Jag har under större delen av mitt liv fått kämpa. Kämpa för att må bra. Det kanske alla gör, men det är långt från alla som är mobbade i över 14 års tid.


Mobbingen började när jag var 5 år, sedan har det bara blivit värre och värre med åren. Nerslagen, lurad, misshandlad, påkörd av en bil med flit på stan, ett antal mordhot, hot med mer….

Jag har som liten fått kämpa för att klara av vardagen med mobbing, utöver mobbingen har jag haft problem med min kropp. En kota i ryggen kluven, en kota saknas, jag har nystagmus på vänster ögat, vilket jag har förstått är lika med motorik fel.

Jag har varit så tjock att jag varit invalid. Tjock blev jag pga tröst med hjälp av godis och snacks med mer.

När mobbingen hade lagt sig kom den dagen då jag inte kunde hålla mig vaken, jag kunde inte prata för jag var för trött. Jag ringde mamma och grät….. Vi åkte in till läkaren och de fann att jag hade syrebrist i blodet.

Jag fick ligga inlagd i en vecka, de gjorde alla möjliga tester och när det var dags att sova fann de att jag snarkade enormt högt och hade långa andningsuppehåll. Det visade sig att jag hade sömnapné. Jag fick en mask som blåste luft in i min näsa när jag sov. Den hade jag på mig i ca ett år.

Efter att jag fått min mask sov jag bra och var piggare, men då började jag se dåligt och blev väldigt yr. Jag fick hoppa av högskolan i Skövde pga att jag inte kunde läsa och var yr. Vi åker in till läkaren och då visar det sig att jag har nystagmus.

Under samma läkarbesök undersökte läkaren mina ben, jag kunde inte stå upp längre än en halv minut. Mina knän bar mig inte. De kunde inte komma underfund med vad det berodde på.

Det var under de läkarbesöken som de även ville göra tester på mig om jag har ADHD eller liknande.

Det visar sig att jag har både ADHD och atypisk autism med drag av Asperger.

Jag fick hjälp av LSS i Skövde och började på daglig verksamhet där jag trivdes väldigt bra. Jag kände mig behövd och blev bemött som en person.

Det var i samma veva som jag tog tag i min vikt. Jag var 23 år och gick med en rollator. Jag började gå varje dag efter jobbet, gick först en halvmil varje dag, sedan ökade jag det varje gång jag gick och jag kommer ihåg att jag en dag hade gått nära tre mil när jag kom hem.


Den 30 mars 2004 träffade jag min älskade fru.

Hon är det bästa som har hänt mig i mitt liv. Hon har stöttat mig, hon älskar mig för den jag är och är verkligen mitt allt.

Efter att jag gått och gått varje dag i ca ett års tid hade jag gått ner ca 40 kg, jag kunde nu gå utan rollator och kände mig som en helt ny person.


I september åkte min fru till England, hon hade planerat den resan i många år, hon skulle plugga till fotograf. Det var verkligen jobbigt för mig och min fru att skiljas åt. Men det gick bra att säga hejdå, men det var väldigt jobbigt att vara i två olika länder.

Vintern 2004 blir vi kallade till läkaren i Skövde. I alla år har jag haft problem med min kropp, benen, känseln, min rygg med mer. De hade då funnit att jag har den dödliga sjukdomen Alexanders sjukdom.

De flesta som har den sjukdomen dör före de blir tio år. Läkaren har sagt att jag kommer inte dö AV sjukdomen, jag kommer dö MED den. Det känns tryggt i alla fall, men jag har ingen aning om hur jag kommer må. Men det känns som om det kan i alla fall inte bli värre med min kropp än det har varit.


Men Pernille längtade hem för mycket, hon grät och var ledsen så hon kom hem efter ca en månad igen.

Vi var sambo i Skövde och vi hittade ett jobb till min fru, som då var min fästmö eller vad det heter när man bara är förlovad och inte gift än.

I alla fall så mådde Pernille inte bra i Skövde, hon saknade sin familj och Skåne.

Hon åkte ner till Skåne för att gratta sin lillasyster på sin student. När hon kom tillbaka till Skövde igen var det något som inte stämde. Vi pratade om vad det var och det visade sig att Pernille kunde inte vara kvar i Skövde. Hon måste flytta hem till Skåne igen.

För mig var det inget svårt val. Jag ville vara tillsammans med den personen jag älskar mes av allt.

På en vecka har vi fått en lägenhet nere i Sösdala, jag ringer runt till kommunerna och grejar med LSS i Hässleholms kommun. Ringer alla företag med vår nya adress med mer. Det är en massa ringande nä man ska flytta.

Det jobbigaste var att ringa till min familj och berätta att jag skulle flytta. De fick en chock… De är ju vana vid att jag är beroende av dem, min släkt med mer och nu ska jag flytta till Skåne, ca 30 mil ifrån dem.

Men det hela gick väldigt bra och nu har vi bott i Skåne i över ett år.

Min fru pluggar till lärare och jag vet inte riktigt vad jag ska göra i mitt liv.
Jag har provat på det mesta känns det som.

Det är ju helt klart lättare att veta vad jag vill göra om jag godkänner mig själv för den jag är. Det har jag inte gjort förut. Det är först senaste veckan som jag har börjat se mig som mig och det är verkligen helt underbart.

Men det är inte lätt att acceptera att man har ADHD, atypisk autism med drag av Asperger när man är 23 år.

Jag har haft en roll under många år, jag har försökt se bort från min diagnos och det går inte längre.

Jag är så trött på att bli behandlad som luft av folk på stan, jag är less på att folk skrattar åt mig bakom min rygg. Varför kan inte folk bara respektera att alla är olika?

Visst är det jobbigt, men jag är ändå väldigt glad, men då och då kan man inte bortse från att det är såhär vårt samhälle ser ut.

Nu har jag i alla fall gjort det och jag får se vad som hände härnäst.

Det jag har lärt mig av allt det jobbiga är att man växer verkligen som person ju mer jobbigt man kommer över i livet. Jag hade aldrig velat ha ett liv som bara varit en dans på rosor. Då blir man ju inte alls stark eller växer som person.


Just nu trivs jag väldigt bra med mitt liv.

Jag har en så underbar fru som är mitt allt!!!

ÄLSKAR DIG PERNILLE!!!!

Välkommen hit
Min historia är inte hälften så tråkig som din, men några bitar kan jag känna igen mig i.
Starkt kämpat av dig, hoppas du fortsätter i samma anda.

Dig kommer jag ju ihåg, du blev intervjuad av Tilde någon nyhetsmorgon. Det är svårt för mig att förstå hur du klarat av all skit, men du har iaf en fru som verkar vara otroligt förstående (det märktes när hon var med på nyheterna). Välkommen !

vetej skrev:Dig kommer jag ju ihåg, du blev intervjuad av Tilde någon nyhetsmorgon...

Jag kom också ihåg det, det var i maj i år:

asperger-pa-tv4-morgonsoffan-t1891.html

Den intervjun ligger rippad på min dator men det blev aldrig att jag lade ut den på internet, tror det berodde på att filen var rätt stor och att jag inte hade tillräckligt med webbspace just då..ska leta reda på filen.

Välkommen Christian! Kul att du hittat hit!

/Barracuber

barracuber skrev:

vetej skrev:Dig kommer jag ju ihåg, du blev intervjuad av Tilde någon nyhetsmorgon...

Jag kom också ihåg det, det var i maj i år:

asperger-pa-tv4-morgonsoffan-t1891.html

Den intervjun...

...finns för nedladdning <a href="http://www.tant.se/~barracuber/TV4-070513-TildeDePaula-ChristianCederholm.asf">här</a> (11 minuter asf 105 MB).

/Barracuber

Hej

Jätteroligt att du trivs med ditt liv just nu. Trots allt du varit med om. Vissa saker har man svårt att förstå varför man drabbas av, men samtidigt har de sakerna gjort att man är den man är.

Bra att du har träffat din fru och att ni trivs ihop.

Välkommen!

Verkligen en stark berättelse. Jag kan inte ens börja förstå allt du varit med om. Du måste ha haft mycket vilja för att ta dig ur det.

Lite nyfiken: Du har ju råkat ut för en massa skit, varav inte allt varit relaterat till din diagnos. Upplever du nu som att dina NPF varit ett hinder eller en hjälp för dig? Eller har hindret kommit utifrån i och med att andra människor inte har begripit sig på dig förrän nu? Hur är det med diagnosen - vad har den gjort för skillnad (förutom att du naturligtvis fick stöd från LSS och hela den biten)?

Hejsan hej på er!

Jag är väldigt tacksam över erat varma välkomnande.

När jag skrev ner denna text om mig själv igår, blev jag själv förvånad över att jag är så pass glad som jag är idag.

Men det är min fru om gör mig så lycklig. Att ha funnit den rätta är verkligen underbart.

Det jag har lärt mig är att ALLT som händer i livet sker av en mening, det kanske är svårt att se vad en jobbig sak ska vara bra för. Men sedan när man kommit över den så ser man att man har blivit tark som person.

Ja, verkligen välkommen hit!

Hoppas du ska trivas! Här finns det personer av alla de slag, så någon kommer säkert att bli mer polare än andra. :-D