Depressionsorsaker
Det har konstaterats nu i ett par trådar att depression hos folk med AS ofta beror direkt på interaktionsproblem. För flera har depressionerna mattats av när man får diagnos d.v.s. papper på att man faktiskt hanterar interaktionen med andra så bra man för tillfället kan, att man inte har någon skuld i sammanhanget. Här kan vi flika in en diskussion om den fria viljan och skuld men vi håller os till en naiv angreppsvinkel idag och hoppas att vi förstår varandra ändå. Det kan hända att min egen version av fenomenet är sällsynt, i så fall får folk gärna diskutera mer vanliga versioner istället men så här ligger det till för mig:

Jag vaknade upp idag och var utan oro för kritik mot hur jag lever mitt liv. Det har hänt förut och må det bli ett normaltillstånd men de senaste 20 åren sådär har det varit sällsynt. Det är barnsligt att oroa sig för andras åsikter om hur man lever sitt liv så det ingår i dagens välbefinnande att den vuxne jonsch slipper hindras av sin barnslige och klängige lillebror idag. Han brukar få mig att ge ett så klumpigt intryck att folk tror att jag är han och inte ger mig sådana utmaningar som skulle tvinga honom att smyga tillbaka in i de hjärnvindlingar där han gör nytta. Att jag är orolig för folks kritik ger folk intrycket att de har antingen rätt att ge mig sådan kritik eller att jag är okapabel att klara annat än de enklaste eller nördigaste uppgifter. Låg status, bitterhet och depression blir min lott i båda fallen. Två avsikter finns med det här inlägget.

Kanske har jag just fått någon att känna igen sig, kanske rentav hjälpt någon att uttrycka dess egna insikter.

Hemligheten med mitt välbefinnande idag förtjänar att letas fram. Jag tar en paus nu och utnyttjar välbefinnandet till att förbättra välbefinnandets villkor. Någon annan får gärna analysera saken så länge.

/ J

Jag har funderat på det här också.
Jag tänker på när man som liten börjar skaffa sig förebilder hos vuxna.
(Tiden då oftast tjejer blir bröstfixerade och pojkar snoppfixerade) Om man då inte är kapabel att se hur olika alla människor är. Är det då man bygger upp sin fixide om att vara precis som alla andra?

Skulle en tydligare "utbildning" i människors olikhet minska depressionerna hos oss med NPF?

Tittar jag på mig själv så kan jag med säkerhet säga att min bild av andra människor är mer nyanserad idag än vad den var för 10 år sedan.
Är det detta som är orsaken till interaktionsproblemen?

Dom få udda karaktärerna i min uppväxt var tecknade, inte på riktigt.

Isåfall borde man undervisa små asplingar i människors olikhet.

Jag tror det var i lägre tonåren jag kom fram till att jag gjorde så gott jag kunde, men att det nånstans blev fel på något som jag inte kunde sätta fingret på. På något sätt lyckades jag ändå komma fram till att det faktiskt inte var mitt fel; jag gjorde ju så gott jag kunde! Det var bara det att andra inte såg det, eller inte ville se det. Och då var det ju egentligen inte mitt fel; det var ju ANDRAS val att inte begripa.

Det var en bra insikt, men gjorde inte sakers varande lättare just DÅ. Däremot gav det en förtröstan att saker skulle bli bättre SEN. JAG visste ju vad jag kunde och ville, och om de runt mej inte såg det så fanns det ingen anledning för mej att "bevisa" något för dem. Antingen fattade de, eller så fattade de inte. Och fattade de inte, så var det deras problem.

Men som sagt: denna vetskap gjorde det något lättare om än inte helt. Jag var ju fortfarande omgiven av dessa ignoranta varelser, och även om jag kände att jag gjorde mitt bästa var det inte roligt att inte bli sedd för det. Det var faktiskt först när jag flyttade till Uppsala för att plugga som det blev lite ordning på saker. Här fanns det så många olika personer att jag alltid lyckades finna någon som var på samma våglängd.

Jag är dock fortfarande lite orolig för folks kritik. Jag har ganska ofta fått kritik som är så otroligt märklig att jag inte vet hur jag ska hantera den. Kritik som handlar om saker jag inte förstår hur någon kunnat tro mej om. De mest bisarra saker har jag fått höra att jag är/gör/säger. Det är jättehemskt.

Jag var själv deppig i över tio års tid.
Satt enbart hemma i min etta i Skövde, hade inget jobb, kompisar med mer...

Jag var deppig, hade sår kvar från mobbingen.

En dag kände jag det att
"Näe, nu får jag försöka göra det bästa av det även om jag är deppig"

Jag tror att många är ledsna över att de är deppiga.
Det är även många som skäms över att vara ledsna.

Den största boven är den där Själv Ömkan, han är rikigt farlig och inte den lättaste att komma ur, men när man väl har läkt sina sår så inser man att det blir inte bättre av att man sitter hemma och är ledsen.
Tvärtom.

Ut ur dep?

Detta funkar oftast för mig. Mina tankar går i tankeslingor, När jag blir deprimerad så blir dessa deprimerande. Jag försöker låta bli att lyssna på detta. Hur?

Jo, genom att gå med musik ute. Och genom att göra saker medan jag lyssnar på musik. Men inte deppmusik utan lite lagom tankebefriande som man kan nynna med i. Jag tar med mig min MP3 överallt och ser till att jag har extra batterier med. På det viset så har jag inte så lätt att tänka på min negativa tankeslingor.
Jag försöker se saker som är posetiva. Min hund tillexempel.
Att ha saker att sysselsätta sig med. Att se att de blir gjorda. Nu kan det vara idiotsaker. Att knyta ett band eller göra trådmonster till mina krukor av ståltråd. Att måla kan vara förlösande.

Detta är koknitiv terapi som har hjälpt mig mycket. Att inte gå och tänka negativt.
Att ha något med sig som är tryggt. Jag knöt armband av garn, som var trygga. Det var enda själet jag hade dem. Jag kunde när jag mådde dåligt känna den mot huden och fingra på den. Min kastanj har en liknande effelt fast den är mest lugnande. Ingen annan som ser en vet det och det är ett enkelt sätt att styra upp tankarna.

Sedan är det så att andra människor har klarat sig genom tuffa saker som gjort dem deprimerade.

Depressionen är som en negativ sprial som snurrar runt och sprider elände för en. Om man har en tyfon så hjälper det inte att blåsa åt andra hållet lite i utkanten. Man måste få den negativa spiralen att snurra åt andra hållet, innifrån. Det krävs kraft och ofta orkar jag inte göra allt det jag brukar, för jag måste ta min energi för att vända på spiralen. Det är så det funkar för mig.

Men ibland eller sällan, så orkar jag inte av egen kraft mota bort deppressionen. Under de perioderna har jag fått öka min antidepressiva medicin.

Det är mina vägar och tekniker, för att komma bort från mina förlorade dagar.