Närhet till familj och partner?
22 inlägg
• Sida 1 av 1
Närhet till familj och partner?
Jag undrar om det är någon som känner igen sig i svårigheten i att känna närhet och samhörighet med sin familj? Jag känner mig alltid som utanför alla typer av gemenskaper, även inom den närmaste familjen. Har aldrig ngt behov av att ringa min familj eller ens min make när han är på resa. Det tillför mig liksom ingenting, snarare ökar det bara på distansen. Gullprat per telefon har jag aldrig förstått mig på!
Jag ringer familjen eftersom jag vet att jag borde, inte att jag har ngt behov av det. Även umgänge med familjen är jobbigt tycker jag, jag känner ofta att jag inte orkar, vill inte behöva prata om mig, om hur jag mår, om hur barnen mår, blir bara väldigt avig och drar mig undan. Känns som de vill ha saker som jag inte vill lämna ifrån mig/som de kräver saker av mig och det behöver inte vara att jag ska berätta mina innersta känslor, utan typ frågat hur barnen mår...
Med maken har jag också svårt att prata, ibland går det en hel dag utan att jag får ur mig ngt jag tänkt på. Har mycket lättare att skriva känsliga saker, så vi har ofta mycket mailkontakt där jag kan vara mycket mer "personlig" än vad jag mäktar med IRL.
En annan ganska jobbig sak är att jag har otroligt svårt för att hångla, känns oftast som väldigt ångestladdat och som jag liksom läcker ut energ. Kan ha sex, men något förspel är det inte att tala om. Det funkar sällan! Jag känner inget krav från maken, men det vore ju skönt att kunna släppa in honom lite mer in på livet.
Jag har ju ingen diagnos, men detta känns ju inte riktigt "normalt" och ngt som jag tycker är jobbigt. Både att jag inte kan umgås avslappnat med min familj och inte kan vara riktigt nära min make. Känner alltid en viss distans till även mina närmaste. Barnen känner jag mig lite närmare, men även den relationen kan vara ganska ångestfylld.
Vore intressant att se hur ni som har diagnos ser på er relation till era närmaste.
Jag ringer familjen eftersom jag vet att jag borde, inte att jag har ngt behov av det. Även umgänge med familjen är jobbigt tycker jag, jag känner ofta att jag inte orkar, vill inte behöva prata om mig, om hur jag mår, om hur barnen mår, blir bara väldigt avig och drar mig undan. Känns som de vill ha saker som jag inte vill lämna ifrån mig/som de kräver saker av mig och det behöver inte vara att jag ska berätta mina innersta känslor, utan typ frågat hur barnen mår...
Med maken har jag också svårt att prata, ibland går det en hel dag utan att jag får ur mig ngt jag tänkt på. Har mycket lättare att skriva känsliga saker, så vi har ofta mycket mailkontakt där jag kan vara mycket mer "personlig" än vad jag mäktar med IRL.
En annan ganska jobbig sak är att jag har otroligt svårt för att hångla, känns oftast som väldigt ångestladdat och som jag liksom läcker ut energ. Kan ha sex, men något förspel är det inte att tala om. Det funkar sällan! Jag känner inget krav från maken, men det vore ju skönt att kunna släppa in honom lite mer in på livet.
Jag har ju ingen diagnos, men detta känns ju inte riktigt "normalt" och ngt som jag tycker är jobbigt. Både att jag inte kan umgås avslappnat med min familj och inte kan vara riktigt nära min make. Känner alltid en viss distans till även mina närmaste. Barnen känner jag mig lite närmare, men även den relationen kan vara ganska ångestfylld.
Vore intressant att se hur ni som har diagnos ser på er relation till era närmaste.
Jag känner igen mig i situationen att ha svårt att dela känslor och tankar. Dvs att binda sig till personer. Men det verkar inte vara något jätteproblem bland aspergare. Snarare att många känner att de har lust och vill utbyta känslor med andra, men inte klarar av att komma nära pga många orsaker.
Så jag är inte helt säker på att det är helt aspergerrelaterat, kan ju vara ackumulerad dålig erfarenhet i samband med ett litet behov av socialkontakt, trauma, fobi... m.m..
Så jag är inte helt säker på att det är helt aspergerrelaterat, kan ju vara ackumulerad dålig erfarenhet i samband med ett litet behov av socialkontakt, trauma, fobi... m.m..
jag känner igen mig bitvis. Men tror inte att det är ett As relaterat problem för mig utan att min uppväxt och mer med min familj inte direkt var fungerande eller riktigt bra. Jag har lättare att prata om saker än min familj har som vill gömma saker under mattan hellre. Själv vill jag förstå hur vad och varför. Detta gör att jag söker en form av kontakt med min familj, för att själv få en förståelse för mig. jag har nog egentligen lätt att binda mig till personer, dom får bara inte veta det. jag ringer min familj de gånger det behövs och jag får föraningar om att något kan ha hänt. Min far hade jag ett uppehåll till i all form av kontakt i över två år nu senast och så brukar det vara mellan han och mig.
presis som dig så har jag lättare att ta saker via skrift och brukar ta saker via mail ibland till min familj, det vill säga den del av min familj jag bryr mig om. Och jag tror jag gör mig mer förståelig för dom på det sättet. Dock så ringer dom hellre upp efter att ha läst ett mail än att svara. men budskapet går in lättare har jag märkt.
Är sambon bortrest eller jag bortrest så tar det rätt lång tid för mig att känna saknad.kanske för att jag trivs så bra i min ensamhet. Vilket gör att jag ringer om mer praktiska saker. "gick tågresan bra" osv.. men sedan så kan det gå flera dagar utan att jag har av mig. Till en början hade min sambo svårt för det här som gärna ringde flera gånger om dagen. Men nu har han accepterat att jag är annorlunda. Och han kan i gengäld vara säker på att då jag väl säger att jag saknar honom så menar jag det, i stället för att bara säga det som jag tror många gör för att dom är rädd för att såra sin respektive.
Det finns en person ur min familj jag saknar ofta till skillnad mot för min övriga släkt och det är min lillasyster som i år blir 8 år. Det är ett jävla glapp mellan henne och mig. jag är 22 år äldre. Det kanske är en mamma gen i mig som gör att jag saknar henne så. Men hon är den bästa människa som kommit till under min livstid. För henne skulle jag göra allt.
Hon är nog den som står mig närmast hjärtat följt av min hund och sambo.
presis som dig så har jag lättare att ta saker via skrift och brukar ta saker via mail ibland till min familj, det vill säga den del av min familj jag bryr mig om. Och jag tror jag gör mig mer förståelig för dom på det sättet. Dock så ringer dom hellre upp efter att ha läst ett mail än att svara. men budskapet går in lättare har jag märkt.
Är sambon bortrest eller jag bortrest så tar det rätt lång tid för mig att känna saknad.kanske för att jag trivs så bra i min ensamhet. Vilket gör att jag ringer om mer praktiska saker. "gick tågresan bra" osv.. men sedan så kan det gå flera dagar utan att jag har av mig. Till en början hade min sambo svårt för det här som gärna ringde flera gånger om dagen. Men nu har han accepterat att jag är annorlunda. Och han kan i gengäld vara säker på att då jag väl säger att jag saknar honom så menar jag det, i stället för att bara säga det som jag tror många gör för att dom är rädd för att såra sin respektive.
Det finns en person ur min familj jag saknar ofta till skillnad mot för min övriga släkt och det är min lillasyster som i år blir 8 år. Det är ett jävla glapp mellan henne och mig. jag är 22 år äldre. Det kanske är en mamma gen i mig som gör att jag saknar henne så. Men hon är den bästa människa som kommit till under min livstid. För henne skulle jag göra allt.
Hon är nog den som står mig närmast hjärtat följt av min hund och sambo.
Jag har väl försökt förklara detta beteende hos mig med trassiga familjerelationer, men det håller inte. Så illa har det liksom inte varit. Så något annat är det helt klart som gör att jag alltid har en viss distans till mina närmaste (förutom till mina barn, som jag ofta känner mig väldigt nära till).
Jag kan vara helt hopplös svårpratat om jag inte orkar vara social, kan liksom inte låtsas.
Min make är van vid hur jag är, men visst kan jag sakna att vara riktigt nära och bara mysa, men det brukar mest sluta i myrkrypningar hos mig och lätt ångest. Är väl lite orolig för att han ska tröttna till slut, eftersom hans behov är annorlunda än mitt.
Jag kan vara helt hopplös svårpratat om jag inte orkar vara social, kan liksom inte låtsas.
Min make är van vid hur jag är, men visst kan jag sakna att vara riktigt nära och bara mysa, men det brukar mest sluta i myrkrypningar hos mig och lätt ångest. Är väl lite orolig för att han ska tröttna till slut, eftersom hans behov är annorlunda än mitt.
jag är ganska lik.. eller väldigt lik dig känner ingen "blod är tjockare än vatten" känsla alls och har svårt att förstå varför man SKALL göra det?!
jag släpper inte människor så nära inpå.. troligen är det värre än JAG tror med det det enda jag känner riktig närhet till är mina barn som du säger. det är liksom kravlöst mys att sitta och krama sin lilla son i knät när han är på det humöret.. och en barnkram är mycket mycket mysigare än en vuxenkram. barn är förståndiga små figurer och när de är ens egna så förstår man dom också ganska bra tror jag!
jag önskar jag hade lite lättrae för att släppa in människor men det gäller mer vänner/pojkvänner och liknande.. mina släktingar har jag nog gärna där de är och vist vi umgås och jag kan känna att det är trevligt ibland. men jag har oftast inget behov av att höra av mig och se hur det är.
jag släpper inte människor så nära inpå.. troligen är det värre än JAG tror med det det enda jag känner riktig närhet till är mina barn som du säger. det är liksom kravlöst mys att sitta och krama sin lilla son i knät när han är på det humöret.. och en barnkram är mycket mycket mysigare än en vuxenkram. barn är förståndiga små figurer och när de är ens egna så förstår man dom också ganska bra tror jag!
jag önskar jag hade lite lättrae för att släppa in människor men det gäller mer vänner/pojkvänner och liknande.. mina släktingar har jag nog gärna där de är och vist vi umgås och jag kan känna att det är trevligt ibland. men jag har oftast inget behov av att höra av mig och se hur det är.
Jag har inte heller någon nöd på att intressera mig på hur andra i familjen mår, det konstiga med mig är att jag mer klagar och är otrevlig när jag pratar med dem, jag är oftast inte positiv, det är typ som att de är mina klagdockor.
Men dock så är det något jag inte kan hjälpa, usch.
Det värsta av allt är att min familj inte accepterar min asperger, så de tror att det är min personlighet att vara jävlig, usch usch usch
Men dock så är det något jag inte kan hjälpa, usch.
Det värsta av allt är att min familj inte accepterar min asperger, så de tror att det är min personlighet att vara jävlig, usch usch usch
- Paterrior94
- Inlägg: 59
- Anslöt: 2010-04-20
- Ort: Vid Göteborg
Jag har ju ingen diagnos, så min familj tycker nog mest att jag är knepig och egoistisk. Maken har jag pratat mycket med på sistone och han accepterar att jag är som jag är och ställer inga krav på mig att vara på ett visst sätt tack och lov.
Min syster pratade jag lite mer häromdagen om mina autismfunderingar och hon sa då att jag vissa dagar inte är på "prathumör", utan är väldigt kärv och svårpratad. Hon har väl vant sig, men tyckte nog att mina funderingar kring autism kunde ha viss grund i vad hon har sett genom åren.
Jag försöker hitta ngn bra förklaring till att jag inte vill vara med på personaltillställningar. Jag är nog ganska social på jobbet annars, men när det är dags för fest då funkar det inte alls. Jag känner mig otroligt ensam och utanför och får ångest. Så jag brukar smita eller hitta på en ursäkt att inte komma. Fast det börjar bli svårt eftersom vi bara är 15 stycken och ganska tighta, varför dyker just aldrig jag upp...har lite vagt sagt att det inte är min "grej", men jag tror bara att de tycker att jag är lite underlig.
Min syster pratade jag lite mer häromdagen om mina autismfunderingar och hon sa då att jag vissa dagar inte är på "prathumör", utan är väldigt kärv och svårpratad. Hon har väl vant sig, men tyckte nog att mina funderingar kring autism kunde ha viss grund i vad hon har sett genom åren.
Jag försöker hitta ngn bra förklaring till att jag inte vill vara med på personaltillställningar. Jag är nog ganska social på jobbet annars, men när det är dags för fest då funkar det inte alls. Jag känner mig otroligt ensam och utanför och får ångest. Så jag brukar smita eller hitta på en ursäkt att inte komma. Fast det börjar bli svårt eftersom vi bara är 15 stycken och ganska tighta, varför dyker just aldrig jag upp...har lite vagt sagt att det inte är min "grej", men jag tror bara att de tycker att jag är lite underlig.
Hej!
Jag brukar ringa till min mormor en gång i veckan eller två. Mina föräldrar brukar jag ringa till ungefär lika ofta. En viss närhet känner jag, men när jag besöker mina föräldrar brukar jag få hemlängtan efter bara några dagar.
När min man är bortrest tycker jag tiden går långsamt. Jag älskar honom så klart, och saknar honom när han är borta. När jag själv åker bort saknar jag så klart honom lite grann, men jag brukar vara så fylld av annat att tiden går hyfsat fort innan jag är hemma igen.
Hälsningar
Lilla Gumman
Jag brukar ringa till min mormor en gång i veckan eller två. Mina föräldrar brukar jag ringa till ungefär lika ofta. En viss närhet känner jag, men när jag besöker mina föräldrar brukar jag få hemlängtan efter bara några dagar.
När min man är bortrest tycker jag tiden går långsamt. Jag älskar honom så klart, och saknar honom när han är borta. När jag själv åker bort saknar jag så klart honom lite grann, men jag brukar vara så fylld av annat att tiden går hyfsat fort innan jag är hemma igen.
Hälsningar
Lilla Gumman
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Känner delvis igen mig.
Känner ingen stor samhörighet med min familj, med undantag mamma. Mamma är den enda som jag pratar regelbundet med, typ ett par gånger i veckan. Ofta på mammans initiativ, men jag tänker på mamma då och då. Önskar jag kunde öppna mig lite mer för henne, med det känns jobbigt de senaste åren.
Mina föräldrarna bor långt borta, men det är sällan jag har lust att hälsa på och när jag är där får jag hemlängtan efter bara några dagar.
Känner ingen stor samhörighet med min familj, med undantag mamma. Mamma är den enda som jag pratar regelbundet med, typ ett par gånger i veckan. Ofta på mammans initiativ, men jag tänker på mamma då och då. Önskar jag kunde öppna mig lite mer för henne, med det känns jobbigt de senaste åren.
Mina föräldrarna bor långt borta, men det är sällan jag har lust att hälsa på och när jag är där får jag hemlängtan efter bara några dagar.
- TheBoxSaysNo
- Inlägg: 2219
- Anslöt: 2008-05-16
Hej!
Precis så känns det för mig.
Hälsningar
Lilla Gumman
TheBoxSaysNo skrev:Känner delvis igen mig.
Mina föräldrarna bor långt borta, men det är sällan jag har lust att hälsa på och när jag är där får jag hemlängtan efter bara några dagar.
Precis så känns det för mig.
Hälsningar
Lilla Gumman
- Lilla Gumman
- Inlägg: 5451
- Anslöt: 2007-08-01
- Ort: Ludvika
Min familj förstår inte mig.
De förstår mig kanske efter x antal utbrott och en massa disskussion som bara tar energi från mig. Jag skyller absolut inta allt på dem, men de har gjort mig väldigt illa. Kanske utan att ha fattat hur illa.
Att jag har asperger börjar sjunka in i mig och det är förmodligen en av anledningearna till att deras sätt mot mig gett mig så stor skada, psykiskt.
Jag har aldrig kännt mig fri med dem och de har enligt mig tvingat mig till saker och sätt att vara på som inte är vad jag är.
Men jag är inte fri ifrån det.
Jag hatar att vara oense och nu är jag det med min mamma och pappa och förmodligen min syster med då hon verkar irriterad på mig.
Men det ligger mer i det än att bara säga att allt beror på dem, även om jag vill skylla på dem.
Jag visar ju upp bara vissa saker och låtsas när jag är med dem ibland.
Men jag orkar inte det så mycket mer.
De förstår mig kanske efter x antal utbrott och en massa disskussion som bara tar energi från mig. Jag skyller absolut inta allt på dem, men de har gjort mig väldigt illa. Kanske utan att ha fattat hur illa.
Att jag har asperger börjar sjunka in i mig och det är förmodligen en av anledningearna till att deras sätt mot mig gett mig så stor skada, psykiskt.
Jag har aldrig kännt mig fri med dem och de har enligt mig tvingat mig till saker och sätt att vara på som inte är vad jag är.
Men jag är inte fri ifrån det.
Jag hatar att vara oense och nu är jag det med min mamma och pappa och förmodligen min syster med då hon verkar irriterad på mig.
Men det ligger mer i det än att bara säga att allt beror på dem, även om jag vill skylla på dem.
Jag visar ju upp bara vissa saker och låtsas när jag är med dem ibland.
Men jag orkar inte det så mycket mer.
Känner igen mig. Har inte tidigare haft någon behov att hålla kontakten med familjen, men däremot så har jag kännt behov då jag har varit ihop med någon. Det kan höra ihop med oxytocinet vilket jag var nyfiken att prova på, men skrivs väl bara ut till kvinnors som ar svårt att amma, eller vad det nu var. Skulle ha varit intressant att se om man hade erfart starkare band då. Men frågan är ifall det är så enkelt. Kvinnor ska producera mer oxytocin, men sen så finns det ju dem som har ändå svårt med att skapa band med vänninor , familj m.m.
Kanske det är som den spekulerade Dopamin D2 receptorn som spelar in, då dem som saknar den, har svårt att bilda beroende till substanser.
Så om det är brist eller att man saknar receptorerna till att påverkas av det, eller något annat, vet jag då inte.
Kanske det är som den spekulerade Dopamin D2 receptorn som spelar in, då dem som saknar den, har svårt att bilda beroende till substanser.
Så om det är brist eller att man saknar receptorerna till att påverkas av det, eller något annat, vet jag då inte.
- Smokescreen
- Inaktiv
- Inlägg: 621
- Anslöt: 2010-05-04
Jag tror att många men inte alla med AS upplever samma sak. Jag har alltid haft en distans till min familj även som barn trots att det är en rätt tight familj där vi delar det mesta med varann. Till skillnad från resten av familjen har frågor som "vad har du gjort idag" och liknande inte alls varit intressanta för mig och jag varken ställer såna frågor eller svarar utförligt på de. Faktum är att jag tycker att det är ganska obehagligt att få en sån fråga och undviker ofta att svara om jag kan. Jag tänker att om det är något som jag vill dela eller tycker är viktigt så gör jag det men inte annars och jag förväntar mig samma sak av min omgivning även om jag vet att det inte fungerar riktigt så för de flesta.
Jag känner igen mig, indra76..
Jag har ingen naturlig samhörighet eller närhet till min familj. Den är påtvingad i och med att vi är släkt. Idag håller jag kontakten främst för mina barns skull så att de ska få ett gott förhållande till sina morföräldrar.
Jag ringer aldrig till mina föräldrar. Kanske skulle jag göra det om jag hann få något att ta upp med dem. Men de ringer ju så ofta, flera gånger i veckan upp till 2-3 gånger per dag vilket jag tycker är överdrivet mycket och under den tiden hinner aldrig något nytt inträffa som jag kan tala om.
Jag säger inte mycket i telefonsamtalet, det är mest min mamma som snackar om sitt. Jag brukar försöka lyssna i början men ofta blir jag paralyserad och hör liksom tillslut inte vad hon har sagt eftersom hon har så förbenat mycket att berätta om hela tiden. Hon gör långa utläggningar om allt som har hänt henne dagligen.
Ibland ställer hon någon fråga till mig, men mina svar blir ofta väldigt korta eftersom hon inte nöjer sig med mina svar. Hon vill ju bara höra roliga nyheter ("Har du något roligt att berätta?") men då det sällan inträffar några roliga saker så blir mitt svar ofta ett korthugget "nej".
Vid stora släktträffar ägnar jag mig mest åt matlagningen i köket och mina barn. Eller så rymmer ut till datorn och gömmer mig. Känner ingen direkt tillhörighet där heller. Jag kan visserligen sitta och vara trevlig en stund, men då sitter jag mest där och lyssnar, dricker kaffe och ler.
Det är nästan pinsamt men jag känner inte mina egna kusiner, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Hittar inget att säga till dem. Jag saknar inte heller någon närmre kontakt med dem.
När det gäller personalfester är jag däremot helt annorlunda. Där finns inga direkta krav om att man måste gilla varandra. Man kan äta och dansa och dricka lite drinkar och sen gå hem till sig. Så har det varit på mina tidigare arbetsplatser ivarje fall. Där har folk kommit och gått som de velat. Inga krav på att stanna en viss tid eller så. När en del har käkat klart tackar de för sig och sticker iväg till en pub, sen sticker några hem till sina barn, några blir kvar och diskuterar, några sticker iväg till något disco osv.
Jag har hela livet gjort saker som jag vet har förväntas av mig, sånt som man borde göra, som t.ex. vara glad och tacka för presenter, bjuda tillbaka om någon bjudit mig på middag eller något liknande, le och se glad ut även om man bara har lust att slänga sig i sängen och sova osv. Jag har gjort massor av saker som jag egentligen inte velat göra, för att vara som alla andra. Jag har varit andra till lags och totalt nonchalerat mina egna behov. Jag har varit min mammas lilla marionettdocka.
Men de tre senaste åren har jag kommit längre och längre från min familj och det har fått mig att hitta lite ro i mig själv. Det har också gjort att jag för första gången på allvar börjat ta tag i vad som är "annorlunda" med mig. Och det ledde ju tillslut till en AS-diagnos.
Jag har ingen naturlig samhörighet eller närhet till min familj. Den är påtvingad i och med att vi är släkt. Idag håller jag kontakten främst för mina barns skull så att de ska få ett gott förhållande till sina morföräldrar.
Jag ringer aldrig till mina föräldrar. Kanske skulle jag göra det om jag hann få något att ta upp med dem. Men de ringer ju så ofta, flera gånger i veckan upp till 2-3 gånger per dag vilket jag tycker är överdrivet mycket och under den tiden hinner aldrig något nytt inträffa som jag kan tala om.
Jag säger inte mycket i telefonsamtalet, det är mest min mamma som snackar om sitt. Jag brukar försöka lyssna i början men ofta blir jag paralyserad och hör liksom tillslut inte vad hon har sagt eftersom hon har så förbenat mycket att berätta om hela tiden. Hon gör långa utläggningar om allt som har hänt henne dagligen.
Ibland ställer hon någon fråga till mig, men mina svar blir ofta väldigt korta eftersom hon inte nöjer sig med mina svar. Hon vill ju bara höra roliga nyheter ("Har du något roligt att berätta?") men då det sällan inträffar några roliga saker så blir mitt svar ofta ett korthugget "nej".
Vid stora släktträffar ägnar jag mig mest åt matlagningen i köket och mina barn. Eller så rymmer ut till datorn och gömmer mig. Känner ingen direkt tillhörighet där heller. Jag kan visserligen sitta och vara trevlig en stund, men då sitter jag mest där och lyssnar, dricker kaffe och ler.
Det är nästan pinsamt men jag känner inte mina egna kusiner, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder. Hittar inget att säga till dem. Jag saknar inte heller någon närmre kontakt med dem.
När det gäller personalfester är jag däremot helt annorlunda. Där finns inga direkta krav om att man måste gilla varandra. Man kan äta och dansa och dricka lite drinkar och sen gå hem till sig. Så har det varit på mina tidigare arbetsplatser ivarje fall. Där har folk kommit och gått som de velat. Inga krav på att stanna en viss tid eller så. När en del har käkat klart tackar de för sig och sticker iväg till en pub, sen sticker några hem till sina barn, några blir kvar och diskuterar, några sticker iväg till något disco osv.
Jag har hela livet gjort saker som jag vet har förväntas av mig, sånt som man borde göra, som t.ex. vara glad och tacka för presenter, bjuda tillbaka om någon bjudit mig på middag eller något liknande, le och se glad ut även om man bara har lust att slänga sig i sängen och sova osv. Jag har gjort massor av saker som jag egentligen inte velat göra, för att vara som alla andra. Jag har varit andra till lags och totalt nonchalerat mina egna behov. Jag har varit min mammas lilla marionettdocka.
Men de tre senaste åren har jag kommit längre och längre från min familj och det har fått mig att hitta lite ro i mig själv. Det har också gjort att jag för första gången på allvar börjat ta tag i vad som är "annorlunda" med mig. Och det ledde ju tillslut till en AS-diagnos.
Jag har nära kontakt med min familj. Vad jag har tänkt på är att vi nästan uteslutande pratar om våra hundar när vi pratar med varandra (alla utom min syster har hund).
Stora släktmiddagar har vi nästan aldrig haft (tror det har hänt 2 gånger sedan jag föddes). Har varit med båda gångerna men hållit mig på min kant.
När jag har jobbat har jag undvikit personalfester och jag undviker även andra fester så långt det är möjligt eftersom de hittills alltid har innehållit en massa lekar.
Stora släktmiddagar har vi nästan aldrig haft (tror det har hänt 2 gånger sedan jag föddes). Har varit med båda gångerna men hållit mig på min kant.
När jag har jobbat har jag undvikit personalfester och jag undviker även andra fester så långt det är möjligt eftersom de hittills alltid har innehållit en massa lekar.
- annorlunda
- Inlägg: 1212
- Anslöt: 2007-09-02
Bjäbbmonstret skrev:@Truly vad säger din mamma om du frågar henne om det inte räcker att ringa dig en gång om dagen?
Jo, det tyckte min kurator att jag skulle fråga min mor redan 2004, så jag gjorde det. Och min mor blev först irriterad över att jag satt och pratade om HENNE med min kurator. Sen började hon ojja sig över att det var så synd om henne och att jag inte gillade henne.
(Sen följde en lååååång diskussion om hur jag förklarade att jag visst gillar henne lika mycket som min pappa fast att hon är mer påträngande och inte ger mig någon chans att andas.)
Tillslut började hon i varje fall ringa var tredje dag och det funkade fint i ca 4-5 månader. Sen var det tillbaka till samma gamla spår igen.
Jag misstänker att min mamma är mycket ensam. Hon har alltid varit ensam så länge jag kan komma ihåg. Det är väl därför jag har varit hennes lilla marionett, för mig har hon kunnat ta med över hela världen som en kompis (även då jag var litet barn).
Nåväl. Jag påtalar detta med de frekvent förekommande telefonsamtalen för henne ett par gånger om året. Men hon tar inte in det jag säger.
Många gånger får jag nästan skäll för att jag inte har svarat (om jag varit borta). Då kan hon bli arg och höja rösten och säga att: Nu har jag försökt att nå dig både måndag, tisdag och onsdag men du har inte svarat!!!
Jaja... Jag kan inte ändra på henne, jag kan bara ändra på mig själv (sägs det ju). Så jag får väl helt enkelt leva med att hon ringer mig så ofta även om det tar mycket energi av mig då hon hela tiden får det att låta som jag inte gör tillräckligt mycket och inte duger i hennes ögon.
Det är just min mamma och syster som är jobbigast för mig att förhålla mig till. Pappa är mer kravlös i sitt sätt att umgås.
Det värsta är när mamma har lämnat ett meddelande och "bara vill prata lite" och vill att jag ringer upp. Då tar hon ofta upp saker om barnen eller om hur jag verkar må... då liksom låser det sig för mig och jag blir bara avig. Vi har flera gånger bråkat i telefon och hon tycker att "jag går ju inte att prata med, det kanske är lika bra att vi inte har någon kontakt alls"... Känns ju sådär!
Men jag känner att både hon och min syster vill ha mer av mig (närhet, information om mitt liv, etc.) än jag vill ge ut. Då blir jag bara jätteavig och sur istället. Då blir de oroliga för hur jag mår och frågar ännu mer, suck!
Men det känns ju skönt att höra att jag inte är ensam om mina känslor. Då känns de lite mer legitima och jag kanske kan stå på mig gentemot dem på ett annat sätt.
Det värsta är när mamma har lämnat ett meddelande och "bara vill prata lite" och vill att jag ringer upp. Då tar hon ofta upp saker om barnen eller om hur jag verkar må... då liksom låser det sig för mig och jag blir bara avig. Vi har flera gånger bråkat i telefon och hon tycker att "jag går ju inte att prata med, det kanske är lika bra att vi inte har någon kontakt alls"... Känns ju sådär!
Men jag känner att både hon och min syster vill ha mer av mig (närhet, information om mitt liv, etc.) än jag vill ge ut. Då blir jag bara jätteavig och sur istället. Då blir de oroliga för hur jag mår och frågar ännu mer, suck!
Men det känns ju skönt att höra att jag inte är ensam om mina känslor. Då känns de lite mer legitima och jag kanske kan stå på mig gentemot dem på ett annat sätt.
Jag tycker att det tidvis är rätt jobbigt att uprätthålla kontakten med min familj, dvs föräldrar och syskon. Vi bor ett par timmar ifrån varandra, så det rör sig oftast om telefonkontakt alternativt mail eller liknande.
Att sitta i telefon en längre tid och berätta vad man gjort under dagen är helt enkelt tråkigt. Oftast blir det så att min mamma pratar på om vad som hänt sedan vi senast talats vid, medan jag säger så lite som möjligt utan att låta otrevlig eller verka ointresserad.
Jag tror nog att de skulle vilja ha en mer aktiv relation på det sättet, att jag skulle höra av mig mer på eget bevåg, men de har väl accepterat att det är så jag är.
Ett styng av dåligt samvete drabbar mig till och från, eftersom mina föräldrar är väldigt snabba på att ställa upp om jag skulle behöva hjälp med något, medan jag inte orkar ta mig tiden att ringa dem någon gång i veckan.
Däremot åker jag och barnen ofta och hälsar på, speciellt över långhelger, högtider och semestrar, vilket väger upp lite.
Att sitta i telefon en längre tid och berätta vad man gjort under dagen är helt enkelt tråkigt. Oftast blir det så att min mamma pratar på om vad som hänt sedan vi senast talats vid, medan jag säger så lite som möjligt utan att låta otrevlig eller verka ointresserad.
Jag tror nog att de skulle vilja ha en mer aktiv relation på det sättet, att jag skulle höra av mig mer på eget bevåg, men de har väl accepterat att det är så jag är.
Ett styng av dåligt samvete drabbar mig till och från, eftersom mina föräldrar är väldigt snabba på att ställa upp om jag skulle behöva hjälp med något, medan jag inte orkar ta mig tiden att ringa dem någon gång i veckan.
Däremot åker jag och barnen ofta och hälsar på, speciellt över långhelger, högtider och semestrar, vilket väger upp lite.
- Sammelsurium
- Inlägg: 588
- Anslöt: 2009-11-29
Återgå till Att leva som Aspergare