han gärna blicken i brösthöjd. Det var inte alltid så lämpligt. Särskilt när man som man pratar med en kvinna. Det kunde jag hålla med om . Som kvinna vill jag inte gärna att någon tilltalar mina bröst men ja...

Ayhanza skrev:jag tittar ganska sökande efter folk jag känner.. jag avskyr att folk jag känner liksom Hojtar/vevlar.. eller på något vis försöker göra sig uppmärksammade.. altså försöker jag söka av alla människor omkring mig hela tiden så jag vet när någon jag känner finns i närheten och jag slipper bli överumplad..om de får för sig att prata med mig ..

Det gör jag med. Jag upplever det som mkt stressande, ångestladdat o mkt energikrävande att behöva vara så på sin vakt så fort jag går ut genom porten. Andra människor (ff a bekanta) sätter skräck i mig. Plus att mkt energi går åt till att ha koll på var jag hela tiden har min blick o var andra har sin...

Tänk om stan bara kunde va folktom och alla affärer, fik, bibliotek osv. kunde ha öppet bara för mig några timmar Så att jag avslappnad i lugn o ro kunde gå runt o komma hem utan ångest.

Backen framför mig oftast (1,5m eller så) förutom när jag går inne i städer - då brukar jag blicka mot hustopparna/skyn, men det är mest eftersom jag vill passa på och studera arkitekturen.

maddox skrev:Jag tittar ner på marken framför mina fötter när jag går. På så vis missar jag en del av omgivningen om jag inte tittar upp då och då.

Var fäster du din blick medan du går?

Brukar också fästa blicken vid marken. Försöker undvika ögonkontakt så gott det går, antingen har jag ögonkontakt för länge, eller för kort ( för vad som anses acceptabelt).

beror på, när jag mår dåligt så kollar jag i marken. När jag är arg så stirrar jag folk i ögonen om dom glor på en alldeles för mycket - normalt så skulle jag nog kolla växlande på marken och på folk tomma platser

Jag tittar omkring mig på alla färger, rörelser, människor, byggnader, natur och andra saker som tar min uppmärksamhet. För att gå ordentligt utan att vingla så måste titta ner i marken.

Om vi pratar om att gå på stan.
Jag kollar aldrig direkt på människorna, dom försvinner helt enkelt ur min värld, och istället kollar jag på marken eller så "Scannar jag omgivningen" efter roliga saker som skyltar, skyltfönster. Men då brukar man krocka med folk

KrigarSjäl skrev:Jag fäster inte blicken på något, jag scannar av omgivningen.

Jag kör också "robotmetoden" oftast. Samma som Terminator.


Fast jag har lärt mig på senare år att fästa blicken vid saker. Träd, buskar, moln i horisonten och annat. Det ger en lugn känsla.

Det beror på .

Inte så mkt på människor bara om jag ska veja för ngn.
tittar jag på saker som intresserar mig eller sjunker för djupt i mina funderingar blir jag väldigt klumpig och kan krocka / snubbla med vadsomhelst .

oftast är det en kombo av att "scanna av " , titta i backen / mark eller bara går i min bubbla.

Vad intressant att de flesta tittar ner i marken mycket. Det gör jag med. Min man som är NT förstår det inte. Jag visste inte att jag gjorde det förrän han påpekade det.

Ibland tittar jag upp, men jag orkar inte göra det för länge, om jag inte står och tittar på mina djur, för det kan jag göra väldigt länge.

Det växlar lite beroende på hur jag mår också, hur mycket intryck jag orkar ta in. Är jag deppig blir det ännu mer tittande i marken. Jag känner ett behov av att titta ner för att inte snubbla också, eftersom jag så lätt vrickar fotlederna.

Människor tittar jag väldigt sällan på. De är mest hinder i vägen.

Jag undviker oftast ögonkontakt med folk när jag är ute och går, faktum är att jag ibland går förbi någon jag känner men som jag missar totalt för att jag verkligen inte vill se folk i ögonen Då ropar den personen på mig och då säger jag såklart hej och vi pratar kanske en stund.

Sen är det ju en risk när man ska gå över ett övergångsställe. Jag tittar nämligen på bilens registreringsskylt och inte på föraren. Det sägs ju att man ska söka ögonkontakt med bilföraren för att bättre förstå dennes avsikter (om man kan gå över gatan eller om han/hon tänker köra utan att stanna).
Jag har verkligen försökt titta mot föraren i bilen men blicken fastnar på reg.skylten! Nån mer som har samma problem som jag??

Jag tittar stint ned i marken när jag går.
Därför händer det ofta att jag kraschar rakt in i folk eller objekt.

(börjar väl här som första inlägg) Hej.

Jag tittar mot horisonten, ju längre bort desto bättre. Hjälper mig att gå i raka linjer - vilket är viktigt.

Nej, jag gör inte 90-graders svängar (ännu); jag gör nog mer av bågformade svängar, men allra helst vill jag att dessa bågar ska vara symmetriska - gatstenar underlättar.

I stadsmiljö, på jobbet, där det finns människor. Växlar mellan marken och att snabbt scanna omgivningen för att inte gå in i folk/stolpar/bilar etc. Enda ögonkontakten jag kan komma på spontant är av ren självbevarelsedrift - med bilförare om jag ska korsa gatan för att bekräfta att de sett mig och tänker släppa över mig.

Ute i naturen - oftast på allt runtomkring för att jag gillar det, alternativt mot horisonten om det är öppna landskap för att det gör mig lugn. Kan bli otroligt fascinerad av löv som rör sig i vinden och rasslar lite, virvlande vatten, en hög med vackra stenar etc.

Och jo, ju mer jag beskriver mig själv i text (har alltid varit mycket, mycket bättre på att skriva än att prata) - desto aspigare låter jag även för mig själv.

Stirrade neråt som yngre, oftast rakt fram nu. Många såna där 'egenheter' har förändrats efter att någon påpekat att det inte är vanligt. Det är en god idé att inte stirra på folk däremot

Jag stirrar rakt fram, även rakt förbi folk jag möter.

Nuförtiden försöker jag dock titta lagom mycket på folk som går förbi för att verka mindre konstig.